Tirsdag 27 Juni 2006 - Sverige
Redan nu börjar jag min blogg. Vi ska resa till Kos i början av september. Det ska bli skönt. Vi har varit där tidigare och trivs mycket bra där.
Rent allmänt trivs vi i Grekland och har varit på många olika öar där. Vi brukar resa med charter, för vi vill veta var vi hamnar och hur vi ska bo.
På vintern brukar vi resa till Puerto de la Cruz på Tenerife och har trivts där så bra att vi sedan 1982 har vi varit där 16 gånger, förutom att jag var där redan innan jag träffade min nuvarande.
Vi väntar med iver på att tiden ska gå tills vi åker iväg.
Rent allmänt trivs vi i Grekland och har varit på många olika öar där. Vi brukar resa med charter, för vi vill veta var vi hamnar och hur vi ska bo.
På vintern brukar vi resa till Puerto de la Cruz på Tenerife och har trivts där så bra att vi sedan 1982 har vi varit där 16 gånger, förutom att jag var där redan innan jag träffade min nuvarande.
Vi väntar med iver på att tiden ska gå tills vi åker iväg.
Onsdag 12 Oktober 2005 - Helsingborg
Reise: Sverige
Ja, ni ser nog vad det är jag väntar på. I och för sig har jag ju med ett vackert höstträd från Fredriksdals Friluftsmuseum. Men njut av de härliga bilderna, som mest handlar om våren.
Fredag 16 September 2005 - Barcelona
Reise: Barcelona
Ja, efter vår kryssning i Medelhavet hade vi några nätter i Barcelona till förfogande. Vi bodde på hotel Rialto, som ligger på Carré Ferran mitt i Barri Gotic, eller som vi skulle säga Gamla Stan. I just det huset föddes den kände konstnären Juan Miró. Vi kom någon gång på förmiddagen och då var vårt rum inte färdigt ännu. Vi lämnade våra väskor i receptionen och passade på att gå ut till La Rambla, som inte ligger långt ifrån hotellet.
Carré Ferran och vårt hotell Rialto.
Vi satte oss vid ett ställe och drack varsin café con leche med croissanter till. Det var gott men rätt dyrt. Man ska ju inte sätta sig på Ramblan och tro att man får nåt billigt. Så småningom kunde vi komma in på vårt rum och packade upp.
Nästa utforskning blev Palau de la Generalitat och Ajunament, det vill säga regerings-byggnaden respektive stadshuset båda från 1400-talet. De låg mitt emot varandra på ett torg, som heter Placa de Sant Jaume. Placa Reial blev nästa besök, eftersom dessa torg låg på nära avstånd från vårt hotell. Det var ett stort torg, som hade försäljnings-stånd överallt. Där fanns restauranger och caféer runt om kring torget också. En gatlykta i design av Gaudi fascinerade mej mycket men tyvärr blev inte fotot alltför bra. Lite på sniskan och med palmer bakom så man inte ser själva lyktan helt och hållet.
Vi gick också till saluhallen, Mercat de la Bouqueria och besåg den. Jag kan inte visa er alla bilder därifrån. Det var så vackert upplagt överallt och färggrant. Det ligger flera foton bland mina bilder från Mercat. Titta gärna bland dom.
Från saluhallen.
Vi gick en lååååång promenad runt gatorna i området och kom så småningom ”hem” igen. Vi hittade en trevlig restaurang, Nou Celler, där vi åt lunch med tre rätter och vin till, nästan varje dag. På kvällarna brukade vi gå bland annat till en restaurang, Troubador, som låg nästan intill hotellet. Där åt vi av deras tapas, som var underbart goda. Vi blev tjänis med personalen bara på ett par gånger där. Sista aftonen åt vi en hel middag hos dom.
Det som intresserade oss mest var byggnaderna som Gaudi var arkitekt till. Allt byggdes ju i modernistastil, vilket motsvarar vår jugendstil. Den mest kända är ju La Pedrera med sina mjukt rundade balkonger på fasaden och skorstenarna på taket. Där gick vi runt i byggnaden och upp på taket och tittade.
Gaudi hade ju också formgivit Familia Sagrada, kyrkan som ännu inte är färdig, kanske om så där 20 år till. Den började ju byggas 1882 under ledning av arkitekten F P de Villar. Han avsade sig uppdraget och det gick då över till Antoni Gaudi, som arbetade med kyrkan till dess han dog vid en spårvagnsolycka den 19 juni 1926. Han till och med bodde i kyrkan vissa år under byggnadstiden. 1936 bröt spanska inbördeskriget ut och då låg arbetet nere i 20 år. 1987 tog konstnären Josep Maria Subirach över arbetet med kyrkan och skapade även han många konstverk, som är inbyggda i fasaden. Han använde sig av en helt annan stil än Gaudi. Vi gav oss iväg 65 meter upp i en hiss och gick sen i trappor till 90 meter, där man kunde se ut över Barcelonas tak.
Familia Sagrada på lite håll, för att få bästa vinkeln och så mycket med som möjligt.
Den allra vackraste byggnaden, vi såg, var ändå Palau de la Música Catalana, som ritades och byggdes av Lluis Domènech för att hylla den katalanska musiken. Ingen fotografering här heller. Det allra vackraste i byggnaden var nog glaskupolen i taket. Den är av målat glas och mittenpartiet hänger ner nästan som en strut och släpper igenom ljuset utifrån på ett fantastiskt sätt. Det var nästan magi i det hela. Men, den största upplevelsen där, var efter att vi fått en guidad visning och fick gå upp och sätta oss på övre planet i teatern. Plötsligt började en orgel spela så underbart vackert, att jag faktiskt brast i gråt. Det glömmer jag aldrig.
Palau de la Música Catalana utifrån. Man fick inte fotografera inne.
Vi var även i Parque Güell och tittade på en annan av Gaudis skapelser. Det är en stor park i flera plan med modernistabyggnader. Dessutom finns ”världens längsta soffa” i parken. Om man sitter eller står vid den soffan har man en alldeles fantastisk utsikt över nästan hela Barcelona. Vi har tidigare sett bilder på Tvn om Barcelona och man visade Parque Güell. När man går upp i parken finns det en ödla i trapporna. Ödlan och soffan är gjorda i ”trendcadis-teknik” det vill säga kakel i småbitar i olika färger. Soffan var mycket större än vi hade väntat och ödlan var mindre. Men de var så fina.
Ödlan i trappan upp till Parque Güell.
Världens längsta soffa sägs det.
Vi var i flera andra kyrkor också. Det finns till exempel Barcelonas vackra katedral vid Placa de la Seu samt Capella de Sant Jordi, som ligger i Palau de la Generalitat. Det är alltså vår Sankt Göran och draken som menas. Det är mycket vackert att se i dem. I Capella de Sant Jordi hade man lustiga vakter.
Tjänstgörande vakt i Capella de Sant Jordi.
Vi var även på Picassomuséet. Picasso började ju som klassisk konstnär med vanliga föreställande bilder som ung. Senare utvecklades han som kubistisk konstnär. Man får följa honom, från det han var ung, genom olika perioder. De senaste verken finns ej med här. Han donerade själv sina alster till detta museum. I närheten fanns det en lokal med olika konstnärer, som ställde ut, både levande och döda. Jag blev förvånad, då jag fann tavlor av Günter Grass, som jag endast hade för mig var undersökande journalist. Han målade riktigt fina tavlor.
Vi gick även en runda ner om Port Vell och tittade på båtar och sen gick vi fram till Colubusstatyn och uppför la Rambla. På våra promenader tittade vi naturligtvis på och i massor av butiker. B. gillar också att gå i affärer och att handla. Så jag fick även mitt lystmäte. På kvällarna gick vi faktiskt tidigt i säng, för utelivet lockar oss inte så mycket längre. Vi blir helt enkelt för trötta.
Man måste ha en bra guidebok, för att kunna se det viktigaste om resmålet. Vi använde oss av Barcelona 10 i topp, en mycket bra guide, för att kunna se de höjdpunkterna i stan. Vi hann med att se 8 av de rekommenderade ställena på bara 6 dagar, så jag brukar säga att fötterna slutade i knähöjd innan vi var hemma igen. Innan vi reste läste jag även en bok om Antoni Gaudi och hans skapelser, som jag hade köpt av en kompis. Den här resan var absolut höjdpunkten i mitt reseliv.
Vi satte oss vid ett ställe och drack varsin café con leche med croissanter till. Det var gott men rätt dyrt. Man ska ju inte sätta sig på Ramblan och tro att man får nåt billigt. Så småningom kunde vi komma in på vårt rum och packade upp.
Nästa utforskning blev Palau de la Generalitat och Ajunament, det vill säga regerings-byggnaden respektive stadshuset båda från 1400-talet. De låg mitt emot varandra på ett torg, som heter Placa de Sant Jaume. Placa Reial blev nästa besök, eftersom dessa torg låg på nära avstånd från vårt hotell. Det var ett stort torg, som hade försäljnings-stånd överallt. Där fanns restauranger och caféer runt om kring torget också. En gatlykta i design av Gaudi fascinerade mej mycket men tyvärr blev inte fotot alltför bra. Lite på sniskan och med palmer bakom så man inte ser själva lyktan helt och hållet.
Vi gick också till saluhallen, Mercat de la Bouqueria och besåg den. Jag kan inte visa er alla bilder därifrån. Det var så vackert upplagt överallt och färggrant. Det ligger flera foton bland mina bilder från Mercat. Titta gärna bland dom.
Vi gick en lååååång promenad runt gatorna i området och kom så småningom ”hem” igen. Vi hittade en trevlig restaurang, Nou Celler, där vi åt lunch med tre rätter och vin till, nästan varje dag. På kvällarna brukade vi gå bland annat till en restaurang, Troubador, som låg nästan intill hotellet. Där åt vi av deras tapas, som var underbart goda. Vi blev tjänis med personalen bara på ett par gånger där. Sista aftonen åt vi en hel middag hos dom.
Det som intresserade oss mest var byggnaderna som Gaudi var arkitekt till. Allt byggdes ju i modernistastil, vilket motsvarar vår jugendstil. Den mest kända är ju La Pedrera med sina mjukt rundade balkonger på fasaden och skorstenarna på taket. Där gick vi runt i byggnaden och upp på taket och tittade.
Gaudi hade ju också formgivit Familia Sagrada, kyrkan som ännu inte är färdig, kanske om så där 20 år till. Den började ju byggas 1882 under ledning av arkitekten F P de Villar. Han avsade sig uppdraget och det gick då över till Antoni Gaudi, som arbetade med kyrkan till dess han dog vid en spårvagnsolycka den 19 juni 1926. Han till och med bodde i kyrkan vissa år under byggnadstiden. 1936 bröt spanska inbördeskriget ut och då låg arbetet nere i 20 år. 1987 tog konstnären Josep Maria Subirach över arbetet med kyrkan och skapade även han många konstverk, som är inbyggda i fasaden. Han använde sig av en helt annan stil än Gaudi. Vi gav oss iväg 65 meter upp i en hiss och gick sen i trappor till 90 meter, där man kunde se ut över Barcelonas tak.
Den allra vackraste byggnaden, vi såg, var ändå Palau de la Música Catalana, som ritades och byggdes av Lluis Domènech för att hylla den katalanska musiken. Ingen fotografering här heller. Det allra vackraste i byggnaden var nog glaskupolen i taket. Den är av målat glas och mittenpartiet hänger ner nästan som en strut och släpper igenom ljuset utifrån på ett fantastiskt sätt. Det var nästan magi i det hela. Men, den största upplevelsen där, var efter att vi fått en guidad visning och fick gå upp och sätta oss på övre planet i teatern. Plötsligt började en orgel spela så underbart vackert, att jag faktiskt brast i gråt. Det glömmer jag aldrig.
Vi var även i Parque Güell och tittade på en annan av Gaudis skapelser. Det är en stor park i flera plan med modernistabyggnader. Dessutom finns ”världens längsta soffa” i parken. Om man sitter eller står vid den soffan har man en alldeles fantastisk utsikt över nästan hela Barcelona. Vi har tidigare sett bilder på Tvn om Barcelona och man visade Parque Güell. När man går upp i parken finns det en ödla i trapporna. Ödlan och soffan är gjorda i ”trendcadis-teknik” det vill säga kakel i småbitar i olika färger. Soffan var mycket större än vi hade väntat och ödlan var mindre. Men de var så fina.
Vi var i flera andra kyrkor också. Det finns till exempel Barcelonas vackra katedral vid Placa de la Seu samt Capella de Sant Jordi, som ligger i Palau de la Generalitat. Det är alltså vår Sankt Göran och draken som menas. Det är mycket vackert att se i dem. I Capella de Sant Jordi hade man lustiga vakter.
Vi var även på Picassomuséet. Picasso började ju som klassisk konstnär med vanliga föreställande bilder som ung. Senare utvecklades han som kubistisk konstnär. Man får följa honom, från det han var ung, genom olika perioder. De senaste verken finns ej med här. Han donerade själv sina alster till detta museum. I närheten fanns det en lokal med olika konstnärer, som ställde ut, både levande och döda. Jag blev förvånad, då jag fann tavlor av Günter Grass, som jag endast hade för mig var undersökande journalist. Han målade riktigt fina tavlor.
Vi gick även en runda ner om Port Vell och tittade på båtar och sen gick vi fram till Colubusstatyn och uppför la Rambla. På våra promenader tittade vi naturligtvis på och i massor av butiker. B. gillar också att gå i affärer och att handla. Så jag fick även mitt lystmäte. På kvällarna gick vi faktiskt tidigt i säng, för utelivet lockar oss inte så mycket längre. Vi blir helt enkelt för trötta.
Man måste ha en bra guidebok, för att kunna se det viktigaste om resmålet. Vi använde oss av Barcelona 10 i topp, en mycket bra guide, för att kunna se de höjdpunkterna i stan. Vi hann med att se 8 av de rekommenderade ställena på bara 6 dagar, så jag brukar säga att fötterna slutade i knähöjd innan vi var hemma igen. Innan vi reste läste jag även en bok om Antoni Gaudi och hans skapelser, som jag hade köpt av en kompis. Den här resan var absolut höjdpunkten i mitt reseliv.
Lørdag 10 September 2005
Reise: Kryssning på Medelhavet
När jag skulle fylla 70 år, september 2005, bestämde vi oss för att företa en kryssningsresa. Redan i november året före beställde vi resan, som innefattade en veckas kryssning med Royal Carribeans Splendour of the Seas, flyg tur och retur med Spanair till Barcelona och sex nätter på hotell Rialto i Barcelona. Det blev en spännande väntan under året, som följde.
Vi reste från Kastrup på morgonen och anlände till Barcelonas flygplats. Därifrån skulle vi ta en taxi till hamnen, där fartyget väntade. Redan på flygplatsen träffade vi ett par från Blekinge, Inger-Maj och Göran. De skulle också med på samma kryssning, så vi tog en taxi gemensamt. Det blev incheckning, som var mycket rigorös naturligtvis. Vi fick en hytt med ett stort fönster, precis som vi hade beställt. Redan första dagen blev det den obligatoriska livräddningsövningen. Båten avgick vid klockan 7 på kvällen.
Första dagen på kvällen när vi skulle äta middagen i den vackra matsalen blev vi bekanta med övriga resenärer vid vårt bord. Vi hade redan bestämt med Inger-Maj och Göran att vi ville sitta tillsammans. Utöver oss fyra var det en dam, Jean, som kom från Australien i sällskap med Barbara från Manchester. Barbara hade sin mamma Minnie med sig. Så var det ungt nygift par från Canada, Leanna och John. I detta sällskap hade vi mycket trevligt i en hel vecka ombord.
Andra dagen ankom vi till Marseille. Vi hade fortfarande inte besett båten, så vi stannade ombord och hade sightseeing mest hela dagen. Marseille verkade inte så lockande på oss. Man fick vara med och dansa linedance till exempel ombord. Där fanns pooler, ”golfbana”, klättervägg skönhetssalonger med mera. Det tar för lång tid att räkna upp allt. Båten var ordentligt lyxig med massor av god mat.
Dag tre kom vi till Villefranche en liten stad på den franska Rivieran. Där gick vi i land och fick se den mest bedårande lilla stad, man kan tänka sig. Stan ligger vid hamnen utefter vattnet och klättrar rakt upp i bergen bakom. Där gick vi runt och tittade på massa vackra platser. Villefranche är en av de städer vid Rivieran, som är mest välbesökt av kändisar från hela världen. En restaurang vid strandpromenaden hade till exempel en massa foton på filmstjärnor och andra kändisar på väggen. En lustighet är, att vi sen vi kommit hem igen, har sett flera filmer, som är inspelade just där. Till och med på samma servering, där vi intog varsin öl. Från Villefranche kunde man åkt till Monaco och Cannes, om man ville.
Villefranche från båten in till stan.
Den fjärde dagen kom vi till Livorno i Italien. Vi hade kunnat ta en utflykt därifrån till exempel till Florens och Pisa, men vi ville spara oss till en utflykt till Rom. Vi åkte alltså in till Livorno med buss, som stod till förfogande och gick runt i stan och jag fotograferade massor. Vi drack vår allra första ”riktiga” italienska cappuccino på ett ställe. (Vi hade inte varit i Italien förut.) Den smakade mycket gott.
En arkad i Livorno.
Varje kväll var det shower i teatersalongen, den ena värre än den andra. Ombord fanns det kasino och andra faciliteter, som t.ex. konstauktioner. Naturligtvis använde vi oss av poolerna och solade och badade. Dessutom spelade vi ett slags minigolf. Det var rätt lustigt. Banorna var inte som våra minibanor, utan nästan upplagda som ”riktig” golf, med lutande underlag och så vidare. Vi utnyttjade också gymet och tränade lite, förutom att vi gick snabbt runt båten på övre däck. Det var ett bra sätt att underhålla kondisen.
Poolområdet på övre däck.
På natten till den femte dagen, blev jag väldigt magsjuk, så utflykten till Rom från Civittaveccia fick vi avstyra. Jag blev faktiskt tvungen att uppsöka doktorn på morgonen och där fick jag en spruta i baken och medicin att äta. Så fick jag ordinationen, att jag inte fick äta något på ett par dager, undantagandes yoghurt. Det tycker jag om. Doktorn sa också att jag skulle dricka Coca Cola, vilket inte gillades av Gilla. Det blev vatten i stället. Hela dagen nästan låg jag i hytten och läste och sov. Sen på kvällen klädde jag mig till middagen. Vi gick upp till matsalen och min 70-årsmiddag bestod av den nämnda yoghurten. Min ”gube” fick frossa som vanligt i jättegod mat och dricka. Han hade lyckan att inte drabbas.
Min godkända middag på min 70-årsdag.
Jag gladdes i alla fall, för både serveringspersonalen och våra vänner vid bordet sjöng ”Happy Birthday to you”. Och dessutom hade man ordnat fram en tårtbit med ett ljus i, med texten Happy Birthday Gunilla. Dagen slutade alltså inte i moll ändå.
Gratulationer på födelsedagen med sång av både vår personal vid bordet och från våra bordsgrannar.
Den sjätte dagen färdades vi till Neapel. Där gick vi i land och tittade nyfiket på den underbara staden. Jag fotograferade en hel del. Det stod en hög med taxichaufförer i hamnen och ville köra oss in till staden. Men se det ville inte vi, för båten låg så, att man bara gick över en stor hamnplan och ett torg, så var man uppe i själva bebyggelsen. Så många vackra hus och underbara gränder vi såg.
Neapel från Splendour of the Seas.
Vesuvius.
På den sjunde dagen var vi endast till havs, innan vi kom tillbaka till Barcelona. Då anordnades det uppvisningar av alla de sorter. Till exempel stod chefskocken ombord med sina medhjälpare och visade hur man lagade viss mat och en av kockarna tillverkade ett formidabelt ko(n)stverk av enbart grönsaker. Det blev en vacker uppsättning ”blommor”. Så var det en annan, som förevisade hur man skulpterar i is. Det blev en riktigt fin skulptur, en fisk.
Bordsdekoration av grönsaker.
Sista kvällen var vi som vanligt på teatern ombord, där man blev underhållen varje kväll av massor av duktiga artister.
Sen på den åttonde och sista dagen ankom vi till Barcelona tidigt på morgonen. Så var den kryssningen slut.
Vi reste från Kastrup på morgonen och anlände till Barcelonas flygplats. Därifrån skulle vi ta en taxi till hamnen, där fartyget väntade. Redan på flygplatsen träffade vi ett par från Blekinge, Inger-Maj och Göran. De skulle också med på samma kryssning, så vi tog en taxi gemensamt. Det blev incheckning, som var mycket rigorös naturligtvis. Vi fick en hytt med ett stort fönster, precis som vi hade beställt. Redan första dagen blev det den obligatoriska livräddningsövningen. Båten avgick vid klockan 7 på kvällen.
Första dagen på kvällen när vi skulle äta middagen i den vackra matsalen blev vi bekanta med övriga resenärer vid vårt bord. Vi hade redan bestämt med Inger-Maj och Göran att vi ville sitta tillsammans. Utöver oss fyra var det en dam, Jean, som kom från Australien i sällskap med Barbara från Manchester. Barbara hade sin mamma Minnie med sig. Så var det ungt nygift par från Canada, Leanna och John. I detta sällskap hade vi mycket trevligt i en hel vecka ombord.
Andra dagen ankom vi till Marseille. Vi hade fortfarande inte besett båten, så vi stannade ombord och hade sightseeing mest hela dagen. Marseille verkade inte så lockande på oss. Man fick vara med och dansa linedance till exempel ombord. Där fanns pooler, ”golfbana”, klättervägg skönhetssalonger med mera. Det tar för lång tid att räkna upp allt. Båten var ordentligt lyxig med massor av god mat.
Dag tre kom vi till Villefranche en liten stad på den franska Rivieran. Där gick vi i land och fick se den mest bedårande lilla stad, man kan tänka sig. Stan ligger vid hamnen utefter vattnet och klättrar rakt upp i bergen bakom. Där gick vi runt och tittade på massa vackra platser. Villefranche är en av de städer vid Rivieran, som är mest välbesökt av kändisar från hela världen. En restaurang vid strandpromenaden hade till exempel en massa foton på filmstjärnor och andra kändisar på väggen. En lustighet är, att vi sen vi kommit hem igen, har sett flera filmer, som är inspelade just där. Till och med på samma servering, där vi intog varsin öl. Från Villefranche kunde man åkt till Monaco och Cannes, om man ville.
Den fjärde dagen kom vi till Livorno i Italien. Vi hade kunnat ta en utflykt därifrån till exempel till Florens och Pisa, men vi ville spara oss till en utflykt till Rom. Vi åkte alltså in till Livorno med buss, som stod till förfogande och gick runt i stan och jag fotograferade massor. Vi drack vår allra första ”riktiga” italienska cappuccino på ett ställe. (Vi hade inte varit i Italien förut.) Den smakade mycket gott.
Varje kväll var det shower i teatersalongen, den ena värre än den andra. Ombord fanns det kasino och andra faciliteter, som t.ex. konstauktioner. Naturligtvis använde vi oss av poolerna och solade och badade. Dessutom spelade vi ett slags minigolf. Det var rätt lustigt. Banorna var inte som våra minibanor, utan nästan upplagda som ”riktig” golf, med lutande underlag och så vidare. Vi utnyttjade också gymet och tränade lite, förutom att vi gick snabbt runt båten på övre däck. Det var ett bra sätt att underhålla kondisen.
På natten till den femte dagen, blev jag väldigt magsjuk, så utflykten till Rom från Civittaveccia fick vi avstyra. Jag blev faktiskt tvungen att uppsöka doktorn på morgonen och där fick jag en spruta i baken och medicin att äta. Så fick jag ordinationen, att jag inte fick äta något på ett par dager, undantagandes yoghurt. Det tycker jag om. Doktorn sa också att jag skulle dricka Coca Cola, vilket inte gillades av Gilla. Det blev vatten i stället. Hela dagen nästan låg jag i hytten och läste och sov. Sen på kvällen klädde jag mig till middagen. Vi gick upp till matsalen och min 70-årsmiddag bestod av den nämnda yoghurten. Min ”gube” fick frossa som vanligt i jättegod mat och dricka. Han hade lyckan att inte drabbas.
Jag gladdes i alla fall, för både serveringspersonalen och våra vänner vid bordet sjöng ”Happy Birthday to you”. Och dessutom hade man ordnat fram en tårtbit med ett ljus i, med texten Happy Birthday Gunilla. Dagen slutade alltså inte i moll ändå.
Den sjätte dagen färdades vi till Neapel. Där gick vi i land och tittade nyfiket på den underbara staden. Jag fotograferade en hel del. Det stod en hög med taxichaufförer i hamnen och ville köra oss in till staden. Men se det ville inte vi, för båten låg så, att man bara gick över en stor hamnplan och ett torg, så var man uppe i själva bebyggelsen. Så många vackra hus och underbara gränder vi såg.
På den sjunde dagen var vi endast till havs, innan vi kom tillbaka till Barcelona. Då anordnades det uppvisningar av alla de sorter. Till exempel stod chefskocken ombord med sina medhjälpare och visade hur man lagade viss mat och en av kockarna tillverkade ett formidabelt ko(n)stverk av enbart grönsaker. Det blev en vacker uppsättning ”blommor”. Så var det en annan, som förevisade hur man skulpterar i is. Det blev en riktigt fin skulptur, en fisk.
Sen på den åttonde och sista dagen ankom vi till Barcelona tidigt på morgonen. Så var den kryssningen slut.
Lørdag 3 September 2005
Reise: Kryssning på Medelhavet
Det behövdes lite mera uppgifter, om hur det går till, när man är med på en kryssning. De kommer här. Jag har ju redan bloggat här om vår kryssning med Royal Caribbean International Cruises tidigare och vårt fartyg hette Splendour of the Seas. Jag lägger inte in några bilder från den här resan, för de finns att se i min andra blogg om kryssningen.
När man kommer till hamnen, där kryssningen börjar, i vårt fall Barcelonas, kommer man in i liksom en enormt stor hangar. Det är båtterminalen. Där finns det incheckningsdiskar i mängder. Det första som hände var, att man blev bjuden på vin och kakor medan man väntade på sin tur att få checka in. Man fick lämna pass och biljetter, som vid en flygresa förstås. Sen gick man igenom en metalldetektor, så man inte hade med sig några farliga saker, som väl alla är bekanta med. Handbagaget kollades förstås som vanligt.
Man fick varsin plastbricka i kreditkortsformat som nyckel till hytten. Det stora bagaget fick man inte ta med sig själv, för det tog personalen hand om, för att kolla det också. Bagaget fick man så småningom till sin hytt. Det hade då genomlysts.
Vi tittade på en säkerhetsfilm, som visades i TVn i hytten. På eftermiddagen skulle det genomföras en obligatorisk säkerhetsövning. Alla passagerarna kallades upp på däck iklädda flytvästar, som fanns i hytten. Vi skulle samlas på däck 7, för att veta vart vi skulle ta vägen om något inträffade. Jag trodde att vi skulle få äntra livbåtarna i övningen, men så var inte fallet.
Man hade egen hyttpurser, en ”butler”. Vår hette Humill Jack. ”I am your Stateroom Attendant, and look forward to serving you during your cruisevacation”, som det stod på en skylt på sminkbordet. Han kom till hytten och välkomnade oss och jag var mycket lättklädd för det var varmt. Efter ett tag knackade det på dörren igen. Det var Humill en gång till och jag hann knappt ta på mig morgonrocken igen. Genant. Han skulle göra i ordning i hytten för natten, men det behövdes inte sa vi. Efter det lärde vi oss att sätta ”störejnyckeln” utanför vår dörr eller ”vargodstädanyckeln”. För varje natt bäddades det fint i hytten och man vek olika djur av frottehanddukarna.
Sen gick vi och åt middag i restaurangen, ”The King and I”. Vi satt vid ett stort runt bord, nummer 83, som hade plats för 10 personer. Vi satt ihop med Inger-Maj och Göran, ett par som vi träffade redan på flygplatsen. Bordet hade vi beställt i samband med att vi checkade in på båten. Sen var det tre damer i samma sällskap. Den ena var från Australien och hette Jean. De två andra var från Manchester och de var mor, Minnie, och dotter, Barbara. Sen var det ett ungt nygift par från Canada, Leanna och John. Vi blev alla goda vänner, för vi satt tillsammans hela kryssningen till middagarna.
Varje kväll, när vi hade ätit färdigt berättade vår waiter Sachin (P) Shenvi, vad som skulle serveras dagen efter. Han var indier och pratade väldigt fort på sin typiska indiska dialekt med tjocka tungspets-T. Det var dåligt att man hann med att höra vad han sa.
Sen gick vi till ”The 27 Street” på däck nummer 4, showlokalen och såg en show klockan halv nio. Det var vår Cruise Director, Rico Du-Brel, som presenterade artisterna och hälsade oss välkomna ombord. Först var det några som sjöng och dansade och sen en rolig kille, som höll låda och trollade och jonglerade. Han hette Steve Rawlings. Varje kväll presenterades det olika flotta shower.
Vi anlöpte till Marseilles hamn på morgonkvisten. Marseille har Frankrikes största hamn i Medelhavet. Jag tog första fotografiet därifrån genom hyttfönstret. Det blev en soluppgångsbild.
Frukost i Windjammer Café. En enorm buffé med massor av mat. Fastän vi försökte att äta lite, så blev vi övermätta. Ögat ser mer än magen tål, gäller alltså även i det här sammanhanget.
Dagen ägnades mest åt sightseeing på faciliteterna ombord, fast vi hann inte med allt. Båten är fantastiskt stor. Man kan nästan inte tro att man är ombord på en båt. Vi gick runt på nionde däcket, som hade en löpbana runtom hela båten. Där gick vi promenader sen varje dag. Där fanns en minigolfbana. Det vill säga den var lite annorlunda än våra minibanor. Den såg nämligen mer eller mindre ut som greener i miniatyr. Det fanns ett fitnesscenter och ett gym. Vi såg också en så kallad klättervägg och shuffelbanor.
Lunchen var även den fabulös. Man serverade otroligt stora bufféer. Lunchen intogs även den i Windjammer Café precis som vi gjorde resten av resan. Där hade vi en fantastisk utsikt över havet och hamnarna hela tiden. Det gick också att ta frukost och lunch i matsalen. Men det tyckte vi blev för instängt mitt på dagen, trots att lokalerna är mycket tjusiga.
Efter lunchen bytte vi till badkläder och gick upp på nionde däcket och solade och badade båda i stora saltvattenspoolen. Jag badade i bubbelpoolen, som hade varmt vatten. Det var också skönt. Det fanns hundratals med solstolar, så man behövde inte lägga handdukarna i förväg. Handdukarna fick man ta med sig från hytten eller låna på däck. Det var mycket noga med att man registrerade sig med sitt hyttnummer, så de kunde notera att man hade lämnat tillbaka dem.
På kvällen hade kaptenen, som var norrman och hette Petter Sundet, välkomstmottagning i Top Hat Lounge på däck 5. Då var det påbjudet galaklädsel, så alla var uppklädda till tänderna. Före mottagningen blev det fotografering av alla gästerna. Kaptenen stod vid ingången och hälsade alla i hand, som om han var kunglig. Framför honom stod det en dam, som tog reda på vad vi hette, men jag såg inte att hon berättade det för honom. Vi blev bjudna på goda snittar med champagne och drinkar. Kaptenen höll ett välkomsttal.
Nästa anhalt var Villefranche på franska Rivieran. Jag vaknade just som vi var på ingång i hamnen. Det var inte ljust ännu och vädret var disigt. Efter aväten frukost följde vi med en liten båt, en så kallad shuttle in till stan. Den var underbart fin och den gamla stan var välbehållen med trånga gränder och höga murar. Staden var byggd uppåt i en bergssluttning. Vi gick runt i Villefranche och tittade både här och där.
När vi hade gått runt och fotograferat och tittat på många håll satte vi oss ovanför hamnen på ett torg, Place Pollonais, vid en bar som hette Cosmo Bar och drack varsin öl. Det stod Bière spécial de Haute Tradition Kronenburg 1664 på flaskorna. Sen åkte vi tillbaka till båten och åt lunch i Windjammer Café.
Man hade kunnat ta utflykter till Monte Carlo, Cannes och Nice, men vi skippade det, för vi skulle köpa utflyktsresa till Rom från Civitavecchia den här dagen. På eftermiddagen gick vi i stället till gymet och tränade lite. Bert har tränat nästan hela sitt liv, så han kan inte låta bli.
Vi gick ner till hytten efter maten och den var redan iordninggjord för natten. På sängen hade ”butlern” lagt en ”groda” gjord av en vit badhandduk.
Den här dagen bestämde vi oss för att åka shuttlebussen in till Livorno. Man fick betala för bussen med sin ”nyckel”. Vi fick sen åka en rätt lång och krokig väg in till själva stan från hamnen. Resan gick på cirka 10 minuter. Vi fick kliva av bussen på ett torg och sen hade vi fritt fram att utforska Livorno. Vi gick vidare till ett annat torg. Där fanns det en turistbyrå, där vi fick en fin broschyr över stan. Sen gick vi nerför en stor gata, Via Grande. Husen var byggda med arkader, för att hålla den värsta värmen borta. Vi satte oss på ett café vid sidan om ett fint hotell, som hette Gran Duca, efter det att vi hade tittat i några affärer och fönstershoppat. Där drack vi varsin äkta italiensk cappuccino och delade på en liten kaka med citronfyllning. Cappuccinon var jättegod. Vår första äkta italienska.
Flera gånger under resan samlades hela personalen i matsalen och kockarna och gick i parad fram till trappan, som ledde upp till nästa våning i matsalen och sjöng för oss efter maten. Jättetrevligt.
Min 70-årsdag, skulle firas bland annat med en utflykt till Rom. Men under natten blev jag sjuk med kräkningar och diarré. Det blev ingen utflykt från Civitaveccia, där båten låg. Man skulle åka 1½ timma med buss till Rom, gå runt där och se på fina grejor och sen åka tillbaka i 1½ timma igen. Det kunde jag inte göra och Bert ville inte åka ensam. Vi fick i alla fall tillbaka den inbetalda summan för utflykten, tack vare att vi hade beställt den ombord, istället för att förutbeställa den hemifrån.
Vädret var inget vidare. De både åskade, regnade och blixtrade. Stackars de andra, som åkt in till Rom medan vi blev kvar i Civitaveccia. Ett ställe som Gud glömt, såg det ut som. Bara en hamn med en massa varucontainers.
Göran hade skrivit en födelsedagsvers till mig, som han läste upp på kvällen. Alla de andra skrev sina namn på papperet han hade skrivit verserna på, även servitörerna.
Happy Birthday Love Jean***
With best wishes from your dining companies from England and Australia, Minnie & Barbara.
Happy Birthday – Leanna & John
Inger-Maj – Göran.
På baksidan:
Sachin (P) Shenvi – waiter
Ozgur (Atay) – Asst waiter
Bullent (Bayik)– Head waiter.
Till mat beställde jag yoghurt och fick fyra burkar. Bert åt räkcocktail / kokt norsk lax / chokladmousse i en skål och chokladbröd till. Före maten tog han en drink. Han drack en flaska vin också. Personalen sjöng för mig och så fick jag en tårtbit, som jag inte vågade äta. Den hade ett ljus, som jag fick blåsa ut och önska mig något. Det var klart att jag önskade att kunna få komma till Rom nån gång.
Sen gick vi och la oss båda. Vi gick inte ens på någon show på kvällen. Det skulle bland annat vara togaparty i Solariumet. Det vill säga den övertäckta pooldelen. Utflykterna den här dagen gick med olika längd till Rom. Det kunde vara halv eller heldagsturer.
Efter frukost, lätt för mig, mest frukt och ren yoghurt, gick vi in till Neapel. Det var bara att gå rakt upp i stan till en gata som hette Via Toledo. Det var en gågata med massor av butiker på båda sidor. Vi tog vägen till vänster och ögonshoppade både i fönster och i butiker. Det var rea på många ställen och jättebilligt. Men vi handlade inget, för vi ville vänta till vi kom till Barcelona, då vi fick bättre tid för sådant. Det fanns dock mycket läckert att se. Vi satte oss på ett café, som hette Gran Caffé Santa Brigida och drack varsin cappuccino. Det var det första caféet vi hittade. Cappuccinon var jättegod.
Så fortsatte vi Via Toledo bort till ett jättelikt torg med vackra byggnader. Ute på det stora torget tog jag en hel del fotografier. Så tog vi oss tillbaka till båten. Det började regna tunga droppar, när vi kom tillbaka. Vi spelade bangolf på eftermiddagen. Jag vann med 37 poäng mot Berts 41. Heja mej!
Vid middagen, den här kvällen var det påbjudet formell klädsel, så vi var jättefina.
Man kunde se Vesuvius från båten. Det var mycket disigt på grund av rök från vulkanen. På kvällen blev det världens åsk- och regnväder. Vi lade ut vid 7 ungefär för att resa ett helt dygn till sjöss.
Båten gick över havet hela sista dagen. Vi gick mellan Korsika och Sardinien. På eftermiddagen var det demonstration av hur man tillagade några rätter. Det var Josef Lisner, som var chefskock med två medhjälpare. Den ene lagade maten och den andre gjorde en ”blomsteruppsättning” av olika grönsaker. Sen fick vi se på hur man skulpterade en stor fisk i is. Alla fick gissa från början vad det skulle bli, men det var mycket svårt.
Vi hade betalat dricksen hemifrån i förväg, så på kvällen överlämnade vi dricksen i form av checkar till vår Purser Humill Jack, vår headwaiter Bayik Bullent och Sachin (P) Shenvi som var waiter. Han skulle dela med sig till Ozgur Atay som var assistant waiter. Checkarna hade vi fått till hytten i förväg, så vi kunde stoppa in dem i olika kuvert. Det känns bra, att det är förbeställt, så man vet att det inte blir fel.
Sammanfattning.
Fartyget vi åkte med hette Splendour of the Seas och gick under namnet vision Class. Rederiet hette Royal Caribbean International och var norskägt. Fartyget var 867 fot långt, 105 fot brett och hade ett djupgående på 8 meter. Besättningens antal uppgick till 765 personer och passagerarkapaciteten var 2076 personer. Det blev alltså bara drygt 3 personer på varje besättningsman. Bruttotonnaget var på 78491 ton. Fartyget kunde gå i en hastighet på 24 knop. Strömmen ombord var både 110 och 220 volt. Splendour of the Seas hade 11 olika däck. Vi bodde på 3dje däcksplanet. Jungfruturen gick den 31 mars 1996. Gudmoder var Lisa Wilhelmsen.
När man kommer till hamnen, där kryssningen börjar, i vårt fall Barcelonas, kommer man in i liksom en enormt stor hangar. Det är båtterminalen. Där finns det incheckningsdiskar i mängder. Det första som hände var, att man blev bjuden på vin och kakor medan man väntade på sin tur att få checka in. Man fick lämna pass och biljetter, som vid en flygresa förstås. Sen gick man igenom en metalldetektor, så man inte hade med sig några farliga saker, som väl alla är bekanta med. Handbagaget kollades förstås som vanligt.
Man fick varsin plastbricka i kreditkortsformat som nyckel till hytten. Det stora bagaget fick man inte ta med sig själv, för det tog personalen hand om, för att kolla det också. Bagaget fick man så småningom till sin hytt. Det hade då genomlysts.
Vi tittade på en säkerhetsfilm, som visades i TVn i hytten. På eftermiddagen skulle det genomföras en obligatorisk säkerhetsövning. Alla passagerarna kallades upp på däck iklädda flytvästar, som fanns i hytten. Vi skulle samlas på däck 7, för att veta vart vi skulle ta vägen om något inträffade. Jag trodde att vi skulle få äntra livbåtarna i övningen, men så var inte fallet.
Man hade egen hyttpurser, en ”butler”. Vår hette Humill Jack. ”I am your Stateroom Attendant, and look forward to serving you during your cruisevacation”, som det stod på en skylt på sminkbordet. Han kom till hytten och välkomnade oss och jag var mycket lättklädd för det var varmt. Efter ett tag knackade det på dörren igen. Det var Humill en gång till och jag hann knappt ta på mig morgonrocken igen. Genant. Han skulle göra i ordning i hytten för natten, men det behövdes inte sa vi. Efter det lärde vi oss att sätta ”störejnyckeln” utanför vår dörr eller ”vargodstädanyckeln”. För varje natt bäddades det fint i hytten och man vek olika djur av frottehanddukarna.
Sen gick vi och åt middag i restaurangen, ”The King and I”. Vi satt vid ett stort runt bord, nummer 83, som hade plats för 10 personer. Vi satt ihop med Inger-Maj och Göran, ett par som vi träffade redan på flygplatsen. Bordet hade vi beställt i samband med att vi checkade in på båten. Sen var det tre damer i samma sällskap. Den ena var från Australien och hette Jean. De två andra var från Manchester och de var mor, Minnie, och dotter, Barbara. Sen var det ett ungt nygift par från Canada, Leanna och John. Vi blev alla goda vänner, för vi satt tillsammans hela kryssningen till middagarna.
Varje kväll, när vi hade ätit färdigt berättade vår waiter Sachin (P) Shenvi, vad som skulle serveras dagen efter. Han var indier och pratade väldigt fort på sin typiska indiska dialekt med tjocka tungspets-T. Det var dåligt att man hann med att höra vad han sa.
Sen gick vi till ”The 27 Street” på däck nummer 4, showlokalen och såg en show klockan halv nio. Det var vår Cruise Director, Rico Du-Brel, som presenterade artisterna och hälsade oss välkomna ombord. Först var det några som sjöng och dansade och sen en rolig kille, som höll låda och trollade och jonglerade. Han hette Steve Rawlings. Varje kväll presenterades det olika flotta shower.
Vi anlöpte till Marseilles hamn på morgonkvisten. Marseille har Frankrikes största hamn i Medelhavet. Jag tog första fotografiet därifrån genom hyttfönstret. Det blev en soluppgångsbild.
Frukost i Windjammer Café. En enorm buffé med massor av mat. Fastän vi försökte att äta lite, så blev vi övermätta. Ögat ser mer än magen tål, gäller alltså även i det här sammanhanget.
Dagen ägnades mest åt sightseeing på faciliteterna ombord, fast vi hann inte med allt. Båten är fantastiskt stor. Man kan nästan inte tro att man är ombord på en båt. Vi gick runt på nionde däcket, som hade en löpbana runtom hela båten. Där gick vi promenader sen varje dag. Där fanns en minigolfbana. Det vill säga den var lite annorlunda än våra minibanor. Den såg nämligen mer eller mindre ut som greener i miniatyr. Det fanns ett fitnesscenter och ett gym. Vi såg också en så kallad klättervägg och shuffelbanor.
Lunchen var även den fabulös. Man serverade otroligt stora bufféer. Lunchen intogs även den i Windjammer Café precis som vi gjorde resten av resan. Där hade vi en fantastisk utsikt över havet och hamnarna hela tiden. Det gick också att ta frukost och lunch i matsalen. Men det tyckte vi blev för instängt mitt på dagen, trots att lokalerna är mycket tjusiga.
Efter lunchen bytte vi till badkläder och gick upp på nionde däcket och solade och badade båda i stora saltvattenspoolen. Jag badade i bubbelpoolen, som hade varmt vatten. Det var också skönt. Det fanns hundratals med solstolar, så man behövde inte lägga handdukarna i förväg. Handdukarna fick man ta med sig från hytten eller låna på däck. Det var mycket noga med att man registrerade sig med sitt hyttnummer, så de kunde notera att man hade lämnat tillbaka dem.
På kvällen hade kaptenen, som var norrman och hette Petter Sundet, välkomstmottagning i Top Hat Lounge på däck 5. Då var det påbjudet galaklädsel, så alla var uppklädda till tänderna. Före mottagningen blev det fotografering av alla gästerna. Kaptenen stod vid ingången och hälsade alla i hand, som om han var kunglig. Framför honom stod det en dam, som tog reda på vad vi hette, men jag såg inte att hon berättade det för honom. Vi blev bjudna på goda snittar med champagne och drinkar. Kaptenen höll ett välkomsttal.
Nästa anhalt var Villefranche på franska Rivieran. Jag vaknade just som vi var på ingång i hamnen. Det var inte ljust ännu och vädret var disigt. Efter aväten frukost följde vi med en liten båt, en så kallad shuttle in till stan. Den var underbart fin och den gamla stan var välbehållen med trånga gränder och höga murar. Staden var byggd uppåt i en bergssluttning. Vi gick runt i Villefranche och tittade både här och där.
När vi hade gått runt och fotograferat och tittat på många håll satte vi oss ovanför hamnen på ett torg, Place Pollonais, vid en bar som hette Cosmo Bar och drack varsin öl. Det stod Bière spécial de Haute Tradition Kronenburg 1664 på flaskorna. Sen åkte vi tillbaka till båten och åt lunch i Windjammer Café.
Man hade kunnat ta utflykter till Monte Carlo, Cannes och Nice, men vi skippade det, för vi skulle köpa utflyktsresa till Rom från Civitavecchia den här dagen. På eftermiddagen gick vi i stället till gymet och tränade lite. Bert har tränat nästan hela sitt liv, så han kan inte låta bli.
Vi gick ner till hytten efter maten och den var redan iordninggjord för natten. På sängen hade ”butlern” lagt en ”groda” gjord av en vit badhandduk.
Den här dagen bestämde vi oss för att åka shuttlebussen in till Livorno. Man fick betala för bussen med sin ”nyckel”. Vi fick sen åka en rätt lång och krokig väg in till själva stan från hamnen. Resan gick på cirka 10 minuter. Vi fick kliva av bussen på ett torg och sen hade vi fritt fram att utforska Livorno. Vi gick vidare till ett annat torg. Där fanns det en turistbyrå, där vi fick en fin broschyr över stan. Sen gick vi nerför en stor gata, Via Grande. Husen var byggda med arkader, för att hålla den värsta värmen borta. Vi satte oss på ett café vid sidan om ett fint hotell, som hette Gran Duca, efter det att vi hade tittat i några affärer och fönstershoppat. Där drack vi varsin äkta italiensk cappuccino och delade på en liten kaka med citronfyllning. Cappuccinon var jättegod. Vår första äkta italienska.
Flera gånger under resan samlades hela personalen i matsalen och kockarna och gick i parad fram till trappan, som ledde upp till nästa våning i matsalen och sjöng för oss efter maten. Jättetrevligt.
Min 70-årsdag, skulle firas bland annat med en utflykt till Rom. Men under natten blev jag sjuk med kräkningar och diarré. Det blev ingen utflykt från Civitaveccia, där båten låg. Man skulle åka 1½ timma med buss till Rom, gå runt där och se på fina grejor och sen åka tillbaka i 1½ timma igen. Det kunde jag inte göra och Bert ville inte åka ensam. Vi fick i alla fall tillbaka den inbetalda summan för utflykten, tack vare att vi hade beställt den ombord, istället för att förutbeställa den hemifrån.
Vädret var inget vidare. De både åskade, regnade och blixtrade. Stackars de andra, som åkt in till Rom medan vi blev kvar i Civitaveccia. Ett ställe som Gud glömt, såg det ut som. Bara en hamn med en massa varucontainers.
Göran hade skrivit en födelsedagsvers till mig, som han läste upp på kvällen. Alla de andra skrev sina namn på papperet han hade skrivit verserna på, även servitörerna.
Happy Birthday Love Jean***
With best wishes from your dining companies from England and Australia, Minnie & Barbara.
Happy Birthday – Leanna & John
Inger-Maj – Göran.
På baksidan:
Sachin (P) Shenvi – waiter
Ozgur (Atay) – Asst waiter
Bullent (Bayik)– Head waiter.
Till mat beställde jag yoghurt och fick fyra burkar. Bert åt räkcocktail / kokt norsk lax / chokladmousse i en skål och chokladbröd till. Före maten tog han en drink. Han drack en flaska vin också. Personalen sjöng för mig och så fick jag en tårtbit, som jag inte vågade äta. Den hade ett ljus, som jag fick blåsa ut och önska mig något. Det var klart att jag önskade att kunna få komma till Rom nån gång.
Sen gick vi och la oss båda. Vi gick inte ens på någon show på kvällen. Det skulle bland annat vara togaparty i Solariumet. Det vill säga den övertäckta pooldelen. Utflykterna den här dagen gick med olika längd till Rom. Det kunde vara halv eller heldagsturer.
Efter frukost, lätt för mig, mest frukt och ren yoghurt, gick vi in till Neapel. Det var bara att gå rakt upp i stan till en gata som hette Via Toledo. Det var en gågata med massor av butiker på båda sidor. Vi tog vägen till vänster och ögonshoppade både i fönster och i butiker. Det var rea på många ställen och jättebilligt. Men vi handlade inget, för vi ville vänta till vi kom till Barcelona, då vi fick bättre tid för sådant. Det fanns dock mycket läckert att se. Vi satte oss på ett café, som hette Gran Caffé Santa Brigida och drack varsin cappuccino. Det var det första caféet vi hittade. Cappuccinon var jättegod.
Så fortsatte vi Via Toledo bort till ett jättelikt torg med vackra byggnader. Ute på det stora torget tog jag en hel del fotografier. Så tog vi oss tillbaka till båten. Det började regna tunga droppar, när vi kom tillbaka. Vi spelade bangolf på eftermiddagen. Jag vann med 37 poäng mot Berts 41. Heja mej!
Vid middagen, den här kvällen var det påbjudet formell klädsel, så vi var jättefina.
Man kunde se Vesuvius från båten. Det var mycket disigt på grund av rök från vulkanen. På kvällen blev det världens åsk- och regnväder. Vi lade ut vid 7 ungefär för att resa ett helt dygn till sjöss.
Båten gick över havet hela sista dagen. Vi gick mellan Korsika och Sardinien. På eftermiddagen var det demonstration av hur man tillagade några rätter. Det var Josef Lisner, som var chefskock med två medhjälpare. Den ene lagade maten och den andre gjorde en ”blomsteruppsättning” av olika grönsaker. Sen fick vi se på hur man skulpterade en stor fisk i is. Alla fick gissa från början vad det skulle bli, men det var mycket svårt.
Vi hade betalat dricksen hemifrån i förväg, så på kvällen överlämnade vi dricksen i form av checkar till vår Purser Humill Jack, vår headwaiter Bayik Bullent och Sachin (P) Shenvi som var waiter. Han skulle dela med sig till Ozgur Atay som var assistant waiter. Checkarna hade vi fått till hytten i förväg, så vi kunde stoppa in dem i olika kuvert. Det känns bra, att det är förbeställt, så man vet att det inte blir fel.
Sammanfattning.
Fartyget vi åkte med hette Splendour of the Seas och gick under namnet vision Class. Rederiet hette Royal Caribbean International och var norskägt. Fartyget var 867 fot långt, 105 fot brett och hade ett djupgående på 8 meter. Besättningens antal uppgick till 765 personer och passagerarkapaciteten var 2076 personer. Det blev alltså bara drygt 3 personer på varje besättningsman. Bruttotonnaget var på 78491 ton. Fartyget kunde gå i en hastighet på 24 knop. Strömmen ombord var både 110 och 220 volt. Splendour of the Seas hade 11 olika däck. Vi bodde på 3dje däcksplanet. Jungfruturen gick den 31 mars 1996. Gudmoder var Lisa Wilhelmsen.
Fredag 15 Juli 2005 - Stockholm
Reise: Sverige
Eftersom mina tre barn och B.s ena dotter bor i Stockholm, blir det att vi åker dit ibland. Oftast blir det då nåt besök i Gamla Stan. En gång fick jag syn på den här kossan inne på en gård. Det var enbart tur att jag såg den.
Torsdag 14 Juli 2005 - Norrtälje
Reise: Sverige
Eftersom min dotter och hennes man har en sommarstuga utanför Norrtälje brukar vi gärna titta in i den lilla staden. Där flyter det en liten fin å genom bebyggelsen. I Norrtälje ligger det ett gammalt fartyg Norrtelje, som användes till restaurang. Där kan man sitta inne och på däck och intaga sin middag.
Fredag 10 Juni 2005 - Kos
Reise: Kos 2005
Vi hade en underbar resa till Kos. Jag har bara inte haft tid att skriva ner våra upplevelser förut. Det är faktiskt åttonde gången vi reste dit. Kos är alltid lika trevligt tycker vi. Jag och min sambo är båda 70+are, men trivs väldigt bra där.
Under årens lopp har vi ju fått goda vänner där nere också. Min systerdotter Maria har varit gift därnere med en grek, Osman, så vi träffar honom alltid, när vi är där. Det är det vanliga uttrycket han har: "Family", när han ska introducera oss för sina vänner.
Så har vi ett speciellt ställe, dit vi går och badar. Det är en familjeägd restaurang vid Lambistranden, som heter Plaza. Ägaren heter Abraham och är faktiskt kusin till Osman. Abrahams fru lagar maten där och de har två barn, en flicka som heter Deniz och en pojke, som heter Volkan. Vid Plaza kan man ligga på deras solstolar utan avgift, men dom väntar sig naturligtvis att man ska äta eller dricka något där i stället. Det är ju deras levebröd. Maten som Selma lagar är mycket god, särskilt den stekta levern med lök och bacon.
Alldeles intill ligger en annan strand, som heter Tarzan Beach, där Tarzan huserar i badbyxor precis som den "riktiga" Tarzan. Han hälsar alltid på oss, när vi kommer. Han har fått reda på att min man också ropar som Tarzan.
Ett annat trevligt ställe, som vi ofta frekventerar är Mummys Cooking. Där serverar Ilias och mummy Eudokia lagar maten. Ilias brukar välja maten åt oss eller åtminstone rekommendera vad som finns i köket. Det blir oftast mezedes av olika slag eller nån fisk. Mummy lagar jättegod mat, så vi har ätit oss fyrkantiga många gånger. Vi har rekommenderat stället till våra vänner, så ibland har det varit knökfullt där.
Den bästa Gyros Pittan får man i backen upp mot Frihetstorget hos Maria och hennes man. Första gången vi var där var det Maria som serverade. Efter det vi hade ätit upp vår Gyros Pitta, frågade hon om vi ville ha Ouso att dricka. Det hade man väl inte väntat sig vid ett sådant ställe. Jo tack, sa vi och så kom hon fram med en full flaska Ouso. Häll upp själva, sa hon och gick över gatan och började prata med en dam i en affär. Vi hällde upp, men inte mycket, för man skäms ju för att vara ha-galen. En kväll några dagar senare var det hennes man, som serverade där och han var helgalen. Han pratade och hade sig och bjöd även han på en flaska Ouso.
Gamla ruiner i Xisto. Det är ett gammalt ställe, där man tävlade i idrott. Från början var det takövertäckt.
Varje gång vi är på Kos måste vi också besöka en "turkby", Platanis. Där finns det en restaurang vid namn Serif. Den är också en typisk familjehistoria. Det är pappa och två söner som synes mest. Innanför i köket. huserar ett par mostrar eller fastrar. Maten är fantastiskt god där också. Den är lite mer turkiskt inspirerad. I år hade vi ett par vänner hemifrån, Gittan och Jan, med oss dit också. De gillade maten liksom vi.
Så har vi ett annat ställe som vi brukar gå till och dricka frappé eller capuccino och ta nån kaka eller macka. Det heter Edesma och ligger på en gata som går rakt ner mot hamnen från Frihetstorget. Där får vi alltid trevlig service. Oftast vill de också bjuda på nåt extra innan vi går därifrån.
Även Kos stad har en saluhall. Den är inte så stor, men fin.
En mycket trevlig butik för herrar finns det också. Den heter Avantage och har mycket tuffa herrkläder. Innehavarna heter Birgitta och Dimitris. Ja, du gissade rätt, hon är svenska. De är mycket trevliga båda två.
I den gamla stadsdelen brukar vi gå titt som tätt, bara för att få se alla resturangerna, barerna, butikerna och basarerna. Vi har ett speciellt ställe, där vi brukar ta oss en drink. Det heter Koutoyno café.
Året innan fotograferade jag denna lilla flicka i en fotobutik. Hon lekte tittut med mig.
Detta året hade hon vuxit och blivit så här stor. Lika söt som innan. Hon heter Avin fick vi reda på nu.
Under årens lopp har vi ju fått goda vänner där nere också. Min systerdotter Maria har varit gift därnere med en grek, Osman, så vi träffar honom alltid, när vi är där. Det är det vanliga uttrycket han har: "Family", när han ska introducera oss för sina vänner.
Så har vi ett speciellt ställe, dit vi går och badar. Det är en familjeägd restaurang vid Lambistranden, som heter Plaza. Ägaren heter Abraham och är faktiskt kusin till Osman. Abrahams fru lagar maten där och de har två barn, en flicka som heter Deniz och en pojke, som heter Volkan. Vid Plaza kan man ligga på deras solstolar utan avgift, men dom väntar sig naturligtvis att man ska äta eller dricka något där i stället. Det är ju deras levebröd. Maten som Selma lagar är mycket god, särskilt den stekta levern med lök och bacon.
Alldeles intill ligger en annan strand, som heter Tarzan Beach, där Tarzan huserar i badbyxor precis som den "riktiga" Tarzan. Han hälsar alltid på oss, när vi kommer. Han har fått reda på att min man också ropar som Tarzan.
Ett annat trevligt ställe, som vi ofta frekventerar är Mummys Cooking. Där serverar Ilias och mummy Eudokia lagar maten. Ilias brukar välja maten åt oss eller åtminstone rekommendera vad som finns i köket. Det blir oftast mezedes av olika slag eller nån fisk. Mummy lagar jättegod mat, så vi har ätit oss fyrkantiga många gånger. Vi har rekommenderat stället till våra vänner, så ibland har det varit knökfullt där.
Den bästa Gyros Pittan får man i backen upp mot Frihetstorget hos Maria och hennes man. Första gången vi var där var det Maria som serverade. Efter det vi hade ätit upp vår Gyros Pitta, frågade hon om vi ville ha Ouso att dricka. Det hade man väl inte väntat sig vid ett sådant ställe. Jo tack, sa vi och så kom hon fram med en full flaska Ouso. Häll upp själva, sa hon och gick över gatan och började prata med en dam i en affär. Vi hällde upp, men inte mycket, för man skäms ju för att vara ha-galen. En kväll några dagar senare var det hennes man, som serverade där och han var helgalen. Han pratade och hade sig och bjöd även han på en flaska Ouso.
Varje gång vi är på Kos måste vi också besöka en "turkby", Platanis. Där finns det en restaurang vid namn Serif. Den är också en typisk familjehistoria. Det är pappa och två söner som synes mest. Innanför i köket. huserar ett par mostrar eller fastrar. Maten är fantastiskt god där också. Den är lite mer turkiskt inspirerad. I år hade vi ett par vänner hemifrån, Gittan och Jan, med oss dit också. De gillade maten liksom vi.
Så har vi ett annat ställe som vi brukar gå till och dricka frappé eller capuccino och ta nån kaka eller macka. Det heter Edesma och ligger på en gata som går rakt ner mot hamnen från Frihetstorget. Där får vi alltid trevlig service. Oftast vill de också bjuda på nåt extra innan vi går därifrån.
En mycket trevlig butik för herrar finns det också. Den heter Avantage och har mycket tuffa herrkläder. Innehavarna heter Birgitta och Dimitris. Ja, du gissade rätt, hon är svenska. De är mycket trevliga båda två.
I den gamla stadsdelen brukar vi gå titt som tätt, bara för att få se alla resturangerna, barerna, butikerna och basarerna. Vi har ett speciellt ställe, där vi brukar ta oss en drink. Det heter Koutoyno café.
Mandag 6 Juni 2005 - Hellas
Måndag den 6 juni 2005.
Så var det dags för Kalymnostrippen. Vi frukosterade och gjorde våra packningar i ordning. ½10 var vi nere vid Katerina. Det är en båttyp, som kallas kaik. Då hade det redan kommit folk ombord. B hade glömt lämna rumsnyckeln, så han hade fått gå tillbaka med den, så jag gick ensam ombord. Jag tog ett par platser, som jag tyckte såg bra ut. Vi hade hoppats på ett par andra platser, men där satt det redan folk, men de här var faktiskt bättre på så sätt, att man inte behövde klättra för att komma på plats. Då gick båten. Det blåste rätt bra, så båten gungade en del. Plötsligt kom kaptenen med en skattkista. Ur den drog han upp pirathuvudkläden, som han knöt på allas huvuden. Sen var det dags för fotografering. Han kom runt hela båten och tog bilder med våra egna kameror.
Tjusiga pirater?
Grekisk flagga målad på klipporna på Pserimos
Först kom båten in till Pserimos, där vi drack varsin öl och badade vid en mycket långgrund strand. Bottnen i havet var så tätpackad, att det kändes som om man gick på en tvättbräda. När den tilltagna timmen nästan hade gått gick B och jag tillbaka till båten.
Vår trevlige skeppare säger Yamas
Vi var de första tillbaka ombord. Kaptenen hade lagt sig att sova middag och hade inte vaknat riktigt ännu. Jösses, vad bråttom han fick upp. Man dukade upp ouzo-glas och tilltugg: salt gurka på pinnar och småkex med vitlökszaziki utan gurka. Sen dök resten av passagerarna upp. Alla skulle dansa Zorbadans med skepparen. Han bjöd på ouzo och tillbehören innan vi alla gick till våra platser och båten stävade vidare. På väg till Kalymnos blåste man i visselpipor, för att locka fram delfiner. Minsann, dök det upp åtminstone en styck delfin, som simmade runt skeppet och visade upp sig och dök och kom upp igen. Våra vänner satt på andra sidan av båten och de fick minsann också se en havssköldpadda, som simmade förbi.
Infarten till Kalymnos
Nästa tilläggsplats var Kalymnos, där vi gick in i hamnen i huvudstaden, Pothia. Där skulle vi också stanna i en timma. Med kaptenen först travade vi i gåsmarsch mot tavernan, där vi skulle äta vår lunch. Skepparen hade tagit upp beställningar från början och meddelat tavernan våra önskemål. Men först lämnade han oss vid en ”tvättsvampsfabrik” och några souvenirbodar. Där fick vi en ¼ på oss, sen ledde andremannen ombord oss vidare till tavernan. Det var densamma där vi hade ätit förra gången vi reste med Katerina.
Vita hus mot klipporna på Kalymnos
Vi hade beställt kyckling och först fick man en grekisk sallad. Alla hade beställt mat i förväg. Det enda som inte ingick i priset för resan var dricka till maten. Vi drack vin till den. Vi beställde vitt vin till maten. Samme man, som en gång tidigare, sprang omkring och tog upp beställningar som en tokig, var där nu också, men mycket tystlåtnare. Visserligen sa han: thank you i ett kör, men inte så hysteriskt som innan. Han var visst skadad i ena handen, så han kanske inte var på så glatt humör.
Mr Thank You. Han sa så med Thank i bas och You i diskant.
När vi kom ombord igen serverades det apelsinjuice till alla. Efter Kalymnos kom vi till den lilla nästan obebodda ön Plati, där vi ankrade i en bukt alldeles intill en liten kyrka i vitt och med blått tak. Tidigare bodde det ingen alls där, men sedan något år har ön tre invånare. Vi simmade och badade i säkert 1 timma. Vattnet var kristallklart och skönt och man kunde se bottnen helt och hållet. Det var nog en 6 meter djupt där.
Klart badvatten.
När vi skulle gå vidare hissade man seglen och efter det kom kaptenen och delade ut tombolalotter. Jag fick nummer 84 och kände genast på mig att jag skulle vinna. B var på annat håll och fick nummer 88. Han trodde också att han skulle vinna. Man spelade melodin ur Titanic med Celine Dion i högtalarna och kaptenen plockade fram par efter par längs fram i fören och fotograferade oss (OBS) med våra egna kameror. Jag ser inte riktigt klok ut på fotot, för jag står i en förfärlig vinkel och ser otroligt tjock ut. (Värre än jag är).
À la Titanic,
När vi började närma oss Kos hamn stannade skepparen båten och så började han dragningen av lotterna med hjälp av några småflickor. Första numret var 84. Jag hoppade högt och fick gå fram och hämta priset. Det var ett guldinramat fotografi av Katerina. Det drogs flera lotter, men jag uppfattade inte vad folk fick, för man visade inte upp priserna så som jag gjorde. Det sista priset låg först i en fin påse och sen var det inlindat i ytterligare papper. Det var en toalettpappersrulle. Ironiskt nog var det en engelsman, som vunnit. Han hade redan på morgonen visat tydliga tecken på att han var bakis eller sjuk. Men den presenten byttes ut mot en liten flaska ouzo.
Så ville kaptenen dansa igen med alla. Det blev Zorbalåten, som spelades och så många som fick plats, bland andra jag, dansade uppe på soldäcket under seglen. Vi hade jätteroligt. Sen var vi snart i land igen.
Mot infarten till Kos stad efter utflykten.
Så var det dags för Kalymnostrippen. Vi frukosterade och gjorde våra packningar i ordning. ½10 var vi nere vid Katerina. Det är en båttyp, som kallas kaik. Då hade det redan kommit folk ombord. B hade glömt lämna rumsnyckeln, så han hade fått gå tillbaka med den, så jag gick ensam ombord. Jag tog ett par platser, som jag tyckte såg bra ut. Vi hade hoppats på ett par andra platser, men där satt det redan folk, men de här var faktiskt bättre på så sätt, att man inte behövde klättra för att komma på plats. Då gick båten. Det blåste rätt bra, så båten gungade en del. Plötsligt kom kaptenen med en skattkista. Ur den drog han upp pirathuvudkläden, som han knöt på allas huvuden. Sen var det dags för fotografering. Han kom runt hela båten och tog bilder med våra egna kameror.
Först kom båten in till Pserimos, där vi drack varsin öl och badade vid en mycket långgrund strand. Bottnen i havet var så tätpackad, att det kändes som om man gick på en tvättbräda. När den tilltagna timmen nästan hade gått gick B och jag tillbaka till båten.
Vi var de första tillbaka ombord. Kaptenen hade lagt sig att sova middag och hade inte vaknat riktigt ännu. Jösses, vad bråttom han fick upp. Man dukade upp ouzo-glas och tilltugg: salt gurka på pinnar och småkex med vitlökszaziki utan gurka. Sen dök resten av passagerarna upp. Alla skulle dansa Zorbadans med skepparen. Han bjöd på ouzo och tillbehören innan vi alla gick till våra platser och båten stävade vidare. På väg till Kalymnos blåste man i visselpipor, för att locka fram delfiner. Minsann, dök det upp åtminstone en styck delfin, som simmade runt skeppet och visade upp sig och dök och kom upp igen. Våra vänner satt på andra sidan av båten och de fick minsann också se en havssköldpadda, som simmade förbi.
Nästa tilläggsplats var Kalymnos, där vi gick in i hamnen i huvudstaden, Pothia. Där skulle vi också stanna i en timma. Med kaptenen först travade vi i gåsmarsch mot tavernan, där vi skulle äta vår lunch. Skepparen hade tagit upp beställningar från början och meddelat tavernan våra önskemål. Men först lämnade han oss vid en ”tvättsvampsfabrik” och några souvenirbodar. Där fick vi en ¼ på oss, sen ledde andremannen ombord oss vidare till tavernan. Det var densamma där vi hade ätit förra gången vi reste med Katerina.
Vi hade beställt kyckling och först fick man en grekisk sallad. Alla hade beställt mat i förväg. Det enda som inte ingick i priset för resan var dricka till maten. Vi drack vin till den. Vi beställde vitt vin till maten. Samme man, som en gång tidigare, sprang omkring och tog upp beställningar som en tokig, var där nu också, men mycket tystlåtnare. Visserligen sa han: thank you i ett kör, men inte så hysteriskt som innan. Han var visst skadad i ena handen, så han kanske inte var på så glatt humör.
När vi kom ombord igen serverades det apelsinjuice till alla. Efter Kalymnos kom vi till den lilla nästan obebodda ön Plati, där vi ankrade i en bukt alldeles intill en liten kyrka i vitt och med blått tak. Tidigare bodde det ingen alls där, men sedan något år har ön tre invånare. Vi simmade och badade i säkert 1 timma. Vattnet var kristallklart och skönt och man kunde se bottnen helt och hållet. Det var nog en 6 meter djupt där.
När vi skulle gå vidare hissade man seglen och efter det kom kaptenen och delade ut tombolalotter. Jag fick nummer 84 och kände genast på mig att jag skulle vinna. B var på annat håll och fick nummer 88. Han trodde också att han skulle vinna. Man spelade melodin ur Titanic med Celine Dion i högtalarna och kaptenen plockade fram par efter par längs fram i fören och fotograferade oss (OBS) med våra egna kameror. Jag ser inte riktigt klok ut på fotot, för jag står i en förfärlig vinkel och ser otroligt tjock ut. (Värre än jag är).
När vi började närma oss Kos hamn stannade skepparen båten och så började han dragningen av lotterna med hjälp av några småflickor. Första numret var 84. Jag hoppade högt och fick gå fram och hämta priset. Det var ett guldinramat fotografi av Katerina. Det drogs flera lotter, men jag uppfattade inte vad folk fick, för man visade inte upp priserna så som jag gjorde. Det sista priset låg först i en fin påse och sen var det inlindat i ytterligare papper. Det var en toalettpappersrulle. Ironiskt nog var det en engelsman, som vunnit. Han hade redan på morgonen visat tydliga tecken på att han var bakis eller sjuk. Men den presenten byttes ut mot en liten flaska ouzo.
Så ville kaptenen dansa igen med alla. Det blev Zorbalåten, som spelades och så många som fick plats, bland andra jag, dansade uppe på soldäcket under seglen. Vi hade jätteroligt. Sen var vi snart i land igen.
Onsdag 25 Mai 2005 - Båstad
Reise: Sverige
Vi åker gärna till Båstad och promenerar runt. Det är så mysigt med den låga bebyggelsen och den vackra hamnen.
När vi ändå är i Båstad tar vi en avstickare till Boarp, som ligger ovanför kusten vid Italienska Vägen. På sommaren har vi gärna med oss en utflyktskorg med kaffe och mackor och sitter vid den vidunderliga utsikten.
I Boarp finns det ett köpcentrum, kan man väl kalla det för. Det finns flera olika butiker att handla i. vi brukar dricka kaffe i ett trevligt café, som finns där. Men det blir mest på vintertid.
När vi ändå är i Båstad tar vi en avstickare till Boarp, som ligger ovanför kusten vid Italienska Vägen. På sommaren har vi gärna med oss en utflyktskorg med kaffe och mackor och sitter vid den vidunderliga utsikten.
I Boarp finns det ett köpcentrum, kan man väl kalla det för. Det finns flera olika butiker att handla i. vi brukar dricka kaffe i ett trevligt café, som finns där. Men det blir mest på vintertid.