Dag for dag: Reisealbumet "Delhi till Sundsvall 2002" av Treb

Lite sovmorgon idag, vi måste fixa Bertil:s kick och butikerna öppnar inte förrän 9. Receptionen på hotelet fixar oss en taxi in till den lokala Enfield-handlaren. Det visar sig att vi hamnar hos Ludhiana:s svar på Biltema, vi hittar iallafall en ny kick, men en piratdel. Den kostar 70 rupies, ca 14:-. En originaldel hade nog kostat dubbelt så mycket, vi har tur idag.

Vi sätter iväg upp mot gränsen, det är ytterligare 10 mil kvar. Vi kommer fram några minuter över 3, gränsen stänger 4. Alla verkar hjälpa oss för att vi skall kunna checka ut ur Indien så snabbt som möjligt. Det går bra ända tills vi träffar en militärklädd kvinna som vill ha kopior på alla våra dokument kring cyklarna. Faktisk första gången någon av oss sett en militärgrön sari på en kvinna, inklusive axelklaffar, i sverige hade hon varit kapten. Vi vågade inte fråga vad hon hade för grad. Det blir bara att åka tillbaka till Amritsar och natta över, för att anfalla gränsen i morgon igen, denna gång beväpnade med en bunt kopior. Vi behöver kopior på passet, inklusive visum till både Indien och Pakistan, internationella körkortet, registreringsbevis, motorcykelförsäkring (helår 140:-), köpekvitto, kvitto på att vi växlat pengarna i en oficiell bank, samt några till på papper vi tyckte ser viktiga ut.

Tillbaka i Amritsar så letar vi upp ett ganska flott hotell, där vi ställer oss utanför deras reception och monterar bort tanken på cyklarna för att komma åt att efterdra topplocket. Vi passar på att kolla lite oljenivåer och kedjespänningar, det gäller att vara noggrann.

Gränsen mot Pakistan öppnar inte förrän kl 10 så det är inte någon större brådska idag. Vi passar på att skaffa oss ett par extra uppsättningar kopior av alla papper, det blir väl fler petiga tulltjänstemän.

Vägen de två sista milen upp till gränsen är nästan spökligt öde, Indierna och Pakistanerna verkar faktiskt inte vara de bästa vänner. Vi ser lite militärer efter vägen men de verkar vara ganska slöa.

Vi kommer fram till gränsen prick kl 10, vi får vänta en kvart innan vi blir insläppta. Nog hade vi väntat oss att få köa en stund bland alla som vill in i Pakistan, men stället verkar vara helt öde. Vi frågar lite och får höra att det inte brukar vara mer än ett tiotal personer som passerar varje dag. Västerlänningar som oss ser dom inte mer än ett par tre i veckan.

På den Indiska sidan är det den vanliga proceduren med en fem, sex personer som flyttar runt papper och försöker att se ut som de har en uppgift. Alla väntar på kvinnan som avvisade oss igår, det är hon som har koll på allt här. Idag blir hon gladare när hon ser våra fina buntar med kopior, hon börjar lusläsa varenda dokument. Många kontroller och massor med stämplar senare verkar hon nöjd, vi får tillbaka våra pass och är därmed officiellt utskrivna ur Indien. Två timmar blankt för den proceduren var snabbare än vad vi hade vågat hoppas på.

Dags att åka fram till själva gränsen, ytterligare en kontroll av en Indisk militär som förmodligen Bertil förolämpade grovt. Han frågade militären om han var Pakistansk officer.

Vi blir formellt välkomnade in i Pakistan av en leende militär som vinkar igenom oss. Dags för den Pakistanska tullen. Tulltjänstemannen här verkar skum, han ställer väldigt konstiga frågor och vi börjar känna oss riktigt obekväma. Till slut kommer hans chef och stämplar våra pass och carnet. Medhjälparen plockar Bertil åt sidan och talar om att vi mycket väl kan få spendera lång tid hos honom med att att söka igenom bagaget samt vistation av oss själva. Dessutom har vi reservdelar med oss till ett för stort värde. 20 dollar löser det problemet ganska snabbt, det känns som en billig peng för att slippa detta obehagliga ställe.

Väl inne i Pakistan så visar det sig att vägarna är alldeles utmärkta, dessutom lite trafik. Vem var det som sa att vägarna skulle vara riktigt dåliga här? Hittills ser det bättre ut än i Indien. Folk verkar ha det lite sämre här än i Indien, åtminstone verkar husen risigare. Det är betydligt färre som kan engelska. Varje gång vi stannar blir det en stor folksamling som beundrar motorcyklarna.

Det tar en stund innan vi acklimatiserat oss tillräckligt för att hitta något vettigt ställe för att äta frukost. Vid 15:30 kanske det inte heter frukost längre. Ett lastbilsfik igen, vi börjar bli bra på sådana ställen. Dom är bra på det sättet att vi kan äta och samtidigt hålla koll på cyklarna. Dessutom kan vi beundra de otroligt utsmyckade lastbilarna.

När klockan börjar närma sig 5 börjar det bli dags att hitta någonstans att bo. Bertil:s bror, som bor i närheten och vet hur allt funkar, har varnat oss för att köra efter vägarna när det blivit mörkt. Risken är inte jättestor men det har hänt att utlänningar har blivit lite illa behandlade den senaste tiden. Det blir väl alltid lite spänt i ett land som har krig så nära inpå.

Vi hittar en stad som heter Okara, efter att ha frågat lite kommer vi till ett hyfsat hotell. Rummen verkar ganska bra, men framför allt har dom ett garage som är byggt som ett kassaskåp där vi får ställa våra motorcyklar. Vi passar på att göra lite översyn, kollar kedjespänning, oljenivåer samt ventilspel.

Efter att ha sanerat oss och ätit middag (utan öl) så finns det inte så mycket energi kvar. Solen tar rätt bra under dagen. Trots tullhantering så har vi fixat 18 mil idag, det är vi nöjda med.Bert har ritat in på en karta vart vi befinner oss.

Tidig morgon igen, tidigare har vi inte riktigt förstått varför man skall gå behöva gå upp mitt i natten, men nu känns det faktiskt helt OK när klockan ringer 05:30. Iväg direkt, det är riktigt svalt, cyklarna brummar på som ett par katter med wiskybasröst. Det är lika fantasktiskt varje gång att se hur en stad vaknar, nyvakna männinskor med stora packar med varor man skall sälja på marknaden. Hundar och åsnor som försöker hitta lite frukost i avfallshögarna.

Det är helt fantastiska vägar än så länge här i Pakistan, tvåfilig motorväg, precis som E4:an hemma. Enda skillnaden är att man ibland möter en traktor eller en åsnekärra mot körriktningen i vårt körfält. Vi hade glömt att stoppa in dagens waypoints i GPS:en så vi fick ägna oss åt lite hightech längs vägkanten, till lokalbefolkningens stora förundran.

Vi stannar och äter frukost vid något som kan liknas vid en vägkrog, det är inte lika mycket uteserveringar här som i Indien. Dom serverar omelett och toast, inga bönor idag tydligen.

Vi har snart slut på de pengar vi växlade till oss vid gränsen så vi bestämmer att vi skall stanna i staden Multan. En riktigt rörig stad, kartan i Lonely Planet var inte till så mycket hjälp. Folk är normalt hjälpsamma och trevliga när vi frågar efter vägen till närmaste bank. Tyvärr gör språkproblemen att informationen inte går fram så bra. Till slut hittar Bert en bank som går med på att växla 100 dollar.

Iväg igen, nu med siktet mot staden Dera Ghazi Khan. Efter att ha studerat Lonely Planet lite till så hittar Bert ett fint ställe som heter Fort Munro, det är tydligen ett gammalt sommarviste för Engelsmännen på den tiden det begav sig. Det ligger 85 km bortom DG Khan.

Motorcyklarna börjar knacka ganska rejält vid belastning på låga varv, vi funderar om tändningsinställningen behöver justeras. Efter ett tag kommer vi på att det förmodligen beror på kombinationen av hög temperatur och dålig kvalitet på bensinen. Bertil:s cykel har ett besvärande elfel, vid vissa utslag på styret går säkringen (det finns bara en) och cykeln stannar. Vi försöker titta efter något fel men hittar inget, vi stannar och köper lite fler säkringar.

Strax efter DG Khan så blir vi stoppade vid den första av många polisspärrar, man är jättetrevliga och vill bara titta i våra pass och skriva in oss i en stor loggbok. Förmodligen är detta för att lättare kunna spåra upp oss om vi anmäls försvunna. Vid polisspärren finns en stor skylt som säger att vi nu åker in i "Tribal country", här funkar förmodligen inte Pakistansk lag lika bra, detta område kontrolleras tydligen av olika stamhövdingar.

Ganska snart blir vägen mycket smalare och börjar vindla uppåt, de bergsvägar vi var så lyriska över i Rishikesh verkar ganska fjolliga i jämförelse. Riktigt skarpa hårnålskurvor och spännande möten med överlastade lastbilar, dom tycker inte om att väja ut mot kanten för att släppa förbi oss. Det blir till att ge sig ut i gruset vid sidan av vägen, inte alldeles safe, men bättre än att ligga efter i dieselavgaserna i 3 km/h. Det är otroligt vackert, det gäller att passa på att beundra utsiklten när vägen rätar på sig några tiotal meter och man törs titta sig omkring. Till slut kommer vi upp på den högplatå som utgör Baluchistan, den del av Pakistan som vi skall tillbringa resten av vägen fram till Iran i.

Vi svänger av vägen för att åka de sista kilometrarna upp till Fort Munro, utsikten är fullständigt oöverträffad. Vi har nog kommit upp till ca 2500 m höjd. Vid en liten sjö ligger ett mycket fint litet hotell, vi är förmodligen de enda gästerna, man håller på att renovera och måla om.

Dags att se om vi kan hitta Bertil:s elfel, det har inte varit så kul längs de branta vägarna att få motorstopp på de mest oönskade ställen. Till slut hittar vi en kabel som har legat emot topplocket och bränt hål på isoleringen, Skönt att äntligen kunna slippa det problemet.

Efter en gigantisk middag med stekt ris och gul kycklingröra så somnar vi gott. Tjocka filtar indikerar att vi förmodligen inte kommer att behöva AC.

Samma tidiga morgonritual igen, det är såpass kallt att MC-jackan åker på. Bert är lite dålig i magen igen, så vi är beredda att stanna vid vägkanten om det blir panik. Bertil har ju varit på en månads träningsläger redan och har lite försprång i detta avseende.

Vägen är inte så krokig längre, vi har ju kommit upp på högplatån, det är drygt 2000 m höjd. I varje by vi passerar så har man vägbulor som skall reducera hastigheten, dom är inte markerade på något sätt utan det blir många tvärbromsningar. Vid varsitt tillfälle har vi åkt in i en av bulorna med sån fart att de bakre plåtlådorna vi har som packväskor har hoppat ur sina fästen.

Alla vi träffar och frågar efter vägen eller de poliser som stoppar oss vid kontrollerna är jättetrevliga. Trots sin dåliga engelska vill alla komma fram och skaka hand med oss. De enda otrevliga typer vi har träffat har varit några barn som stod efter vägen och kastade knytnävsstora stenar mot oss. Våra tankar upptas en stund av vad man skulle kunna hitta på för otrevligheter med elaka barn.

Eftersom Bert inte mår riktigt bra, och vi inte riktigt vet vad som ligger framför oss i form av lämpliga städer eller byar att övernatta i, så satsar vi på att komma fram till Quetta ikväll. Det blir lite tufft, men det skulle kännas skönt att hamna på ett hotell som vi vet är bra.

Vi har visserligen inte ätit någon frukost ännu, men det känns inte riktigt som om det är dags än. Oron över vad som ligger framför oss gör att vi rullar på så fort vi kan för att ha lite tidsmarginal när vi kommer fram. Många har varnat oss för en här delen av Pakistan, Lonely Planet har också sina varningar. Vi är ju trots allt bara 4-5 mil från Afganistan, inte för att Afganer skulle vara mera kriminella, men ett krig så nära inpå gör ju allt lite extra oroligt.

Vi försöker spana så gott vi kan efter Usama Bin Laden, skulle vi hitta honom så skulle belöningen på 25 miljoner dollar ge ett bra bidrag till reskassan. Problemet är att nästan alla ser ut som honom, nattskjorta, helskägg och ett lakan runt huvudet tycks vara modernt i år.

I skolan har vi fått lära oss om att öknar är varma och torra. Det här ser ut som en öken, men det är inte direkt varmt och det har regnat nyligen. Doften av nyregnad öken är förmodligen något att lägga på minnet, antagligen kommer man inte att känna den så ofta.

Till slut kommer vi fram till Quetta, en stad som är full av poliser, militärer och avgaser. Vi åker runt en god stund för att försöka hitta det hotell vi tittat ut, efter nästan en timmes letande och frågande kommer vi till slut rätt. Lourdes Hotel, ett ställe som andas riktigt kolonialstuk. Ganska dyrt, men vi tycker att vi är värda det efter dagens slit. Vi har suttit på cyklarna i 11 timmar idag och avverkat 42 mil. Den klart jobbigaste dagen hittils.