Dag for dag: Reisealbumet "Delhi till Sundsvall 2002" av Treb

Om vi hade gjort en videofilm om vår resa istället så hade den här dagen varit aktuellt att snabbspola. Det har bara varit rak väg och öken i 35 mil, bra väg men ack så trist. Det är nästan så det känns farligt när tankarna virvlar iväg och man glömmer bort att koncentrera sig.

Efter tankning och oljepåfyllning var klockan 8 innan vi kom iväg på riktigt. Vi tankade på en lastbilsmack, den enda olja dom hade var SAE40 på plåtburk. Vi resonerar att man förmodligen inte hade så vidare höga kvalitetskrav på olja vid den tiden vår motordesign gjordes, så dom lär inte tycka så illa om detta heller. Huvudsaken är att det är något som flyter någotsånär och är halt.

Krafiga sidvindar gör det åtminstone lite spännande när man får möte eller blir omkörd, det är mycket lastbilar ute som har en fart som är lite högre än vår. Regeln att störst går först gäller även i detta land. Många mötande lastbilar laddar för en omkörning trots att dom ser oss och inser att vi inte kommer att få plats. Det blir bara att ge sig ut på vägrenen, tyvärr är det en asfaltkant ned på ca 10 cm, ganska spännande att ta sig upp igen.

Monotonin avbryts ibland av att det finns vägmoskéer längs vägen, behändigt att ha om man skulle bli lite bönenödig när man är ute och kör. Vissa av dessa ställen har någon servering som erbjuder dricka och föda.

Till slut in mot staden Yazd, vi lyckas lite bättre idag med navigeringen och kör ganska rätt fram till vårt planerade hotell. Intressant att det är ett av stans bästa hotell och ingen i receptionen kan ett ord engelska. Vi lyckas i alla fall pruta ned rummet till 250000, ca 30 dollar, då inkluderas garageplats. Vi passar på att tanka och köpa ett par flaskor med olja innan vi nattar cyklarna.

Vi är framme tidigt och passar på att gå ut och titta på stan lite innan det är dags att käka pizza.

Det blev en ganska innehållslös dag, vi planerar att åka iväg från huvudvägen lite i morgon, hoppas det blir mera att se. Bert har i brist på annat material uppdaterat kartan.
Vi vet inte hur det går med uppkopplingarna de närmaste dagarna, vi ger oss av från stråket med de större städerna och satellittelefonen ligger vi lite lågt med, tydligen är dessa förbjudna här. Vanliga mobilen fungerar inte alls, hallå Telia, fixa ett avtal med Iran. Dessutom har det tillgängliga diskutrymmet blivit fullt på den server som hemsidan ligger på, Bert:s jobbarkompis har blivit ombedd att försöka hjälpa till med det.

Long 54 20 E Lat 31 54 N

Vägmonotonin fortsätter även idag, de första 20 milen är rakare än någonsin. Vägen är mycket bra, det märks att Iran har lite oljepengar att spendera på vägunderhåll. Trafiken är inte speciellt tät, men lastbilarna är många och av god kvalitet, dom kör alltså fort. De flesta kör bra och visar lite hänsyn i trafiken, men många har lite komplex och vill inte bli omkörda av en motorcykel. Man pressar sin gamla bil till det yttersta för att komma tillbaka före, för att så snart man är förbi, svänga vid nästa avfart. Lite tonårsraggarmentalitet, men man har väl problem att upprätthålla sitt ego.

Till slut svänger vi av mot Esfahan, trafiken blir glesare, men vägarna är fortfarande utmärkta. Då får Bert punktering, en riktig smällpunka. Med en osannolik adrenalinhalt i blodet så lyckas han få ner farten på ekipaget och stannar i mittfältet.

Jag vet inte hur motorcyklar generellt är konstruerade men åtminstone på en Enfield är det busenkelt att plocka av bakhjulet. Bort med en saxpinne, bort med muttern under samt knacka ur bakaxeln. Luta cykeln lite så man får bort hjulet. Kedjedrev och broms sitter kvar så inga inställningar rubbas.

Av med det Indiska nylondäcket för att besiktiga skadorna, det visar sig att ventilen lossnat från slangen. Ytterligare ett bevis på hög teknisk kvalitet. I med en ny slang, medtagen från Sverige (made in Korea) och jobba med handpumpen. Allt fixat på en timme, inte dåligt för att vara första gången.

Vägen blir inte av sämre kvalitet, men det blir lite krokigare och vi stiger allt högre. Det börjar bli ordentligt kallt, Bertil har lite feber och huttrar ordentligt. Vi kommer fram till en ganska liten stad som heter Daran, det finns ett hotell som verkar uppfylla våra krav på på standard. 20 dollar för ett dubbelrum. När vi frågar om dom har något säkert ställe att parkera motorcyklarna på så svarar dom självklart att vi skall parkera inne i receptionen. Vaktmästaren skruvar av låsbeslagen från den andra dörren in och hjälper oss att forcera de tre trappstegen in. Det känns lite bisarrt att rulla in över receptionens marmorgolv. Dom uppmanar oss att låsa som vanligt och flinar lite åt våra grova kedkor, men nu står dom säkert, ingen tvekan.

Huset erbjuder grillade kycklingspett med ris, grillade tomater, saltgurka och yoghurt. Det finns ingen begriplig meny, det är bara att nicka när det erbjuds någon form av mat. Allt är mycket gott, vi har inte åkt på några nitlotter hittills i Iran.

Snabbt i säng, vi planerar en vanlig tidig uppgång i morgon.

Long 50 24 E Lat 32 58 N

Vi kommer iväg tidigt igen, nu har Bertil stoppat i fodret i sitt Jofama-ställ. Bert har också förstärkt klädsel, det är inte alldeles ostraffat man är och kör på långt över 2000 meters höjd. Äntligen har vi sluppit monotonin med den platta öknen nedanför, frågan är om det är bättre med kylan. Att det sedan duggregnar gör inte jämförelsen, eller köldfaktorn, bättre.

Snart får Bert punktering igen, en mycket mera försynt den här gången. Det visar sig att korden i däcksidorna gick av förra gången, det är den som sticker hål i slangen nu. Med hjälp av delar av den pajade indiska slangen som extra förstärkning är det snart lagat igen. Det är dock väldigt svajigt och erbjuder ingen styrsel i kurvorna.

Landskapet är fantastikt vackert, höga snöklädda berg runt omkring oss. Vi stannar på ett litet fik efter vägen för att dricka te så att vi tinar upp. 6 koppar te kostar 2 kronor, nästan lika mycket som 4 liter bensin. Kartan indikerar att vägen skall bli lite smalare. Det visar sig att man planerar att göra den bredare hela vägen, men inte riktigt hunnit. Mittenbiten av denna sträcka är av den gamla sorten, utan asfalt. Regnet gör det till ett hyfsat hårt underlag täckt av ett 3-4 cm tjockt lager av mjuk, och mycket hal, lervälling. Efter sanddynerna är detta ytterligare en gång som det skulle ha suttit bra med lite träning i offroadkörning. Vi är förmodligen alldeles för fega och kör för långsamt, vi krypkör för att kuna ta emot med fötterna om det skulle dra iväg åt nåt håll. Så fort man sätter ned en fot så får man en "sula" av 5 cm lera under skon, det gäller att skrapa av så man kommer åt växel och fotbroms. Bert lyckas använda packväskorna som stödhjul vid ett tillfälle och Bertil lyckas befinna sig 5 meter framför en jeep med låsta hjul i nedförsbacken, tur att allt går i slow motion.

Det pågående vägbygget underlättar vår framfart på de värsta ställena, den ännu inte färdigbyggda vägens gruva grus erbjuder bättre före. Trots att vi måste passera över de grushögar som byggjobbarna lagt upp så är ändå detta bättre. Efter 3-4 mil så har vägbygget hunnit bli klart och asfalten regerar igen, detta är vår första sträcka utan asfalt på hela tiden, förutom några korta vägarbeten.

Bert:s bakhjul börjar leva sitt eget liv, det visar sig att bakhjulslagret har gett upp. En svag punkt på dessa cyklar, lagren är okapslade och minsta grus som smiter in förstör bakhjulslagren.

Det hinner bli mörkt innan vi kommer fram till Kermanshah. Efter lite letande tar vi oss fram till vad som ser ut att vara stans lyxhotell, en stor marmorbyggnad med uniformerade dörröppnare. Ni kan ju tänka er hur vi ser ut efter lervällingen tidigare, man verkar inte ens förvånade. Vi får parkera i hotellets källare, en helt marmorkädd sal, varm och skön. Här bor dom bra. Bert plockar av hjulet men får inte ur lagren utan ytterligare verktyg, lika bra att sova och fixa både däck och lager i morgon.

Long 47 03 E Lat 34 18 N

Lite sovmorgon, butikerna öppnar inte förrän 7. Det gäller att försöka hitta ett nytt däck. Det visar sig att inte alla butiker öppnar 7 och att det inte är så lätt att hitta något däck av rätt dimension. Det som hjälper upp det hela en del är att alla Iranier är så hjälpsamma, trots att man inte kan någon engelska så vill man verkligen försöka hjälpa till på alla tänkbara sätt.

Eb hjälpsam taxiförare tar med oss till en tidigt öppen gummiverkstad där man efter en del diskuterande sätter dit ett par stora lappar inuti däcket, för att skydda slangen mot den skadade korden. Därefter lappas slangen och allt är tätt, man försöker också att få ur lagret, men förgäves med däckverkstans verktyg. Vi åker till en verkstad som är mera utrustad för att meka motorcyklar och får till slut bort båda de gamla lagren. Tillbaka till hotellets marmorsal. Rentvättning av alla delar till bakhjulet och i med nya "Svenska" kapslade lager, dit med hjulet och iväg.

Efter en stunds färd så upptäcker vi att kedjorna har slackat ganska rejält. Metall verkar ganska underligt, nu har vi kört i drygt 600 mil med våra motorcyklar och först nu plötsligt så får kedjorna för sig att bli längre, på båda cyklarna nästan samtidigt. Vi stannar och spänner lite.

Vid en av de återkommande poliskontrollerna så uppfattar inte Bert signalen att vi skall stanna. De flesta vinkar bara förbi oss. Inte på detta ställe, ett rop från polisen aktiverar den beväpnade vakten i spärren. Han rullar ut ett par lasbilsdäck mitt framför Bert för att stoppa honom. Det blir till att vända tillbaka och lämna passen för granskning.

De fina, men kalla och regniga, bergsvägarna fortsätter och med ett par teuppehåll så kommer vi fram till Mahabad, vi kör mörker de sista fem milen. Nytt hotell, nu får vi bo på deras bakgård. När vi kommer fram upptäcker vi att vi spänt kedjorna lite för hårt, vi får fixa det i morgon.

Long 45 42 E Lat 36 46 N

Efter att ha justerat kedjespänningen så upptäcker vi att Bert:s däck är nästan tomt igen. Nu är det verkligen dags att fixa ett nytt. Mahabad är förmodligen en tillräckligt stor stad för att kunna ha en butik med motorcykeldäck. Efter lite rundfrågande, än en gång dessa hjälpsamma Iranier, så får vi reda på en butik som säljer både motorcyklar och delar. Den butiken erbjuder ett ganska dyrt Rysktillverkat däck med nästan rätt dimension, en kille som Bert pratat med kommer farande med ett Iranskt, mycket billigare däck. Han har dessutom en däcksfirma som monterar och fixar. Däcket är visserligen mycket smalare än original, men stabiliteten är tillbaka.

Ut ur stan och iväg. Nu är det ordentliga missljud från Bertil:s bakdel (på motorcykeln). Vi stannar och Bert upptäcker att kedjelåset är nästan helt av. Snabbt fixat, vi har med oss nytt i reserv.

Det är uppehållsväder idag, bergen är otrolikt vackra. Det är visserligen fortfarande ganska kallt, men bristen på regn gör det ganska behagligt. Att solen til slut väljer att visa sig en kort stund gör absolut ingenting. Dags att åka genom de sista små städerna i norra Iran, på väg mot gränsen. Alla Iranska städer består av åtminstone en stor svulstig infartsrondell med några bisarra statyer och gärna en fontän. Därefter kommer några ytterst pampiga boulevarder med planterade träd. På detta sätt kan det fortgå i flera kilometer på väg in i en större stad, det är ofta rätt svårt att se var den egentliga stadskärnan är.

Gränsbyggnaden tornar upp sig som en borg på en bergstopp, vi yrar runt en del mellan de olika avdelningarna innan vi får alla våra stämplar. Det märks att vi är lite "udda" som Svenskar, vi åker gräddfil på de flesta ställen. Genom att vårt bagage består av motorcyklar som är parkerade utanför så funkar inte de vanliga utstakade "vandringslederna" genom gränskontrollen. Det gör att vi promenerar runt i terminalbyggnaden via en massa dörrar som normala resenärer inte får använda.

Den Iranska delen går ganska snabbt, den Iranska hjälpsamheten finns även här. Turkiet går långsammare. Hela intrycket av deras gränsstation är att allt är ganska slitet, personalen är mycket trevlig, men stället behöver renoveras. Första kontrollen går bra, jag tror att de grundkollar papperen så att vi åtminstone har en förutsättning att fixa de kommande stegen. Vi får en blankett som skall stämplas vid varje station, det finns åtmintone plats för 12 stämplar. Vi skall börja hos polisen för kontroll och registrering. Polisen har problem med sitt datasystem, det är bara att vänta. Efter en timme drygt så letar sig Bert ner till en butik och köper två öl, det känns lite bisarrt att sitta och dricka öl lutad mot det iranska gränsstaketet, med de Iranska gränsvakterna på nästan armslängds avstånd.

Färden ner mot Dogubayazt går i beckmörker, det är bara 4-5 mil. Vi hittar ett billigt hotell och får till och med en kvällspilsner.

Long 44 05 E Lat 39 32 N

Ytterligare en nyvaken stad att åka igenom, det märks att vi är i ett annat land nu. I Iran var vissa människor fattiga, men allt oficiellt som vägar och offentliga byggnader var påkostade. Här i Turkiet är det mesta väldigt slitet och nergånget. Vägarna är visserligen asfalterade men i stort behov av omvårdnad, det gäller att se upp för alla hål som dyker upp där man minst behöver dom.

Vi väljer att göra en krok runt de sydöstra delarena av Turkiet, det är de delar där PKK-gerillan fortafarande har ett visst fäste. Det är lika bra att vara lite försiktig. Vi siktar rakt västerut ett tag för att vika söderut senare. Planen är att komma ner till Turkiets Medelhavskust snart, detta innebär att vi passerar över de berg som utgör en högplatå i de östra delarna.

Det är kallt och det regnar, snön ligger tät på bergen runt oss, vi är på 2000 meters höjd ungefär. Bönderna är ute och sliter med sin vårsådd på de åkrar som tinat fram, man har det uppenbarligen ganska fattigt här. Vi är tillbaka till bruket av torkad koskit att elda med, det har vi inte sett sedan Indien och Pakistan. Folk vinkar och ropar efter oss när vi åker förbi, man tycker tydligen om främlingar här också. En annan sak som fashinerar är att vårt motorljud skrämmer får och getter ordentligt, men vallhundarna blir tokiga och rusar ut i vägen för att jaga oss. Det är hundar som ser ut som något mellanting mellan S:t Bernhard och Huskies, riktigt stora kraftiga bestar.

Landskapet blir ibland ganska dramatiskt när vi skall upp eller ner i någon bergsravin. Det är synd att regnet hänger i luften hela tiden så att sikten är lite begränsad. Vi stannar och äter vid ett litet fik. Här består maten av bröd, fårost och oliver samt massor med te för att tina upp. Gott och billigt, 2500000 turkiska pengar, lite mindre än vad två öl kostar. Det tar en stund att lära sig en ny valuta.

Motorcyklarna går helt utan bekymmer nu, vätan och kylan gör att vi inte kör mer än ca 70. Vi har siktat in oss på staden Erzurum för natten. Lonely Planet hjälper oss till ett hyfsat hotell, vi får inte parkera inne, men precis utanför receptionens fönster.

Long 41 17 E Lat 39 54 N

Erzurum är tydligen lite av en skidort under vintern, nu är väl våren lite långt gången för att turisterna skall vara kvar. Det är fortfarande övdervägande snö på bergen runt oss. Vi hinner till och med att äta frukost innan vi lämnar hotellet.

Idag skall vi vika av snett ned åt sydväst, med siktet mot medelhavet. Vi har tagit in på en lite mindre väg än tidigare, fortfarande bra asfalt, men mindre trafik och fler hål i vägen. Vägen går genom ett allt mer snötäckt landskap, snart har vi snö överallt runt oss. Till slut kommer vi till ett område där det uppenbarligen har snöat under den gångna natten, det ligger 2-3 cm blötsnö på vägen. Lyckligtvis har det åkt några bilar före och spårat åt oss.

Som tur är har det varit uppehåll i nederbörden i stort sett hela dan, men det har varit ordentligt kallt. Jag har inte varit i Ryssland, men byarna påminner starkt om hur jag tror att det ser ut där. Ganska fattigt, fula betongbyggnader och ganska tätt mellan militärförläggningarna. Det är kontroller utförda av militärpolisen ungefär var femte mil, men de flesta vinkar bara förbi oss.

När vi kommer fram till en större stad är det dags att besöka en bank för att växla pengar. Bert går in för att passa på att utnyttja ett par resecheckar, det var kört i Iran. Under tiden träffar Bertil stans enda två motorcykelpoliser. Det är upenbarligen dags att jämföra vilka som har de häftigaste prylarna, vi jämför mobiltelefoner och motorcyklar. Vår möjlighet att ladda mobiltelefonen under färd får extra poäng. När poliserna visar sin komradio med interkom så kan jag inte hålla mig längre utan halar fran satelittelefonen. Det slutar med att poliserna bjuder på te vid trottoarkanten.

Lagens långa arm stoppar trafiken så att vi kan göra en förbjuden u-sväng mot rött ljus för att komma ut ur stan på rätt väg, vi blir eskorterade av två mycket trevliga poliser på var sin vit Honda 750 ut på rätt väg.

Nu har vi passerat gränsen 500 mil sedan vi lämnat Delhi, vi borde vara ungefär halvvägs.

Dagens mål Malatya erbjuder ett hotell direkt bredvid vägen vid infarten till stan. Ett mycket fint 30 dollar rum och vi får parkera i baren i källaren.

Long 38 17 E Lat 38 20 N

Vi börjar vakna alldeles självmant ohyggligt tidigt, skrämmande. Det är fortfarande ganska högt uppe och vädret lovar regn idag med, MC-stället är skönt och får sitta kvar i omodifierad form.

Vi åker inte den allra största vägen, den går mot Ankara, men vägen är ändå hygglig med lite trafik. Snön blir allt tätare runt oss och bildar snart ett homogent täcke, ett par skidliftar skymtar förbi. Det kanske inte är några internationellt kända skidorter, men det samlas nog en del locals när det är säsong. Det är fortfarande väldigt fattigt, det är många herdar som ser efter sina små flockar av får och getter.

Efter att ha sett många olika djur på vägen under resan, apor, elefanter, vattenbufflar och massor av kor i Indien och Pakistan, får, getter och kameler i Iran, hela tiden en massa höns, gäss och ankor, katter och hundar, några konstiga hjortar i Indien och en sköldpadda i öknen i Iran som enda vilda djur, så ser vi en hel del igelkottar (tyvärr lika platta som i Sverige) samt en flock med kalkoner som stolt ockuperade hela vägen.

Vägen vindlar över bergen, varje pass uppe bland snön tror vi är det sista innan vi skall börja leta oss ned mot havet. Till slut kommer vi till en vägspärr där vi får biljetter, uppenbarligebn är det betalväg som gäller. En riktigt bred och fin motorväg med tre filer i vardera riktningen, det är till och med så att det skulle kännas konstigt att möta någon som kör i vårt körfält. Till och med en flock getter skulle kännas fel. Vi har uppenbarligen börjat närma oss civilisationen, hur civilicerat det nu är att ha trafikregler som folk följer.

Äntligen får vi syn på havet, vi har märkt på temperaturen länge att det blir lägre och lägre, men det känns skönt att äntligen få syn på Medelhavet. Helt plötslikt dyker det upp en massa stora hus, det är tydligen stora komplex med andelslägenheter. Det tar en stund innan vi riktigt fattar att vi befinner oss mitt i turistdistriktet. Vi försöker leta oss ner till vattnet, men det är svårt.

Vi fortsätter vägen västerut, det är dags att hitta någonstans att bo, vi har passerat strecket 50 mil idag. Problemet är inte att hitta något hotell, det finns hur många som helst, vi vill helst ha något fint ställe. Vi läser i guideboken om ett litet ställe som skall ha några fiskebåtar och tillhörande fiskrestauranger som heter Narlikuyu. Stämmer bra mot beskrivningen, vi tar in på ett litet pensionat och äter en underbar middag på en av fiskrestaurangerna.

Spänner kedjan ett par hack och går och lägger oss.