Insaneapes blogg

Vi bestämde oss för att lämna vårat boende och äta ute denna kväll. I Rajpur låg en restaurang vid namn The Orchard som ägdes och drevs av ett gift par. Min sambo kände sedan tidigare till paret så vi försökte i måndags besöka dessa endast för att upptäcka att de var bortresta. De skulle dock återvända under torsdagen så vi gjorde ett nytt försök denna kväll.

Mycket väl så hade de återvänt från sin resa. När vi kom fram till restaurangens uteservering så möttes vi av mannen. Han bjöd ner oss till deras hem under restaurangen. Det fanns ett litet kök med några små skafferier bakom men i stort sett så var det två stora fyrkantiga rum. Mitt i vardagsrummet så satt en kille och pillade med en bärbar dator. Mannen förklarade att han var deras IT-kille och skötte allt datorrelaterat både privat och för restaurangen.

Här fick jag även möta kvinnan som var en indisk hinduisk kvinna i motsats till mannen med sin kristna tro. Deras olikheter i religion syntes tydligt på de olika tavlorna som de inrett rummen med. Mannen frågade direkt om jag var köttätare eller vegetarian och jag svarade glatt med att jag gärna testade lite kött.
Han beställde ner lite Momos från restaurangen och erbjöd mig även en öl till maten. Strax därefter så riggade han upp sin dator för oss och började visa bilder från deras nyliga resa. De hade besökt Ladak som ligger i absolut norra Indien. Det verkade väldigt fint och låg utanför regnvädret och den tunga hettan. Ladak ligger på 3000 meters höjd och är förseglat innanför Himalayas berg. För att ta sig in kunde man flyga till huvudstaden som ligger i centrum av delstaten eller åka via krokiga bergsvägar under ett par dagar. Flygresan skulle tydligen vara något i hästväg då man måste passera mellan bergen för att ta sig ner i dalen. Det hela såg väldigt vackert ut och efter att ha sett på bilderna och hört paret beskriva resan så började jag och min sambo att fundera lite på våran resa här i Indien. Vi hade från början tänkt oss att åka till Rajasthan men efter att fått höra om hur det kunde nå 45 grader mitt på dagen så var vi kanske inte så intresserade längre.

Efter en stund så kom det två till indiska killar ner i deras hem. De två nykomlingarna var advokater och den ena av dem var väldigt framåt i jämförelse mot den andra. De var båda nyfikna på oss och vad vi gjorde i Indien. Det lustiga med alla Indier man möter är att de alltid börjar med att fråga vad man gör i Indien och vart man tidigare har varit i Indien. Sen börjar de direkt att insistera om vart man måste åka i Indien, och det är aldrig samma ställe. Dessa personer bekräftade mina aningar om hettan i Rajasthan vilket fick oss att direkt besluta oss för att avbryta planerna kring vårt ökenbesök. Ladak var tydligen det bästa stället att besöka under denna period och är bara öppet för turister de kommande 2 månaderna.

Rätt som det var så hade mannen beställt ner en massa olika maträtter från restaurangen. Allt var SKITSTARKT och jag höll nästan på att bryta ihop av kryddorna. Jag berättade att vi var och åt på restaurangen i måndags och att maten inte alls var så stark då och mannen bara skrattade.
- "This not served in restaurant. Special made for us."
Tydligen så var den vanliga maten inte stark nog för dessa Indier...

Himlen öppnade sig på nytt och monsunregnet slog ner på den lilla byggnaden med mäktig kraft. Klockan började närma sig 22 och vi var tvungna att vara tillbaka snart för att grindvakten skulle släppa in oss.

Alla killarna erbjöd sig direkt att köra oss tillbaka. En av advokaterna tog på sig uppdraget och han for raskt ut i regnet för att hämta bilen. Vi gjorde oss redo och gick med uppfällda paraplyn ut i spöregnet. Spöregn räcker inte för att beskriva detta regn. Våra nyinköpta dyra kvalitetsparaplyer fick kämpa för sina liv.
Ibland krävdes tvåhandsfattning för att hålla emot regnet.

Vi gjorde vårt bästa för att hitta bilen. Det var totalt kaos, kolmörkt och en massa bilar stod med tänd belysning på parkeringen. Rätt som det var så for en bil upp framför oss och slängde upp dörren. Vi kastade oss in i bilen, genomblöta från regnet, och han körde oss ut från infarten till restaurangen.
Han stannade till i byn för att köpa cigaretter vilket visade sig vara en intressant process. Det är vanligt i Indien att man köper cigaretter i enstaka mängder och inte i paket. Han köpte två stycken cigaretter och sedan var det rallyåkning uppför berget med det piskande regnet mot rutan.

Idag så jobbade min sambo första dagen och jag stannade hemma för att ta det lite lugnt. Detta var inte en helt lätt uppgift för vår "husmor" kom ungefär varje halvtimme och frågade om jag ville ha något att äta eller dricka. De verkade dricka te typ sju gånger om dagen så hälften av gångerna försökte jag vara artig och tacka ja. Jag försökte övertala henne att jag kunde gå ut och käka något men hon vägrar utan tog sig an uppgiften att laga lunch åt mig. Hon var anställd av organisationen IM för att se till att det fanns mat till de volontärer som bodde här i huset. Just nu var det bara jag och min sambo som befolkade huset.

Under natten var det riktigt monsunregn som slog ner i backen. Det var som en enorm hagelstorm for över oss och åskan mullrade i långa intervaller. I slutänden så blev det inte så många timmars sömn vilket var anledningen till att jag stannade hemma och tog det lugnt under denna dag.

Idag så var vi nere i Dehra Dun på eftermiddagen. Vi skulle hälsa på ett Indiskt par som min sambo jobbar med och även passa på att granska staden.
För att ta oss ner så hoppade vi på den lokala bussen som körde oss ner. Det kostade ungefär 2 kr att åka och resan var som en 30 minuter lång brottningsmatch. Taket i bussen var väldigt lågt och jag kunde inte stå raklång utan att slå i huvudet. Alla indier var ungefär minst ett huvud kortare än mig så de klarade sig bra. Det var packat med folk så man kunde knappt sitta ner. Bussen körde i full fart först uppför berget på de sicksackande vägarna och sedan nedför några andra sicksackande vägar. I taket på bussen fanns det tre räcken som man fick försöka hålla sig i och det tog verkligen en hel del energi för att hålla sig kvar vid dessa under den första kvarten av resan. Till slut så fick vi en sittplats och vid det här laget var jag genom svettig och utmattad. Nere i staden så möttes vi av den väldigt vilda och kaotiska trafiken. Man fick vara snabb för att förflytta sig över gatan. Vi besökte först min sambos arbetskamrater i ett lite rikare indiskt kvarter. Alla tittade på en överallt som om de aldrig sett en vit person förut. Hälsade man på någon så blev de oftast väldigt ställda och hälsade vänligt tillbaka, gärna med någon lustig fras som kändes helt ologisk. Man vänjde sig snabbt med detta.

Staden var även den fylld av kor, hundar och massvis med ekorrar. Man fick hela tiden vara vaksam på att man inte trampade i skit eller något annat äckligt. Folk låg och sov på trottoaren, i diken och i olika ledningsrör som inte monterats färdigt. Hemma hos det indiska paret var vi väldigt välkomna. Mannen i huset var väldigt framåt och kunde enklast jämföras som en väldigt glad och entusiastisk jultomte. Vi bjöds på middag vilket var väldigt gott. Paret bodde där med sin dotter och mannens föräldrar. Under middagen skickade alla hela tiden upp mat till mitt hörn av bordet. När jag stannade upp i mitt ätande gjorde alla andra samma sak och frågade om något var fel. Så fort något var slut på tallriken så skickade alla fram den resterande maten och när jag lämnade bordet var jag övermätt och totalt slut. Efter maten bjöds man på färsk frukt i form av mango eller liknande. Det är tydligen säsong för mango här just nu och jag har aldrig smakat något liknande i Sverige. Mangon här var gul och mjuk som en tvättsvamp. Man skar ett snitt och åt sedan den med sked i nästan rinnande form. Den var otroligt söt och god och man förstår inte att det är mango som man köper hemma i röd/grönt utseende som dessutom aldrig blir så mjuk och söt som denna.

Efter middagen så förklarade mannen att jag alltid var välkommen i deras hem. Om jag ville vila så var det bara att gå upp och lägga sig i en av sängarna. Ville jag se på teve så var det bara att ta för mig. Kylskåpet var bara att ge sig på om jag var hungrig. Så fort jag rörde mig mot en stol eller en soffa så var farfar där och städade bort tidningar eller annat som låg i närheten. Gick man mot en soffa eller en stol där det satt någon så flyttade de på sig och ställde sig upp för att sedan erbjuda stolen till en själv. Alla var nästan obehagligt gästvänliga. Farfar kunde för övrigt väldigt lite engelska men insisterade på att hela tiden fråga mig saker och även beskriva allt jag åt på indiska. Inte helt hjälpsamt men lite kul...

Vi spenderade ett par timmar i staden Dehra Dun. Det fanns ett klocktorn mitt i staden som fungerade som ett sort centrum. Ifrån klocktornet så gick det fem vägar och varsitt håll där en väg gick direkt upp mot vårat bostadsområde så det var lätt att hitta hem om man kommit fel. Att få tag i en taxi här var knappast något problem och det gick små minibussar som var häften packmoped och hälften buss. Det fick plats med 6 indiska personer (4 västerländska) i dessa och man kunde när som helst hoppa på om det fanns en plats över. Enligt lokalbefolkningen så kunde de packa in 10 indier i dessa men jag hade nog behövt se detta för att tro det. Man förklarade för föraren vart man ville åke och sedan körde han en valfri runda för att alla skulle vara nöjda. Fanns det en ledig plats i fordonet så fylldes denna oftast snabbt av någon som stod längs med vägen.
Att åka från staden upp till byn där vi bodde tog ungefär 15 minuter med ett sådant fordon och kostade 1 krona.

Mitt under stadsbesöket så fick vi vårt första möte med monsunen. Det regnade dock inte så väldigt kraftigt som det kan göra här men det var i klass med de värre regn man stött på hemma i Sverige. Alla kör på som vanligt på gatorna trots regnet och försäljningen av frukt och grönsaker fortsätter ohindrat. Jag blev mest förvånad över att se ett gäng som hade fotbollsträning i parken jämte oss i helt vita kläder bara fortsätta spela trots regnet. Vi gick en sväng på den tibetanska marknaden och jag fick köpa en keps för 20 kr som egentligen var för dyrt men jag gillade killen som sålde den.

Strax efter det så råkade jag ut för min första riktiga tiggerska. Denna kvinna jagade oss med ett barn på armen under säkert 10 minuter. Hon var till utseende väldigt undernärd och ungen såg framför allt väldigt frågande ut. Jag fick lite tips om att man inte skulle ge pengar till någon såvida de inte utförde någon form av tjänst. Detta mycket för att man inte skull uppmuntra till tiggande och även för att om man gett en person pengar så skulle denna person lätt känna igen en vid nästa möte och inte ge sig denna gång heller. Det var ganska tufft att inte ge henne något och min sambo stannade upp några gånger och var nära att ge med sig. Vi smet till slut in i en butik och blev av med tiggerskan.

På kvällen så gick vi ner till byn Rajpur och åt på en av de "finare" restaurangerna. Vi beställde tre olika rätter vilka jag trodde hörde ihop men två personer skulle lätt kunna klara sig på en av dessa. Jag beställde Kung Pao chicken som kom i en sorts gryta och innehöll kyckling med smak av yoghurt och kokos och vart sjukt gott. Till detta beställde vi stekt kokosnötsris som även det var utsökt och sen beställde även min sambo en sorts Momos, vilket är tibetanska pastaknyten fyllda med grönsaker, ost eller kött. De är ångkokta och sedan stekta på ena sidan. Allt var jättegott men omöjligt att få i sig i slutändan. Middagen gick på 45 kronor vilket anses vara en lite dyrare måltid. Efteråt så gick vi hem längs bergsvägen och njöt av uppvisningen från eldflugorna.

Vi kom fram till vårt guesthouse runt 01:30 och det var varmt som tusan i det lilla rummet. De satte igång en ”luftkonditionering” som gick på minst 60-70 decibel. Vi var tvungna att gå upp vid klockan 05 för att hinna med tåget från Delhi till Dehra Dun vilket gav oss en ganska begränsad tid att sova på. Utanför hördes en dov trafik och till och från hördes visselpipor ifrån de militära enheter som patrullerade gatorna. Jag tror att jag lyckades somna runt klockan 04 i ren utmattning och efter ungefär en timma så var det bara upp och igång igen. När vi klev ut ur hotellet så var det riktigt hett och fuktigt. Fåglar kvittrade som om vi befann oss i en tät regnskog vilket var ganska häftigt.
Vår chaufför stod utanför och inväntade oss och vi for vidare mot tågstationen. På vägen dit så körde vi en bra bit genom Delhi och här kom kanske den tredje chocken. Folk sov verkligen överallt. På hustak… På trottoaren… I små lövhögar… Mitt på gatan… Överallt så vandrade Indier omkring som halvdöda zombies och jag var rätt glad att vi satt i en bil och inte behövde gå genom dessa kvarter. Min sambo, som varit i Indien tidigare, förslog att vi skulle låsa dörrarna på bilen då barn gärna kliver upp till bilen och sliter upp dörrarna för att tigga. Lät som en bra idé…

Framme vid tågstationen var det totalt kaos. Vi fick slänga oss ut ur bilen mitt i vägen medan folk stod på tutan bakom oss. Direkt så var det tre, fyra män framme och slet i mina väskor. Något oförberedd så försökte jag förklara att det inte var något problem för mig att bära mina egna väskor. Mannen närmast bara log och sa ”I am no problem. I take luggage”. Lite panikslagen så försökte jag få min sambos uppmärksamhet men hon hade inte tagit sig ur bilen ännu. Till slut så lyckades jag få bort männen och tog bestämt tag i mina väskor.

Vi gick in på stationen och här låg folk överallt på golvet. Urinfläckar och allt möjligt skit låg överallt och hela tiden kom det fram personer som ville ”hjälpa oss”. Min sambo hade redan biljetterna klara och vi skulle bara hitta till terminal 12. Vi fråga en person som hela tiden tjatade om att vi skulle gå upp en trappa. Till slut så gick vi upp och möttes av sovandes män och en totalt tom lokal. Vi gick ner igen och samma person kom fram igen. Vi ignorerade honom och min sambo fick tag i en kvinna som dirigerade oss i rätt riktning. Det visade sig att vår terminal 12 var längst bort bakom ett gäng olika trappbroar som passerade de andra spåren. Utan sömn och energi så tog vi oss med tunga steg dit. Jag höll på att dö av smärtor i händerna från att bära väskorna trapp upp och trapp ned. Svett fyllde hela tiden greppet och efter bara några minuter hade jag svidande blåsor på insidan av fingrarna. Framme vid vår perrong så försökte vi få information kring vart tåget skulle komma.
Jag lyckades tolka en skylt till att det var längre bort på plattformen. Allra längst bort på plattformen för att vara mer exakt...
Ett sista krafttag tog oss till vagnen och inne i vagnen så slängde vi upp våra två större väskor på hyllan över oss och slog oss ner i de hårda utslitna stolarna. Tågresan mellan Delhi och Dehra Dun inleddes nu, beräknad till 6 timmar.

Tågresan var rätt positiv faktiskt, med undantag för ett toalettbesök som jag behövde göra. Det fanns en indisk toalett och en västerländsk toalett. Det visar sig att de flesta använder den västerländska och ingen verkar ha uppgiften att hålla den ren. Det låg skit i hörnen och det stank urin i obeskrivlig mängd så jag tog chansen att testa den indiska toaletten för första gången. Lyckligtvis så hade jag bara ”lättare behov” så själva processen var inte alltför hemsk.
Den indiska toaletten bestod av ett hål som gick rakt ner genom golvet ut på rälsen. Det fanns två stycken uppskjutande avgjutningar av fötter som man tydligen skulle stå på och ett rör framför sig på väggen som man skulle hålla i medan man gjorde sina affärer. Det hela såg väldigt oskönt och obehagligt ut. Golvet var fyllt av vad jag bara skulle kunna tänka mig var urin och vatten så man ville knappast fälla ner sina byxor till marken här.

Efter toabesöket så fick vi ”lunch” eller ”frukost” serverat. Varje person på tåget fick en liter vatten i oöppnad flaska samt en tallrik bestående av två icke-original Mariekex, två smörkola, två skivor väldigt tunt bröd, lite sylt (inte marmelad utan väldigt söt, seg och sliskig sylt) samt te. Man fick även välja mellan vegetariskt eller kyckling. Lite orolig över kycklingen så tog jag vegetariskt. Maträtten kan lättast beskrivas som två potatisplättar med lite olika grönsaker inbakade och stekta. Det var inte särskilt gott och det var jävligt starkt. Jag åt en av mina medan min sambo hoppade över dem totalt.
Jag lyckades somna till några gånger på tåget och inräknat en liten försening så var vi framme i Dehra Dun runt kl 14.

Vi hade en chaufför som väntade på oss vid stationen och sedan körde oss upp en bit mot bergen till vår bostad strax ovanför den lilla byn Rajpur. Den lilla bilfärden upp var väldigt upplyftande och det var kul att få se trafiken i dagtid.
Trafiken fungerar tydligen så här:
- Man ska köra på vänster sida, men det är inte ovanligt att folk kör på båda sidorna av vägen mot båda riktningarna.
- Man behöver inte signalera när man ska svänga utan istället så använder man tutan för att indikera att man tänker göra något.
- Man använder även tutan för att kolla om det är fritt att köra om en person. Om det är fritt så signalerar även föraren framför att det är fritt fram. Om inte så viftar han med handen ut genom rutan.
- Man använder även tutan för att signalera när man kör in i en kurva utan fri sikt.
- Man använder även tutan för att visa att man är på glatt humör.
- Man använder även tutan för att visa om man är irriterad på någon.
- Man använder även tutan om man har tråkigt eller bara är en ren idiot
- Man använder även tutan för att försöka få kor att flytta på sig…
Jag tror ni förstår poängen...

Uppe i bergen där vi bodde var det inte särskilt kraftig trafik. Det kom bilar då och då och det gick bussar varje kvart ungefär men det lät ändå hela tiden.
Varje gång någon kom till en kurva (vilket skedde ungefär varje 100-200 meter där uppe) så signalerade de med tutan vilket görs både på dagtid samt på natten. På vägen gick hundar, apor och kor. Då menar jag hela tiden.
Jag tror att vi i princip mötte ett 10-tal kor, ett 10-tal hundar och ett 10-tal apor när vi går någonstans i området. Aporna kan dock vara svåra att upptäcka...
På morgonen när vi skulle ta bussen ner till staden så gick det 5-6 kor på gatan och betade när en liten bil gjorde sitt bästa för att komma förbi. Man måste respektera korna så man får inte knuffa dem eller skrika åt dem. Man verkad dock få vifta med händerna och tuta med bilen.
Alla djuren verkas dessvärre ha vant sig med detta så de bryr sig inte så mycket av allt oväsen. Jag tror att de Indiska korna skulle kunna vara det mest drygaste kreaturen på denna planet (med undantag för nerknarkade koalabjörnar). Det var väldigt underhållande att se någon försöka ta sig igenom en flock med kor på vägen.

Vårat boende innebar ett hus på en större tomt med en massa mindre lokaler inom några stegs avstånd. Området tillhörde organisation IM – Individuell Människohjälp där min sambo för nuvarande arbetar.
Utanför grinden var det djungel kan jag lova. Min sambo avvisade min beskrivning av området som djungel men jag kan onekligen konstatera att det var djungel här. Det levde alla möjliga sorters färgade fåglar, ödlor och apor i denna växtlighet. Man kunde hela tiden höra djur röra sig i träden eller buskarna men det gick inte att se något. Bara när de kom ner till vägen så kunde man få kontakt med dem. Det rann kanaler med vatten ner längs bergskanterna men det gick inte att se vattnet för all växtlighet. Det hela var rätt häftigt.
Längs med vägen utanför så gick det som tidigare nämnt kor och hundar fritt. I träden och på hustaken så satt hela familjer med apor och spanade efter något ätbart. Den närmsta byn hette Rajpur och man gick dit på ungefär 20 minuter. Staden ligger i en brant backe men ändå så körde folk här med bil och motorcykel. Inga bussar gick dock upp genom staden. Människor rörde sig längs med vägarna hela tiden och alla tittade nyfiket på en. Alla verkade vara väldigt fascinerade av att se vita personer och såg upp till en på ett väldigt obegripligt sätt. Jag stod exempelvis och tog kort ut över dalen under oss när två indier kom fram och frågade på dålig engelska om de kunde få ta ett kort. Jag trodde först att de ville hjälpa mig att ta ett kort på mig och min sambo men efter att han förklarat att han ville fota med sin kamera så min andra tanke var att de ville att jag skulle ta ett kort på dem, men detta var också fel. De ville ta ett kort på sig själva med oss... Ja, lite lusigt kändes det men man kommer tydligen att få vara med om sådant under hela vistelsen här.
Runt klockan 19 så blev det kolmörkt här i bergen och vägen hem bar inga gatlyktor. Man fick istället gå med reflex och ficklampa de 2-3 km hem. På kvällen fylldes området med massvis av blinkande eldflugor och man uppskattade verkligen avskildheten och mörkret här uppe. På dagtid så lät skogen av de olika tropiska fåglarna och det lät verkligen som om man var inne i en regnskog.

Dagens agenda bestod i grund och botten av resande. Kl 10:30 så gick den ingående flygresan från Arlanda till Helsingfors. Själva resan var ganska smidig då den tog ungefär 40 minuter.

Väl framme i Helsingfors så fick vi vänta i ungefär 1-2 timmar innan nästa flyg gick vidare. Jag passade på att införskaffade en flaska 15 årig Glenfiddich (för de mer blöta dagarna i bergen). Därefter så fick vi borda planet utan bekymmer. Jag och min sambo fick separata platser men lyckades byta till oss stolar bredvid varandra.

Flygresan till Delhi tog ungefär 7 timmar och var för mig ren pest. Stolarna var trånga och framför oss satt ett äldre indiskt par som hela tiden insisterade på att fälla fram och tillbaka sina stolsryggar. Som om det inte var trångt innan... Det var i princip omöjligt att plocka upp något ur väskan som stod på golvet och att sova var väldigt obekvämt i den positionen. Jag lyckades slockna under starten – inte för att jag var trött utan mer av den otroligt kvava hettan i planet. Det fanns verkligen ingen luft och rätt som det var så vaknade jag till och då hade vi varit i luften i 30 minuter. Man fick försöka underhålla sig bäst man kunde på planet och jag lyckades hålla mig till ett toalettbesök under de 7 timmarna vilket kändes skönt. Totalt så tror jag att jag sov ungefär 1-1,5 timmer under flygresan.

Väl framme, något försenade vid klockan 00.00, fick vi direkt veta att det var ombyggnation på flygplatsen och alla som flugit utrikes till Delhi var ombedda att ta kontakt med sitt flygbolag. Alla rusade ur planet medan vi satt kvar och tog det lugnt. Vi tänkte att det inte fanns någon anledning till att jäkta. När vi väl klivit av planet och kommit ned till ankomstterminalen fick vi passera en kontroll av passet samt lämna in ett formulär som vi fick fylla i på planet gällande vår resa. Jag passade på att gå på toa för första gången i Indien. Toaletterna var visserligen västerländska på flygplatsen och det bestod av 8 stycke bås. De tre första jag testade hade ingen spolknapp, den nästa toaletten hade inget vatten. Två andra var helt trasiga. En hade någon skitit på, och då menar jag verkligen PÅ. En var upptagen och den andra såg inte helt okej ut men en verkade fungera någorlunda bra så det fick det bli.

Efter det så var det tillbaka till kön som gick ungefär så sakta som bara är möjligt. En kvinna lite längre fram stod hela tiden och flinade åt oss vilket gjorde mig otroligt irriterad. Hon verkade tycka att hela saken var jätterolig men jag hade svårt att se humorn i det hela. Efter ungefär 45 minuter så hade vi tagit oss igenom det hela och nu skulle vi hitta våra väskor. Allting var väldigt oorganiserat och någonstans så stod de olika flight numren som min sambo lyckades få syn på. Jag tittade hejvilt omkring mig men hann inte uppfatta några skyltar alls. Jag var mest lite oroligt över att vårt bagage låg obevakat någonstans i denna stora byggnad. Vi lyckades till slut hitta våra väskor bland en stor hög av bagage.
Vi snodde åt oss en vagn och begav oss mot utgången. När vi passerade den sista kontrollen och kom ut så stod folk uppradade bakom ett räcke som om det var storpremiär på slottet. Längs med sidorna stod folk med handskrivna små papper där det stod namn på personer de skulle plocka upp. Jag gick och synade på vänstersidan medan min sambo kollade höger. Jag fick syn på en lapp med min sambos namn på men dock med prefixet "Mrs" och jag frågade med lite osäkerhet min sambo om det kunde vara våran lapp... Ja, det visar sig att vi i Indien är ett ”gift” par. Kallar man någon för pojkvän eller flickvän antyder tydligen det att detta är en sexpartner, vilket inte alls är accepterat. En liten kille stod och höll i lappen, och då menar jag liten. Jag tror han var två huvuden mindre än mig och ungefär lika bred kring midjan som ett av mina lår. Han sprang runt i full fart när han märkte att vi nappat på hans skylt och rykte sedan tag i mina väskor, vilka för övrigt vägde ungefär 14 och 11 kg. Jag försökte erbjuda mig att bära en av väskorna men han insisterade och for iväg i full fart kämpandes med min resväska som var otympligast. Jag fick helt enkelt gå och bära på min kasse innehållandes min whiskey flaska samt min sambos mindre ryggsäck. Resten körde min sambo på en vagn.

När vi kom ut så kom den första chocken. Folk for omkring som biltjuvar och det var runt 30 grader hett. Bilar, motorcyklar och bussar gjorde allt för att komma först på den lilla vägen de hade att röra sig på. Alla stod på sina tutor hela tiden och folk skrek och gapade åt varandra. Ett tag så var tre bilar framme samtidigt jämte varandra på en väg som knappt kunde bära plats åt max två bilar på en gång. Vår mötesperson försvann i några minuter för att ringa på den riktiga chauffören. Ungefär 5 minuter senare så var han i full fart igen på väg med våra väskor och vi följde efter. Vi for nerför den övertrafikerade lilla vägen bort mot slutet av parkeringen. På andra sidan så fick han syn på chauffören och förklarade att vi behövde springa över gatan och snabbt kasta i väskorna i bilen då det inte gick att stanna någonstans. För övrigt kan jag nämna att det var en liten minibil så vi fick in två väskor i bagageutrymmet och fick trängas med resten i baksätet. Sedan kom den andra chocken - trafiken.
Nu var det för visso mitt i natten så det var rätt ont om trafik men att ta sig ut ur flygplatsparkeringen var ingen lätt lek. I bilen fanns det säkerhetsbälte men ingenstans att fästa dem i. Okej, bara att hoppas på det bästa... Vi for iväg och det hela var väldigt fascinerande. Inte allt lika skrämmande som facinerande.

Våran transfer hämtade oss utan krångel vid hotellet och vi tog den 50 minuter långa resan mot Heathrow flygplats. På flygplatsen fick vi för första gången prova på att checka in med de automatiska maskinerna vilket gick bra. En cappocino på ett café och sedan var det hem till verkligheten igen.

London var definitivt ett intressant resmål. 3 dagar här kändes helt okej, men jag skulle inte ha något problem med att stanna några till. Nästa gång kanske det får bli 5 dagar...

Under fredagen så besökte vi vaxmuseet, vilket var kraftigt överskattat om ni frågar mig. Däremot så fick vi testa på Skräckkammaren som tillhörde vaxmuseet. I skräckkammaren så fick man gå i små, långa, mörka korridorer mellan olika utställningar i form av kända mördare och psykopater. Den man inte var förberedd på var att kammaren var fylld med skådespelare som plötsligt anföll en och skrämde skiten ur var och varannan person som deltog.

Som skräckfilmsfanatiker var det hela underbart att bevittna även om jag kanske tyckte att kammaren var lite för kort. The Chamber of Horror Rekommenderas starkt!

Mot kvällen hade vi bokat biljetter till att se filmen Beowulf i 3D på Londons IMAX biograf. Det tog ett tag att hitta stället men på vägen så hittade vi en sån där genuin källarpub som jag alltid velat besöka samt ett hak där jag fick test på den kända rätten Fish'n'Chips. Något besviken över att maträtten inte smakade mycket annorlunda än stekt spätta med pommes så kastade jag i mig rätten och sedan intog vi våra biostolar på biografen. 3D effekten var mäktigt imponerande och man kan säga att det hänt saker sedan de gamla pappersglasögonen med röda och blå plastrutor.

Idag var den stora dagen som var skälet till hela resan. Vi skulle till Wembley Arena för att se stå-upp komikern Bill Bailey framföra sin föreställning vid namn Tinselworm.

Vi utnyttjade dagen till att vandra Londons gator. Ett besök på Londons Natural History Museum fick tiden att passera. Här kunde man bevittna bland annat en modell av en Blåval samt en Tyrannosaurus Rex i äkta storlek. Blåvalen var rätt stor...

Själva museumet var gigantiskt och det tog sin tid att passera alla de olika avdelningarna.

Mot kvällen så tog vi tunnelbanan ut mot Wemley. Vi inledde kvällen med en middag i restaurangen på Wembley Arena och därefter så intog vi våra platser inför föreställningen.

Underhållningen var på topp som vanligt med Bill Bailey och ett par timmar senare så var vi båda något onyktra, glada och något trötta på väg tillbaka med tunnelbanan.

Vi inledde våran resa med en morgonflyg från Visby till Arlanda.
När vi kom fram så hade vi ca 1 timme på oss att ta oss vidare till terminal 5 för incheckning på planet till London. Bara att ta sig mellan terminalerna kan ju ses som en tidskrävande uppgift så vi stressade på i högst fart för att hinna till incheckning. Vi kom fram i sista sekund och efter ett litet påhopp om hur vi var sena och vi borde checka in minst 60 minuter innan flygtid så var vi påväg genom säkerhetskontrollen.

Väl på planet kunde vi äntligen koppla av lite. För att verkligen sparka igång semesterkänslan så beställde jag 2 whiskey och en lussebulle och sen for vi mot London.

Efter att vi hade hämtat ut vårat bagage vid Heathrows ankomstterminal så gick vi och anmälde oss för vårat transferbolag. Vi hade innan resans start bokat och betalt transfer till och från vårat hotell. Efter en 10-15 minuter så var vi i rullning mot centrala London.

Det tog några vändor kring kvarteren i Queensbay innan chauffören till slut hittade fram till vårat hotell. Hotellet som gick under namnet Lords Hotel i Queensbay var ganska osynligt i samband med omgivningen.
Vi checkade in och tog oss upp för trappen till vårat rum. Hotellets skick var knappast gott men det hela kändes som en liten hyllning till "Pang i Bygget" så vi uppfattade ställets status som något komiskt. Precis som man hört så var det heltäckningsmatta på toaletten (och i resten av byggnaden för den delen) samt absolut inget tryck i duschen. Rummet var ganska litet och innehöll tre stycken våningssängar med bäddar för totalt 6 personer. En liten tjockteve stock på ett skrivbord vid fönstret.

Vi begav oss ut för att utforska Londons gator och på väg ut så fick vi en liten karta för att hitta tillbaka till hotellet. Nu visade det sig att den där kartan bara gjorde saker värre för oss. Det saknades gator på kartan så varje gång vi skulle återkomma till hotellet så gick vi in på fel gata. Det tog oss hela vistelsen här för att till slut på sista dagen hitta den direkta vägen till hotellet.

För övrigt så var området omring hotellet rätt trevligt med krogar, caféer, butiker och olika aktiviteter som erbjöds. Det var ca 5-10 minuters promenad till tunnelbanan.

Vi införskaffade oss varsin Oyster card som sedan kunde användas för att ta sig via tunnelbanan och bussar i staden.

Mot kvällen så hittade vi en krog som hetta något i stil med Prince Alfred där man kunde beställa våfflor till en stor, kall Guiness. Himmelrike...