Copyright © Bejjan888™

Jag vaknar under natten och måste gå till utedasset. Tror alla andra ligger och sover medan jag tassar iväg i skenet av den starka ficklampan. Det är inte jättelångt till utedasset, men ändå lite avlägset. Det kan ju stå en buffel eller Nyala alldeles bakom dasset som skrämmer ihjäl en. Men jag överlever både dit och tillbaka. Det är två män som sover över här i Beacon Rock, den ena är en gäst, den andra är Joe. Gästen har redan erkänt att han snarkar medan Joe tvär-vägrar att erkänna det (med glimten i ögat), trots att jag själv gick förbi honom under natten.

Som tidigare dagar, vaknar jag till morgonljuset mellan halv sex och sex på morgonen. Några andra gäster är redan uppe och klär på sig. En av gästerna som rider i stringtrosa berättar att hon har världens skavsår mellan skinkorna. Min första tanke är – vem f@n rider i stringtrosa? Och när man vet att man ska rida så många timmar per dag? Men jag erbjuder henne ett skavsårsplåster och hjälper henne få det på plats. Hon tackar å det ödmjukaste och berättar att de inte har motsvarande plåster i USA. Hon får ett extra plåster att byta med, när det som nu sitter på plats ramlar av.

Solen är redan en bra bit uppe på himlen vid 06.30, då soluppgången är enligt Candace. Nu verkar ingen av oss jätteintresserad av att se soluppgången, men synd om någon hade velat det och missat den. Volontärerna tillser att hästarna har det bra och ger hö och vatten till dem. Joe är sedan tidigt uppe och fixar med lägerelden och förbereder kaffe och frukost. Vi får bland annat ostsmörgås som grillas över den öppna elden, vilket är bland den godaste smörgåsen som jag ätit. Fast vi är ute i bushen så är det samma strikta rutiner som på Wait a Little Campen.

Vi skyndar att packa ihop väskorna och sitter upp på hästarna till klockan 07.00. Morgonens ridtur går till Makalali Game Reserve där vi ska stanna 2 nätter. Det är verkligen raka spåret, bokstavligt menat.

Joe stannar till vid ett Marula-träd vars blommor precis börjat slå ut. Marula-träden får senare små gula frukter som är ätbara och mycket rika på C-vitamin. Trädet har en lång historia och många användningsområden. Marula-fruktens skal kan kokas och användas som substitut till kaffe. Barken är mjuk och kan användas till att göra rep, som ljusbrun färg, behandling mot tarminflammation och diarré samt profylax mot malaria. Barken ska även innehålla antihistaminer. Oljan från Marula-träd används i hudkosmetika.

Ju närmare Makalali vi kommer, desto mer moln dyker upp på himlen – och det är fort. Helt plötsligt har den fina soliga morgonen bytts mot mulet grått väder. Men det blir inget regn tack och lov. Och det är faktiskt skönt att få en ridtur utan stekande sol hela tiden.

Vi hinner med några galopper innan vi kommer fram till staketet som omringar Makalali Game Reserve. Makalali Game Reserve är precis som Karongwe Private Game Reserve privatägt naturreservat. Philip som äger Karongwe och ägarna till Makalali har slutit en deal att ha gratis tillgång till varandras reservat. Joe sitter av sin häst och hjälper oss passera ut genom grindarna från Karongwe och fram till Makalali. Vakten till Makalali Game Reserve släpper in oss genom entrén och de som behöver få tillfälle att göra toalettbesök.

Via sin walkie-talkie får Joe reda på att det finns två geparder alldeles i närheten av entrén. Vi rider en kort stund längs staketet och kommer fram till en safarijeep med gäster som redan står och spanar på geparderna. Det finns som en gyllene regel mellan safariguider här som innebär att alla väntar snällt på sin tur. Så den guide som tar sina gäster till en plats först med vilda djur, har rätten att stanna så länge hen vill utan att andra tränger sig på. Lite Hakuna Matata-style alltså. Så vi stannar bakom jeepen och väntar till dess att de kör iväg.

De två geparderna ligger helt avslappnade framför oss, och vi stannar ungefär 10 meter från dem. Joe berättar att dessa två geparder flyttats hit från ett annat reservat, där de sedan tidigare är vana med hästar och det är därför vi kan rida så nära. Geparden är det snabbaste, nu levande, landdäggdjuret på kort distans. De kan inte dra in sina klor helt vilket gör att de kan greppa marken bättre när de ska accelerera snabbt och springa. En gepard kan sträcka ut sina språng till 2 meter och kan på 3 steg, från stillastående, komma upp i 60 km/h, men de orkar inte hålla den hastigheten särskilt länge. Världsrekordet för en gepard är strax över 100 km/h.

Vi fortsätter vår tur genom reservatet och vi kommer fram till en liten sjö. Joe rider lite före för att spana och se om det finns några djur att vara vaksam på. Hästarna ökar stegen och verkar ivriga att komma fram. Till vattnet trodde vi gäster.

Men ingen av hästarna vill gå fram till vattnet utan de stannar vid en typ av saltsten (minns inte exakt innehållet) som de är helt tokiga i. De står och slickar och biter på stenarna och kan nog stå här hur länge som helst.

Plötsligt, från ingenstans, reser sig en flodhäst upp ur vattnet och springer upp för sandbanken och försvinner snabbt. Alla flämtar till och hästarna hoppar till. Till och med Joe blir överraskad och utbrister: ”Shit, I didn’t see that one coming. I almost shit myself!” Och med tanke på att till och med Joe blev överraskad som är tränad att se tecken och spår efter djur, så inser man att allt kan hända trots allt.

När vi lyckas slita hästarna från ”saltstenarna” rider vi vidare mot lodgen. Träd och buskar här i Makalali Game Reserve har kommit lite längre än i Karongwe och deras blommor börjar slå ut. Även om Joe kallar sig för fågelnörd, så kan han en hel del växter och träd. Vi passerar fler blommande Marula-träd och ett Wisteria-träd med några av sina blåa blommor.

Joe stannar också till vid ett Raisin-träd, eller Grewia flava, som är naturligt förekommande här i Sydafrika. Trädets gulbruna bär används bland annat till alkoholhaltiga drycker och kallas därför även för brandy bush.

Vi ser flera vårtsvin och som en bonus passerar vi flera giraffer som står precis intill en liten flock zebror. Vi stannar en stund och observerar dem och det är ett fantastiskt fototillfälle såklart.

Strax därpå börjar vi skymta Xidulu lodgen och den intilliggande sjön.

Vi fortsätter runt den lilla sjön och genom grinden och in till Xidulu Private Game Lodge. Här finns ett stall med anslutande hage för hästarna att vila i. Candace och några volontärer väntar på oss och tar hand om hästarna.

Xidulu är en exklusiv lyx-lodge som byggdes 2012, intill dammen Weavers Nest (den lilla sjön). Det finns 6 lyxiga sviter varav 4 är till för oss gäster. Joe och ett par av volontärerna bor i de andra sviterna. Hela Xidulu Private Game Lodge är uppbokat bara för oss från Wait a Little. Till och med kökspersonalen från Wait a Little följer med och lagar all vår mat i det öppna köket.

Huvudbyggnaden omfattar det öppna köket, en matsal, en bar som vetter ut mot trädäcket med plats för öppen eld på kvällarna.

En infinity-pool som sträcker sig ut mot Weavers Nest-dammen där flodhästarna huserar.

Vi blir stående en stund och fascineras av flodhästarnas beteende och läten. Har ni hört hur en flodhäst låter? Det är ett märkligt ljud. Som grisar på steroider ungefär *haha*

Candace visar oss till våra rum och våra väskor har redan burits ut till våra stugor. Vi går längs en lång upphöjd träspång som går från huvudbyggnaden och till 3 av stugorna. Det är lyxiga stugor med högt i tak och stora panoramafönster som blickar ut över Weavers Nest-dammen.

I anslutning till sovrummet finns ett badkar.

En dusch inomhus...

Via en anslutande glasdörr finns en utomhusdusch med en s.k. regndusch. Den måste ju definitivt provas!

Candace och en av volontärerna har tagit med en lättare lunch som serveras vid kl. 11.00 i matsalen intill det öppna köket. Och som rutinen varit tidigare, väntar nu en siesta fram till fika vid halv fyra. Stugorna här är lerhus och har även air-condition. Det är svalt i stugorna så siestan blir väldigt behaglig. När jag ligger och vilar på sängen och plötsligt öppnar ögonen ser jag flera djur bara meter utanför våran träaltan. Jag smyger upp för att hinna få några foton innan de springer iväg.

Närmast är ett vårtsvin och Nyalas. En liten bit bort går två zebras och betar. På eftermiddagen kommer solen fram och jag passar på att gå via träspången till huvudbyggnaden och spana på flodhästarna.

Såhär mitt på dagen ligger de stilla halvvägs uppe på strandkanten och gör inte så mycket. Trots detta så tillbringar de drygt 16 timmar i/under vatten. Flodhästar kan hålla andan under vattnet i 5 minuter utan att gå upp till ytan. På nätterna så flyter de upp till ytan i sömnen och andas för att sedan sjunka ner igen. Det är ganska fascinerande.

Klockan 15.30 är det som vanlig fika. Men istället för ridning kl. 16.00 är det jeepsafari, eller Game Drive på engelska. Vår guide är Patson, lokal guide i Makalali Game Reserve och jobbar på Xidulu. Vi kliver på en stor Jeep med plats för upp till 13 passagerare, samt en förare och en person i den s.k. ”bitch seat”. De brukar skämtsamt säga att den som inte sköter sig får sitta i ”bitch seat”, vilket är en liten stol allra längst fram till vänster på motorhuven.

Ganska direkt får vi syn på ett par giraffer som inte verkar alltför brydda om att vi passerar i jeepen.

Strax därpå ser vi en fågel med stor gul näbb. Patson berättar att det är en gulnäbbstoko (Yellow Billed Hornbill). Den karaktäristiska stora gula näbben har gett fågeln smeknamnet ”den flygande bananen”. Näbben kan uppta så mycket som 1/6 av fågelns kroppslängd.

Lite längre fram ser vi några hjortdjur (impalas?) innan Patson kör ner mot en torrlagd flodbädd för att observera några elefanter.

Det är åtminstone två vuxna djur och en unge. Det är framför allt elefantungen som visar sig för oss i jeepen. Under några minuter ser vi den magnifika elefantungen vandra sakta framför oss. När elefanterna rör sig från oss och vi inte längre ser dem, kör Patson vidare.

Vi skymtar några bufflar inne i bushen. Återigen, en jeep får inte lämna vägarna mer än några meter, så om djuren inte är nära vägen kan det vara svårt att se dem. Efter en stunds körande stannar Patson och pekar till vänster.

”Black rhinos”, säger han. Alltså svart noshörning. Långt borta, säkert en 50–60 meter från oss, står två svarta noshörningar och lyssnar efter oss. Som tidigare nämnt, noshörningar ser väldigt dåligt på långt håll och ser oss inte. Patson måste ha meddelat via radion vad vi såg, för strax därpå vimlar det av andra jeepar. Men vid det laget är noshörningarna på väg in i buskarna och syns knappt.

Solen går ner under horisonten och Patson kör oss drygt 500 meter innan han stannar för en stunds fika. En volontär är med oss som hjälper till att duka upp för dryck och snacks.

När vi samlas i jeepen igen börjar mörkret krypa inpå. Patson inser att han glömt (!) att packa ficklampan, så vi har bara strålkastarna från jeepen att spana med. Rookie mistake! Som tur är kan Patson köra till ett ställe där en annan jeep redan finns och spanar på lejon. En äldre giraff har dött av ålder och lejonen äter av kroppen som legat här i flera dagar. Det är många lejon både vuxna och ungar som tar sig till giraffen för att få sig en måltid.

Lejonen passerar nära jeeparna, en del bara 2 meter ifrån. De verkar inte bry sig ett dugg om vare sig ljus som riktas mot dem eller jeeparna. Såhär efteråt inser man ju att de lätt skulle kunna hoppa upp i jeepen och gå till attack.

Eftersom Patson inte har sin ficklampa med sig och den andra jeepen kör iväg, har Patson inte så mycket val annat än att köra tillbaka till Xidulu Private Game Lodge. När vi kommer tillbaka har kökspersonalen och Joe lagat middag.

En trerätters middag serveras i matsalen intill köket. Joe hjälper till att servera de olika rätterna. Soppa, köttgryta och något indiskt bröd (Chapati tror jag) och efterrätt med jordgubbar och grädde. Efter en natt på Beacon Rock, en lång förmiddagstur på hästryggen och en jeepsafari på eftermiddagen/kvällen somnade man ganska ovaggad på kvällen. Natten är sval och behaglig tack vare att stugorna är av lera.