Måndagen var en härlig dag här i Daramsala. Det regnade under senare delen av natten fram till efter lunch på dagen. Vi bestämde oss ändå för att trotsa regnet och ta oss upp till byn Bagsu för att käka frukost på vårt nyfunna favorithak. På med regnkläder och upp med paraply och sedan iväg till fots genom regnet. Regnet varierade hela tiden i styrka och när det blev som värst så var det bara att ta skydd någonstans. Det roliga med regnet i Indien är att när det väl piskar ner som värst så är det inte bara folk som tar skydd under närmaste tak, det kommer även alla möjliga sorters djur i form av kor, apor, hästar, åsnor, fåglar, hundar, lamm och getter. Vi fick besök av en get när vi satte oss vid ett stängt café.

Efter frukost så tog vi oss dyngsura tillbaka från regnet. Runt klockan 14 så klarnade det upp och vi fick för oss att ta ytterligare en promenad. Den här gången så hade jag sett en skylt som nämnde en sjö i närheten. Min sambo förklarade att hon passerat denna sjö tidigare vid ett besök i Indien och att den låg på vägen till en mycket trevlig by precis i närheten.
Vi fyllde axelväskorna med myggmedel, vatten, regnkläder och paraply och begav oss iväg. Ungefär 2 km ifrån vår utgångspunkt så stötte vi på en gammal kyrka mitt i vildmarken. Denna kyrka vid namn St Johns har stått här i många är och utanför kyrkan stod ett flertal med gravstenar som många associerades till en jordbävning runt 1905.

Ungefär tjugo minuter senare så kom vi till en skylt som löd: "Lake Dal, 1 km". Äntligen, tänkte vi. Den där sista kilometern visade sig sedan ta ungefär 30 minuter av vandrande kring de något ödelagda vägarna. Antingen så visade skylten avståndet i fågelväg eller så gissar Indierna hejvilt när de skriver dessa skyltar. Precis innan vi kom fram till "sjön" så kom min sambo på att förvarna mig om att inte förvänta mig för mycket. Då jag hade gått och föreställt mig en liten bit av himmelskt stilla vatten så hade jag vilselett mig själv aningen.
Den lilla sjön Dal bestod av en till synes konstgjord liten minisjö. Jag tror inte ens att man får kalla det för sjö. Vattnet var lika brunt som leran kring bergsväggarna. I vattnet så syntes stora fiskar som matades med vitt bröd av några Indiska besökare. Längst bort på kortsidan av sjön så stod två väldigt färgglada men samtidigt fula trampbåtar som man kunde hyra för att plaska omkring i det leriga vattnet.
Besöket vid sjön blev kortvarigt och vi fortsatte mot den lilla byn Naddi.

En timme senare och med några små äventyr som jag helst vill glömma så var vi framme vid byn Naddi. Byn var extremt liten och först så trodde jag att vi var helt körda då jag hade tänkt mig att det skulle finnas lite restauranger eller någon form av turism i byn. Från byn hade man klar sikt över de, till viss del, snöbeklädda bergstopparna i omgivningen. Vi hittade till slut ett litet centrum med caféer och några hotell och satte oss och njöt av ett glas blaskigt te. Vi tog en liten utsiktstur kring området innan vi begav oss tillbaka mot Daramsala. Vi insåg att, eftersom vi gått i 2 timmar för att ta oss till Naddi, gärna skulle kunna tänka oss en genväg för att direkt komma till byn Bagsu och käka middag.
Vi fick för oss att det skulle gå att ta sig till byn via baksidan av berget.
Vi frågade en Indier på vägen och han förklarade på sitt bästa sätt hur vi skulle hitta. Det gestikulerades och gissades helvilt kring vad vi båda försökte förmedla till varandra. Efter en charad innehållandes vattenpooler, elstolpar och hästvagnar så trodde vi oss kunna hitta vägen.

Vi tog av huvudvägen för att röra oss upp mot berget från andra sidan. Efter en liten bit skulle jag ta ett litet skutt av vägen för att göra ett toalettbesök i växtligheten och lyckades då med konstverket att framkalla akut nackspärr.

Efter några hundra meter kom vi fram till den stig som den Indiska mannen hade pratat om. Vi antog i alla fall att det var den stigen. Jag hade gått och funderat lite på hur en stig skulle kunna ta oss en kilometer framåt och samtidigt ungefär 550 m högre. Det borde ju då betyda att stigen var i en 45 graders brant lutning. Mycket rätt hade jag i mina funderingar. Kanske inte riktigt 45 grader men åtminstone 30 graders lutning fick vi ge oss upp för. Jag med min nackspärr kunde inte se framför mig då det krävde att jag höjde på huvudet. Vi gav våra sista krafttag och tillslut så hade vi kanske tagit oss 3-400 meter högre. Då kom vi till en korsning. Det kom en stor ko gående på stigen från höger och den stigen kändes inte riktigt rätt. Vi tog till vänster istället och kom till ytterligare en korsning. Här fanns en skylt med vårt mål men skylten pekade åt det hållet vi kom ifrån och beskrev avståndet som 1 km. Nja, det kändes lite lustigt tyckte jag så vi valde en av de andra stigarna. Ungefär 100 meter högre så kom vi till nästa korsning. Ena vägen gick till en låst grind så vi tog den andra. Nu började vi inse att vägen som skylten pekade på förmodligen var rätt då den gick tillbaka en sväng och sedan rundade toppen på berget för att ta oss till vårt mål. Men vi hade inte lust att gå tillbaka så vi gick fågelvägen rakt in i skogen. Vi stötte på en buddistmunk som hade sitt boende mitt inne bland träden. Han gick och borstade tänderna när vi dök upp och frågade om vägen till byn Bagsu. Han gav ifrån sig något läte och en gest att vi skulle följa med honom, sedan gick han i skalmanfart genom några slätter på bergstoppen och vi följde tyst och sakta efter. Till slut så stannade han och pekade med hela handen ner för en brant men rak liten naturstig mellan träden. Till höger om stigen sluttade berget dramatiskt och ungefär 10 meter ner kunde vi se den vanliga vägen som vi gått tidigare. Vi tog oss fram och gick med trötta steg ner till byn Bagsu för vår middag.