Busylizzys blogg

Har man ingenting att sälja och ingenting att visa kan man alltid övertala en turist att han eller hon behöver bli invirad i sin sjal på något speciellt sätt. Sagt och gjort, jag blir invirad, och i gengäld växlar en mindre summa pengar ägare som baksheesh för "tjänsten". Jag orkar inte vara petig längre, en mindre trevlig effekt av revolutionen är en ekonomi lika torr som ökensanden vi trampar runt i.

Vi började dagen med Drottnings Hatschepsuts tempel i Al-Deir Al-Bahari för att sedan åka vidare med M, vår guide för dagen, till Konungarnas dal där vi besökte flera gravar – betalade gjorde vi bara för Ramses VI och Tut Ank Amuns gravar, de övriga tre ingick i entrépriset.

Bilder från Drottning Hatschepsuts tempel

Vi hade tänkt att boka en guide via en förmedling, men när vi fick veta att det bara skulle bli vi två bestämde vi oss för det dyrare alternativet och bokade via resebolaget. Inte för att vi är gjorda av pengar, utan för att det var enkelt. Jag ville ha en egen guide och nu skulle vi få just det. Trots att jag är i Luxor, antagligen en av världens mest intressanta resmål, och en plats som fullkomligen svämmar över av Legender om De Döda, är jag nämligen mer intresserad av De Levande. Eller rättare sagt nyfiken, på gränsen till skvallersjuk, enligt maken. En svaghet möjligtvis, men det är som det är. Under våra promenader tillsammans vävs M's egen berättelse samman med Tutmosis, Amenhotep, Rameses tills jag inte vet vem som gjort vad och var. Men De Döda känns med ens litet mer Levande, och jag börjar gilla Seti, börjar undra om Tut Ank Amun verkligen var så snygg, irriterar mig över att jag fick uppleva Amarna där och då, inte fick känna Historiens Vingslag.

Vi avslutar dagen med ett par gravar i Drottningarnas dal, som något otippat visar sig bli en höjdpunkt. De är riktigt, riktigt vackra. Det råder fotoförbud på alla gravområden, enligt the Supreme Council of Antiquities hemsida gäller förbudet visserligen bara inne i gravarna, men av förklarliga skäl har de väl haft annat för sig det sista året än att uppdatera hemsidan, så om man vill ha med sig bilder hem på vad man sett så får man köpa dem av någon av alla försäljare som försöker överleva den ekonomiska krisen genom att sälja bilder till oss turister. Kameran får ligga kvar i bilen. Det är rätt skönt att slippa släpa på den, det är ju rätt trångt när man ska kila nedför trånga trappor ned i gravarna, och då är kameraväskan lätt i vägen. För att inte tala om hur svettigt det är att bära den hela tiden.

M har också upplevt Historiens Vingslag, men mer från dess oglamorösa baksida. Vi träffas i februari, och hon har inte jobbat på sex månader. Hon är universitetsutblidad och överlycklig över att få arbeta en dag, få fly hemmet och de två överaktiva sönerna. Den yngre gnäller och den äldre klättrar på väggarna. Han skulle egentligen gå i skolan, men M och hennes man har inte låtit sonen gå det här året. Säkerheten är obefintlig sedan revolutionen, och de vågar helt enkelt inte släppa iväg honom. En pojke blev kidnappad från skolan. Pappan som kör varubil och levererar varor för ett större företag, ansågs ha pengar och för att få tillbaka sin son fick familjen sälja allt de ägde. Kidnapparna släppte honom när de fått lösensumman, men nu vill ingen av de koptiska vännerna låta sina barn gå kvar i skolan. "Men är det inte jätteviktigt att barnen får gå i skolan?" undrar jag litet fåraktigt. "Du har ju själv läst på universitetet?" "Ja", svarar M, "men skolan är skit i Egypten. Förutom skolavgiften måste du köpa skrivböcker, pennor och uniform, men lärarna lär inte ut vad ske ska, ingen kontrollerar vad de lär ut och om du inte pungar ut för extralektioner varje termin kommer ditt barn inte att klara slutproven."

Inte bara skolan är skit. M får skitpengar som guide. Vi betalar 20 gånger mer för vår utflykt än vad hon och chauffören sammanlagt får betalt. Det hon får i lön motsvarar dessutom bara en veckas påfyllning av köksgas. I resebranschen rekommenderar man att via dricks ersätta guiderna "på toppen" av de låga lönerna istället för att man via förhandlingar med guideagenturerna sätta drägliga arvoden, och på så sätt underhåller man ett korrupt system. När man lyssnar till M är det är svårt att inte bli kritiskt till ett ersättningssystem där det hela tiden är de svarta pengarna som hela tiden får systemet att snurra och slutligen befäster ett korrumperat samhälle.


.

.

Var guide med självaktning som vill berätta något intressant förklarar ju att systerobelisken till den som står vid entrén till Luxortemplet (en på var sida om entrén för maximal effekt) finns i Paris på Place de la Concorde, men att det finns ytterligare 29 Egyptiska obelisker från faraonsk tid runtom i världen, varav 11 i Italien och endast 8 i Egypten, det var mer än vad jag visste. För att nämna några jag redan sett många, många gånger. Oventandes. Den på Petersplatsen i Rom, den i Lateranen i Rom, den i Central Park i New York och för att inte tala om den utanför British Museum i London. Jag skäms över mina dåliga kunskaper. Jag läser på nätet att efter romarrikets invasion 30 f.kr, beställde man produktion på ytterligare 5 stycken. Efterfrågan måste ha varit skyhög

Jag ser min chans som reporter för koreansk tv. Försöker posera som "ung egyptisk turist", och släntrar lagom avslappnat förbi kameraögat. De är inte så pratsamma, det verkar svettigt att släpa på utrustningen och det är mitt på dagen och solen steker som allra hetast. De berättar att de gör en dokumentär om det antika Egypten för koreansk tv, jag ler stort och bräker fram ett obligatoriskt "Welcome to Egypt". Vem vet...

Äntligen Luxor! Vi gick ut starkt med en heldag i Luxortemplet och promenerade sedan hemåt längst Kornichen, eller rättare sagt en trappa ned utefter den nya strandpromenaden. Efter gatloppet förbi alla kaleschförsäljare och opportunistiska nya vänner på vägen till templet, styrde vi med beslutsamma steg kosan nedför ett par trappor och hamnade i ett ingenmansland.

Promenaden som slickar nilkanten hela vägen till Luxormuseet håller precis på att rustas upp och var oändligt ödslig. Fladdrande för vinden sitter plasten fortfarande kvar på de nya gatlamporna i sekelskiftesstil, och inte en människa i sikte. Man känner sig långt borta från trafiken som dundrar fram längst med Corniche el-nil, men det känns ändå befriande efter en utmattande heldag bland ruiner. Tillbaka på hotellet lyxar vi med en bastu och skrubbar oss rena från sot och damm medan små rännilar av svart vatten ringlar sig fram i ormliknande mönster över duschgolvet.

.

Vi kom fram som planerat med SAS till Skellefteå, så nu återstår bara att hålla tummarna att SJ klarar av att hålla tidtabellen inför returresan söderöver! För er som inte varit i Skellefteå kan jag berätta att denna fantastiska gran nu i juletid pryder stadens centralt belägna torg, "Möjligheternas torg" som det så vackert heter. Annars är torget mest känt för den enorma stenfallos som sedan tiotalet år tillbaka placerats som utsmyckning på densamma. Om denna stenstakes eventuella möjligheter råder det däremot delade meningar. Många förespråkar ett öde liknande Gävlebockens, men än så länge ... står den.

GOD JUL!

Eftersom många efterfrågar restips här på RG tänkte jag att jag får väl samla det lilla jag har på ett ställe.

Böcker:
Fånge i Öknen av Malika Oufkir
Frihet av Malika Oufkir
Cinnamon City av Miranda Innes. Miranda driver för övrigt idag sin riad och du hittar den även på facebook under "Riad Maizie"
Kalifens hus av Tahir Shah
The Voices of Marrakesh av Elias Canetti
A Year in Marrakesh av Peter Mayne
A House in Fez: Building a Life in the Ancient Heart of Morocco av Suzanna Clarke
In Arabian Nights av Tahir Shah

Öl och vin:
Mysig och cool takterass med härlig utsikt
Kosybar
47 place des Ferblantiers
http://marrakechxanthe.wordpress.com/2009/02/12/moroccan-wine-on-the-terrace-of-...

Inredning:
I Guéliz strax utanför medinan ligger en cool liten butik som säljer härliga orientaliska parfymer (halva mot vad jag betalat i Göteborg), och längre nedåt gatan ligger den större inredningsbutiken. Genuint hantverk, one of a kind-produkter och riktigt bra priser. Allt från möbler och lampfötter till quiltade sängöverkast och rökelse. Hela rue de la Liberté känns skön - kolla in de andra butikerna där också!
L'Orientaliste
15, Rue de la liberté

Hammam:
Ingen resa är komplett utan ett besök på hammam. Gör det enkelt för dig och gå till Les Bains de Marrakech - trots att de tar emot ungefär 100 kunder om dagen känns det exklusivt och personligt. Svaret är ett väloljat maskineri av 50 anställda massöser och andra som tar hand om dig från det du går in genom dörren. Prisvärt spa.
Les Bains de Marrakech
2 Derb Sedra, kasbah
http://www.lesbainsdemarrakech.com/eng/home.html

Quads:
Ta en halvdagstur på quad i omgivningarna utanför Marrakech. Maroc-Expe drivs av Sandrine och Thierry från Frankrike, så talar du franska kan jag verkligen rekommendera detta. Förutom halvdagsturen gör de heldagar och veckoturer.
http://www.maroc-expe.com/

Matlagningskurs:
Gemma Van de Burgt är en holländsk kock som sedan ett par år tillbaka flyttat till Marocko och erbjuder kurser i Marockans matlagning. Vi tog halvdagskursen och var extatiska - pröva den du med!
http://www.soukcuisine.com/

Foto:
Är du fotointresserad är Maison de la Photographie ett måste. Det är en privatsamling foton från fotografiets barndom, och museet har många rariteter. Ägarna talar franska, engelska och arabiska.
46 Ahal Fès
http://ecomuseeberbere.com/
contact@ecomuseeberbere.com

À la Elle:
David Frenkiel har i Elle Mat och Vin tipsat om 13 "måsten": Kolla in här:
http://www.ellematochvin.se/?id=20001

Jag önskar alla en trevlig resa!

Vi har blivit introducerade till en kryddbutik ett par dagar tidigare vid vår shoppingrunda under matlagningskursen, och den har blivit ett välkommet avbrott efter ett par timmars myllrande i gränderna. Den ligger vid kryddmarknaden just norr om souk Semarine, och efter en pratstund där placerar vi våra baksidor på ett par obekväma leksaksstolar med flätad sits på närbelägna Café des Épices för en halvtimmes människoskådning. Det är en bra plats att sitta på och ta igen sig, och i princip den enda i sitt slag i hela souken. Det är lätt att tro att man befinner i en annan värld, och det är lätt att stirra sig blind på de gamla männen med sina carozzas och åsnorna i gränderna och tro att man blivit förpassad till Jesu tid. Men inget kan var mer fel. Gränderna i souken har namn, butikerna har adresser, ja till och med e-postadresser och hemsidor, och tittar du litet extra noga ser du att det ligger en mini-pc med 3G-modem hos djellabaförsäljaren.