Vi hade tänkt att boka en guide via en förmedling, men när vi fick veta att det bara skulle bli vi två bestämde vi oss för det dyrare alternativet och bokade via resebolaget. Inte för att vi är gjorda av pengar, utan för att det var enkelt. Jag ville ha en egen guide och nu skulle vi få just det. Trots att jag är i Luxor, antagligen en av världens mest intressanta resmål, och en plats som fullkomligen svämmar över av Legender om De Döda, är jag nämligen mer intresserad av De Levande. Eller rättare sagt nyfiken, på gränsen till skvallersjuk, enligt maken. En svaghet möjligtvis, men det är som det är. Under våra promenader tillsammans vävs M's egen berättelse samman med Tutmosis, Amenhotep, Rameses tills jag inte vet vem som gjort vad och var. Men De Döda känns med ens litet mer Levande, och jag börjar gilla Seti, börjar undra om Tut Ank Amun verkligen var så snygg, irriterar mig över att jag fick uppleva Amarna där och då, inte fick känna Historiens Vingslag.

Vi avslutar dagen med ett par gravar i Drottningarnas dal, som något otippat visar sig bli en höjdpunkt. De är riktigt, riktigt vackra. Det råder fotoförbud på alla gravområden, enligt the Supreme Council of Antiquities hemsida gäller förbudet visserligen bara inne i gravarna, men av förklarliga skäl har de väl haft annat för sig det sista året än att uppdatera hemsidan, så om man vill ha med sig bilder hem på vad man sett så får man köpa dem av någon av alla försäljare som försöker överleva den ekonomiska krisen genom att sälja bilder till oss turister. Kameran får ligga kvar i bilen. Det är rätt skönt att slippa släpa på den, det är ju rätt trångt när man ska kila nedför trånga trappor ned i gravarna, och då är kameraväskan lätt i vägen. För att inte tala om hur svettigt det är att bära den hela tiden.

M har också upplevt Historiens Vingslag, men mer från dess oglamorösa baksida. Vi träffas i februari, och hon har inte jobbat på sex månader. Hon är universitetsutblidad och överlycklig över att få arbeta en dag, få fly hemmet och de två överaktiva sönerna. Den yngre gnäller och den äldre klättrar på väggarna. Han skulle egentligen gå i skolan, men M och hennes man har inte låtit sonen gå det här året. Säkerheten är obefintlig sedan revolutionen, och de vågar helt enkelt inte släppa iväg honom. En pojke blev kidnappad från skolan. Pappan som kör varubil och levererar varor för ett större företag, ansågs ha pengar och för att få tillbaka sin son fick familjen sälja allt de ägde. Kidnapparna släppte honom när de fått lösensumman, men nu vill ingen av de koptiska vännerna låta sina barn gå kvar i skolan. "Men är det inte jätteviktigt att barnen får gå i skolan?" undrar jag litet fåraktigt. "Du har ju själv läst på universitetet?" "Ja", svarar M, "men skolan är skit i Egypten. Förutom skolavgiften måste du köpa skrivböcker, pennor och uniform, men lärarna lär inte ut vad ske ska, ingen kontrollerar vad de lär ut och om du inte pungar ut för extralektioner varje termin kommer ditt barn inte att klara slutproven."

Inte bara skolan är skit. M får skitpengar som guide. Vi betalar 20 gånger mer för vår utflykt än vad hon och chauffören sammanlagt får betalt. Det hon får i lön motsvarar dessutom bara en veckas påfyllning av köksgas. I resebranschen rekommenderar man att via dricks ersätta guiderna "på toppen" av de låga lönerna istället för att man via förhandlingar med guideagenturerna sätta drägliga arvoden, och på så sätt underhåller man ett korrupt system. När man lyssnar till M är det är svårt att inte bli kritiskt till ett ersättningssystem där det hela tiden är de svarta pengarna som hela tiden får systemet att snurra och slutligen befäster ett korrumperat samhälle.


.

.