Dag for dag: Reisealbumet "Delhi till Sundsvall 2002" av Treb

Väckning redan 05:30, det kostar om man skall ligga på topp, vi har tänkt ut att vi skall kunna åka några mil till upp i bergen innan vi börjar åka tillbaka till Delhi. Bert mår inte så bra i magen, men det blir inte så viktigt när de underbara vägarna slingrar sig fram i soluppgången. Vi vänder vid en liten stad ytterligare 40 km upp i bergen, en plats där två grenar av Gangesfloden flyter ihop, förmodligen lite extra helig just därför.

Tillbaka ner till Rishikesh och vidare förbi Hariwar och mot Dehli. I en liten stad är det totalstopp i trafiken, det visar sig att en buss vält mitt i stan och blockerar vår körbana totalt. Det indiska temperamentet och beslutsamheten att komma fram, gör att alla bussar raskt åker över i mötande körfält, så det blir stopp även där. Vi tvåhjulingar, får åka lite terräng genom några trädgårdar och lyckas på så sätt passera den välta bussen. Resultatet blir att vi har nästan fri väg i närmare 4 mil, tur att Lalli sagt att vi får köra i 70.

Berts mage blir sämre, vi stannar ganska ofta för att dricka lite Pepsi. Någon har sagt att CocaCola eller Pepsi kan vara bra för magen, det är i alla fall viktigt att fylla på vätska. Hettan återkommer med sina 35 gr mitt på dagen. MC-jackan åker av när vi kommer ned på slättlandet, vi vill nog helst avstå från att förklara vårt säkerhetstänkande när vi åker i hjälm, t-shirt och shorts. Bert försöker åtminstone skydda sig med ett lager solkräm, det hjälper dock inte så bra mot skrubbsår.

Bert har lite problem med att hans cykel läcker olja i framstötdämparen, men annars går maskinerna som klockor. Det känns att man börjar bli lite mer bekant med hur allt fungerar, det är sällsynt att de inte startar på första kicken.

Vägen fram till Lalli i Delhi går helt utan missöden, GPS är en bra uppfinning. Bert navigerar och Bertil ligger så tätt efter han törs för att inte tappa bort varandra igen.

Ett snabbt besök hos Lalli den här gången, vi lämnar kvar cyklarna där. Det är enklare att ta en riksha genom Delhitrafiken än att försöka navigera själv. Två tolvtimmarsdagar i sadeln har tagit ut sin rätt, vi är trötta och har ont i kroppen. Det är förmodligen en lite föraning om vad som skall komma senare.

Hemma har Mahesh gjort middag, vegetarisk mat är gott. Bert äter bara lite och krashar i sängen nästan omedelbart. Bertil försöker läsa lite i Royal Enfields servicemanual, det är ganska sövande det med.

Våra mätare står i alla fall på 160 mil.

Idag är det sovmorgon, vi skall möta Lalli kl 11. Det är påsk och långfredag även i Indien, allt är stängt, folk är ute och festar. Lalli med personal har ställt upp och jobbar idag för vår skull, vi har talat om att vi börjar bli oroliga över att vi inte kommer iväg.

Vi bestämmer att inkörningen fortsätter lite senare men att vi startar med 200 milaservicen nu, på det viset spar vi en dag. Det känns inte riktigt lockande att sätta iväg på ytterligare en 40-mila rundtur idag, de två senaste dagarna sitter kvar i kroppen. Bert mår mycket bättre idag, han är till och med hungrig.

Framme hos Lalli måste vi erkänna att vi fortfarande inte har växlat några pengar, vi skäms och lovar att fixa det i morgon förmiddag när bankerna har öppet.

Det kanske är på sin plats att beskriva Lalli och hans affär lite närmare.
Lalli Singh har haft sin rörelse i ca 1,5 år, han säljer ungefär 5 motorcyklar i månaden. De flesta säljer han till utlänningar som oss. Det innebär mycket mera jobb för honom att sälja till en europé, men han säger att det är mycket lärorikt för hans framtida business. De flesta Indiska försäljare vet inte vad kundservice är för något, vi utlänningar kräver det, dessutom är vi beredda att betala lite mer för att få det (åtminstone om vi betalar i rupies). Lalli tror att även Indier skulle uppskatta lite bättre service, det gäller bara att de får smak på det.

Ett sätt för att nå den inhemska marknaden är att Lalli skaffar en egen agentur direkt mot fabriken i Madras, för det behöver han sälja ca 10 cyklar i månaden. Om han bara får en egen agentur, då börjar även de Indiska köparna komma till honom. Han håller till i en källarlokal i motorcykeldistriktet Karol Bagh. De flesta man träffar nämner honom med respekt, han har redan gjort sig ett namn som duktig och pålitlig affärsman.

Redan vid den första kontakten med honom kändes det rätt, till skillnad från de andra Indier vi pratat med som bara sagt "No problem sir", så började Lalli med att fråga om vi hade kollat att gränsen mot Pakistan verkligen var öppen. Nästa fråga var om vi insett hur mycket reservdelar vi skulle behöva ta med oss för att vara säkra på att verkligen komma fram. Efter ett tag började vi förstå att man inte köper en motorcykel av Lalli, man adopterar den. Det är ett av hans egna barn man kör iväg på och helst hade han nog haft den kvar. Han och hans personal verkligen älskar dessa motorcyklar, det märks på hur hängivet de behandlar alla delar.

En 200-mila service visar sig vara en mycket grundlig historia, fem personer kastar sig över motorcykeln och börjar plocka isär. Alla är noga med att vi följer med hela tiden och deltar i jobbet, vi måste ju lära oss hur det fungerar. Bertil får till uppgift att montera ner hela kopplingen med alla lameller och fjädrar samt att montera bort generatorn. Efter det kommer man åt kedjedrevet på motorsidan, bäst att ta bort det också medans man håller på.

När alla delar är bortplockade lämnar man bunken med motordelar till tvättmannen
Bert får till uppgift att plocka av toppen
Man plockar av bägge hjulen, demonterar bromsarna, gnuggar upp bromsbeläggen så asbetsen yr över rummet. Slipar rent bromstrummorna från minsta spår av användning. Framgaffeln demonteras helt, oljan tappas ur och fjäderbenen lämnas till tvättmannen.

Dags att börja montera ihop, Bertil får montera fast bakhjulet, den nytvättade kedjan och se till att kedjespänning och hjulspårning stämmer.

Man fortsätter detta gnuggande, putsande, fixande och kollande hela dagen avbrutet av lunch på Lallis skrivbord. Vi försöker återgälda lite genom att gå iväg och köpa 4 liter CocaCola och bjuda mannarna på. Vid sextiden börjar jobbet mattas av och vi inser att det är dags att gå hem, vi bestämmer att träffas kl 11 i morgon igen. Vi passar på att ta en öl på vägen hem, i morgon MÅSTE vi åka till banken innan vi kommer till Lalli.

Väl hemma så ska Bert bara gå och kompletteringssova lite innan middagen, Bertil sätter sig vid datorn och börjar författa lite text. Det senaste dagarna har det inte blivit så mycket tid att skriva, vi har ju haft lite annat att tänka på, dags att jobba ikapp så vi kanske kan skicjka upp lite till hemsidan i morgon. Det brukar vara så att Bert fixar alla bilder och annan teknik medan Bertil författar texten.

Klockan har hunnit bli 24, Bert sover fortfarande, det är förmodligen bra för figuren att hoppa över middagen då och då. God Natt!

Ytterligare en dag med sovmorgon, vi passar på att åka till banken för att Bert skall kunna ta ut pengar. Tjejen i receptionen ser lite shockad ut när Bert vill ta ut 100 000, hon trodde det var dollar, när det visar sig vara rupies blir allt lugnare.
100 000 rupies visar sig inte riktigt få plats i vare sig byxfickan eller penningbältet runt magen, det blir ryggsäcken. Det känns konstigt att gå runt med förmodligen en rätt rejäl Indisk årslön, i Svenska pengar är det "bara" 20 000.

Väl framme hos Lalli visar det sig att man tagit våra topplock till en annan firma för att pressa ur ventilstyrningarna, man har känt en liten tendens till för stort glapp. Deras inställning, att inget får hända med motorerna på vår resa hem, gör att ett byte är nödvändigt.

Äntligen är det dags att lämna pengarna till Lalli, vi har strulat så länge att det verkligen är hög tid. Det skrivs kvitton igen, man borde ägna sig åt att sälja kalkerpapper i det här landet. Datorer är inte att tänka på för sådana här viktiga saker.

Våra cyklar växer sakta ihop igen, även Bertil får den kortare ljuddämparen på sin hoj. När man nu har en encylindrig 500 så måste det ju höras.

Vi sätter oss med Lalli och går igenom vilka reservdelar som är minimum för att klara en tripp som vår. Vi börjar inse att det blir en rejäl hög med delar.

Kvällen blir sen, det är dags att åka hem och sova.

Enligt alla planer skall våra cyklar vara klara idag, vi skall bara få levererat våra reservdelar och verktyg. Det visar sig att listan över reservdelar är på 181 rader, de flesta delar har vi 2,4 eller 8 av. Totalt är det över 500 delar. Vi börjar inse att vi förmodligen skall resa ganska långt när man plockar fram 10 st oljefilter, det är vad man bedömer att det kommer att gå åt vid våra serviceintervall på vägen hem.

Vi plockar med en hel komplett förgasare, en hel tändplatta, en komplett kolv, ett par packningssatser alla andra väsentliga delar i elsystemet, lite extra backspeglar och annat som kan råka illa ut vid en kullkörning.

Några specialverktyg åker också med, tillsammans med en packe "normala" verktyg. En liten hammare, slippapper, en liten skål att samla upp motorolja i, en stor packe trasor, en tvål, ett stort antal fasta nycklar, det är både tum och millimeter som gäller, på lite olika ställen. Fett, snabblim, araldit, ljuddämparmassa samt gänglåsningssmet packas ned. Vanlig motorolja, kopplingsolja, växellådsolja samt oljan till stötdämparna finns ju att köpa efter vägen så det behövs inte här.

Allt numreras noggrannt, så det matchar servicemanualens reservdelslista, innan vi packar allt. Först i plastlådor som vi märker med vilka nummer som ligger i vilken, sedan ned i de plåtlådor som vi fått monterat bakpå cyklarna. Till slut så monterar vi de vackert rosa trunkarna som Bert sytt till skydd för våra ryggsäckar. En stor svensk flagga pryder baksidan av varje ekipage. Tankväskor har vi köpt, dessa monterar vi på, Det visar sig att tanken är lite för bred för att de skall passa perfekt, vi får knyta lite snören för att de skall sitta kvar. Vi får nog fixa detta lite bättre senare.

När allt är färdigpackat så är det dags för avslutningscermonien. Lallis medarbetare, som vi inte kommer ihåg vad han heter, börjar med att placera ut små dekaler med heliga figurer på olika ställen på våra motorcyklar, därefter sätter han fast rökelsepinnar i handbroms och kopplingshantagen. Slutligen placerar han en bit godis på hastighetsmätaren, hänger en blomkrans runt framlyktan och börjar sjunga på sitt språk. Vi förstår att han tillber Ganesha, en av de indiska gudarna ( den med snabel ), och ber om vårt beskydd under färden.

Hela personalen kommer upp och beundrar våra nypolerade cyklar som glänser i eftermiddagssolen. Alla bjuds på godis och vi tackar Lalli för allt jobb han lagt ned på att fixa allt åt oss. Det bär iväg längs de fullpackade gatorna i Karol Bahg, med all packning på cykeln känns det som om framhjulet befinner sig en bit över marken. Nu har vår resa hem faktiskt börjat, Bert plåtar både sin och Bertil:s mätarställning, så vi har en referenspunkt.

Vi har faktiskt fegat lite och behållit nyckeln till lägenheten, vi visste ju inte hur lång tid allt skulle ta idag. När vi kommer fram till vårt hem senaste veckan så har klockan hunnit bli 5, det är inte någon större idé att köra längre ikväll, det är bara ljust i 1,5 timmar till. Första dagsetappen på vår hemresa blev alltså 7 km lång.

Ytterligare en tidig morgon för att komma undan lindrigt i Delhi-trafiken, Vi börjar bli ganska bra på att hitta ut ur stan, det tog en vecka, men nu känner vi oss ganska stolta. Genom stan utan att köra fel och utan att krocka, inte ens med varandra.

Väl ute på landet blir vägarna riktigt fina. Motorcyklarna känns som ett par unghingstar man släppt ut för första gången på våren, Ardennerhingstar visserligen, men ändå. Det är svårt att inte rulla iväg för fort, nu ligger vi normalt på 70, ibland lite fortare vid någon omkörning.

Frukost efter några timmar, ett vegetariskt lastbilsfik även denna gång, två läsk, en liter vatten och lite bönröra med bröd. Fördelen med det stället vi stannat på var att här hade man en effektiv vakthund som såg till att ingen petade på motorcyklarna medan vi åt.

Skyltningen efter vägen består oftast av skyltar på något språk som ser ut som om man hällt ut en näve daggmask över plåten. Det blir till att stanna och fråga vid tveksamma korsningar. Milen rullar undan, mätarna passerar 200 mil, efter drygt 40 mil känner vi att denna dagsetapp får räcka. Vi hitta ett fint hotell strax utanför en stad som heter Ludhiana, nu har vi passerat in i Punjab, gränsområdet till Pakistan. Hotellvakten visar att vi skall ställa motorcyklarna inne på deras gård, där står de bättre under natten. Precis när vi skall starta för att köra dit så går Bertil:s kickpedal tvärt av. Det måste vara någon form av materialfel, en metallbit som är 12-14 mm grov borde inte gå av, inte ens med Indiskt stål. Det blir till att skruva av kicken och fundera vad vi skall gör, trots alla våra reservdelar så har vi ingen ny med oss. Bertil provar med att bli skjutsad till den lokala bysmeden för att få den hopsvetsad. Hem och montera, dags att prova. Den höll inte nu heller, denna gång med resultat att Bertil skrapar upp benet rätt rejält.

Det är inget vi kan göra mer åt detta ikväll, vi får åka tillbaka till Ludhiana i morgon. Hotellet har en bar, vi äter middag och tar ett par öl. Förmodligen de sista ölen vi får på över två veckor, vi börjar närma oss den torra zonen i Pakistan och Iran.