Copyright © Bejjan888™

Jag lämnade hotellet tidigt på morgonen med välpackad ryggsäck. Jag gick genom byn för att komma till Graukogelbahn, linbanan som tar en från dalstationen på 1100 meter och upp till toppstationen på 1950 meter. Linbanan går upp och genom Palfner Wald-skogen. För den vältränade så går det att vandra samma sträcka upp till toppstationen, men det är brutalt brant och kräver ansträngning. Liftturen tog 20 minuter och kostade T&R €18. Vid toppstationen finns Graukogelhütte som serverar regionala klassiska österrikiska rätter. Det här är den enda bergshyttan längs denna vandring, så passa på att fylla på med vatten och köp matsäck här (om du inte redan har med dig). Även om hyttan ger en magnifik panoramavy över Gasteinerdalen, så är det en idealisk utgångspunkt för vandring.

Från Graukogelhütte finns flera olika vandringar, som är tydligt skyltade. Zirbenzauer-leden erbjuder en kort och enkel rundvandring med start och mål vid bergshyttan. Leden är ungefär 2 km lång, med platt terräng och tar ungefär 45 minuter att vandra. Leden går genom gamla rogivande tallskogar med magiska och väldoftande schweiziska stentallar, en del över 300 år gamla. Schweizisk stentall sägs ha en lugnande effekt vilket kombineras med ledens många och unika rastplatser för lugn och ro.

Men mitt mål för dagen var toppen av Graukogel. Det finns olika leder upp till Graukogeltoppen. En kortare - men bitvis brant - led som snabbt och effektivt tar en upp till toppen. Ett annat alternativ som är längre, men ack så naturskön, är leden via Palfner See-sjön och Palfner Scharte. Är man säker på foten och har hyfsad kondition samt inte är rädd för höjder, rekommenderar jag verkligen det senare alternativet. Leden börjar och slutar vid bergshyttan och vandringen tar cirka 5 timmar.

Leden mot Palfner See-sjön gick genom doftande schweizisk stentallskog. Den slående tystnaden i kombination med makalösa vyer av Hohe Tauerns Nationalpark gjorde gott för själen. Ibland fick jag lov att stanna bara för att ta in omgivningen. Längs leden gick stilla betande kor som knappt orkade ägna mig en enda blick. Ibland korsades leden av rogivande porlande alpbäckar, som började sin fallande bana högt uppe i kristallklara alpsjöar. Det sägs att vattnet i alpbäckar går att dricka - men pass upp! Djur släpper ibland sin spillning och urin i bäckarna samt att döende djur gärna lägger sig i eller vid vattnet och dör. Det var lugnt längs leden och jag mötte endast ett fåtal vandrare.

Efter drygt 2 timmar kom jag fram till Palfner See-sjön, en vacker alpsjö belägen på 2074 m.ö.h. med kristallklart – men kallt – vatten. Efter en lugn vandring, var här full aktivitet. Vandrare som pausat, åt matsäck eller badade i sjön. Trots att det var +27°C varmt i luften, så var det nog inte mer än +12°C i vattnet. Med andra ord jättekallt! Så jag doppade bara fötterna, men det fanns hurtbullar som hoppade i vattnet helt och hållet - burr!

Efter en välbehövlig paus, var det dags för den brantaste stigningen upp till Palfner Scharte på 2321 m.ö.h. Det var jobbigt eftersom luften började bli tunnare och solen låg på och gassade (så extra mycket vatten dracks just här). Väl uppe på Palfner Scharte var det en enastående utsikt mot Tischlerglaciären, Stubnerkogel, Grossglockner (Österrikes högsta berg) och Gasteinerdalen - en riktig panoramavy! Härifrån kunde man nu också se toppen av Graukogel och den smala bergskam som leder dit. Palfner Scharte är lite av en vändpunkt för denna led och man vänder nu riktning mot toppen och senare tillbaka till Graukogelhütte igen.

Den smala bergskammen är inget för den med svindel- eller höjdrädsla. Det är bokstavligt talat branta stup på vardera sida om bergskammen. Ramlar man här, så är det kört. Bitvis fanns ingen tydlig led och det krävdes då snarare klättring över sten och block. Men efter en lite nervös kombinerad vandring/klättring över bergskammen så var jag äntligen där - på toppen av Graukogel på 2492 m.ö.h.! På toppen finns ett träkors rest till minne för de som dog här under första världskriget. Efter en häpnadsväckande vandring upp till toppen, väntade en välförtjänt paus och lite matsäck. Här har man en 360-gradig panoramavy med fantastiska natur och snötäckta bergstoppar.

Efter en stund var det dags att vandra tillbaka. Istället för att ta samma väg tillbaka (över den smala bergskammen, Palfner Scharte och Palfner See-sjön), tog jag den kortare men branta vägen ner till Graukogelhütte igen. På grund av trötta ben, så fick det fick ta sin tid.

På nervägen fanns ett ställe där det växte Edelweiss. Men för att kunna skymta dessa blommor var man tvungen att hänga ut över ett stup och endast hålla sig i en vajer... njae, där gick gränsen även för mig! Så efter vandringen ner till toppstationen och liftturen ner till Bad Gastein igen så var jag ganska mör i kroppen. Efter att ha vandrat hela dagen så var jag trött men samtidigt nöjd över att ha klarat av det hela! Det blev tidigt i säng på kvällen, inför morgondagens äventyr.