En sådan vrede över ödeläggelsen av den gamla bron, en sådan glädje över den nya som åter förenar människorna på var sida av floden. En vacker bild av en vacker bro med all dess symbolik.
Historien om den gamla bron är inte poänglös. Det var sultanen Süleyman som på 1500-talet ville ha en bro över floden Neretva. Det första försöket gick om intet och bron rasade. Sultanen rasade också och lovade den stackars arkitekten, att han skulle bli av med huvudet om nästa brospann inte höll. Man kan ju förstå att arbetet drog ut på tiden, arkitekten ville behålla sitt huvud så länge som möjligt.
Men så var bron då äntligen klar, och då flydde arkitekten i fasa för vad som skulle ske när stöttorna togs bort. Men när de stöttor som höll upp bron togs bort, så stod bron där. Det finns lite olika historier, men nu citerar jag Populär historia, och den hävdar att stadens innevånare så småningom hittade arkitekten i full färd med att gräva sin grav. Alla de olika berättelserna utmynnar ändå i att arkitekten aldrig fick se sitt eget verk – en oändligt vacker bro. Jag har länge hört berättelserna, men aldrig sett bron, sorgligt nog.
