Dag for dag: Reisealbumet "En vinter i Centralamerika." av Gubbar_pa_drift

Tvekade länge om jag skulle åka till Tegucigalpa. Staden är inte så enormt stor, 1, 3 miljoner lite drygt 2023, men ligger på höjder vilket innebär lite metrar upp och ned när man är ute och går. En annan anledning är att staden för ett antal år sedan betecknades som ganska våldsam. Liksom hela Honduras och El Salvador för övrigt. Men har läst att man lyckats komma tillrätta med den värsta brottsligheten, så jag bestämde mig för att åka ändå.

Min värdinna hämtade upp mig igår vid busstationen och så fort vi närmade oss boendet i det historiska centret så kände jag med en gång att här kommer jag att trivas. Smala trivsamma gator med en häftig trafikrytm och här känner man verkligen att man lever. Man får se sig för när man korsar gatorna, men det är oftast lugnt. Såvida det inte kommer en motorcykel dundrades i närmare 80 förstås.

Som vanligt hann jag ut för att kolla av den närmaste omgivningen redan första kvällen och lyckades också hitta en trevlig takrestaurang där jag fick mig lite tacos med dryck. I morse så ramlade jag, efter frukost, ned till en bokhandel och fick tag i några vykort att skicka hem till mina grabbar. Hittade också ett postkontor i närheten så jag fick tag I frimärken till nämnda kort.

Sedan har jag mest strosat omkring i staden, mestadels härnere i det gamla centrumet, men jag tog mig även en längre vandring åt ett helt annat håll för att se hur där ser ut.

Just nu har jag bokat boende för fyra dagar, men som det känns nu kan jag förlänga med ett gäng dagar till. Vi får se.

/Conny

Har hunnit se lite mer av staden. Igår så hamnade jag vid en fotbollsmatch som spelades på en förskräcklig plan just på andra sidan floden. En gång i tiden så har det säkert funnits gräs på hela planen, men numera så är det bara små fläckar kvar av det underlaget, resten är sandjord. Spelkvaliten var inte heller så lysande, men på en bra plan så kanske lagen kunde hävda sig i div. 4 hemma I Västmanland. Jag blev dock inte kvar särskilt länge.

Det är ganska långt bort till flygplatsen där även Tikabus huserar så i förrgår tog jag och försökte boka en buss på nätet för min vidare färd. Provade att boka till i dag, men då fanns inga platser lediga, så avfärd fick bli på onsdag. Men det går lika bra.
.
Idag tog jag mig en promenad bort till Chelato Ucles, som är nationalarenan för fotboll här i landet. Den ligger bara cirka 1,4 kilometer från mitt boende så det var inga problem med att vandra dit. Hade turen att en av portarna stod öppen, så jag frågade några arbetare där om jag fick komma in och ta några foton och det gick bra. Därinne fick jag se en stor fin öppen arena där det bara spelas fotboll. Det ni, Svenska fotbollsförbundet!

Vi höres när jag kommit till nästa resmål/Conny

Så var det då dags att bege sig vidare från Honduras och korsa gränsen till Nicaragua. Min värdinna skjutsade mig bort till min bussdepå borta i närheten av flygplatsen och det var jag tacksam för. Vi var där i god tid så jag hade tid att gå och köpa mig lite frukostbröd och lite vatten till det. Fyllde också i en inreseblankett till Nicaragua innan bussen ändrades. Så småningom satte vi fart vid niotiden. Så länge vi befann oss i Honduras så var det bergigt, endera där vi for eller runt om oss när vi var ute på någon slätt. Väl på andra sidan gränsen så var det inte lika bergigt längre. De höjder man kunde se var gamla utdöda vulkaner, som i.o.f.s. reste sig i imponerande höjder.

Själv gränspasssagen innebar på den hondurianska sidan inga större problem. En lång kö till en ensam lucka att lämna in passet i och så fick man tillbaka det i luckan bredvid. Det gick ändå förvånansvärt snabbt. Värre var det in till Nicaragua. Samma kö här, men betydligt mer frågor i passbåset. För mig som var Europé så behöll damen I båset mitt pass och talade om att jag skulle få det utlämnat till bussen. Det var också så att alla betalade tre dollar för ett inträde till landet, medan jag och ytterligare en europe fick betala femton dollar. Nåja, det får man stå ut med. Det tog sedan ett bra tag innan våra pass, mitt och ytterligare någon europé, kom ut till bussen vilket gjorde att vi alla fick vänta ytterligare en halvtimme innan vi kunde fara vidare.

Klockan hann bli sex på kvällen innan vi kom fram till Leon. Jag hade fått ett telefonnummer till en taxiförare som mitt boende litade på och lärt känna en Nicaraguan på bussen som kunde ringa upp honom, så han väntade där bussen stannade och körde mig till det hostal jag skulle till. Mörkt naturligtvis när jag kom fram och hade installerat mig, men jag knallade ändå ut till en bar i närheten och fick mig ett par pilsner att släcka törsten med.

Hittade en bankomat redan igår kväll, så idag fixade jag även ett simkort (Claro) till telefonen. Det var gratis! Det enda som kostade var data för 15 dagar. 150 Cordoba är ungefär 45 spänn vilket är billigt och bra. När jag ändå var ute så passade jag på att vandra runt och kolla in de centrala delarna. Staden är inte så stor, 213.000 lite drygt 2022. Däremot är den en betydelsefull studentstad med ett flertal universitet och det är också här som Sandinisterna med Daniel Ortega i spetsen grundades. 1979 störtades familjen Somoza och Sandinisterna kom till makten. Sandinisterna startade som en befrielserörelse, men utvecklades till något annat och tvingades 1990 lämna ifrån sig makten till oppositionen. Numera är dock Daniel Ortega tillbaka som Nicaraguas president, mycket med stöd av kyrkan här i landet.

Staden verkar, av det lilla jag sett hittills, vara en trevlig stad att ströva omkring i så jag får se hur länge jag stannar här. Har bokat fyra nätter, men kanske stannar jag ytterligare ett par dagar? /Conny