De första stegen i Dehra Dun
Idag så var vi nere i Dehra Dun på eftermiddagen. Vi skulle hälsa på ett Indiskt par som min sambo jobbar med och även passa på att granska staden.
För att ta oss ner så hoppade vi på den lokala bussen som körde oss ner. Det kostade ungefär 2 kr att åka och resan var som en 30 minuter lång brottningsmatch. Taket i bussen var väldigt lågt och jag kunde inte stå raklång utan att slå i huvudet. Alla indier var ungefär minst ett huvud kortare än mig så de klarade sig bra. Det var packat med folk så man kunde knappt sitta ner. Bussen körde i full fart först uppför berget på de sicksackande vägarna och sedan nedför några andra sicksackande vägar. I taket på bussen fanns det tre räcken som man fick försöka hålla sig i och det tog verkligen en hel del energi för att hålla sig kvar vid dessa under den första kvarten av resan. Till slut så fick vi en sittplats och vid det här laget var jag genom svettig och utmattad. Nere i staden så möttes vi av den väldigt vilda och kaotiska trafiken. Man fick vara snabb för att förflytta sig över gatan. Vi besökte först min sambos arbetskamrater i ett lite rikare indiskt kvarter. Alla tittade på en överallt som om de aldrig sett en vit person förut. Hälsade man på någon så blev de oftast väldigt ställda och hälsade vänligt tillbaka, gärna med någon lustig fras som kändes helt ologisk. Man vänjde sig snabbt med detta.
Staden var även den fylld av kor, hundar och massvis med ekorrar. Man fick hela tiden vara vaksam på att man inte trampade i skit eller något annat äckligt. Folk låg och sov på trottoaren, i diken och i olika ledningsrör som inte monterats färdigt. Hemma hos det indiska paret var vi väldigt välkomna. Mannen i huset var väldigt framåt och kunde enklast jämföras som en väldigt glad och entusiastisk jultomte. Vi bjöds på middag vilket var väldigt gott. Paret bodde där med sin dotter och mannens föräldrar. Under middagen skickade alla hela tiden upp mat till mitt hörn av bordet. När jag stannade upp i mitt ätande gjorde alla andra samma sak och frågade om något var fel. Så fort något var slut på tallriken så skickade alla fram den resterande maten och när jag lämnade bordet var jag övermätt och totalt slut. Efter maten bjöds man på färsk frukt i form av mango eller liknande. Det är tydligen säsong för mango här just nu och jag har aldrig smakat något liknande i Sverige. Mangon här var gul och mjuk som en tvättsvamp. Man skar ett snitt och åt sedan den med sked i nästan rinnande form. Den var otroligt söt och god och man förstår inte att det är mango som man köper hemma i röd/grönt utseende som dessutom aldrig blir så mjuk och söt som denna.
Efter middagen så förklarade mannen att jag alltid var välkommen i deras hem. Om jag ville vila så var det bara att gå upp och lägga sig i en av sängarna. Ville jag se på teve så var det bara att ta för mig. Kylskåpet var bara att ge sig på om jag var hungrig. Så fort jag rörde mig mot en stol eller en soffa så var farfar där och städade bort tidningar eller annat som låg i närheten. Gick man mot en soffa eller en stol där det satt någon så flyttade de på sig och ställde sig upp för att sedan erbjuda stolen till en själv. Alla var nästan obehagligt gästvänliga. Farfar kunde för övrigt väldigt lite engelska men insisterade på att hela tiden fråga mig saker och även beskriva allt jag åt på indiska. Inte helt hjälpsamt men lite kul...
Vi spenderade ett par timmar i staden Dehra Dun. Det fanns ett klocktorn mitt i staden som fungerade som ett sort centrum. Ifrån klocktornet så gick det fem vägar och varsitt håll där en väg gick direkt upp mot vårat bostadsområde så det var lätt att hitta hem om man kommit fel. Att få tag i en taxi här var knappast något problem och det gick små minibussar som var häften packmoped och hälften buss. Det fick plats med 6 indiska personer (4 västerländska) i dessa och man kunde när som helst hoppa på om det fanns en plats över. Enligt lokalbefolkningen så kunde de packa in 10 indier i dessa men jag hade nog behövt se detta för att tro det. Man förklarade för föraren vart man ville åke och sedan körde han en valfri runda för att alla skulle vara nöjda. Fanns det en ledig plats i fordonet så fylldes denna oftast snabbt av någon som stod längs med vägen.
Att åka från staden upp till byn där vi bodde tog ungefär 15 minuter med ett sådant fordon och kostade 1 krona.
Mitt under stadsbesöket så fick vi vårt första möte med monsunen. Det regnade dock inte så väldigt kraftigt som det kan göra här men det var i klass med de värre regn man stött på hemma i Sverige. Alla kör på som vanligt på gatorna trots regnet och försäljningen av frukt och grönsaker fortsätter ohindrat. Jag blev mest förvånad över att se ett gäng som hade fotbollsträning i parken jämte oss i helt vita kläder bara fortsätta spela trots regnet. Vi gick en sväng på den tibetanska marknaden och jag fick köpa en keps för 20 kr som egentligen var för dyrt men jag gillade killen som sålde den.
Strax efter det så råkade jag ut för min första riktiga tiggerska. Denna kvinna jagade oss med ett barn på armen under säkert 10 minuter. Hon var till utseende väldigt undernärd och ungen såg framför allt väldigt frågande ut. Jag fick lite tips om att man inte skulle ge pengar till någon såvida de inte utförde någon form av tjänst. Detta mycket för att man inte skull uppmuntra till tiggande och även för att om man gett en person pengar så skulle denna person lätt känna igen en vid nästa möte och inte ge sig denna gång heller. Det var ganska tufft att inte ge henne något och min sambo stannade upp några gånger och var nära att ge med sig. Vi smet till slut in i en butik och blev av med tiggerskan.
På kvällen så gick vi ner till byn Rajpur och åt på en av de "finare" restaurangerna. Vi beställde tre olika rätter vilka jag trodde hörde ihop men två personer skulle lätt kunna klara sig på en av dessa. Jag beställde Kung Pao chicken som kom i en sorts gryta och innehöll kyckling med smak av yoghurt och kokos och vart sjukt gott. Till detta beställde vi stekt kokosnötsris som även det var utsökt och sen beställde även min sambo en sorts Momos, vilket är tibetanska pastaknyten fyllda med grönsaker, ost eller kött. De är ångkokta och sedan stekta på ena sidan. Allt var jättegott men omöjligt att få i sig i slutändan. Middagen gick på 45 kronor vilket anses vara en lite dyrare måltid. Efteråt så gick vi hem längs bergsvägen och njöt av uppvisningen från eldflugorna.
För att ta oss ner så hoppade vi på den lokala bussen som körde oss ner. Det kostade ungefär 2 kr att åka och resan var som en 30 minuter lång brottningsmatch. Taket i bussen var väldigt lågt och jag kunde inte stå raklång utan att slå i huvudet. Alla indier var ungefär minst ett huvud kortare än mig så de klarade sig bra. Det var packat med folk så man kunde knappt sitta ner. Bussen körde i full fart först uppför berget på de sicksackande vägarna och sedan nedför några andra sicksackande vägar. I taket på bussen fanns det tre räcken som man fick försöka hålla sig i och det tog verkligen en hel del energi för att hålla sig kvar vid dessa under den första kvarten av resan. Till slut så fick vi en sittplats och vid det här laget var jag genom svettig och utmattad. Nere i staden så möttes vi av den väldigt vilda och kaotiska trafiken. Man fick vara snabb för att förflytta sig över gatan. Vi besökte först min sambos arbetskamrater i ett lite rikare indiskt kvarter. Alla tittade på en överallt som om de aldrig sett en vit person förut. Hälsade man på någon så blev de oftast väldigt ställda och hälsade vänligt tillbaka, gärna med någon lustig fras som kändes helt ologisk. Man vänjde sig snabbt med detta.
Staden var även den fylld av kor, hundar och massvis med ekorrar. Man fick hela tiden vara vaksam på att man inte trampade i skit eller något annat äckligt. Folk låg och sov på trottoaren, i diken och i olika ledningsrör som inte monterats färdigt. Hemma hos det indiska paret var vi väldigt välkomna. Mannen i huset var väldigt framåt och kunde enklast jämföras som en väldigt glad och entusiastisk jultomte. Vi bjöds på middag vilket var väldigt gott. Paret bodde där med sin dotter och mannens föräldrar. Under middagen skickade alla hela tiden upp mat till mitt hörn av bordet. När jag stannade upp i mitt ätande gjorde alla andra samma sak och frågade om något var fel. Så fort något var slut på tallriken så skickade alla fram den resterande maten och när jag lämnade bordet var jag övermätt och totalt slut. Efter maten bjöds man på färsk frukt i form av mango eller liknande. Det är tydligen säsong för mango här just nu och jag har aldrig smakat något liknande i Sverige. Mangon här var gul och mjuk som en tvättsvamp. Man skar ett snitt och åt sedan den med sked i nästan rinnande form. Den var otroligt söt och god och man förstår inte att det är mango som man köper hemma i röd/grönt utseende som dessutom aldrig blir så mjuk och söt som denna.
Efter middagen så förklarade mannen att jag alltid var välkommen i deras hem. Om jag ville vila så var det bara att gå upp och lägga sig i en av sängarna. Ville jag se på teve så var det bara att ta för mig. Kylskåpet var bara att ge sig på om jag var hungrig. Så fort jag rörde mig mot en stol eller en soffa så var farfar där och städade bort tidningar eller annat som låg i närheten. Gick man mot en soffa eller en stol där det satt någon så flyttade de på sig och ställde sig upp för att sedan erbjuda stolen till en själv. Alla var nästan obehagligt gästvänliga. Farfar kunde för övrigt väldigt lite engelska men insisterade på att hela tiden fråga mig saker och även beskriva allt jag åt på indiska. Inte helt hjälpsamt men lite kul...
Vi spenderade ett par timmar i staden Dehra Dun. Det fanns ett klocktorn mitt i staden som fungerade som ett sort centrum. Ifrån klocktornet så gick det fem vägar och varsitt håll där en väg gick direkt upp mot vårat bostadsområde så det var lätt att hitta hem om man kommit fel. Att få tag i en taxi här var knappast något problem och det gick små minibussar som var häften packmoped och hälften buss. Det fick plats med 6 indiska personer (4 västerländska) i dessa och man kunde när som helst hoppa på om det fanns en plats över. Enligt lokalbefolkningen så kunde de packa in 10 indier i dessa men jag hade nog behövt se detta för att tro det. Man förklarade för föraren vart man ville åke och sedan körde han en valfri runda för att alla skulle vara nöjda. Fanns det en ledig plats i fordonet så fylldes denna oftast snabbt av någon som stod längs med vägen.
Att åka från staden upp till byn där vi bodde tog ungefär 15 minuter med ett sådant fordon och kostade 1 krona.
Mitt under stadsbesöket så fick vi vårt första möte med monsunen. Det regnade dock inte så väldigt kraftigt som det kan göra här men det var i klass med de värre regn man stött på hemma i Sverige. Alla kör på som vanligt på gatorna trots regnet och försäljningen av frukt och grönsaker fortsätter ohindrat. Jag blev mest förvånad över att se ett gäng som hade fotbollsträning i parken jämte oss i helt vita kläder bara fortsätta spela trots regnet. Vi gick en sväng på den tibetanska marknaden och jag fick köpa en keps för 20 kr som egentligen var för dyrt men jag gillade killen som sålde den.
Strax efter det så råkade jag ut för min första riktiga tiggerska. Denna kvinna jagade oss med ett barn på armen under säkert 10 minuter. Hon var till utseende väldigt undernärd och ungen såg framför allt väldigt frågande ut. Jag fick lite tips om att man inte skulle ge pengar till någon såvida de inte utförde någon form av tjänst. Detta mycket för att man inte skull uppmuntra till tiggande och även för att om man gett en person pengar så skulle denna person lätt känna igen en vid nästa möte och inte ge sig denna gång heller. Det var ganska tufft att inte ge henne något och min sambo stannade upp några gånger och var nära att ge med sig. Vi smet till slut in i en butik och blev av med tiggerskan.
På kvällen så gick vi ner till byn Rajpur och åt på en av de "finare" restaurangerna. Vi beställde tre olika rätter vilka jag trodde hörde ihop men två personer skulle lätt kunna klara sig på en av dessa. Jag beställde Kung Pao chicken som kom i en sorts gryta och innehöll kyckling med smak av yoghurt och kokos och vart sjukt gott. Till detta beställde vi stekt kokosnötsris som även det var utsökt och sen beställde även min sambo en sorts Momos, vilket är tibetanska pastaknyten fyllda med grönsaker, ost eller kött. De är ångkokta och sedan stekta på ena sidan. Allt var jättegott men omöjligt att få i sig i slutändan. Middagen gick på 45 kronor vilket anses vara en lite dyrare måltid. Efteråt så gick vi hem längs bergsvägen och njöt av uppvisningen från eldflugorna.
Del med andre: 
Skriv kommentar
Vis alle