Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Någonstans i luftrummet över Afrikas kontinent går lördagen över till söndagen. Någon riktig sömn blir det ju inte på hela natten, mest slummer. Ändå är det en lugn flight, inget stök eller turbulens. Timmarna segar sig förbi och när flygvärdinnorna tänder upp ljuset i kabinen och vi närmar oss Hamad International Airport i Doha, Qatar, förväntar man sig något att äta. Även om klockan är kring 04.30 på morgonen så en lättare frukost eller åtminstone lite snacks vore brukligt. Men icke. När planet börjar gå ner för landning börjar jag inse att vi inte kommer få något att äta eller ens att dricka. Vi har flugit en hel natt… så en frukost på det är väl inte så himla mycket begärt, eller? Mycket dåligt!

Vi landar 05.15 på Hamad International Airport i Doha, Qatar, lite före planerat. Planet taxar till en gate och vi får gå av via en brygga, det var tur det för humöret var inte på topp nu när man har både sömnbrist och är utan frukost. Dessutom lätt förvirrad över vad klockan egentligen är (för klockan på armen och i mobilen visar ju Stockholm-tid) och medan alla skyltar på flygplatsen visar Doha-tid (dvs +1 timmes skillnad från Stockholm). Tack och lov behöver jag inte tänka på den incheckade väskan i alla fall som går direkt till Stockholm Arlanda, Sverige. Trots att det är tidig morgon, så är det fullt med liv och rörelse och mycket folk som ska till sina flyg. Det är en bra bit att gå innan jag kommer till säkerhetskontrollen.

Men så fort jag passerar säkerhetskontrollen är det som att komma till en annan värld. Hamad International Airport är en flygplats i ren lyx som öppnade 2015 med den nätta prislappen på 2 miljarder dollar. Det är högt i tak, mycket ljusinsläpp och flygplatsen är i allmänhet mycket ren och fin. Inomhus, mitt i flygplatsen, finns en tropisk trädgård på 6000 m2 med rinnande vatten, mer än 300 träd och 25 000 plantor. Den tropiska oasen är ett välkommet inslag i en annars livlig terminal. Runt den tropiska trädgården trängs lyxiga butiker med varandra såsom Luis Vitton, Dior, Armani etc. blandat med restauranger, bönerum, souvenirshopar, spas, konstutställningar mm, mm. Till och med toaletterna känns lyxiga och fräscha. Det är tur att det är tydligt skyltat, med stora bokstäver, åt vilket håll jag ska med tanke på både sömnbrist och hunger. Med hjälp av tåget som går inne i terminalen kommer jag fram till rätt gate till slut.

Även om sista flighten till Stockholm Arlanda Airport inte är helt fullbokad, så är det ändå ca 250 passagerare som ska gå ombord på denna Boeing 787 Dreamliner. Boardingen börjar 07.40. Tyvärr blir det en s.k. 2-stegs-boarding Först får alla passagerare visa upp sitt pass och skanna sitt boardingpass och slussas in i en väntsal. När i princip alla passagerare finns i väntsalen börjar steg 2, som för Qatar Airways innebär boarding efter zoner (som står angivet på boardingpasset). Steg 2 känns väldigt ineffektivt eftersom det alltid är ett antal passagerare som försöker smita på planet i en tidigare zon än vad de har på sitt boardingpass. Så det krävs en person som notoriskt läser på varje boardingpass och nekar alla som försöker smita på planet tidigare än den zon de tillhör. Återigen är jag i zon 2, så jag får gå på planet relativt tidigt.

Planet avgår kl. 08.30 och den drygt 6 timmar långa flygningen känns lång, men är ändå en av de kortare sträckorna för den här resan. Som tur är får vi både ”frukost” och lunch serverat på flyget innan vi landar på Stockholm Arlanda Airport strax efter kl. 13.00 lokal tid. Då vi ankommer med en internationell flight utanför EU/Schengen måste vi passera passkontrollen. Men som EU-medborgare går det snabbt eftersom kön är kort. Av någon anledning tar det alltid lång tid för det incheckade bagaget att komma ut på bagagebandet. Varje gång. Spelar ingen roll om det är inrikes eller utrikes. Det tar alltid lång tid. Idag är inget undantag.

Efter bussresan hem och man börjar landa hemma i lägenheten, känns ridsafarin som ett minne blott. Nästan lite overkligt, som om allt bara varit en film som jag tittat på. Det är tur att jag har både bilder och videos av resan, för att påminna om att jag faktiskt var där och upplevde allt det här – från hästryggen. Och vad hände med trägiraffen som fick resa i handbagaget? Den kom fram i ett stycke och står stolt på en hylla här hemma, och minner om denna fantastiska resa.

Copyright © Bejjan888™

Personalen går runt och väcker oss en sista gång vid 06.00 på morgonen. Fast jag och min rumskamrat har varit uppe lite tidigare, speciellt jag som vaknar till gryningsljuset. En sista frukost serveras vid 06.30. Vi noterar att en gäst saknas vid frukosten och Candace berättar att den gästen står över den sista ridturen på grund av skavsår. Mmmja, lite självförvållat om man väljer att rida i stringtrosa 3–4 timmar per dag i en veckas tid… I’m just saying…

Till min förvåning ser jag att Coopers longeras och värms upp till kl. 07.00. Jag hade hoppats att få Budweiser på den sista ridturen. Men jaja, jag ska inte klaga. Inget fel på Coopers, bara det att jag gillar Budweiser mer. Tyvärr är det mulet, men jag kan nog tycka att det var ganska skönt ändå att få slippa solen.

Både Joe och Philip var med som guider och de berättar att målet är en lejonhona med ungar som viltvårdarna spårat och sett en bit bort. Vi taggar nog till lite extra med förhoppning att få se dem.

Men trots idoga försök att komma lejonhonan nära, så ger både Joe och Philip upp till slut. De ligger och trycker inne i snårig och svåråtkomlig terräng och vi har inte så mycket tid på oss förrän det är dags att återvända till Wait a Little.

Men på väg tillbaka rider vi förbi några ståtliga giraffer som vi lyckas passera på ganska nära håll ändå.

Väl tillbaka på Wait a Little och ett sista piskrapp från Joe’s piska, som ändå markerar ridsafarins definitiva slut på något sätt, kommer volontärerna och tar hand om hästarna. Klockan är runt 09.00 och vi har nu två timmar på oss att duscha och förbereda för avfärd. Lunchen serveras kl. 11.00 och består av stekt ägg, bacon, rostat bröd, bönor och sallad. Efter att ha betalat både dricks och för en fin skjorta (med Wait a Little tryck på) skriver jag några rader i gästboken. Efter en hel del kramande och adjö-ande så är vistelsen över.

Vi är fyra av totalt sju gäster som ska ha transfer till Eastgate Airport, nära Hoedspruit. Den här gången är det en fin-fin taxi som skjutsar oss. Vi ber om att få stanna till längs vägen för att köpa lokala souvenirer, men det var inget som föll oss i smaken. Vi ska med tre olika flyg som avgår inom en timme från varandra. De två första gästernas flyg är med South African Airlink som avgår kl. 13.30, vilket är tight att hinna med eftersom vi ankommer Eastgate Airport strax efter kl. 13. Som tur är hjälper taxichauffören så att de får gå före i kön och checka in direkt. Så kvar blir jag och en gäst till. Vi ska med olika flyg från olika flygbolag (South African Airlink respektive SemAir), men de avgår med endast 5 minuters mellanrum. Kön till incheckningen ringlar sig lång och vi blir nog stående i drygt 20 minuter innan vi når incheckningsdisken.

Eftersom Eastgate Airport är en liten flygplats sker incheckningen manuellt via disk. Det finns några matstället att köpa något att äta, men jag känner mig inte hungrig. Det finns en souvenirshop som jag besöker för att fördriva tiden. Väl där, längst inne i ett hörn får jag syn på en fin trägiraff som passar sig utmärkt som souvenir och jag gör precis av med alla kontanter som jag har av den lokala valutan. Lite nervös om den kommer ta sig hela vägen hem i ett skick eller mosas sönder. Men den får ju åka i handbagaget, så den packas mjukt.

Så det är ganska rörigt inne på Eastgate Airport. Många människor som är sittandes. Det går snart upp för mig att flyget som skulle avgå 13.30 är försenat, så alla de sitter här och väntar. Även flyget med SemAir visar sig också vara försenat. Jag blir lite nervös att alla flyg, även mitt, blir försenat… Nog för att jag har 5 timmar till nästa flyg avgår från Johannesburg, men förseningar är aldrig kul. Jag tycker mig höra flightnumret för mitt flyg ropas ut i högtalarna när klockan närmar sig 13.45 och jag går genom säkerhetskontrollen. Det är inte mycket till säkerhetskontroll. I ren stress glömmer jag att ta ut de vätskor jag ändå har packat i handväskan och inser det precis som mina väskor passerar röntgenmaskinen. Jag tvivlar starkt på att en så pass liten flygplats som Eastgate har en ny röntgenmaskin som kan mäta mängden vätska direkt i väskorna utan att läggas separat. Men ingen personal i säkerhetskontrollen reagerar på det och jag får gå vidare.

Vänthallen för alla 3 gater är liten och inte alls dimensionerad för att rymma passagerare för 3 flighter samtidigt. Det var ju absolut inte supertydligt om vilken gate som var till vilken flight heller. Endast en liten handskriven lapp fanns vid varje disk. Så summa summarum; min flight skulle avgå sist av de tre. Men eftersom de andra flighterna är försenade så är det mitt flyg som avgår först enligt utsatt tid vid kl. 14.30. Vid boarding råder lite halvkaos inne i gaten. Passagerare som ska till Kapstaden, också med South African Airlink, vars flyg är kraftigt försenat tror att det är deras flygplan som står ute på plattan och försöker gå ut genom gaten. Det gör mig orolig att jag kanske går ombord på fel plan och att jag kommer till Kapstaden istället.

Så efter en nervös väntan i 20 minuter, dörren stängs till kabinen och först när piloten meddelar att det här är flighten till Johannesburg, kan jag slappna av. Planet är en Embraer 190, kallad City-hopper, med säteskonfiguration 2+2, alltså större än det plan som jag anlände Eastgate Airport med.

En dryg timme senare landar jag på O.R. Tambo International Airport i Johannesburg. Till min förvåning får vi kliva av via brygga direkt in till terminalen, till skillnad från en vecka sedan då vi bussades från planet till terminalen. Nöjd går jag till bagagebandet och väntar in min väska. Jag behöver checka om väskan eftersom det är två olika bokningar. Men som sagt, jag har drygt 5 timmar på mig så jag är definitivt inte stressad. Inne i O.R. Tambo International Airport i Johannesburg finns det personal som gärna guidar en till rätt gate eller incheckningsdisk, mot dricks såklart. Så man får verkligen säga ifrån om man inte har kontanter att dricksa med eller inte vill ha hjälp helt enkelt, för de är väldigt på.

Det är trixigt att hitta till Qatar Airways incheckning. Dels för att jag landade i Terminal B (inrikes) och ska till Terminal A (utrikes) men också för att skyltningen är lite off. När jag ändå hittar till Qatar Airways till slut, så har incheckningsdiskarna inte öppnat än. Eftersom jag är tidig hamnar jag i princip längst fram i kön för online check-in, så när de väl öppnar jag kan snabbt checka in väskan.

Jag har ändå drygt 4 timmar att spendera fram till boarding. Som tur är finns det en hel del affärer här på O.R. Tambo International Airport som man kan gå och titta i och fördriva tiden. Priserna är (som vanligt på flygplatser) hutlösa, men jag finner till belåtenhet att den trägiraff som jag köpte som souvenir på Eastgate Airport ändå var billigare där än här på O.R. Tambo International Airport. Passar också på att äta något (en Caesarsallad) innan det är dags för boarding kl. 19.35 lokal tid.

Tack och lov är det ingen ”2-stegs-boarding” utan det är upprop gruppvis och sedan går vi på planet direkt. Det är ju återigen en Boeing 787 Dreamliner, så det är många passagerare som ska gå ombord. Men det går smidigt och planet taxar ut kl. 20.25 enligt planerat. Nu väntar en flygning på 8 timmar och 25 minuter och denna flight kan definitivt klassas som en ”red-eye flight”, dvs. den avgår på kvällen/natten och kommer fram på morgonen och passagerare kommer fram till destinationen ofta med röda ögon, trötthet och sömnbrist. Efter någon timme in på flygningen serveras en enklare måltid innan flygvärdinnorna släcker ner kabinen för att vi passagerare lättare ska kunna få några timmars sömn.

Copyright © Bejjan888™

Samma tidiga morgon igen. Klockan ringer 05.30 och vi packar det sista i väskorna som vi tar med oss till frukosten kl. 06.00.

Från trädäcket ser vi en fin-fin soluppgång som avslutning på vår vistelse här på Xidulu Private Game Lodge. Som grädden på moset skymtar vi en svart noshörning som försiktigt dricker vatten vid Weavers Nest-dammen, endast en liten bit från en av stugorna.

Men när vi försöker smyga oss inpå noshörningen (vi tyckte att vi var ljudlösa i alla fall *haha*) så sprang den fortare än en avlöning. Jaja, vid 06.30 sitter vi på hästryggen igen. Våra väskor blir hämtade och får åka jeep tillbaka till Wait a Little.

Vi lämnar Xidulu och rundar Weavers Nest-dammen en sista gång. Det är ännu tidig morgon men flodhästarna grymtar och fnyser åt oss när vi passerar, som om de säger hejdå.

En ensam skrikfiskörn sitter högt uppe i ett träd och spanar, troligen efter frukost. Joe börjar direkt med att rida till stranden där vi precis såg den svarta noshörningen stå och dricka vatten.

Han får upp spår direkt men tappar de efter en kort stund. Han är märkbart frustrerad eftersom det är andra dagen i rad som han tappar spår efter djur.

Lite senare hittar Joe ett skallben som han berättar lite om, tror att det var från en hyena. Tyvärr händer det inte särskilt mycket mer spännande under ridturen förrän vi närmar oss entrén till Makalali Game Reserve.

Här ser vi två leoparder, troligen samma par som för två dagar sedan. Vi kan rida väldigt nära där de ligger och vilar på den platta stenen.

Vi lämnar Makalali Game Reserve, tar oss över vägen och in i Karongwe Private Game Reserve igen. Karongwe ligger mellan fyra floder vilket ger utmärkta habitat för en mängd flora, fauna och fågelliv. Med ett rikt djurliv och en av Afrikas bästa platser att få se den flyktiga leoparden, kan besökare få uppleva BIG FIVE inom ett och samma reservat. Det märks på hästarna att de är på hemmamark igen för deras öron spetsas och de blir lite piggare. Men precis som i grannreservatet, så ser vi inte många djur här idag i Karongwe Private Game Reserve heller.

Det börjar dessutom mulna på igen. Ridturen avslutas med en galopp längs Makuthswe River och när vi rider upp från den torrlagda flodbädden kommer vi upp på baksidan av Wait a Little igen. Vi möts av Clare, Candace och alla volontärer som tar hand om hästarna.

Lunchen serveras kl. 10.30 och all personal samlas ute på trädäcket och njuter av en tacobuffé med bröd, sallad, riven ost, lök, köttfärs mm. Smakar riktigt gott! Sista lunchen tillsammans och när alla är klara meddelar Candace viktig information till oss om morgondagen och avresa för var och en av oss, då alla inte ska resa hem utan vidare till andra destinationer i Afrika. Nu följer den sedvanliga siestan. Men så värst mycket siesta blir det inte. Alla håller nog på att packa sina resväskor för vidare resa med bil eller flyg. Det är ju alltid lättare att packa för hemresa, för man behöver inte tänka på hur man ska packa om den incheckade väskan skulle kommer bort.

Klockan 15.30 är det fika för sista gången och det bjuds på chokladkaka. Två av gästerna som delar tältstuga berättar att någon varit in i deras tält, rotat och stulit grejer, troligen Velvet-apor. De berättar att de hört apor till och från under kvällar och nätter de sovit här på Wait a Little. Men samtidigt, vem lämnar kläder och tillhörigheter framme om man vet att man ska vara borta i 3 nätter och man hört apor utanför? Nog för att tältet går att stänga med dragkedja, men apor är otroligt smarta och kan lätt lära sig öppna ett tält. Själv packade jag ihop allt i stora resväskan med lås på. För man vet aldrig. Även om vi i vår tältstuga bara hade hört och sett fladdermöss.

Klockan 16.00 är det dags för en eftermiddagsritt. Jag får Coopers, vilket är förståeligt då jag fått rida Budweiser de 3 senaste dagarna nu. Coopers longeras innan jag får sitta upp. Både Joe och Philip följer med som guider idag, så vi kan räkna med lite mer galopp *Yaay*

Tyvärr ser vi inga djur förutom några Impalas. Kanske för att det var lite halvmulet och lite blåsigt. Det känns som om vi bara rider runt på lite måfå. Lite off road, ibland on road. Galopperna är lite halvkaos och en av de viktigaste reglerna är att inte rida förbi eller bredvid varandra i galopp. Men nu verkar allas omdöme vara helt bortblåsta och det rids förbi och om varandra hejvilt. Det är bara tur att det inte händer något.

Som en trevlig överraskning i slutet av ridturen möter Candace, Clare och några volontärer upp med jeepen. De har med sig snacks och dryck, så alla sitter av hästarna för att ha en liten picknic tillsammans. Det börjar skymma och det är dags att rida tillbaka till Wait a Little.

Volontärerna tar hand om hästarna medan vi gäster går tillbaka till våra tältstugor, duschar, packar och gör oss i ordning för en avslutande middag kl. 19.30. Rätterna serveras vid långbordet med en uppvärmande minestronesoppa, pasta med kudu-kött som huvudrätt och efterrätt med mintchoklad. Jag och min rumskamrat går och lägger oss ganska tidigt för vi båda behöver vår skönhetssömn.

Copyright © Bejjan888™

Av någon anledning vill Joe börja tidigare idag, då han tror det blir varmt. Här på Xidulu ingår det ingen väckning, så vi ställer mobillarmet till 05.30. Samma kontinentala frukost serveras kl. 06.00 ute på trädäcket. Molnen ligger som ett tjockt täcke uppe på himlen och skymmer solen. Det är lugnt både i och kring Weavers Nest-dammen som är precis intill lodgen, och djuren håller också på att vakna till.

Redan kl. 06.30 är det dags att sitta upp på hästryggen igen. En av gästerna känner sig inte bra och följer inte med, vilket gör att volontären också behöver stanna kvar. Detta för att hästar är flockdjur och att lämna en häst kvar, medan resten försvinner iväg på en ridtur, skapar mycket oro för den som blir ensam. Så det innebär att vi inte har någon volontär som rider sist, som vi ”offrar till lejonen” om vi blir anfallna *haha*

Ridsafarin börjar med att vi rider runt Weavers Nest-dammen. Men det är inte många djur där, kanske för att det är svalare temperatur och djuren passar på att vandra till andra områden när solen inte ligger och gassar.

Vi rider vidare och får syn på två giraffer. Joe berättar att det är två äldre djur. Det är inte så mycket storleken på girafferna som visar hur gamla de är, utan snarare deras färg som avslöjar deras ålder. När giraffer föds är de ljusa till färgen och ju äldre de blir, desto mörkare bruna blir de. Hanar är drygt 1 meter högre än honor och kan bli över 5 meter höga (total höjd, ej mankhöjd) och väger mellan 1–2 ton. Honorna väger in på drygt 1 ton. En kalv är runt 1,8 meter vid födseln och vägen mellan 50–70 kg. En giraff går i en långsam passgång eller galopperar för att förflytta sig snabbare och kan alltså inte trava. På korta distanser kan en giraff uppnå relativt höga hastigheter och den högsta uppmätta hastigheten är 56 km/h. De har svårt att gå i våtmarker och undviker dessa områden helt och kan således inte ta sig över floder.

Efter drygt en timmes ridning tar sig solen fram genom molnen, vilka skingrar sig snabbt, och det blir varmare.

Mitt i ingenstans passerar vi Makalali Airstrip, en ”flygplats” som knappast kan räknas som flygplats i min mening. Det är en kort start-/landningsbana av tillplattad jord, alltså inte ens asfalterad. Endast små propellerplan kan nyttja platsen och det finns ingen service annat än möjlighet för planen att fylla på bränsle. Så det är ingen kommersiell flygplats med kapacitet för passagerare över huvud taget.

Här någonstans får Joe upp färska spår efter en leopard. Joe tar upp jakten och vi andra följer efter. Vi följer spåren ett bra tag men efter en stund ger Joe upp eftersom spåren helt plötsligt tar slut. Vi rider ner till Makuthswe River, samma torrlagda flodbädd som går förbi Wait a Little, som bjuder in till galopp.

Plötsligt gör Joe halt och mitt framför oss står en giraff och tittat storögt på oss. Av dess färg att döma, en äldre giraff. När den slutligen bestämt sig för vilken sida av floden den vill gå upp längs, kan vi rida vidare. Joe måste ha hört, via sin walkie-talkie, att det finns elefanter här längs Makuthswe River. Vi rider en kort bit till innan vi ser flocken.

Det är en stor flock elefanter, uppskattningsvis runt 30 djur. Om till och med Joe som guidat i många år är imponerad, så är det en stor flock! Elefanterna rör sig sakta uppför sluttningen på motstående sida av Makuthswe River. Vi står hänförda i flera minuter och observerar deras vandring.

Bland de idag levande arterna, afrikansk (savann- samt skogselefant) och asiatisk elefant, är den afrikanska savannelefanten den största där hannarna kan nå drygt 3,3 meter i mankhöjd och kan väga kring 10 ton. Skillnader mellan den asiatiska och den afrikanska elefanten är storleken på deras öron (större hos afrikansk elefant), deras ryggform (konvex och rund hos asiatisk elefant, konkav ”sadelrygg” hos afrikansk elefant) samt deras snabel som har ett ”finger” (asiatisk) respektive två ”fingrar” (afrikansk) på snabelspetsen. Den asiatiska elefanten som ”bara” har ett finger på snabelspetsen rullar runt hela snabeln för att fatta tag runt saker, medan den afrikanska använder sina två fingrar för att greppa tag. Enligt Joe tar det ungefär 2 år för en elefant att lära sig använda och kontrollera de 400 muskler som snabeln innehåller. Som kalv, använder de munnen för att dia och inte snabeln. Med tiden lär de sig att använda snabeln för att suga upp vatten, vilket kan vara upp till 10 liter, för att sedan spruta in det i munnen. Solen gassar på och vi har varit ute i drygt 3 timmar redan.

Men det visar sig att vi inte är långt ifrån Xidulu Private Game Lodge.

När vi passerar Weavers Nest-dammen ligger ett par alligatorer och ”jäser” på stranden men den ena kryper ner i vattnet när vi passerar.

Flodhästarna ligger mitt ute i vattnet och vi ser endast deras nosar och ögon som sticker upp ovanför ytan.

Däremot får vi ny chans att se zebror och fler till antalet den här gången. Zebrorna är tyvärr ganska skygga för oss, även om vi sitter till häst. Joe har redan sagt att vi inte kommer kunna galoppera mitt i en zebrahjord, vilket vi har som önskemål. När vi kommer tillbaka till Xidulu Private Game Lodge tar Joe och volontären hand om våra hästar medan vi gäster kan gå till våra stugor för att duscha och byta om till lunchen. Medan vi varit ute på ridsafari har personalen varit in och städat, bäddat och dragit undan gardinerna. Vid kl. 10.30 serveras lunchen i matsalen.

Det är ingen lunchbuffé som vid Wait a Little, utan Joe serverar oss vid bordet. Det är köttbullar, lök inlindade i bacon, ägg, sallad samt efterrätt. Det är ingen som behöver gå hungrig ifrån bordet i alla fall. Sedan väntar en sedvanlig siesta fram till kl. 15.30. Några passar på att ta sig ett dopp i infinity-poolen, andra vilar i solstolarna.

Klockan 15.30 serveras det fika som vanligt, och sedan är det dags för Jeepsafari klockan 16.00. Återigen är det Patson som är guide och chaufför. Och gissa om han fick frågor om han har sin ficklampa med sig (som han glömde igår)? Han kommer nog inte göra det misstaget igen *haha*

Ganska på en gång får vi se på en liten bebis-giraff. Som tidigare nämnt, unga giraffer har väldigt ljus päls, vilket den här också har. Patson berättar att den, trots sina drygt 2 meters höjd, inte är mer än 2 veckor gammal. Det är ovanligt att den är så pass lång ifrån sin mamma, säger Patson, och pekar längre bort på mamman som är ungefär 100 meter bort. Giraffungen är ett mycket lätt byte för t.ex. ett lejon på det avståndet då mamman inte hinner fram och kan förvara sin unge vid eventuell attack. Tack och lov börjar det galoppera tillbaka till sin mamma när vi kommer närmare, så den slipper bli lejonmat.

Bara en kort bit därifrån ser vi återigen en gulnäbbstoko (Yellow Billed Hornbill), som ståtligt sitter på ett dött träd och spanar.
Patson kör en stund längs vägen genom den torra savannen.

Plötsligt springer en liten flock Hjälmpärlhönor (Helmeted guinea fowl) över vägen. På avstånd ser den ut som vilken hönsfågel som helst, men när vi kommer lite närmare ser vi att de har en gråsvart fjäderdräkt med små vita prickar med ljusblått huvud och röd kam. De är riktigt fina.

Patson fortsätter köra längs vägen och stannar vid ett träd. Han pekar och säger ”Do you see the barb wire?”. Ingen hänger riktigt med på vad han menar, solen lyser starkt och det är svårt att se vad han menar. Jag ser först på bilden på mobilen, efteråt, vad det är han menar. Patson berättar att det är ett Marula-träd som man lindat taggtråd runt för att skydda från elefanterna. Marula-träd är Afrikas högsta träd och växer här i Limpopo-provinsen. Ägare med stora Marula-träd växande på sin tomt eller viltreservat känner stolthet då de är ikoniska symboler samt ger boende till en mängd olika arter på savannen. Elefanter gillar att fälla träd till marken för att lättare komma åt löv. De tycker också om att skala av barken för att komma åt kambiumlagret under barken, vilket i sig till slut leder till trädets död. För att komma åt problemet startades ett projekt, Champions Trees Project år 1998, för att skydda stora Marula-träd att förstöras av elefanter. Projektet visar att vanligt hönsnät ger mycket bra skydd mot förstörelse av elefanter, framför allt för träd med större stam än 40 cm i diameter. Smalare träd som skyddas med hönsnät verkar elefanterna i stället dra upp med rötterna. Att skydda Marula-träd från elefanternas åverkan på barken har också positiv effekt gällande bränder, då träd som saknar bark är mycket mer mottagliga för bränder. Så varför man, på trädet på bilden, valt att vira taggtråd runt stammen verkar lite grymmare än ”vanligt” hönsnät, då taggtråden potentiellt skadar elefanten samtidigt som den skyddar.

Vi kör vidare och ser en giraff, som till sin mörka färg verkar vara äldre. Kort därefter ännu en giraff, en hane, som verkar vara yngre på grund av ljusare färg. På dessa bilder är första gången som jag kunnat se att de har flera fåglar som sitter på dem och pickar. Troligen är det rödnäbbad oxhackare som är kända för att leva i symbios med större däggdjur i östra Afrika. Man tror att gräsätarna drar nytta av oxhackarens närvaro då fåglarna fungerar som varningsklockor för rovdjur. Oxhackaren lever på fästingar och insekter, ibland till och med öronvax och mjäll som den hittar på värddjuren. Ibland klassificeras fågeln som en parasit, då den orsakar sår och då dricker blod från sitt värddjur.

Solen börjar gå ner och luften blir markant svalare. Plötsligt stannar Patson jeepen och kliver ur. Han får syn på en död fågel, en hök, på marken. Den ligger precis under en elledning och har troligtvis flugit rakt in och elektrifierats. Det ligger hos landägaren att skydda fåglar mot elledningar. Jag minns inte vad Patson sa om det var böter eller till och med högre straff, om landägaren inte agerar och skyddar fåglarna från elledningar.

Solnedgången är ett faktum och vi stannar och packar upp vår medhavda picknick med snacks och dryck. Det är ett trevligt inslag under jeepsafarin och man inte behöver fokusera på att leta efter djur. En avslappnad stund och bara prata och snacka lite, vilket man inte ska göra (prata högt) vid observationer av djur.

Mörkret kryper inpå, så vi samlas i jeepen igen under våra filtar. För det blir snabbt kyligt trots att det är runt +35°C på dagarna. Men vi ser inte till några rovdjur, eller andra djur för den delen heller, vilket är otroligt synd när Patson kom ihåg ficklampan den här gången. Till och med walkie-talkien är helt tyst vilket tyder på att djuren är väldigt svårflirtade idag. Samtidigt börjar man känna… meh… vi har ju fått se BIG FIVE och en massa andra djur redan, så vad gör det? Det är becksvart när vi ankommer Xidulu Private Game Lodge. Endast ljuset från lodgen lyser upp. När vi går tillbaka till våra stugor ser vi att personalen varit där, igen, för andra gången idag och städat, bäddat och dragit undan gardinerna. Lite frustrerande att de städar flera gånger om dagen.

Middagen serveras kl. 19.45 som Joe och Anna (en av kockarna på Wait a Little) förberett och lagat. En soppa, därefter kött och mos samt efterrätt med bl.a. chokladmousse. När vi kommer tillbaka till våra stugor behöver vi packa väskorna för i morgon återvänder till Wait a Little för en sista natt. Lite tråkigt, men home sweet home. Så är det bara. Det enda man inte se fram emot är flygresan på drygt 16 timmar aktiv flygtid.

Copyright © Bejjan888™

Jag vaknar under natten och måste gå till utedasset. Tror alla andra ligger och sover medan jag tassar iväg i skenet av den starka ficklampan. Det är inte jättelångt till utedasset, men ändå lite avlägset. Det kan ju stå en buffel eller Nyala alldeles bakom dasset som skrämmer ihjäl en. Men jag överlever både dit och tillbaka. Det är två män som sover över här i Beacon Rock, den ena är en gäst, den andra är Joe. Gästen har redan erkänt att han snarkar medan Joe tvär-vägrar att erkänna det (med glimten i ögat), trots att jag själv gick förbi honom under natten.

Som tidigare dagar, vaknar jag till morgonljuset mellan halv sex och sex på morgonen. Några andra gäster är redan uppe och klär på sig. En av gästerna som rider i stringtrosa berättar att hon har världens skavsår mellan skinkorna. Min första tanke är – vem f@n rider i stringtrosa? Och när man vet att man ska rida så många timmar per dag? Men jag erbjuder henne ett skavsårsplåster och hjälper henne få det på plats. Hon tackar å det ödmjukaste och berättar att de inte har motsvarande plåster i USA. Hon får ett extra plåster att byta med, när det som nu sitter på plats ramlar av.

Solen är redan en bra bit uppe på himlen vid 06.30, då soluppgången är enligt Candace. Nu verkar ingen av oss jätteintresserad av att se soluppgången, men synd om någon hade velat det och missat den. Volontärerna tillser att hästarna har det bra och ger hö och vatten till dem. Joe är sedan tidigt uppe och fixar med lägerelden och förbereder kaffe och frukost. Vi får bland annat ostsmörgås som grillas över den öppna elden, vilket är bland den godaste smörgåsen som jag ätit. Fast vi är ute i bushen så är det samma strikta rutiner som på Wait a Little Campen.

Vi skyndar att packa ihop väskorna och sitter upp på hästarna till klockan 07.00. Morgonens ridtur går till Makalali Game Reserve där vi ska stanna 2 nätter. Det är verkligen raka spåret, bokstavligt menat.

Joe stannar till vid ett Marula-träd vars blommor precis börjat slå ut. Marula-träden får senare små gula frukter som är ätbara och mycket rika på C-vitamin. Trädet har en lång historia och många användningsområden. Marula-fruktens skal kan kokas och användas som substitut till kaffe. Barken är mjuk och kan användas till att göra rep, som ljusbrun färg, behandling mot tarminflammation och diarré samt profylax mot malaria. Barken ska även innehålla antihistaminer. Oljan från Marula-träd används i hudkosmetika.

Ju närmare Makalali vi kommer, desto mer moln dyker upp på himlen – och det är fort. Helt plötsligt har den fina soliga morgonen bytts mot mulet grått väder. Men det blir inget regn tack och lov. Och det är faktiskt skönt att få en ridtur utan stekande sol hela tiden.

Vi hinner med några galopper innan vi kommer fram till staketet som omringar Makalali Game Reserve. Makalali Game Reserve är precis som Karongwe Private Game Reserve privatägt naturreservat. Philip som äger Karongwe och ägarna till Makalali har slutit en deal att ha gratis tillgång till varandras reservat. Joe sitter av sin häst och hjälper oss passera ut genom grindarna från Karongwe och fram till Makalali. Vakten till Makalali Game Reserve släpper in oss genom entrén och de som behöver få tillfälle att göra toalettbesök.

Via sin walkie-talkie får Joe reda på att det finns två geparder alldeles i närheten av entrén. Vi rider en kort stund längs staketet och kommer fram till en safarijeep med gäster som redan står och spanar på geparderna. Det finns som en gyllene regel mellan safariguider här som innebär att alla väntar snällt på sin tur. Så den guide som tar sina gäster till en plats först med vilda djur, har rätten att stanna så länge hen vill utan att andra tränger sig på. Lite Hakuna Matata-style alltså. Så vi stannar bakom jeepen och väntar till dess att de kör iväg.

De två geparderna ligger helt avslappnade framför oss, och vi stannar ungefär 10 meter från dem. Joe berättar att dessa två geparder flyttats hit från ett annat reservat, där de sedan tidigare är vana med hästar och det är därför vi kan rida så nära. Geparden är det snabbaste, nu levande, landdäggdjuret på kort distans. De kan inte dra in sina klor helt vilket gör att de kan greppa marken bättre när de ska accelerera snabbt och springa. En gepard kan sträcka ut sina språng till 2 meter och kan på 3 steg, från stillastående, komma upp i 60 km/h, men de orkar inte hålla den hastigheten särskilt länge. Världsrekordet för en gepard är strax över 100 km/h.

Vi fortsätter vår tur genom reservatet och vi kommer fram till en liten sjö. Joe rider lite före för att spana och se om det finns några djur att vara vaksam på. Hästarna ökar stegen och verkar ivriga att komma fram. Till vattnet trodde vi gäster.

Men ingen av hästarna vill gå fram till vattnet utan de stannar vid en typ av saltsten (minns inte exakt innehållet) som de är helt tokiga i. De står och slickar och biter på stenarna och kan nog stå här hur länge som helst.

Plötsligt, från ingenstans, reser sig en flodhäst upp ur vattnet och springer upp för sandbanken och försvinner snabbt. Alla flämtar till och hästarna hoppar till. Till och med Joe blir överraskad och utbrister: ”Shit, I didn’t see that one coming. I almost shit myself!” Och med tanke på att till och med Joe blev överraskad som är tränad att se tecken och spår efter djur, så inser man att allt kan hända trots allt.

När vi lyckas slita hästarna från ”saltstenarna” rider vi vidare mot lodgen. Träd och buskar här i Makalali Game Reserve har kommit lite längre än i Karongwe och deras blommor börjar slå ut. Även om Joe kallar sig för fågelnörd, så kan han en hel del växter och träd. Vi passerar fler blommande Marula-träd och ett Wisteria-träd med några av sina blåa blommor.

Joe stannar också till vid ett Raisin-träd, eller Grewia flava, som är naturligt förekommande här i Sydafrika. Trädets gulbruna bär används bland annat till alkoholhaltiga drycker och kallas därför även för brandy bush.

Vi ser flera vårtsvin och som en bonus passerar vi flera giraffer som står precis intill en liten flock zebror. Vi stannar en stund och observerar dem och det är ett fantastiskt fototillfälle såklart.

Strax därpå börjar vi skymta Xidulu lodgen och den intilliggande sjön.

Vi fortsätter runt den lilla sjön och genom grinden och in till Xidulu Private Game Lodge. Här finns ett stall med anslutande hage för hästarna att vila i. Candace och några volontärer väntar på oss och tar hand om hästarna.

Xidulu är en exklusiv lyx-lodge som byggdes 2012, intill dammen Weavers Nest (den lilla sjön). Det finns 6 lyxiga sviter varav 4 är till för oss gäster. Joe och ett par av volontärerna bor i de andra sviterna. Hela Xidulu Private Game Lodge är uppbokat bara för oss från Wait a Little. Till och med kökspersonalen från Wait a Little följer med och lagar all vår mat i det öppna köket.

Huvudbyggnaden omfattar det öppna köket, en matsal, en bar som vetter ut mot trädäcket med plats för öppen eld på kvällarna.

En infinity-pool som sträcker sig ut mot Weavers Nest-dammen där flodhästarna huserar.

Vi blir stående en stund och fascineras av flodhästarnas beteende och läten. Har ni hört hur en flodhäst låter? Det är ett märkligt ljud. Som grisar på steroider ungefär *haha*

Candace visar oss till våra rum och våra väskor har redan burits ut till våra stugor. Vi går längs en lång upphöjd träspång som går från huvudbyggnaden och till 3 av stugorna. Det är lyxiga stugor med högt i tak och stora panoramafönster som blickar ut över Weavers Nest-dammen.

I anslutning till sovrummet finns ett badkar.

En dusch inomhus...

Via en anslutande glasdörr finns en utomhusdusch med en s.k. regndusch. Den måste ju definitivt provas!

Candace och en av volontärerna har tagit med en lättare lunch som serveras vid kl. 11.00 i matsalen intill det öppna köket. Och som rutinen varit tidigare, väntar nu en siesta fram till fika vid halv fyra. Stugorna här är lerhus och har även air-condition. Det är svalt i stugorna så siestan blir väldigt behaglig. När jag ligger och vilar på sängen och plötsligt öppnar ögonen ser jag flera djur bara meter utanför våran träaltan. Jag smyger upp för att hinna få några foton innan de springer iväg.

Närmast är ett vårtsvin och Nyalas. En liten bit bort går två zebras och betar. På eftermiddagen kommer solen fram och jag passar på att gå via träspången till huvudbyggnaden och spana på flodhästarna.

Såhär mitt på dagen ligger de stilla halvvägs uppe på strandkanten och gör inte så mycket. Trots detta så tillbringar de drygt 16 timmar i/under vatten. Flodhästar kan hålla andan under vattnet i 5 minuter utan att gå upp till ytan. På nätterna så flyter de upp till ytan i sömnen och andas för att sedan sjunka ner igen. Det är ganska fascinerande.

Klockan 15.30 är det som vanlig fika. Men istället för ridning kl. 16.00 är det jeepsafari, eller Game Drive på engelska. Vår guide är Patson, lokal guide i Makalali Game Reserve och jobbar på Xidulu. Vi kliver på en stor Jeep med plats för upp till 13 passagerare, samt en förare och en person i den s.k. ”bitch seat”. De brukar skämtsamt säga att den som inte sköter sig får sitta i ”bitch seat”, vilket är en liten stol allra längst fram till vänster på motorhuven.

Ganska direkt får vi syn på ett par giraffer som inte verkar alltför brydda om att vi passerar i jeepen.

Strax därpå ser vi en fågel med stor gul näbb. Patson berättar att det är en gulnäbbstoko (Yellow Billed Hornbill). Den karaktäristiska stora gula näbben har gett fågeln smeknamnet ”den flygande bananen”. Näbben kan uppta så mycket som 1/6 av fågelns kroppslängd.

Lite längre fram ser vi några hjortdjur (impalas?) innan Patson kör ner mot en torrlagd flodbädd för att observera några elefanter.

Det är åtminstone två vuxna djur och en unge. Det är framför allt elefantungen som visar sig för oss i jeepen. Under några minuter ser vi den magnifika elefantungen vandra sakta framför oss. När elefanterna rör sig från oss och vi inte längre ser dem, kör Patson vidare.

Vi skymtar några bufflar inne i bushen. Återigen, en jeep får inte lämna vägarna mer än några meter, så om djuren inte är nära vägen kan det vara svårt att se dem. Efter en stunds körande stannar Patson och pekar till vänster.

”Black rhinos”, säger han. Alltså svart noshörning. Långt borta, säkert en 50–60 meter från oss, står två svarta noshörningar och lyssnar efter oss. Som tidigare nämnt, noshörningar ser väldigt dåligt på långt håll och ser oss inte. Patson måste ha meddelat via radion vad vi såg, för strax därpå vimlar det av andra jeepar. Men vid det laget är noshörningarna på väg in i buskarna och syns knappt.

Solen går ner under horisonten och Patson kör oss drygt 500 meter innan han stannar för en stunds fika. En volontär är med oss som hjälper till att duka upp för dryck och snacks.

När vi samlas i jeepen igen börjar mörkret krypa inpå. Patson inser att han glömt (!) att packa ficklampan, så vi har bara strålkastarna från jeepen att spana med. Rookie mistake! Som tur är kan Patson köra till ett ställe där en annan jeep redan finns och spanar på lejon. En äldre giraff har dött av ålder och lejonen äter av kroppen som legat här i flera dagar. Det är många lejon både vuxna och ungar som tar sig till giraffen för att få sig en måltid.

Lejonen passerar nära jeeparna, en del bara 2 meter ifrån. De verkar inte bry sig ett dugg om vare sig ljus som riktas mot dem eller jeeparna. Såhär efteråt inser man ju att de lätt skulle kunna hoppa upp i jeepen och gå till attack.

Eftersom Patson inte har sin ficklampa med sig och den andra jeepen kör iväg, har Patson inte så mycket val annat än att köra tillbaka till Xidulu Private Game Lodge. När vi kommer tillbaka har kökspersonalen och Joe lagat middag.

En trerätters middag serveras i matsalen intill köket. Joe hjälper till att servera de olika rätterna. Soppa, köttgryta och något indiskt bröd (Chapati tror jag) och efterrätt med jordgubbar och grädde. Efter en natt på Beacon Rock, en lång förmiddagstur på hästryggen och en jeepsafari på eftermiddagen/kvällen somnade man ganska ovaggad på kvällen. Natten är sval och behaglig tack vare att stugorna är av lera.

Copyright © Bejjan888™

Natten är ruskigt kall, så kall att jag vaknar av det. Medan jag försöker få upp värmen under täcket ligger jag och lyssnar på ljuden utanför tältstugan. Något lejon som ryter samtidigt som en hyena skrattar hysteriskt. Kanske har de en fight om ett byte långt där borta i natten.

När klockan är 06.00 och personalen går runt och väcker oss, är jag och min rumskamrat redan uppe och gör oss i ordning. Trots att det är ljust ute och solen är på väg upp, dröjer sig den kyliga luften kvar. Men jag har lärt mig nu att det kommer bli betydlig mycket varmare om någon timme, så det är bättre att frysa under frukosten än att svettas ihjäl under ridsafarin. Alla gäster samlas i det gemensamma utrymmet i huvudbyggnaden för frukost kring kl. 06.30. Vi sitter alla och huttrar lite i den kyliga luften.

En halvtimme senare, när klockan slagit 07.00 är det dags att sitta upp på hästarna för en ny ridsafari.

För morgonens ridtur får jag Coopers, som personalen precis longerat och värmt upp. Både Joe och Philip är guider under ridturen. Solen kastar långa skuggor efter oss i den torra bushen.

Det blir snabbt varmare och de som ändå tagit på sig varma fleecetröjor, får ta av sig och knyta dem runt midjan. Inför varje ridtur stoppar personalen och volontärerna ner vattenflaskor i våra sadelväskor. Det är viktigt att dricka vatten, framför allt idag när det väntas bli upp emot +40°C. Till och med de vilda djuren verkar ana att det ska bli en varm dag, för vi ser inte till många djur under vår ritt. Viltvårdarna som spårar lejonen meddelar att de är på väg norrut i reservatet och är inte nära lodgen över huvud taget. Detta gör att vi kan följa och rida längs de uttorkade flodbäddarna.

Vi ser några bufflar som nyfiket tittar på oss när vi passerar lugnt och stilla.

Höjdpunkten under ridturen är ändå närkontakten vi får med två vita noshörningar. Det är två vuxna djur som inte alls verkar skygga. Som tidigare nämnt, när vi låter våra hästar beta så inger det en trygghet till noshörningarna och att vi inte vill de illa. Vi står stilla med hästarna en bra stund, säkert en 20–30 minuter och bara observerar noshörningarna som sakta, och nyfiket, närmar sig hästarna.

Till slut är de inte mer än 5 meter ifrån oss. Det är med viss fascination blandat med rädsla som jag sitter på Coopers, när de kommer allt närmare. Samtidigt litar jag på våra guider och både Joe och Philip är ko-lugna, så de smittar av sig på mig.

När vi rider tillbaka känner jag att det är alldeles för varmt. Även om jag drack mycket (allt) vatten när vi tittade på noshörningarna, så känner jag mig uttorkad.

Vi är tillbaka på lodgen vid 09.45 och personal och volontärer tar hand om hästarna, medan vi gäster kan duscha och byta om innan lunchen som serveras kl. 10.30. Lunchbuffén serveras ute i skuggan av träd (tack och lov). Det är stekt ris och kött, lite rester från gårdagens spaghetti och köttfärssås, zucchini och sallad. När alla ätit klart, ger Candace oss viktig information om de närmaste dagarna. Vi ska packa en liten väska med det nödvändigaste som vi kommer behöva för de närmaste 3 dagarna. För i dag ska vi rida iväg till Beacon Rock och sova under bar himmel, därefter rider vi vidare till det närliggande viltreservatet, Makalali Game Reserve, och sover där i en annan lodge i 2 nätter innan vi återvänder till Wait a Little.

Vi går tillbaka till våra tältstugor och värmen gör det nästan olidligt att vara i tältet. Men väskan måste packas för kommande dagar oavsett. Någon siesta blir det inte för det är alldeles för varmt inne i våra tältstugor.

Jag går iväg till den gemensamma byggnaden istället och får syn på en Vervet-apa sittandes på det långa matsalsbordet, troligen ute efter saker att stjäla. När den får syn på mig hoppar den upp i närmsta träd och ser misstroget på mig.

Jag tar en kyld läsk i baren och vidare till poolen istället och doppar benen i det något svalare vattnet. Det svalkar skönt och är hundra gånger bättre än att försöka vila inne i vårat tält.

Det känns att det är +40°C ute och det är motvilligt som man tar på sig ridbyxor, ridskor och shortchaps igen. Jag tar med mig min packade väska för de kommande 3 dagarna till huvudbyggnaden. Det serveras fika vid 15.30 innan vi återigen sitter upp på hästarna igen vid kl. 16.00 för nästa ridtur.

Clare har under veckan frågat vilken häst vi gillar bäst och ser till att det är den hästen som vi får med oss till Beacon Rock och Makalali Game Reserve. Så självklart får jag med mig Budweiser, min favorit. Det är lika varmt på eftermiddagen, som mitt på dagen, när vi ger oss iväg med Joe i spetsen. Våra väskor kommer köras med jeep, likaså mat, vatten och andra saker vi behöver den kommande vistelsen vid Beacon Rock. Återigen ser vi väldigt få vilda djur, troligen på grund av värmen. Men vi ser ett vårtsvin skynda över vägen framför oss och en i gruppen utbrister ”Pumba!”.

Efter en ganska händelselös, men med många galopper, ridtur på cirka en och en halv timme kommer fram till Beacon Rock. Det är en liten höjd som ligger 560 meter över havet. Med tanke på att Makuthswe River, som går förbi precis utanför Wait a Little Campen, ligger på 480 meter över havet så är det ju ingen enorm höjdskillnad. Men eftersom Beacon Rock är omgiven av låglänt bush, upplever man höjden som ganska magnifik ändå.

Volontärerna tar hand om hästarna, medan Candace och vi gäster skyndar oss upp på de intilliggande klipporna för att se på utsikten.

Solen hinner precis gå ner bakom bergskammen innan vi kommer upp för att se den makalösa 360°-vyn. Candace uppmanar den som väldigt gärna vill se en fin soluppgång nästa dag, att klättra upp samma väg omkring 06.30.

Middagsbordet står framdukat, lägerelden brinner, sovsäckarna är utlagda på madrasserna under halmtaket. Det känns lyxigt men samtidigt väldigt primitivt eftersom vi inte har el eller rinnande vatten. Visst, vi har vatten på dunkar men vi kan inte duscha efter en varm dag på hästryggen. Och givetvis ingen vanlig vattentoalett heller. Så vi får vackert använda utedasset som ligger intill. Men utedasset är upphottat med ett mjukstängande lock i alla fall *LOL* Som sagt, ingen el. Så de har ställt ut solcell-drivna lyktor samt tagit med ficklamporna som vi använder på Wait a Little Campen. Så behöver man gå till utedasset mitt i natten, får man ta sig en ficklampa och gå iväg.

Efter kl. 19.00 börjar det bli riktigt mörkt. Joe är ”grillmästare” och sköter lägerelden och matlagning. Han är verkligen en handy-man den där Joe… finns det något han inte klarar? Volontärerna ger oss dryck (med alkohol för den som föredrar) och snacks. Vi samlar oss kring lägerelden för det börjar bli kyligt. När vi tittar upp mot himlen börjar man skymta vintergatan högt ovanför oss. Middagen serveras vid det redan dukade bordet, med grillat kött, ris, sallad, bröd och naturligtvis något sött till efterrätt. Hästarna står uppbundna runt den lilla campen och tuggar på sitt hö som de får i hönät. Volontärerna går runt och erbjuder vatten i hink till dem med jämna mellanrum.

Vi kommer ”till sängs”, eller snarare ner i våra sovsäckar, runt 22-tiden. De tunna madrasserna… alltså låt mig säga såhär, vi hade lika gärna kunnat vara utan madrasser för det var som att sova direkt på betongen. Tur att det bara är en natt! Candace och några volontärer åker tillbaka till Wait a Little, medan några stannar kvar för att sova med oss gäster. Joe är naturligtvis också kvar, vaktar och håller igång lägerelden under natten. Även om det är hårt att ligga där i sovsäcken, så är det ändå lite mysigt.

Det är nattsvart runtom oss, bara lägerelden och några solcellslyktor som lyser och vintergatan ovanför. Hästarna står runtom oss och tuggar på sitt hö, vilket i sig ger en mysfaktor på 99%. Under natten blåser det upp, men vindarna är varma som tur är.

Copyright © Bejjan888™

Jag vaknar till under natten igen, men hör inga lejon. Bara en massa fågelläten och kanske någon apa ibland. Inte alls lika kallt i natt som förra natten. Vaknar igen till gryningsljuset och är redan upp vid 06.00 när personalen går runt och väcker oss. Den kontinentala frukosten serveras till 06.30, precis som dagen innan. Personal och volontärer gör iordning hästarna medan vi äter vår frukost. Klockan 07.00 är det dags att sitta upp på hästryggen. Jag får Budweiser (Bud) igen, min favorit av de två hästarna som valts ut åt mig under veckan.

Både Joe och Philip är med som guider under morgonens ridtur. Turen börjar i morgonsolens långa varma strålar.

Ganska snart rider vi ner i Makuthswe River’s torrlagda flodbädd och följer den en stund. Philip berättar att viltvårdarna spårat två lejon som ska befinna sig i det höga gräset längs flodbanken.

Plötsligt gör både Joe och Philip halt och säger åt oss att hålla oss i grupp.

”Do you see the lions?” frågar de och pekar in i gräset. Jag kan ju säga att om de inte hade pekat, hade jag aldrig kunnat se var lejonen var. De ligger inte tillsammans, utan med 7–8 meters mellanrum. Färgen på lejonens päls och man, smälter perfekt in i det höga torra gräset på flodbanken. Vi befinner oss ungefär 10 meter från lejonen och de är definitivt mer alerta idag och har blicken fixerade på oss. Både Philip och Joe har lejonen under uppsikt och befinner sig hela tiden mellan lejonen och oss gäster. Det är samma två lejonhannar som vi såg igår vid fågelhuset. Philip berättar att det är två unga hanar som är runt 3 år gamla, och de har inte riktigt lärt sig hur de ska bete sig i närheten av hästarna.

Efter några minuter rider vi sakta iväg med tydliga instruktioner om att hålla ihop i grupp. Philip och Joe låter oss i gruppen rida före, medan Joe och Philip rider efter oss och således hela tiden närmast lejonen. En av lejonhannarna blir nyfiken och kommer springandes efter oss på flodbanken och stannar i en öppning av det höga torra gräset.

Philip inser att de måste agera snabbt för att mota bort lejonet. ”Joe, crack the whip on him! Crack the whip!!” säger Philip som stannar vid oss gäster. Det som händer nu har jag fortfarande lite svårt att förstå, än idag, hur Joes häst helt cool-lugn kan gå fram till lejonet. En hästs naturliga instinkt skulle vara att fly, inte gå fram emot ett rovdjur. Allting händer så snabbt, men jag uppfattar ändå att det inte är mer än 5 meter mellan Joe’s häst och lejonet. Joe slår till med piskan i luften, vilket ingen av våra hästar reagerar på över huvud taget. Utan det alla hästarna reagerar på är lejonets reaktion på piskan. Lejonhannen ryter till högt samtidigt som den tar ett steg framåt och slår med sin enorma tass mot Joe. I det här läget när lejonet ryter till, tar alla våra hästar ett skutt sidledes och frustar till. Men det är ingen häst som sticker iväg, utan vi håller oss i en tight grupp. Direkt efter lejonet ryter till, springer den iväg, bort ifrån oss. Efter det närgångna mötet med lejonet är det en person i gruppen som är både skärrad och rädd. Philip och Joe tar tillfället i akt och går igenom vad som just hände för att lugna ner gruppen. De förklarar att lejonets reaktion på piskan var ett tecken på att den inte ville attackera, utan var snarare nyfiken bara. Men vi får också beröm för att vi skötte oss utmärkt och stannade i grupp.

För att göra oss av med lite adrenalin, får vi galopperna en bra stund innan vi lämnar flodbädden och fortsätter i den snåriga och taggiga bushen.

Två av de viktigaste reglerna för ridsafari är:
1 – Rid aldrig framför/förbi guiderna. De ska alltid vara mellan gästerna och de vilda djuren.
2 – Håll dig till gruppen, kom inte efter, ensam. Som ensam är man mycket sårbar för rovdjur.

Både Joe och Philip har över 20 års erfarenhet, vardera, varav Philip har den högsta utbildningsnivån för farliga vilda djur här i Sydafrika. De läser av djurens kroppsspråk och förklarar hela tiden vad de ser när vi stannar för att observera djuren. De ser också när djuren börjar bli irriterade och det är dags att vi drar oss undan. Hur man ska möta djuren till häst, beror på vilket djur det handlar om. En del djur kan man rida mot längsmed, en del kan man rida nära inpå, andra inte. Men som sagt, guiderna rider alltid mellan oss gäster och de vilda djuren när vi stannar till för att titta på djuren.

Skulle det mot förmodan bli konfrontation med de vilda djuren så är guiderna tränade enligt ett 4-stegsprogram för att avvärja djuren. Joe och Philip använder sig mest av steg 1 respektive steg 2, vilket innebär att guiderna rör sig mot djuret och in i deras ”private space”, och hjälper inte det skriker guiderna, går emot djuret ännu närmare och slår med en lång piska vars smäll i luften oftast gör att djuret backar undan. De har fått eskalera till steg 3 endast två gånger under 24 års tid – vilket innebär användandet av en s.k. bear flare banger. Det är ungefär som en nödraket som finns på båtar, men att den här kan röra sig mot rovdjuret samtidigt som den avger ett högt tjut. De har aldrig behövt använda sitt vapen (steg 4) för dödande skott (3 skott på 12, 10 respektive 8 meters avstånd) under en ridsafari, en enda gång. För att få använda vapen under safaris tränar de (varje vecka) och måste avlägga prov med jämna mellanrum.

Medan vi rider genom bushen och fightas mot taggiga buskar och träd, ser vi plötsligt 4 vita noshörningar.

Det är 3 vuxna djur och en liten unge. Vi kan rida ganska nära, ungefär 15 meter, innan vi stannar tillsammans i grupp. Philip förklarar att noshörningar ser väldigt dåligt, ungefär 15 meter framför sig. Men när det hör våra hästar beta (vi ska alltid ge hästarna långa tyglar så att de kan beta när vi stannat för att observera) gör det noshörningarna trygga och att vi inte vill de illa. Det är fascinerande och stämmer faktiskt.

Ju längre vi står där, desto närmare kommer noshörningarna. Efter 10 minuter så är avståndet runt 10 meter mellan noshörningarna och hästarna. Det som är ännu mer förvånande är att våra hästar står blickstilla. Vanliga ridhästar brukar inte ha alltför långt tålamod med att stå stilla, men de här hästarna som deltar i ridsafarin står verkligen stilla så länge vi vill det. Den lilla ungen är den som är modigast och går närmast oss. Kanske för att den är nyfiken, eller bara vill kolla att vi inte vill den illa. Förresten, har ni hört hur en noshörningsunge låter? Alltså så gulligt! Googla det.

Efter en stund lägger den sig ner vid sin mamma och börjar dia. Både Joe och Philip blir häpna och berättar att det är en mycket ovanlig händelse och att ungen verkligen måste känna sig trygg för att lägga sig ner på marken i vår närvaro.

När vi observerat noshörningarna en stund blir det väldigt varmt. Så vi börjar röra på oss och efter ett par långa galopper är vi tillbaka på Wait a Little Campen. Det är varmt, så en svalkande dusch är välbehövligt. Och dessa förb@annade taggar! Även om första dagen var värst, så är man fortfarande inte van. Hittar en tagg i låret, som jag inte vet riktigt hur länge den suttit där. Lunchen serveras kl. 11.00 i loungen. Det är en buffé av pizza, kudu kött, sallad och fruktsallad. Efter lunch är det sedvanlig siesta fram till eftermiddagsfikat. Siestan blir ganska plågsam i våra tältstugor. Värmen blir outhärdlig och de fläktar som finns blåser bara runt den varma luften. Jag går till den gemensamma loungen och tar isande kall läsk. Poolen ser inte så himla ingivande ut med alla löv i vattnet, men jag doppar benen i alla fall. Det svalkar riktigt skönt och det finns WiFi ända ute vid poolen. Min tältstuga ligger för långt bort för WiFi, de två närmaste tältstugorna har dock WiFi (orättvist!).

Vid 15.30 är det fika igen. Istället för ridning, är det jeepsafari stället den här eftermiddagen/kvällen. Jag antar att det är för att vi ska få chansen att se även nattaktiva djur såsom leopard. Heather, en ur personalen, är chaufför och en volontär följer med för att sköta strålkastaren när det blir mörkt.

Klockan 16.00 kör vi iväg. Ganska direkt ser vi ett par noshörningar men det är ju inte riktigt de vi är ute efter, så vi kör vidare. Plötsligt i ögonvrån får vi syn på ett stort kattdjur som klättrar ner för ett träd. Vi halvväser till Heather att hon ska stanna.

Jodå! Är det inte en leopard som precis klättrat ner för ett träd och nöjt vandrar över vägen vi precis kommit på? Jo, det är det!

Efteråt berättar Philip att leoparden troligen precis ätit och när svansen är böjd (som den är på bilden) uppåt, så är den nöjd och inte ute på jakt. Den har troligen ett byte uppe i trädet som den precis ätit sig mätt på och att den klättrat ner för att röra lite på sig. Vi har ändå tur att få se den i nästan fullt dagsljus, solnedgången har bara börjat.

Jeepsafarin fortsätter med ganska upprymda gäster i jeepen. Hur kan vi ha sån tur? Heather stannar till och klipper av en liten gren från en buske (minns inte namnet). Det är tydligen den buske som har de förb@nnade taggarna som sticker oss under ridturerna.

På nära håll ser man hur taggarna verkligen är böjda och varför de inte släpper taget om kläderna när de väl fastnat. Solnedgången går mot en allt mörkare eftermiddag/kväll.

Vi skymtar många olika hjortdjur, t.ex. Nyalas, Kudus, Impala och Buckskin. Solen blir allt rödare och vi kör mot en vacker solnedgång.

Heather har packat pick-nick med snacks, läsk och diverse alkoholhaltiga drycker. Det är ett trevligt inslag på jeepsafarin, att stå där med snacks och dryck och umgås.

Solen dyker snabbt ner under horisonten och mörkret faller på. Som ett brev på posten (eller kan man använda det uttrycket längre – jag menar PostNord är ju inte så snabba numera *haha*) blir det markant mycket kallare. Vi tar på oss skjortor och tröjor och myser in oss i de medhavda filtarna. Det är dock inte särskilt händelserikt efter mörkrets intåg, en civit, småfåglar och harar.

Vi ser dock ett av de två lejonen (vi såg under förmiddagen) som försökte ligga ostört i gräset och några noshörningar som betade strax intill. Förutom vår jeep, var det en annan som också stannat för att spana på lejonen. Såhär efteråt känns det inte särskilt schyst att vi störde lejonen med två strålkastare mitt i fejset. Och när det kommer till bytesdjuren, får man inte lysa med vanligt strålkastarljus, utan måste byta till en röd lampa. Detta för att vissa djurs ögon, såsom elefanter och noshörningar, inte tål det vita ljuset och de blir tillfälligt blinda i flera minuter efteråt vilket gör de mycket sårbara för rovdjur.

Vi kommer tillbaka ganska sent och middagen blir vid kl. 20.00. Som vanligt en trerätters med soppa, spaghetti och köttfärssås till huvudrätt och avslutas med en god efterrätt. Under middagen blir vi ”underhållna” av gästen från USA. Hon har varit här på Wait a Little tidigare, ganska bestämt det första året som Philip och Gerti anordnade ridsafaris för 24 år sedan. Hästarna lämnades i en hage med elstängsel. Under natten hade Philip hört ett oväsen och ett himla liv bland hästarna, men det hade sedan lugnat ner sig. Morgonen efter inser de vad som hänt. Hästen Solo har under natten dödats av (troligen) ett lejon och elstängslet, som inte fungerat var troligen anledningen till attacken på en av hästarna.

Copyright © Bejjan888™

Natten är riktigt kylig. Jag vaknar till och hör lejonen ryta på avstånd, apor som ropar och diverse andra djurläten. Bara vetskapen om att det finns lejon i reservatet och att de lika gärna skulle kunna vara precis utanför tältet, gör ju inte saken bättre. Det tystnar efter en stund och jag somnar om. Som tidigare nämnt, det är tidig vår nu i Sydafrika. Gryningen börjar kring kl. 05.30 och det är skapligt ljust ändå vid kl. 06.00. Hemma i Sverige har jag en Wake-up-lampa, som genom att sakta tända upp en glödlampa och på så sätt simulera en soluppgång. Så jag vaknar av mig själv kring 05.45, då det är relativt ljust ute. Är vi inte vakna, så går personalen runt till våra tältstugor och ropar ”Good Morning” varje morgon kl. 06.00. Om vi inte svarar kommer de och knackar på och ser till att vi är vakna. På väg till frukosten träffar vi på Nyalas som går omkring och betar fritt på campen. Troligen känner de sig lite tryggare med att leva så nära inpå människor, vilket ger ett visst skydd från rovdjur. De är inte helt orädda, men man kommer ändå så pass nära som ett par meter innan de springer iväg.

Klockan 06.30 är det frukost som serveras i loungen i huvudbyggnaden på campen. Det är en kontinental frukost med juice, kaffe, frukt, rostat bröd, marmelad, ost och yoghurt.

När vi sitter vid frukostbordet sitter det plötsligt en Vervet-apa i ett träd precis bakom och spanar på oss. Personalen varnar oss för att lämna saker obevakade då aporna har en historia av att stjäla grejer, som t.ex. ridhjälmar.

Loungen blickar ut över floden Makuthswe River som går precis nedanför campen. Även om floden för tillfället är torrlagd rinner vatten djupt under sandbotten. Framför allt elefanter är duktiga på att gräva djupa hål för att dricka vattnet djupt under flodbotten. Floden ger också goda möjligheter att se andra djur såsom buffel eller giraff. Rovdjur, som lejon och leopard, som ligger ofta uppe på flodbanken i skydd av högt gräs och spanar efter dagens byte.

Från frukostbordet ser vi en buffel som sakta vandrar längs Makuthswe River.

Efter en ”händelserik” frukost är det dags att sitta upp på hästarna. Man är ju van att borsta tänderna efter frukosten, men här måste man välja; att kasta i sig frukosten för att sedan gå tillbaka till tältstugan och borsta tänderna, eller borsta tänderna innan frukost (vilket känns lite avigt).

Vid 07.00 sitter vi alla på hästryggen igen. Några av oss får andra hästar, andra samma som igår. Jag får Bud igen. Jag trivs väldigt bra med honom så det känns jättebra. Gerti går runt och säger hejdå, eftersom hon nu åker iväg för att tävla dressyr på Grand Prix-nivå och hinner inte tillbaka innan vår vistelse på campen är över. Vi rider iväg med morgonsolen i ryggen som kastar långa skuggor av oss på marken.

Både Joe och Philip är guider under morgonens ritt.

Redan efter 200 meter ser vi en ståtlig giraff som nyfiket tittar på oss samtidigt som den tuggar på lite mat.

Vi rider vidare längs vägen och passerar samma sjö där vi igår såg en giraff dricka vatten.

Därefter bär det av i galopp en stund innan vi tar av och rider genom snårig bush med en massa taggar. Men Joe ropar tack och lov ut ”Thorns on the right/left” nu i alla fall. Men eftersom det inte går att skydda sig med händerna eller armarna så får man vackert göra lite halvsnygga ”Matrix”-moves på hästryggen för att undvika dessa förb@nnade taggar. Måste se jättekul ut för nån som inte vet vad man håller på med *haha*.

Vi rider en stund innan vi kommer fram till ett fågelhus där fågelskådare håller till. Fågelhuset ligger precis vid en liten sjö och vi låter hästarna dricka lite vatten. Joe säger till mig att jag får se upp eftersom Bud kan få för sig att lägga sig ner och ta sig ett dopp utan förvarning. Ånej, inte en sån häst! Med en sådan häst måste man verkligen sitta på helspänn om man är i närheten av vatten.

Plötsligt blir Joe och Philip på tårna och samlar ihop oss i grupp och ställer sig framför oss. På åsen precis ovanför sjön ser guiderna två unga lejonhannar som ligger och tittar på oss i det torra gräset.

De är riktigt kamouflerade och om Joe och Philip inte hade pekat på lejonen, skulle jag inte sett dom. Nu börjar adrenalinet flöda lite. Men guiderna förklarar lugnt och sansat att så länge lejonen ligger ner som de gör och vi håller oss i grupp, har de inga jaktinstinkter eller avsikt att jaga oss.

Philip rider sedan iväg en bit ifrån oss för att demonstrera vad som händer om en av oss kommer ifrån gruppen. Direkt sätter sig lejonen upp och får totalfokus på Philips häst. Så fort Philip rider tillbaka till gruppen lägger de sig ner igen och släpper blicken. Någon i gruppen är mer eller mindre livrädd medan jag känner min tillit växa till både Joes och Philips kunnande och agerande.

Vi rider runt och upp på åsen för att komma närmare lejonen och i en annan vinkel. Men det är snårigt och vi ser de nästan ännu sämre nu, så vi rider vidare.

Vi rider längs en torrlagd flod som bjuder in till galopp. Morgonen som började kyligt är nu betydligt varmare. Det är svårt att veta hur man ska klä sig för att inte frysa tidigt på morgonen eller för att inte svettas och bli för varm senare under ridturen.

Vi ser fler impalas, några kudus (som även finns vid campen) samt en till giraff.

Klockan är 09.45 när vi närmar oss Wait a Little Campen slår Joe till med piskan, vilket är signalen för personal och volontärer att vi är tillbaka och de ska stå redo att ta hand om hästarna. Candace informerar att lunchen är kl. 10.45, så vi har en timme på oss. Det är varmt så jag passar på att ta en svalkande dusch. Duschen är inte inne i tältet utan utanför, så man duschar helt enkelt under bar himmel utan tak. Först känns det bara konstigt och man känner sig iakttagen, men det är ju ingen som kan se förutom kanske en apa som skuttar förbi ovanpå halmtaket. Det är skönt att få av sig ridkläderna, duscha och ta på sig något tunnare och inte så varmt.

Lunchen är kl. 10.45 ute på trädäcket i skuggan av träden. Det är en buffé så man får ta hur mycket eller hur lite man vill. Alla gäster, Joe, Philip, Clare och volontärer sitter samlade vid samma bord. Trots den kyliga natten och morgonen, så finns det inte ett uns kvar av det nu. Det är närmare +30°C och när lunchbuffén är intagen, väntar traditionsenlig siesta fram till kl. 15.30. I Sverige är vi inte vana med den traditionen, att ta siesta mitt på dagen. Men här på plats i Sydafrika känns det mer naturligt.

Philip, Joe, Candice och alla volontärer bor i personalbostäder nära loungen. Det är rejäla lerhus och (som jag fick veta senare) även har air-condition. Vi gäster får knata iväg till våra tältstugor och försöka ta siesta utan air-condition. Det finns takfläktar, men de blåser ju bara runt den varma luften. I tältstugorna blir det således mycket varmt mitt på dagen. Lite taskigt mot oss gäster medan personalen bor i sina svala lerhus med air-condition. Men jag är inte bitter för det *haha* Det framgick klart och tydligt på bokningssidan att det var boende i tält som gällde, så jag ska egentligen inte klaga.

Efter någon timme är det så pass varm att det är outhärdligt. Jag går iväg till huvudbyggnaden, som också är i lera. Det är en markant svalare temperatur i loungen.

Poolen ligger i skuggan och ser ganska inbjudande ut. Men trots personalens idoga arbete med att rensa vattnet, blåser det ständigt ner nya löv från de omkringliggande träden.

När klockan närmar sig 15.00 är det dags att byta om till ridkläder igen, för kl. 15.30 är det eftermiddagsfika. Eftersom man inte hunnit acklimatisera sig till det Sydafrikanska klimatet, så är det fruktansvärt varm och klibbigt att ta på sig ridbyxor, shortchaps och långärmad tröja (sun sleeves). Till fika serveras det nybakad kaka, frukt, juice och kaffe.

Vid kl. 16.00 sitter vi upp på hästarna igen. Den här gången får jag Coopers. Coopers är 13-årig mörkbrun valack, en Frieser-korsning med mankhöjden 155 cm. Trots sin mankhöjd, känns han mycket större. Personalen behöver också longera honom innan varje ridtur då han är väldigt stel i bakbenen. Så jag sitter upp på en ny-longerad Coopers.

Joe är vår guide och ridturen börjar längs Makuthswe River, antagligen eftersom det går en stor hjord med afrikanska bufflar (Cape Buffalo) där.

Joe berättar att det är viktigt att vi närmar oss hjorden från sidan, och inte rakt framifrån.

På grund av sitt opålitliga temperament, är den afrikanska buffeln är den enda buffeln som inte tämjts av människan. En buffel kan väga mellan 400 och nästan 900 kg, så det är ingenting man vill bråka med. Tjurar är större än honorna och har svart eller mörkbrun päls, och de äldre tjurarna får vita ringar runt ögonen. Honorna har en mer rödbrun päls, horn som är böjda bakåt och har mer och längre hår kring öronen. Kalvarna av båda kön har en rödaktig päls. Buffeln är ett naturligt byte för lejon, men ofta krävs flera lejon eller en hel flock som riktar in sig på en ensam buffel. Dock förekommer det att bufflar dödar lejon som jagar ensamma eller i liten grupp. Alla bufflar i Karongwe Private Game Reserve är fria från mul- och klövsjuka samt den bovina varianten av tuberkulos. Tack vare detta får bufflar från reservatet säljas fritt, vilket bufflar smittade av tuberkulos inte får.

Vi fortsätter ridturen i snårig terräng och det känns som om Joe inte har någon riktig plan på vart vi ska.

Vi stöter på några giraffer längs vägen och konstigt nog känns det inte lita exotiskt längre. Kanske för att vi hunnit se några giraffer redan?

Men plötsligt, från ingenstans, så står de bara där. Tre vita noshörningar, varav en unge. Vi närmar oss försiktigt. Även om dessa noshörningar är vana med hästar, känns det lite läskigt. Vi ställer oss tätt med hästarna ihop i en grupp ungefär 20 meter ifrån dem. De betar fridfullt framför oss och verkar inte ett dugg besvärade.

Den vita noshörningen är den största och mest sociala av alla noshörningar. De kan väga upp till 3,5 ton och ibland upp till 4,5 ton. Noshörningens största (och i princip den enda) fiende är människan och (tyvärr) dödas av tjuvjägare för hornens skull. Ett horn kan väga upp till 4 kg och används illegalt inom framför allt asiatisk medicin där hornen mals ner till pulver och tros kunna bota allt från feber till cancer. Men det saknas vetenskapligt bevis för detta och hornen består av keratin, samma protein som finns i människors naglar och hår.

I Karongwe Private Game Reserve försöker man motverka tjuvjakt genom att var 12:e till 18:e månad söva ner noshörningarna och såga av hornen. Philip kan därefter sälja hornen lagligt. Med lagligt menas att de kan spåras, med hjälp av DNA, tillbaka till Philips noshörningar och att hornen sågats av på ett lagligt sätt och inte genom tjuvjakt. Philip har alltså låtit DNA-testa alla noshörningar i reservatet för detta ändamål. Vi står säkert i 10 minuter och bara iakttar noshörningarna. Det börjar nu skymma och det är dags att återvända till campen.

Efter en sedvanlig after-ride med drink från baren vid den öppna elden, går vi tillbaka till våra tältstugor. Det börjar bli mörkt så vi tar med oss varsin ficklampa också. Jag passar på att ta en dusch. Eftersom duschen är utomhus och det är mörkt ute, blir det en dusch under en stjärnklar natthimmel. Har inte riktigt hunnit vänja mig vid att den är utan tak. Men det är ändå lite mysigt på kvällen.

Middagen serveras vid kl. 19.30 i loungen. Alla slår sig ner på sina platser. Middagen börjar med en löksoppa med nybakat bröd. Huvudrätten är grillad kyckling och potatis och middagen avslutas med en Milk tart. Min rumskamrat och jag går tillbaka till vår tältstuga vid kl. 21.30-tiden och går och lägger oss.

Copyright © Bejjan888™

Vi landar på Hamad International Airport i Doha, Qatar, vid 23.30 på fredagsnatten mot lördagen. Qatar ligger +1 timmes skillnad från Stockholm. Planet taxar en lång stund innan det stannar ute på plattan, utan någon gate i närheten. Åh nej! Inte nog med att det är mitt i natten och man har sömnbrist utan vi behöver ta buss in till terminalen också! Så det innebär det kommer ta lång tid innan alla får gå av planet. Även om jag sitter relativt långt fram, tar det säkert 15 minuter innan jag går av planet, dvs. klockan hinner passera midnatt.

Fast det är mitt i natten slår en +30°C värme emot mig när jag går ner för trappen och det tar emot att gå ombord en buss och trängas med en massa passagerare. Och som vanligt är det inte raka vägen in till terminalen, utan bussen slingrar sig runt i minst 10 minuter innan vi får gå av. Som tur är går vi av bussen och kommer nästan direkt till säkerhetskontrollen åtminstone. Fast det är mitt i natten är det mycket folk inne i terminalen, så det skulle lika gärna kunna vara mitt på dagen. Jag har ingen aning om jag tar den smidigaste vägen till nästa gate, men jag kliver på ett tåg som går inne i terminalen även om det bara är en kort sträcka innan det är dags att gå av. Med lätt sömnbrist och förvirring över vad klockan egentligen är (för klockan på armen och i mobilen visar ju Stockholm-tid) och medan alla skyltar på flygplatsen visar Doha-tid (dvs +1 timmes skillnad från Stockholm), så kommer jag ändå fram till rätt gate till slut.

Hinner pusta ut i drygt en halvtimme innan själva boardingen börjar för nästa flyg till O.R. Tambo International Airport i Johannesburg, Sydafrika. Samma visa denna gång, boarding efter zoner. Och tro det eller ej, vi behöver åka buss igen ut till ett annat flygplan som står ute på plattan! Med sömnbristen som man har och den obehagligt varma luften ute, så är det verkligen det sista man vill göra… igen. Får till slut gå på en buss och efter en dryg 10 minuters bussresa över plattan kommer jag fram till nästa plan, en annan Boeing 787 Dreamliner.

När alla passagerare är ombord och hittat till sina platser, delar flygvärdinnorna ut våtservetter och hörlurar. Kaptenen meddelar att flygtiden från Doha till O.R. Tambo International Airport i Johannesburg kommer ta 7 timmar och 50 minuter. Planet lyfter från runway på utsatt tid, kl. 02.10, och bara minuter senare delar flygvärdinnorna ut smörgås och dryck.

När alla ätit plockar flygvärdinnorna allt skräp och släcker ner kabinen och tanken är att alla ska kunna sova några timmar. Men jag kan inte påstå att det blir någon kvalitetssömn, utan snarare någon form av slummer. När det är 2 timmar och 40 minuter kvar tills vi ska landa i Johannesburg tänder de upp kabinen igen och vi alla hoppas nog på någon form av frukost, men det är snarare en lunch. Den består av kyckling och potatismos, nån pudding och fruktsallad.

Vi landar mjukt och smidigt kl. 09.40 på O.R. Tambo International Airport i Johannesburg, åter tillbaka i samma tidszon som Stockholm. Här får vi kliva av via en brygga direkt in i terminalen, ingen buss tack och lov. Eftersom jag kommer med en internationell flight måste jag passera passkontrollen, och för att slippa långa köer gäller det att snabba sig. Kön framför mig är relativt kort, men det fyller snabbt på bakom. Till min glädje så får jag en stämpel i passet. Det är inte ofta det händer längre då allt mer sköts digitalt nu för tiden. Jag hämtar ut min incheckade väska eftersom inrikesflyget är med en annan bokning och flygbolag. Jag är bland de första vid bagagebandet och jag behöver inte vänta många minuter innan min väska dyker upp. Det är alltid nervöst att vänta och se om väskan kommer fram, speciellt om man har ridutrustning med (t.ex. hjälm som inte får plats i kabinväskan) som man helst inte vill vara utan på resmålet.

Inrikesflyget avgår från terminal B, medan flyget jag kom med landade vid terminal A. Men det går väldigt smidigt att hitta rätt. Men tyvärr visar det sig att bagagebandet vid självincheckningen för South African Airlink är trasigt och jag måste gå till den manuella incheckningen. Så det blir att stå i kö en stund. Men jag har gott om tid, drygt 3 timmar på mig innan flyget avgår. Väskan checkas in igen, jag passerar säkerhetskontrollen och letar rätt på gaten. Här blir det drygt en timmes väntan innan boarding. Tyvärr finns det inte mycket att göra i terminalen, några restauranger och nån souvenirshop. Även om jag blir sittandes vid gaten ett tag, känner jag mig oförskämt pigg trots sömnbrist.

Vid kl. 12.00 är det dags för boarding. Vi bussas ut till plattan där vårat plan står och väntar. Det är ett litet Embraer RJ135, ett regionaljetflygplan med plats för 37 passagerare (säteskonfiguration 1+2). Så det är förståeligt att man inte kan borda ett så pass litet plan via brygga direkt från terminalen. Passagerare som har lite större kabinväskor ombeds lämna dessa utanför planet så dessa kan förvaras i lastutrymmet under kabinen istället. Man får lätt lite klaustrofobi i ett sånt här litet flygplan, särskilt om man precis flugit Boeing Dreamliner (säteskonfiguration 3+3+3) i drygt 14 timmar innan. Men den här flighten är inte ens en timme lång. Enligt piloten kommer det ta 40 minuter innan vi landar på Eastgate Airport, nära Hoedspruit, Sydafrika. Någon sitter säkert och funderar varför man ens tar ett flyg som ”bara” tar 40 minuter, varför inte ta bil istället? Ute i den sydafrikanska bushen är vägarna små och kvaliteten varierar, varför det går inte att hålla särskilt höga hastigheter. Det tar 6 timmar att köra motsvarande vägsträcka, så där har ni svaret.

Planet avgår kl. 12.30 enligt planerat och piloten hade varnat för turbulens innan vi lyfte. Jodå, nog får vi uppleva turbulens allt. Och trots den korta flygningen så stressar flygvärdinnan (det finns bara en flygvärdinna med på flighten) runt och serverar smörgås och dryck. Det är knappt så hon hinner klart innan det är dags att landa på Eastgate Airport. Det är fascinerande att se det torra landskapet och ändå lite grönska (det är tidig vår i Sydafrika nu) nedanför. Röken från en liten brand på toppen av ett berg stiger mot skyn. När vi närmar oss landning, bara någon kilometer innan touchdown ser jag en flock elefanter som står runt en liten vattensamling. Så check på den innan jag ens kliver av planet :)

Eastgate Airport ligger bara en liten bit utanför Hoedspruit, vilket är den närmsta staden, i Limpopo-provinsen. Det är den närmsta flygplatsen till den berömda Krugerparken (68 km) och är omgiven av mängder av privata viltreservat. Flygplatsen stängdes ner under Covidpandemin och genomgick en stor renovering med en mängd uppgraderingar. Numera slipper passagerare stå och vänta på boarding i den varma solen då det finns sittplatser under tak istället. Till och med vissa parkeringsplatser uppgraderades med tak. Under 1980-talet var Eastgate Airport en del av NASA:s landningsplats för rymdfarkoster. Men under 1990-talet gjordes en oanvänd del av området om till en civil flygplats, numera Eastgate Airport.
Men det är en liten flygplats, då den är regional. Landningsbanan är sliten och när vi landat får vi taxa en lång väg tillbaka till plattan där planet stannar. En trappa rullas fram och vi får gå av vårat lilla Embraerplan. Min väska (handbagage) som fått åka i lastutrymmet väntar bredvid trappan. Det är varmt trots att solen skyms bakom slöjmoln.

Philip, ägaren till Wait a Little, står och väntar på mig och två andra som ska jobba som volontärer på campen. Men de kommer med andra flighter som landar strax efter min. Den ena tjejen är från Tyskland och ska stanna på lodgen i 3 månader och den andra tjejen är från Sverige och ska stanna i 3 veckor. När alla kommit sätter vi oss i Philips Land Rover och kör iväg mot campen, vilket tar ungefär 1 timme. Vägarna fram till Hoedspruit är helt okej, asfalterade och bra kvalitet. Men när vi svänger av mot det privata viltreservatet Karongwe Private Game Reserve åker vi på oasfalterad väg mestadels av mycket dålig kvalitet. Vägen är omgiven av högt stängsel och Philip förklarar att det är för att hålla de vilda djuren borta från människorna och att det finns lag på detta.

Klockan är runt 15.00 när jag kommer fram till Wait a Little. En i personalen, Candace, välkomnar och visar mig till in stuga, nr 3. Tack och lov får jag min väska buren till stugan av en i personalen, då det är sandvägar till stugorna. Att dra en 18 kg tung väska i sand är ingen höjdare.

Stugorna är egentligen enorma tält med halmtak, som står på upphöjda träterrasser ungefär 1 meter ovan marken. Jag delar rum med en annan kvinna från Tyskland som redan hunnit installera sig på campen.

Sängar med myggnät.

"Badrum" med badkar, handfat och toalett. Duschen finns utomhus bakom det svarta skynket.

Redan kl. 15.30 samlas vi för en säkerhetsgenomgång, så jag får skynda mig att byta om till ridkläder.

Vid 15.30 samlas vi i loungen på campen där det också finns en bar (fri tillgång till dryck), middagsplats och en lägereld som tänds till kvällen. Vi är totalt 7 personer som ska rida tillsammans de kommande 8 dagarna. Två ifrån Storbritannien, två från Frankrike, en från Tyskland, en från USA och så jag från Sverige.

Vi träffar Gerti, som tillsammans med Philip, äger och driver safariverksamheten på Wait a Little. Philip köpte Karongwe Private Game Reserve (8500 hektar) redan 1998 och har, tillsammans med Gerti, anordnat ridsafari på markerna sedan dess. Medan Gerti är ansvarig för träning av hästarna, är Philip utbildad och har högsta utbildningen som finns som guide bland farliga vilda djur. Till sin hjälp har de Jolyon, kallad Joe, även han en högt utbildad guide och ”bird nerd” som han själv uttrycker sig. Clare är också med vid samlingen, hon är stallchef och ansvarig för hästarnas hälsa och träning samt ansvarig för volontärerna på campen. Vi får go-fika och en genomgång av säkerheten under ridturerna och vad som är viktigt att tänka på.

Klockan 16.00 är det dags för vår första ridtur. Hästarna görs i ordning av personalen och volontärer som är mycket noga med hur både sadlar och träns sitter på hästarna, då vi ryttare spenderar många timmar i sadeln varje dag.

Sadlarna är framför allt av märket Stübben och en modell speciellt gjord för långa ridturer, men vissa hästar har sadlar av andra märken om Stübben inte passar deras ryggar.

Redan vid bokningen får man ange vilken typ av häst man vill ha, så de kan matcha ihop varje ryttare med två av deras 30-tal hästar. Varje ryttare tilldelas två hästar att alternera mellan, eftersom vissa innebär många timmar i sadeln. Jag tilldelas Bud (Budweiser) och Coopers. Kul fakta är att alla hästarna är döpta efter alkohol, framför allt ölsorter. Bud är en 17-årig valack med en mankhöjd på 164 cm. Han har varit Philips ledarhäst i många år, även Joes favorit, och utstrålar trygghet så fort jag kommer upp i sadeln. Och wow, vilken sadel! Det märks att utrustningen tas om hand minutiöst och att man kommer kunna sitta många timmar utan att få skavsår.

Joe är vår guide och leder oss ut i reservatet i skenet av eftermiddagssolen. En av volontärerna rider alltid sist och som man skämtsamt ”offrar till lejonen” om vi blir attackerade.

Även om vi skrittar mycket så blir det en del galopp också. Vägarna vi följer är mestadels sand och/eller jord och delas med jeeparna från andra lodger inom reservatet. Varje gång vi möter en jeep är det som om hästarna nästan blir lika exotiska som de vilda djuren. Passagerarna frågar om de får klappa och fota. Vi skymtar en del hjortdjur (Impalas och Nyalas) som inte verkar alltför rädda för hästarna. Inte så konstigt då det bedrivits ridsafari i reservatet i 28 år. Vår guide Joe har walkie-talkie med sig och kontakt med övriga guider ute på safari. Även viltvårdare ute på markerna kommunicerar ut var t.ex. lejon, elefanter eller leoparder finns, så att guiderna kan ge gästerna den bästa chansen att få se de vilda djuren. Fördelen med att vara till häst är att man kan rida var man vill i reservatet bland buskar och träd och alltså inte bara hålla till längs vägarna. Alla jeepar köra på vägarna och får endast avvika några meter från vägarna.

Vi får syn en giraff på avstånd och rider efter, men den försvinner utom synhåll så vi får rida vidare.

Turen går genom bushen med taggiga snår och buskar. Tidigare under säkerhetsgenomgången meddelade Joe att om taggarna på en buske ser ”oskyldiga” ut, så är de inte det. Jo jag tackar ja! Det är alltså inte de långa synliga raka taggarna som man behöver se upp för. Det är de små knappt synbara j@vla taggarna, framför allt från en särskild buske (minns tyvärr inte namnet), som när de väl fått tag i din tröja, handske eller ridbyxa inte släpper taget, utan kläderna går sönder. Detta tack vare att taggarna är böjda, typ som hullingar. Det tog ju någon dag innan man lärde sig att man inte kan fösa undan de taggiga grenarna med handen, för då rev man sönder handskarna.

Solen börjar gå ner och värmen som tidigare legat som ett lock, byts ut mot sval och skön luft.

Vi rider förbi en liten sjö och ska precis runda den, när vi plötsligt får syn på en giraff inne bland träden. Joe förklarar att den troligtvis är på väg ner för att dricka vatten och att om vi backar tillbaka med hästarna så kommer den nog våga sig fram.

Sagt och gjort, vi flyttar oss 40–50 meter och väntar med spänning. Hästarna står blickstilla med öronen framåt och rör inte en fena medan giraffen sakteliga lunkar fram till vattenbrynet.

Den tittar sig omkring för att sedan böja sig ner och börjar dricka vatten. Samtidigt börjar Joe berätta om giraffens sätt att dricka vatten. En giraff kan inte ha huvudet neråt för att dricka vatten för länge, då blodkärlen i huvudet vidgas (aneurysm) och till slut så pass mycket att de brister och orsakar hjärnblödning vilket leder till döden. Giraffer är också väldigt sårbara för rovdjur när de dricker vatten och det är sällan som Joe brukar få syn på en giraff som dricker vatten under ridturer.

När vi rider tillbaka mot campen kommer vi ifatt en jeep som stannat och vi hinner precis se en liten flock elefanter som korsar vägen framför oss. Även om vi är en bra bit ifrån, är det mäktigt att se.

Joe är alltid beredd med piskan i handen, vid varje sighting.

Lika fort som de dyker upp, försvinner de in i snåren på andra sidan vägen igen.

Fulla av nya intryck återvänder vi till Wait a Little Campen i skenet av en mäktig solnedgång. Vi möts av personal och volontärer som tar hand om hästarna direkt, medan vi gäster samlas i baren för dryck (det finns läsk också) och en liten after-ride.

Vi får information kring middagen som är kl. 19.30. Vi har drygt en timme på oss att duscha och göra oss i ordning. Det börjar skymma och innan vi går tillbaka till våra tältstugor uppmanas vi att ta med en varsin ficklampa (tillhandahållna av campen). Campens ficklampor är definitivt i en klass för sig och lyser upp som om en bil skulle stå precis bakom med extra hellysen på. Så en sedvanlig ”ficklampa” på mobilen är alltså inte tillräcklig.

Om vi ser djur såsom buffel eller elefant, så ska vi inte bege oss till eller från våra tält utan vänta till dess att djuret går iväg. Så med andra ord, campen är inte stängslat på något sätt utan alla djur inne i Karongwe Private Game Reserve kan vandra fritt över campen och stå precis utanför våra tältstugor. Skulle det stå vilda djur utanför tältstugan så att man inte kommer i tid till middagen (eller annan bestämd tid) kommer Joe och tar med sig piskan för att mota bort djuren.

När klockan närmar sig halv åtta är lägerelden tänd, bordet uppdukat och flera av oss gäster samlas i soffan ute på trädäcket vid loungen. Candace skapar en Whatsapp-grupp där vi kan lägga ut bilder och videos och dela med varandra. Till middagen är det ”bordsplacering”, eller ja, Clare väljer var vi gäster ska sitta. Philip och Joe verkar ha sina förutbestämda platser i ena änden av bordet medan övrig personal och volontärer sitter vid andra änden. Vi gäster sitter i mitten.

Det är ett riktigt långt stort bord och det är trevligt att alla kan äta gemensamt trots att ljudnivån stundtals blev hög. Det är en trerätters middag med soppa, varmrätt (kött och mos) och dessert samt valfri dryck (vatten, vin eller drink från baren). Att efter en lååång dag som började med långflygning från Doha (Qatar) till Johannesburg (Sydafrika), en kortflygning till Hoedspruit, transfer till campen, en 2-timmars ridtur och en trerätters middag senare äntligen kunna krypa ner i en säng och få sova… är en ganska bra känsla.

Copyright © Bejjan888™

För ganska precis ett år sedan började bokning och planering för den här drömresan som jag länge gått och funderat på. Att åka till Sydafrika och se Big Five finns nog på mångas önskelista, men varför inte ta det ett steg längre och göra det till en ridsafari? Jag har troget bokat mina ridresor genom en resebyrå som specialiserat sig på just ridresor över hela världen i många år. Men trots att jag skickade min bokningsförfrågan för ett år sedan, fick jag inte det datum jag ville ha från början då den veckan redan var fullbokad! I samband med bokningen fick jag fylla i ett omfattande frågeformulär eftersom de kräver att alla ryttare har mycket goda ridkunskaper. Så när min bokning blev bekräftad var jag snabb med att också boka flyg. Smidigast blev två internationella flyg samt ett inrikesflyg för att ta sig från Stockholm Arlanda till Hoedspruit, den närmsta flygplatsen till Karongwe Private Game Reserve.

Billigast är att ta stadsbussen ner till centralstationen och sedan regionbussen ut till Stockholm Arlanda Flygplats. Visst, lite bökigt med stora resväskan och kabinväska på bussen men man slipper den där extra passageavgiften som man måste betala om man tar tåg eller pendeltåg. Sagt och gjort, hoppar av bussen vid terminal 4. Efter att Arlanda byggde om så finns det enbart busshållplats vid terminal 4 och 2, och inte vid utrikesterminal 5 längre. Vid terminal 5 verkar vara rena rama kaoset av taxibilar istället med stora skyltar talar om att man ska förboka sin taxi och inte ta ”svarttaxi”.

Flyget mellan Arlanda – Johannesburg är bokad med Qatar Airways med mellanlandning i Doha, Qatar. Så jag behöver hitta en självincheckning med Qatar Airways, vilket inte visar sig vara lätt. Men jag får till slut ut min bagagetagg och boardingpass. Den incheckade väskan går hela vägen till Johannesburg så den behöver jag inte bry mig om i Doha. Lite nervös är jag för min kabinväska som jag vet väger lite för mycket enligt Qatar Airways regler. Men jag är tvungen att ha viss ridutrustning med mig som handbagage ifall den incheckade väskan kommer bort. Så med lite nervösa steg går jag mot baggage drop off. En proper kvinna i Qatar Airway-kostym står vid ingången till drop off och ber om att få ”känna” på kabinväskan”. Hon lyfter upp min väska och säger ”Den väger nog 7 kg” och ger den en tagg om ”Approved for cabin”. Okej, här var det inte så noga med vikten trots allt, tänker jag och går vidare och lämnar in min stora resväska vid drop off.

Arlandas nya säkerhetskontroll, där man inte behöver ta ur alla vätskor man har i handbagaget, gör processen extremt smidig nu för tiden. Dock är det första gången som jag flyger med en powerbank i handbagaget och det finns ganska strikta regler för det. Maximala kapaciteten på en powerbank får vara maximalt 100 Wh eller 27 000 mAh, och den exakta kapaciteten ska tydligt framgå på originalförpackningen. Men det kan skilja sig mellan olika flygbolag och det är därför viktigt som att kolla upp vad som gäller för ett specifikt flygbolag. Jag säger till i säkerhetskontrollen att jag har en powerbank, vilket man ska göra, men får bara till svar ”Det är okej” och så var det inget mer med det. Ingen kontroll att maximala kapaciteten var under 100 Wh… fast det kanske de kan se på röntgenbilden och storleken på powerbanken?

Efter säkerhetskontrollen passar jag på att äta en Baba Chicken Wrap eftersom matutbudet är stort här. Det är dyrt som allting annat är på en flygplats, men man har ju inte så mycket att välja på. Kön till passkontrollen för EU-medborgare är nästan obefintligt och det går snabbt och passera, till skillnad från kön för övriga nationaliteter. Terminalen för icke EU-flyg känns lite offside och det finns verkligen inte mycket att göra eller äta här. Men jag vet att boardingen kommer ta tid, då planet är en Boeing 787 Dreamliner som tar ca 250 passagerare och flighten är nästan fullbokad. Så det är bra att vara i tid till gaten.

Och mycket riktigt blir det vad jag börjat kalla för en 2-stegs-boarding. I första steget får alla passagerare visa upp sitt pass och skanna sitt boardingpass och slussas in i en väntsal. För Qatar Airways delas passagerarna också in i boarding zone. När alla passagerare slussats in, börjar steg två där passagerarna får borda planet efter boarding zones. För att säkerställa att passagerare boardar planet enligt zoner, står det en person som notoriskt läser på varje boarding pass och nekar alla som försöker smita på planet tidigare än den zon de tillhör. Denna process känns extremt ineffektiv och måste vara extremt stressande för de i den sista zonen (totalt 5 zoner om man räknar med business class). Jag är i zon 2 och kommer på planet relativt snabbt ändå.

Tillslut är alla ombord på planet och flygvärdinnorna går runt och delar ut våtservetter och hörlurar. Kaptenen meddelar i högtalaren att det kommer bli lite turbulent innan vi når högre höjd och med rådande vindar kommer flygningen ta 6 timmar och 10 minuter till Hamad International Airport i Doha, Qatar. Efter push-back från gaten och taxi till runway så lyfter vi kl. 16.30, bara 15 minuter sena. Min plan är att sova någon timme eller två på vägen ner till Doha, för att inte få natten helt förstörd. Men passageraren bredvid har svårt att sitta still och de serverar mat eller fika mest hela tiden, så man blir störd hela tiden.