Copyright © Bejjan888™
[Vi landar på Hamad International Airport] i Doha, Qatar, vid 23.30 på fredagsnatten mot lördagen. Qatar ligger +1 timmes skillnad från Stockholm. Planet taxar en lång stund innan det stannar ute på plattan, utan någon gate i närheten. Åh nej! Inte nog med att det är mitt i natten och man har sömnbrist utan vi behöver ta buss in till terminalen också! Så det innebär det kommer ta lång tid innan alla får gå av planet. Även om jag sitter relativt långt fram, tar det säkert 15 minuter innan jag går av planet, dvs. klockan hinner passera midnatt.
http://www.reseguiden.se/bilder/540206
Fast det är mitt i natten slår en +30°C värme emot mig när jag går ner för trappen och det tar emot att gå ombord en buss och trängas med en massa passagerare. Och som vanligt är det inte raka vägen in till terminalen, utan bussen slingrar sig runt i minst 10 minuter innan vi får gå av. Som tur är går vi av bussen och kommer nästan direkt till säkerhetskontrollen åtminstone. Fast det är mitt i natten är det mycket folk inne i terminalen, så det skulle lika gärna kunna vara mitt på dagen. Jag har ingen aning om jag tar den smidigaste vägen till nästa gate, men jag kliver på ett tåg som går inne i terminalen även om det bara är en kort sträcka innan det är dags att gå av. Med lätt sömnbrist och förvirring över vad klockan egentligen är (för klockan på armen och i mobilen visar ju Stockholm-tid) och medan alla skyltar på flygplatsen visar Doha-tid (dvs +1 timmes skillnad från Stockholm), så kommer jag ändå fram till rätt gate till slut.
Hinner pusta ut i drygt en halvtimme innan själva boardingen börjar för nästa flyg till O.R. Tambo International Airport i Johannesburg, Sydafrika. Samma visa denna gång, boarding efter zoner. Och tro det eller ej, vi behöver åka buss igen ut till ett annat flygplan som står ute på plattan! Med sömnbristen som man har och den obehagligt varma luften ute, så är det verkligen det sista man vill göra… igen. Får till slut gå på en buss och efter en dryg 10 minuters bussresa över plattan kommer jag fram till nästa plan, en annan Boeing 787 Dreamliner.
http://www.reseguiden.se/bilder/540207
När alla passagerare är ombord och hittat till sina platser, delar flygvärdinnorna ut våtservetter och hörlurar. Kaptenen meddelar att flygtiden från Doha till O.R. Tambo International Airport i Johannesburg kommer ta 7 timmar och 50 minuter. Planet lyfter från runway på utsatt tid, kl. 02.10, och bara minuter senare delar flygvärdinnorna ut smörgås och dryck.
http://www.reseguiden.se/bilder/540208
http://www.reseguiden.se/bilder/540209
När alla ätit plockar flygvärdinnorna allt skräp och släcker ner kabinen och tanken är att alla ska kunna sova några timmar. Men jag kan inte påstå att det blir någon kvalitetssömn, utan snarare någon form av slummer. När det är 2 timmar och 40 minuter kvar tills vi ska landa i Johannesburg tänder de upp kabinen igen och vi alla hoppas nog på någon form av frukost, men det är snarare en lunch. Den består av kyckling och potatismos, nån pudding och fruktsallad.
Vi landar mjukt och smidigt kl. 09.40 på O.R. Tambo International Airport i Johannesburg, åter tillbaka i samma tidszon som Stockholm. Här får vi kliva av via en brygga direkt in i terminalen, ingen buss tack och lov. Eftersom jag kommer med en internationell flight måste jag passera passkontrollen, och för att slippa långa köer gäller det att snabba sig. Kön framför mig är relativt kort, men det fyller snabbt på bakom. Till min glädje så får jag en stämpel i passet. Det är inte ofta det händer längre då allt mer sköts digitalt nu för tiden. Jag hämtar ut min incheckade väska eftersom inrikesflyget är med en annan bokning och flygbolag. Jag är bland de första vid bagagebandet och jag behöver inte vänta många minuter innan min väska dyker upp. Det är alltid nervöst att vänta och se om väskan kommer fram, speciellt om man har ridutrustning med (t.ex. hjälm som inte får plats i kabinväskan) som man helst inte vill vara utan på resmålet.
Inrikesflyget avgår från terminal B, medan flyget jag kom med landade vid terminal A. Men det går väldigt smidigt att hitta rätt. Men tyvärr visar det sig att bagagebandet vid självincheckningen för South African Airlink är trasigt och jag måste gå till den manuella incheckningen. Så det blir att stå i kö en stund. Men jag har gott om tid, drygt 3 timmar på mig innan flyget avgår. Väskan checkas in igen, jag passerar säkerhetskontrollen och letar rätt på gaten. Här blir det drygt en timmes väntan innan boarding. Tyvärr finns det inte mycket att göra i terminalen, några restauranger och nån souvenirshop. Även om jag blir sittandes vid gaten ett tag, känner jag mig oförskämt pigg trots sömnbrist.
http://www.reseguiden.se/bilder/540210
Vid kl. 12.00 är det dags för boarding. Vi bussas ut till plattan där vårat plan står och väntar. Det är ett litet Embraer RJ135, ett regionaljetflygplan med plats för 37 passagerare (säteskonfiguration 1+2). Så det är förståeligt att man inte kan borda ett så pass litet plan via brygga direkt från terminalen. Passagerare som har lite större kabinväskor ombeds lämna dessa utanför planet så dessa kan förvaras i lastutrymmet under kabinen istället. Man får lätt lite klaustrofobi i ett sånt här litet flygplan, särskilt om man precis flugit Boeing Dreamliner (säteskonfiguration 3+3+3) i drygt 14 timmar innan. Men den här flighten är inte ens en timme lång. Enligt piloten kommer det ta 40 minuter innan vi landar på Eastgate Airport, nära Hoedspruit, Sydafrika. Någon sitter säkert och funderar varför man ens tar ett flyg som ”bara” tar 40 minuter, varför inte ta bil istället? Ute i den sydafrikanska bushen är vägarna små och kvaliteten varierar, varför det går inte att hålla särskilt höga hastigheter. Det tar 6 timmar att köra motsvarande vägsträcka, så där har ni svaret.
Planet avgår kl. 12.30 enligt planerat och piloten hade varnat för turbulens innan vi lyfte. Jodå, nog får vi uppleva turbulens allt. Och trots den korta flygningen så stressar flygvärdinnan (det finns bara en flygvärdinna med på flighten) runt och serverar smörgås och dryck. Det är knappt så hon hinner klart innan det är dags att landa på Eastgate Airport. Det är fascinerande att se det torra landskapet och ändå lite grönska (det är tidig vår i Sydafrika nu) nedanför. Röken från en liten brand på toppen av ett berg stiger mot skyn. När vi närmar oss landning, bara någon kilometer innan touchdown ser jag en flock elefanter som står runt en liten vattensamling. Så check på den innan jag ens kliver av planet :)
Eastgate Airport ligger bara en liten bit utanför Hoedspruit, vilket är den närmsta staden, i Limpopo-provinsen. Det är den närmsta flygplatsen till den berömda Krugerparken (68 km) och är omgiven av mängder av privata viltreservat. Flygplatsen stängdes ner under Covidpandemin och genomgick en stor renovering med en mängd uppgraderingar. Numera slipper passagerare stå och vänta på boarding i den varma solen då det finns sittplatser under tak istället. Till och med vissa parkeringsplatser uppgraderades med tak. Under 1980-talet var Eastgate Airport en del av NASA:s landningsplats för rymdfarkoster. Men under 1990-talet gjordes en oanvänd del av området om till en civil flygplats, numera Eastgate Airport.
Men det är en liten flygplats, då den är regional. Landningsbanan är sliten och när vi landat får vi taxa en lång väg tillbaka till plattan där planet stannar. En trappa rullas fram och vi får gå av vårat lilla Embraerplan. Min väska (handbagage) som fått åka i lastutrymmet väntar bredvid trappan. Det är varmt trots att solen skyms bakom slöjmoln.
Philip, ägaren till Wait a Little, står och väntar på mig och två andra som ska jobba som volontärer på campen. Men de kommer med andra flighter som landar strax efter min. Den ena tjejen är från Tyskland och ska stanna på lodgen i 3 månader och den andra tjejen är från Sverige och ska stanna i 3 veckor. När alla kommit sätter vi oss i Philips Land Rover och kör iväg mot campen, vilket tar ungefär 1 timme. Vägarna fram till Hoedspruit är helt okej, asfalterade och bra kvalitet. Men när vi svänger av mot det privata viltreservatet Karongwe Private Game Reserve åker vi på oasfalterad väg mestadels av mycket dålig kvalitet. Vägen är omgiven av högt stängsel och Philip förklarar att det är för att hålla de vilda djuren borta från människorna och att det finns lag på detta.
http://www.reseguiden.se/bilder/540211
Klockan är runt 15.00 när jag kommer fram till Wait a Little. En i personalen, Candace, välkomnar och visar mig till in stuga, nr 3. Tack och lov får jag min väska buren till stugan av en i personalen, då det är sandvägar till stugorna. Att dra en 18 kg tung väska i sand är ingen höjdare.
http://www.reseguiden.se/bilder/540212
Stugorna är egentligen enorma tält med halmtak, som står på upphöjda träterrasser ungefär 1 meter ovan marken. Jag delar rum med en annan kvinna från Tyskland som redan hunnit installera sig på campen.
http://www.reseguiden.se/bilder/540213
http://www.reseguiden.se/bilder/540214
http://www.reseguiden.se/bilder/540215
http://www.reseguiden.se/bilder/540216
http://www.reseguiden.se/bilder/540217
http://www.reseguiden.se/bilder/540218
Sängar med myggnät.
http://www.reseguiden.se/bilder/540219
"Badrum" med badkar, handfat och toalett. Duschen finns utomhus bakom det svarta skynket.
Redan kl. 15.30 samlas vi för en säkerhetsgenomgång, så jag får skynda mig att byta om till ridkläder.
Vid 15.30 samlas vi i loungen på campen där det också finns en bar (fri tillgång till dryck), middagsplats och en lägereld som tänds till kvällen. Vi är totalt 7 personer som ska rida tillsammans de kommande 8 dagarna. Två ifrån Storbritannien, två från Frankrike, en från Tyskland, en från USA och så jag från Sverige.
Vi träffar Gerti, som tillsammans med Philip, äger och driver safariverksamheten på Wait a Little. Philip köpte Karongwe Private Game Reserve (8500 hektar) redan 1998 och har, tillsammans med Gerti, anordnat ridsafari på markerna sedan dess. Medan Gerti är ansvarig för träning av hästarna, är Philip utbildad och har högsta utbildningen som finns som guide bland farliga vilda djur. Till sin hjälp har de Jolyon, kallad Joe, även han en högt utbildad guide och ”bird nerd” som han själv uttrycker sig. Clare är också med vid samlingen, hon är stallchef och ansvarig för hästarnas hälsa och träning samt ansvarig för volontärerna på campen. Vi får go-fika och en genomgång av säkerheten under ridturerna och vad som är viktigt att tänka på.
Klockan 16.00 är det dags för vår första ridtur. Hästarna görs i ordning av personalen och volontärer som är mycket noga med hur både sadlar och träns sitter på hästarna, då vi ryttare spenderar många timmar i sadeln varje dag.
http://www.reseguiden.se/bilder/540220
http://www.reseguiden.se/bilder/540221
Sadlarna är framför allt av märket Stübben och en modell speciellt gjord för långa ridturer, men vissa hästar har sadlar av andra märken om Stübben inte passar deras ryggar.
Redan vid bokningen får man ange vilken typ av häst man vill ha, så de kan matcha ihop varje ryttare med två av deras 30-tal hästar. Varje ryttare tilldelas två hästar att alternera mellan, eftersom vissa innebär många timmar i sadeln. Jag tilldelas Bud (Budweiser) och Coopers. Kul fakta är att alla hästarna är döpta efter alkohol, framför allt ölsorter. Bud är en 17-årig valack med en mankhöjd på 164 cm. Han har varit Philips ledarhäst i många år, även Joes favorit, och utstrålar trygghet så fort jag kommer upp i sadeln. Och wow, vilken sadel! Det märks att utrustningen tas om hand minutiöst och att man kommer kunna sitta många timmar utan att få skavsår.
Joe är vår guide och leder oss ut i reservatet i skenet av eftermiddagssolen. En av volontärerna rider alltid sist och som man skämtsamt ”offrar till lejonen” om vi blir attackerade.
http://www.reseguiden.se/bilder/540222
http://www.reseguiden.se/bilder/540223
Även om vi skrittar mycket så blir det en del galopp också. Vägarna vi följer är mestadels sand och/eller jord och delas med jeeparna från andra lodger inom reservatet. Varje gång vi möter en jeep är det som om hästarna nästan blir lika exotiska som de vilda djuren. Passagerarna frågar om de får klappa och fota. Vi skymtar en del hjortdjur (Impalas och Nyalas) som inte verkar alltför rädda för hästarna. Inte så konstigt då det bedrivits ridsafari i reservatet i 28 år. Vår guide Joe har walkie-talkie med sig och kontakt med övriga guider ute på safari. Även viltvårdare ute på markerna kommunicerar ut var t.ex. lejon, elefanter eller leoparder finns, så att guiderna kan ge gästerna den bästa chansen att få se de vilda djuren. Fördelen med att vara till häst är att man kan rida var man vill i reservatet bland buskar och träd och alltså inte bara hålla till längs vägarna. Alla jeepar köra på vägarna och får endast avvika några meter från vägarna.
http://www.reseguiden.se/bilder/540224
Vi får syn en giraff på avstånd och rider efter, men den försvinner utom synhåll så vi får rida vidare.
Turen går genom bushen med taggiga snår och buskar. Tidigare under säkerhetsgenomgången meddelade Joe att om taggarna på en buske ser ”oskyldiga” ut, så är de inte det. Jo jag tackar ja! Det är alltså inte de långa synliga raka taggarna som man behöver se upp för. Det är de små knappt synbara j@vla taggarna, framför allt från en särskild buske (minns tyvärr inte namnet), som när de väl fått tag i din tröja, handske eller ridbyxa inte släpper taget, utan kläderna går sönder. Detta tack vare att taggarna är böjda, typ som hullingar. Det tog ju någon dag innan man lärde sig att man inte kan fösa undan de taggiga grenarna med handen, för då rev man sönder handskarna.
Solen börjar gå ner och värmen som tidigare legat som ett lock, byts ut mot sval och skön luft.
http://www.reseguiden.se/bilder/540225
http://www.reseguiden.se/bilder/540226
http://www.reseguiden.se/bilder/540227
http://www.reseguiden.se/bilder/540228
Vi rider förbi en liten sjö och ska precis runda den, när vi plötsligt får syn på en giraff inne bland träden. Joe förklarar att den troligtvis är på väg ner för att dricka vatten och att om vi backar tillbaka med hästarna så kommer den nog våga sig fram.
http://www.reseguiden.se/bilder/540229
Sagt och gjort, vi flyttar oss 40–50 meter och väntar med spänning. Hästarna står blickstilla med öronen framåt och rör inte en fena medan giraffen sakteliga lunkar fram till vattenbrynet.
http://www.reseguiden.se/bilder/540230
http://www.reseguiden.se/bilder/540231
http://www.reseguiden.se/bilder/540232
http://www.reseguiden.se/bilder/540233
Den tittar sig omkring för att sedan böja sig ner och börjar dricka vatten. Samtidigt börjar Joe berätta om giraffens sätt att dricka vatten. En giraff kan inte ha huvudet neråt för att dricka vatten för länge, då blodkärlen i huvudet vidgas (aneurysm) och till slut så pass mycket att de brister och orsakar hjärnblödning vilket leder till döden. Giraffer är också väldigt sårbara för rovdjur när de dricker vatten och det är sällan som Joe brukar få syn på en giraff som dricker vatten under ridturer.
http://www.reseguiden.se/bilder/540234
http://www.reseguiden.se/bilder/540235
http://www.reseguiden.se/bilder/540236
http://www.reseguiden.se/bilder/540237
http://www.reseguiden.se/bilder/540238
http://www.reseguiden.se/bilder/540239
http://www.reseguiden.se/bilder/540240
När vi rider tillbaka mot campen kommer vi ifatt en jeep som stannat och vi hinner precis se en liten flock elefanter som korsar vägen framför oss. Även om vi är en bra bit ifrån, är det mäktigt att se.
http://www.reseguiden.se/bilder/540241
Joe är alltid beredd med piskan i handen, vid varje sighting.
http://www.reseguiden.se/bilder/540242
http://www.reseguiden.se/bilder/540243
http://www.reseguiden.se/bilder/540244
http://www.reseguiden.se/bilder/540245
Lika fort som de dyker upp, försvinner de in i snåren på andra sidan vägen igen.
http://www.reseguiden.se/bilder/540246
http://www.reseguiden.se/bilder/540247
http://www.reseguiden.se/bilder/540248
Fulla av nya intryck återvänder vi till Wait a Little Campen i skenet av en mäktig solnedgång. Vi möts av personal och volontärer som tar hand om hästarna direkt, medan vi gäster samlas i baren för dryck (det finns läsk också) och en liten after-ride.
http://www.reseguiden.se/bilder/540249
http://www.reseguiden.se/bilder/540250
http://www.reseguiden.se/bilder/540251
http://www.reseguiden.se/bilder/540252
Vi får information kring middagen som är kl. 19.30. Vi har drygt en timme på oss att duscha och göra oss i ordning. Det börjar skymma och innan vi går tillbaka till våra tältstugor uppmanas vi att ta med en varsin ficklampa (tillhandahållna av campen). Campens ficklampor är definitivt i en klass för sig och lyser upp som om en bil skulle stå precis bakom med extra hellysen på. Så en sedvanlig ”ficklampa” på mobilen är alltså inte tillräcklig.
Om vi ser djur såsom buffel eller elefant, så ska vi inte bege oss till eller från våra tält utan vänta till dess att djuret går iväg. Så med andra ord, campen är inte stängslat på något sätt utan alla djur inne i Karongwe Private Game Reserve kan vandra fritt över campen och stå precis utanför våra tältstugor. Skulle det stå vilda djur utanför tältstugan så att man inte kommer i tid till middagen (eller annan bestämd tid) kommer Joe och tar med sig piskan för att mota bort djuren.
http://www.reseguiden.se/bilder/540253
http://www.reseguiden.se/bilder/540254
http://www.reseguiden.se/bilder/540255
När klockan närmar sig halv åtta är lägerelden tänd, bordet uppdukat och flera av oss gäster samlas i soffan ute på trädäcket vid loungen. Candace skapar en Whatsapp-grupp där vi kan lägga ut bilder och videos och dela med varandra. Till middagen är det ”bordsplacering”, eller ja, Clare väljer var vi gäster ska sitta. Philip och Joe verkar ha sina förutbestämda platser i ena änden av bordet medan övrig personal och volontärer sitter vid andra änden. Vi gäster sitter i mitten.
http://www.reseguiden.se/bilder/540256
Det är ett riktigt långt stort bord och det är trevligt att alla kan äta gemensamt trots att ljudnivån stundtals blev hög. Det är en trerätters middag med soppa, varmrätt (kött och mos) och dessert samt valfri dryck (vatten, vin eller drink från baren). Att efter en lååång dag som började med långflygning från Doha (Qatar) till Johannesburg (Sydafrika), en kortflygning till Hoedspruit, transfer till campen, en 2-timmars ridtur och en trerätters middag senare äntligen kunna krypa ner i en säng och få sova… är en ganska bra känsla.
