Copyright © Bejjan888™

Av någon anledning vill Joe börja tidigare idag, då han tror det blir varmt. Här på Xidulu ingår det ingen väckning, så vi ställer mobillarmet till 05.30. Samma kontinentala frukost serveras kl. 06.00 ute på trädäcket. Molnen ligger som ett tjockt täcke uppe på himlen och skymmer solen. Det är lugnt både i och kring Weavers Nest-dammen som är precis intill lodgen, och djuren håller också på att vakna till.

Redan kl. 06.30 är det dags att sitta upp på hästryggen igen. En av gästerna känner sig inte bra och följer inte med, vilket gör att volontären också behöver stanna kvar. Detta för att hästar är flockdjur och att lämna en häst kvar, medan resten försvinner iväg på en ridtur, skapar mycket oro för den som blir ensam. Så det innebär att vi inte har någon volontär som rider sist, som vi ”offrar till lejonen” om vi blir anfallna *haha*

Ridsafarin börjar med att vi rider runt Weavers Nest-dammen. Men det är inte många djur där, kanske för att det är svalare temperatur och djuren passar på att vandra till andra områden när solen inte ligger och gassar.

Vi rider vidare och får syn på två giraffer. Joe berättar att det är två äldre djur. Det är inte så mycket storleken på girafferna som visar hur gamla de är, utan snarare deras färg som avslöjar deras ålder. När giraffer föds är de ljusa till färgen och ju äldre de blir, desto mörkare bruna blir de. Hanar är drygt 1 meter högre än honor och kan bli över 5 meter höga (total höjd, ej mankhöjd) och väger mellan 1–2 ton. Honorna väger in på drygt 1 ton. En kalv är runt 1,8 meter vid födseln och vägen mellan 50–70 kg. En giraff går i en långsam passgång eller galopperar för att förflytta sig snabbare och kan alltså inte trava. På korta distanser kan en giraff uppnå relativt höga hastigheter och den högsta uppmätta hastigheten är 56 km/h. De har svårt att gå i våtmarker och undviker dessa områden helt och kan således inte ta sig över floder.

Efter drygt en timmes ridning tar sig solen fram genom molnen, vilka skingrar sig snabbt, och det blir varmare.

Mitt i ingenstans passerar vi Makalali Airstrip, en ”flygplats” som knappast kan räknas som flygplats i min mening. Det är en kort start-/landningsbana av tillplattad jord, alltså inte ens asfalterad. Endast små propellerplan kan nyttja platsen och det finns ingen service annat än möjlighet för planen att fylla på bränsle. Så det är ingen kommersiell flygplats med kapacitet för passagerare över huvud taget.

Här någonstans får Joe upp färska spår efter en leopard. Joe tar upp jakten och vi andra följer efter. Vi följer spåren ett bra tag men efter en stund ger Joe upp eftersom spåren helt plötsligt tar slut. Vi rider ner till Makuthswe River, samma torrlagda flodbädd som går förbi Wait a Little, som bjuder in till galopp.

Plötsligt gör Joe halt och mitt framför oss står en giraff och tittat storögt på oss. Av dess färg att döma, en äldre giraff. När den slutligen bestämt sig för vilken sida av floden den vill gå upp längs, kan vi rida vidare. Joe måste ha hört, via sin walkie-talkie, att det finns elefanter här längs Makuthswe River. Vi rider en kort bit till innan vi ser flocken.

Det är en stor flock elefanter, uppskattningsvis runt 30 djur. Om till och med Joe som guidat i många år är imponerad, så är det en stor flock! Elefanterna rör sig sakta uppför sluttningen på motstående sida av Makuthswe River. Vi står hänförda i flera minuter och observerar deras vandring.

Bland de idag levande arterna, afrikansk (savann- samt skogselefant) och asiatisk elefant, är den afrikanska savannelefanten den största där hannarna kan nå drygt 3,3 meter i mankhöjd och kan väga kring 10 ton. Skillnader mellan den asiatiska och den afrikanska elefanten är storleken på deras öron (större hos afrikansk elefant), deras ryggform (konvex och rund hos asiatisk elefant, konkav ”sadelrygg” hos afrikansk elefant) samt deras snabel som har ett ”finger” (asiatisk) respektive två ”fingrar” (afrikansk) på snabelspetsen. Den asiatiska elefanten som ”bara” har ett finger på snabelspetsen rullar runt hela snabeln för att fatta tag runt saker, medan den afrikanska använder sina två fingrar för att greppa tag. Enligt Joe tar det ungefär 2 år för en elefant att lära sig använda och kontrollera de 400 muskler som snabeln innehåller. Som kalv, använder de munnen för att dia och inte snabeln. Med tiden lär de sig att använda snabeln för att suga upp vatten, vilket kan vara upp till 10 liter, för att sedan spruta in det i munnen. Solen gassar på och vi har varit ute i drygt 3 timmar redan.

Men det visar sig att vi inte är långt ifrån Xidulu Private Game Lodge.

När vi passerar Weavers Nest-dammen ligger ett par alligatorer och ”jäser” på stranden men den ena kryper ner i vattnet när vi passerar.

Flodhästarna ligger mitt ute i vattnet och vi ser endast deras nosar och ögon som sticker upp ovanför ytan.

Däremot får vi ny chans att se zebror och fler till antalet den här gången. Zebrorna är tyvärr ganska skygga för oss, även om vi sitter till häst. Joe har redan sagt att vi inte kommer kunna galoppera mitt i en zebrahjord, vilket vi har som önskemål. När vi kommer tillbaka till Xidulu Private Game Lodge tar Joe och volontären hand om våra hästar medan vi gäster kan gå till våra stugor för att duscha och byta om till lunchen. Medan vi varit ute på ridsafari har personalen varit in och städat, bäddat och dragit undan gardinerna. Vid kl. 10.30 serveras lunchen i matsalen.

Det är ingen lunchbuffé som vid Wait a Little, utan Joe serverar oss vid bordet. Det är köttbullar, lök inlindade i bacon, ägg, sallad samt efterrätt. Det är ingen som behöver gå hungrig ifrån bordet i alla fall. Sedan väntar en sedvanlig siesta fram till kl. 15.30. Några passar på att ta sig ett dopp i infinity-poolen, andra vilar i solstolarna.

Klockan 15.30 serveras det fika som vanligt, och sedan är det dags för Jeepsafari klockan 16.00. Återigen är det Patson som är guide och chaufför. Och gissa om han fick frågor om han har sin ficklampa med sig (som han glömde igår)? Han kommer nog inte göra det misstaget igen *haha*

Ganska på en gång får vi se på en liten bebis-giraff. Som tidigare nämnt, unga giraffer har väldigt ljus päls, vilket den här också har. Patson berättar att den, trots sina drygt 2 meters höjd, inte är mer än 2 veckor gammal. Det är ovanligt att den är så pass lång ifrån sin mamma, säger Patson, och pekar längre bort på mamman som är ungefär 100 meter bort. Giraffungen är ett mycket lätt byte för t.ex. ett lejon på det avståndet då mamman inte hinner fram och kan förvara sin unge vid eventuell attack. Tack och lov börjar det galoppera tillbaka till sin mamma när vi kommer närmare, så den slipper bli lejonmat.

Bara en kort bit därifrån ser vi återigen en gulnäbbstoko (Yellow Billed Hornbill), som ståtligt sitter på ett dött träd och spanar.
Patson kör en stund längs vägen genom den torra savannen.

Plötsligt springer en liten flock Hjälmpärlhönor (Helmeted guinea fowl) över vägen. På avstånd ser den ut som vilken hönsfågel som helst, men när vi kommer lite närmare ser vi att de har en gråsvart fjäderdräkt med små vita prickar med ljusblått huvud och röd kam. De är riktigt fina.

Patson fortsätter köra längs vägen och stannar vid ett träd. Han pekar och säger ”Do you see the barb wire?”. Ingen hänger riktigt med på vad han menar, solen lyser starkt och det är svårt att se vad han menar. Jag ser först på bilden på mobilen, efteråt, vad det är han menar. Patson berättar att det är ett Marula-träd som man lindat taggtråd runt för att skydda från elefanterna. Marula-träd är Afrikas högsta träd och växer här i Limpopo-provinsen. Ägare med stora Marula-träd växande på sin tomt eller viltreservat känner stolthet då de är ikoniska symboler samt ger boende till en mängd olika arter på savannen. Elefanter gillar att fälla träd till marken för att lättare komma åt löv. De tycker också om att skala av barken för att komma åt kambiumlagret under barken, vilket i sig till slut leder till trädets död. För att komma åt problemet startades ett projekt, Champions Trees Project år 1998, för att skydda stora Marula-träd att förstöras av elefanter. Projektet visar att vanligt hönsnät ger mycket bra skydd mot förstörelse av elefanter, framför allt för träd med större stam än 40 cm i diameter. Smalare träd som skyddas med hönsnät verkar elefanterna i stället dra upp med rötterna. Att skydda Marula-träd från elefanternas åverkan på barken har också positiv effekt gällande bränder, då träd som saknar bark är mycket mer mottagliga för bränder. Så varför man, på trädet på bilden, valt att vira taggtråd runt stammen verkar lite grymmare än ”vanligt” hönsnät, då taggtråden potentiellt skadar elefanten samtidigt som den skyddar.

Vi kör vidare och ser en giraff, som till sin mörka färg verkar vara äldre. Kort därefter ännu en giraff, en hane, som verkar vara yngre på grund av ljusare färg. På dessa bilder är första gången som jag kunnat se att de har flera fåglar som sitter på dem och pickar. Troligen är det rödnäbbad oxhackare som är kända för att leva i symbios med större däggdjur i östra Afrika. Man tror att gräsätarna drar nytta av oxhackarens närvaro då fåglarna fungerar som varningsklockor för rovdjur. Oxhackaren lever på fästingar och insekter, ibland till och med öronvax och mjäll som den hittar på värddjuren. Ibland klassificeras fågeln som en parasit, då den orsakar sår och då dricker blod från sitt värddjur.

Solen börjar gå ner och luften blir markant svalare. Plötsligt stannar Patson jeepen och kliver ur. Han får syn på en död fågel, en hök, på marken. Den ligger precis under en elledning och har troligtvis flugit rakt in och elektrifierats. Det ligger hos landägaren att skydda fåglar mot elledningar. Jag minns inte vad Patson sa om det var böter eller till och med högre straff, om landägaren inte agerar och skyddar fåglarna från elledningar.

Solnedgången är ett faktum och vi stannar och packar upp vår medhavda picknick med snacks och dryck. Det är ett trevligt inslag under jeepsafarin och man inte behöver fokusera på att leta efter djur. En avslappnad stund och bara prata och snacka lite, vilket man inte ska göra (prata högt) vid observationer av djur.

Mörkret kryper inpå, så vi samlas i jeepen igen under våra filtar. För det blir snabbt kyligt trots att det är runt +35°C på dagarna. Men vi ser inte till några rovdjur, eller andra djur för den delen heller, vilket är otroligt synd när Patson kom ihåg ficklampan den här gången. Till och med walkie-talkien är helt tyst vilket tyder på att djuren är väldigt svårflirtade idag. Samtidigt börjar man känna… meh… vi har ju fått se BIG FIVE och en massa andra djur redan, så vad gör det? Det är becksvart när vi ankommer Xidulu Private Game Lodge. Endast ljuset från lodgen lyser upp. När vi går tillbaka till våra stugor ser vi att personalen varit där, igen, för andra gången idag och städat, bäddat och dragit undan gardinerna. Lite frustrerande att de städar flera gånger om dagen.

Middagen serveras kl. 19.45 som Joe och Anna (en av kockarna på Wait a Little) förberett och lagat. En soppa, därefter kött och mos samt efterrätt med bl.a. chokladmousse. När vi kommer tillbaka till våra stugor behöver vi packa väskorna för i morgon återvänder till Wait a Little för en sista natt. Lite tråkigt, men home sweet home. Så är det bara. Det enda man inte se fram emot är flygresan på drygt 16 timmar aktiv flygtid.