Copyright © Bejjan888™

Natten är ruskigt kall, så kall att jag vaknar av det. Medan jag försöker få upp värmen under täcket ligger jag och lyssnar på ljuden utanför tältstugan. Något lejon som ryter samtidigt som en hyena skrattar hysteriskt. Kanske har de en fight om ett byte långt där borta i natten.

När klockan är 06.00 och personalen går runt och väcker oss, är jag och min rumskamrat redan uppe och gör oss i ordning. Trots att det är ljust ute och solen är på väg upp, dröjer sig den kyliga luften kvar. Men jag har lärt mig nu att det kommer bli betydlig mycket varmare om någon timme, så det är bättre att frysa under frukosten än att svettas ihjäl under ridsafarin. Alla gäster samlas i det gemensamma utrymmet i huvudbyggnaden för frukost kring kl. 06.30. Vi sitter alla och huttrar lite i den kyliga luften.

En halvtimme senare, när klockan slagit 07.00 är det dags att sitta upp på hästarna för en ny ridsafari.

För morgonens ridtur får jag Coopers, som personalen precis longerat och värmt upp. Både Joe och Philip är guider under ridturen. Solen kastar långa skuggor efter oss i den torra bushen.

Det blir snabbt varmare och de som ändå tagit på sig varma fleecetröjor, får ta av sig och knyta dem runt midjan. Inför varje ridtur stoppar personalen och volontärerna ner vattenflaskor i våra sadelväskor. Det är viktigt att dricka vatten, framför allt idag när det väntas bli upp emot +40°C. Till och med de vilda djuren verkar ana att det ska bli en varm dag, för vi ser inte till många djur under vår ritt. Viltvårdarna som spårar lejonen meddelar att de är på väg norrut i reservatet och är inte nära lodgen över huvud taget. Detta gör att vi kan följa och rida längs de uttorkade flodbäddarna.

Vi ser några bufflar som nyfiket tittar på oss när vi passerar lugnt och stilla.

Höjdpunkten under ridturen är ändå närkontakten vi får med två vita noshörningar. Det är två vuxna djur som inte alls verkar skygga. Som tidigare nämnt, när vi låter våra hästar beta så inger det en trygghet till noshörningarna och att vi inte vill de illa. Vi står stilla med hästarna en bra stund, säkert en 20–30 minuter och bara observerar noshörningarna som sakta, och nyfiket, närmar sig hästarna.

Till slut är de inte mer än 5 meter ifrån oss. Det är med viss fascination blandat med rädsla som jag sitter på Coopers, när de kommer allt närmare. Samtidigt litar jag på våra guider och både Joe och Philip är ko-lugna, så de smittar av sig på mig.

När vi rider tillbaka känner jag att det är alldeles för varmt. Även om jag drack mycket (allt) vatten när vi tittade på noshörningarna, så känner jag mig uttorkad.

Vi är tillbaka på lodgen vid 09.45 och personal och volontärer tar hand om hästarna, medan vi gäster kan duscha och byta om innan lunchen som serveras kl. 10.30. Lunchbuffén serveras ute i skuggan av träd (tack och lov). Det är stekt ris och kött, lite rester från gårdagens spaghetti och köttfärssås, zucchini och sallad. När alla ätit klart, ger Candace oss viktig information om de närmaste dagarna. Vi ska packa en liten väska med det nödvändigaste som vi kommer behöva för de närmaste 3 dagarna. För i dag ska vi rida iväg till Beacon Rock och sova under bar himmel, därefter rider vi vidare till det närliggande viltreservatet, Makalali Game Reserve, och sover där i en annan lodge i 2 nätter innan vi återvänder till Wait a Little.

Vi går tillbaka till våra tältstugor och värmen gör det nästan olidligt att vara i tältet. Men väskan måste packas för kommande dagar oavsett. Någon siesta blir det inte för det är alldeles för varmt inne i våra tältstugor.

Jag går iväg till den gemensamma byggnaden istället och får syn på en Vervet-apa sittandes på det långa matsalsbordet, troligen ute efter saker att stjäla. När den får syn på mig hoppar den upp i närmsta träd och ser misstroget på mig.

Jag tar en kyld läsk i baren och vidare till poolen istället och doppar benen i det något svalare vattnet. Det svalkar skönt och är hundra gånger bättre än att försöka vila inne i vårat tält.

Det känns att det är +40°C ute och det är motvilligt som man tar på sig ridbyxor, ridskor och shortchaps igen. Jag tar med mig min packade väska för de kommande 3 dagarna till huvudbyggnaden. Det serveras fika vid 15.30 innan vi återigen sitter upp på hästarna igen vid kl. 16.00 för nästa ridtur.

Clare har under veckan frågat vilken häst vi gillar bäst och ser till att det är den hästen som vi får med oss till Beacon Rock och Makalali Game Reserve. Så självklart får jag med mig Budweiser, min favorit. Det är lika varmt på eftermiddagen, som mitt på dagen, när vi ger oss iväg med Joe i spetsen. Våra väskor kommer köras med jeep, likaså mat, vatten och andra saker vi behöver den kommande vistelsen vid Beacon Rock. Återigen ser vi väldigt få vilda djur, troligen på grund av värmen. Men vi ser ett vårtsvin skynda över vägen framför oss och en i gruppen utbrister ”Pumba!”.

Efter en ganska händelselös, men med många galopper, ridtur på cirka en och en halv timme kommer fram till Beacon Rock. Det är en liten höjd som ligger 560 meter över havet. Med tanke på att Makuthswe River, som går förbi precis utanför Wait a Little Campen, ligger på 480 meter över havet så är det ju ingen enorm höjdskillnad. Men eftersom Beacon Rock är omgiven av låglänt bush, upplever man höjden som ganska magnifik ändå.

Volontärerna tar hand om hästarna, medan Candace och vi gäster skyndar oss upp på de intilliggande klipporna för att se på utsikten.

Solen hinner precis gå ner bakom bergskammen innan vi kommer upp för att se den makalösa 360°-vyn. Candace uppmanar den som väldigt gärna vill se en fin soluppgång nästa dag, att klättra upp samma väg omkring 06.30.

Middagsbordet står framdukat, lägerelden brinner, sovsäckarna är utlagda på madrasserna under halmtaket. Det känns lyxigt men samtidigt väldigt primitivt eftersom vi inte har el eller rinnande vatten. Visst, vi har vatten på dunkar men vi kan inte duscha efter en varm dag på hästryggen. Och givetvis ingen vanlig vattentoalett heller. Så vi får vackert använda utedasset som ligger intill. Men utedasset är upphottat med ett mjukstängande lock i alla fall *LOL* Som sagt, ingen el. Så de har ställt ut solcell-drivna lyktor samt tagit med ficklamporna som vi använder på Wait a Little Campen. Så behöver man gå till utedasset mitt i natten, får man ta sig en ficklampa och gå iväg.

Efter kl. 19.00 börjar det bli riktigt mörkt. Joe är ”grillmästare” och sköter lägerelden och matlagning. Han är verkligen en handy-man den där Joe… finns det något han inte klarar? Volontärerna ger oss dryck (med alkohol för den som föredrar) och snacks. Vi samlar oss kring lägerelden för det börjar bli kyligt. När vi tittar upp mot himlen börjar man skymta vintergatan högt ovanför oss. Middagen serveras vid det redan dukade bordet, med grillat kött, ris, sallad, bröd och naturligtvis något sött till efterrätt. Hästarna står uppbundna runt den lilla campen och tuggar på sitt hö som de får i hönät. Volontärerna går runt och erbjuder vatten i hink till dem med jämna mellanrum.

Vi kommer ”till sängs”, eller snarare ner i våra sovsäckar, runt 22-tiden. De tunna madrasserna… alltså låt mig säga såhär, vi hade lika gärna kunnat vara utan madrasser för det var som att sova direkt på betongen. Tur att det bara är en natt! Candace och några volontärer åker tillbaka till Wait a Little, medan några stannar kvar för att sova med oss gäster. Joe är naturligtvis också kvar, vaktar och håller igång lägerelden under natten. Även om det är hårt att ligga där i sovsäcken, så är det ändå lite mysigt.

Det är nattsvart runtom oss, bara lägerelden och några solcellslyktor som lyser och vintergatan ovanför. Hästarna står runtom oss och tuggar på sitt hö, vilket i sig ger en mysfaktor på 99%. Under natten blåser det upp, men vindarna är varma som tur är.