Copyright © Bejjan888™

Personalen går runt och väcker oss en sista gång vid 06.00 på morgonen. Fast jag och min rumskamrat har varit uppe lite tidigare, speciellt jag som vaknar till gryningsljuset. En sista frukost serveras vid 06.30. Vi noterar att en gäst saknas vid frukosten och Candace berättar att den gästen står över den sista ridturen på grund av skavsår. Mmmja, lite självförvållat om man väljer att rida i stringtrosa 3–4 timmar per dag i en veckas tid… I’m just saying…

Till min förvåning ser jag att Coopers longeras och värms upp till kl. 07.00. Jag hade hoppats att få Budweiser på den sista ridturen. Men jaja, jag ska inte klaga. Inget fel på Coopers, bara det att jag gillar Budweiser mer. Tyvärr är det mulet, men jag kan nog tycka att det var ganska skönt ändå att få slippa solen.

Både Joe och Philip var med som guider och de berättar att målet är en lejonhona med ungar som viltvårdarna spårat och sett en bit bort. Vi taggar nog till lite extra med förhoppning att få se dem.

Men trots idoga försök att komma lejonhonan nära, så ger både Joe och Philip upp till slut. De ligger och trycker inne i snårig och svåråtkomlig terräng och vi har inte så mycket tid på oss förrän det är dags att återvända till Wait a Little.

Men på väg tillbaka rider vi förbi några ståtliga giraffer som vi lyckas passera på ganska nära håll ändå.

Väl tillbaka på Wait a Little och ett sista piskrapp från Joe’s piska, som ändå markerar ridsafarins definitiva slut på något sätt, kommer volontärerna och tar hand om hästarna. Klockan är runt 09.00 och vi har nu två timmar på oss att duscha och förbereda för avfärd. Lunchen serveras kl. 11.00 och består av stekt ägg, bacon, rostat bröd, bönor och sallad. Efter att ha betalat både dricks och för en fin skjorta (med Wait a Little tryck på) skriver jag några rader i gästboken. Efter en hel del kramande och adjö-ande så är vistelsen över.

Vi är fyra av totalt sju gäster som ska ha transfer till Eastgate Airport, nära Hoedspruit. Den här gången är det en fin-fin taxi som skjutsar oss. Vi ber om att få stanna till längs vägen för att köpa lokala souvenirer, men det var inget som föll oss i smaken. Vi ska med tre olika flyg som avgår inom en timme från varandra. De två första gästernas flyg är med South African Airlink som avgår kl. 13.30, vilket är tight att hinna med eftersom vi ankommer Eastgate Airport strax efter kl. 13. Som tur är hjälper taxichauffören så att de får gå före i kön och checka in direkt. Så kvar blir jag och en gäst till. Vi ska med olika flyg från olika flygbolag (South African Airlink respektive SemAir), men de avgår med endast 5 minuters mellanrum. Kön till incheckningen ringlar sig lång och vi blir nog stående i drygt 20 minuter innan vi når incheckningsdisken.

Eftersom Eastgate Airport är en liten flygplats sker incheckningen manuellt via disk. Det finns några matstället att köpa något att äta, men jag känner mig inte hungrig. Det finns en souvenirshop som jag besöker för att fördriva tiden. Väl där, längst inne i ett hörn får jag syn på en fin trägiraff som passar sig utmärkt som souvenir och jag gör precis av med alla kontanter som jag har av den lokala valutan. Lite nervös om den kommer ta sig hela vägen hem i ett skick eller mosas sönder. Men den får ju åka i handbagaget, så den packas mjukt.

Så det är ganska rörigt inne på Eastgate Airport. Många människor som är sittandes. Det går snart upp för mig att flyget som skulle avgå 13.30 är försenat, så alla de sitter här och väntar. Även flyget med SemAir visar sig också vara försenat. Jag blir lite nervös att alla flyg, även mitt, blir försenat… Nog för att jag har 5 timmar till nästa flyg avgår från Johannesburg, men förseningar är aldrig kul. Jag tycker mig höra flightnumret för mitt flyg ropas ut i högtalarna när klockan närmar sig 13.45 och jag går genom säkerhetskontrollen. Det är inte mycket till säkerhetskontroll. I ren stress glömmer jag att ta ut de vätskor jag ändå har packat i handväskan och inser det precis som mina väskor passerar röntgenmaskinen. Jag tvivlar starkt på att en så pass liten flygplats som Eastgate har en ny röntgenmaskin som kan mäta mängden vätska direkt i väskorna utan att läggas separat. Men ingen personal i säkerhetskontrollen reagerar på det och jag får gå vidare.

Vänthallen för alla 3 gater är liten och inte alls dimensionerad för att rymma passagerare för 3 flighter samtidigt. Det var ju absolut inte supertydligt om vilken gate som var till vilken flight heller. Endast en liten handskriven lapp fanns vid varje disk. Så summa summarum; min flight skulle avgå sist av de tre. Men eftersom de andra flighterna är försenade så är det mitt flyg som avgår först enligt utsatt tid vid kl. 14.30. Vid boarding råder lite halvkaos inne i gaten. Passagerare som ska till Kapstaden, också med South African Airlink, vars flyg är kraftigt försenat tror att det är deras flygplan som står ute på plattan och försöker gå ut genom gaten. Det gör mig orolig att jag kanske går ombord på fel plan och att jag kommer till Kapstaden istället.

Så efter en nervös väntan i 20 minuter, dörren stängs till kabinen och först när piloten meddelar att det här är flighten till Johannesburg, kan jag slappna av. Planet är en Embraer 190, kallad City-hopper, med säteskonfiguration 2+2, alltså större än det plan som jag anlände Eastgate Airport med.

En dryg timme senare landar jag på O.R. Tambo International Airport i Johannesburg. Till min förvåning får vi kliva av via brygga direkt in till terminalen, till skillnad från en vecka sedan då vi bussades från planet till terminalen. Nöjd går jag till bagagebandet och väntar in min väska. Jag behöver checka om väskan eftersom det är två olika bokningar. Men som sagt, jag har drygt 5 timmar på mig så jag är definitivt inte stressad. Inne i O.R. Tambo International Airport i Johannesburg finns det personal som gärna guidar en till rätt gate eller incheckningsdisk, mot dricks såklart. Så man får verkligen säga ifrån om man inte har kontanter att dricksa med eller inte vill ha hjälp helt enkelt, för de är väldigt på.

Det är trixigt att hitta till Qatar Airways incheckning. Dels för att jag landade i Terminal B (inrikes) och ska till Terminal A (utrikes) men också för att skyltningen är lite off. När jag ändå hittar till Qatar Airways till slut, så har incheckningsdiskarna inte öppnat än. Eftersom jag är tidig hamnar jag i princip längst fram i kön för online check-in, så när de väl öppnar jag kan snabbt checka in väskan.

Jag har ändå drygt 4 timmar att spendera fram till boarding. Som tur är finns det en hel del affärer här på O.R. Tambo International Airport som man kan gå och titta i och fördriva tiden. Priserna är (som vanligt på flygplatser) hutlösa, men jag finner till belåtenhet att den trägiraff som jag köpte som souvenir på Eastgate Airport ändå var billigare där än här på O.R. Tambo International Airport. Passar också på att äta något (en Caesarsallad) innan det är dags för boarding kl. 19.35 lokal tid.

Tack och lov är det ingen ”2-stegs-boarding” utan det är upprop gruppvis och sedan går vi på planet direkt. Det är ju återigen en Boeing 787 Dreamliner, så det är många passagerare som ska gå ombord. Men det går smidigt och planet taxar ut kl. 20.25 enligt planerat. Nu väntar en flygning på 8 timmar och 25 minuter och denna flight kan definitivt klassas som en ”red-eye flight”, dvs. den avgår på kvällen/natten och kommer fram på morgonen och passagerare kommer fram till destinationen ofta med röda ögon, trötthet och sömnbrist. Efter någon timme in på flygningen serveras en enklare måltid innan flygvärdinnorna släcker ner kabinen för att vi passagerare lättare ska kunna få några timmars sömn.