Dag for dag: Reisealbumet "Friårets fröjder" av Cecilajja

Ja nu var det länge sedan sist igen...måste försöka komma ihåg alltmest vad jag har gjort sedan jag skrev sist...

Jo, jag blev helt sjuk efter lite lyx, flärd och ensamhet. Jag beslutade mig därför att ta in påt riktigt hotell i Cordoba, Argentina och vila upp mig lite. (Som om jag inte gör annat under det här friåret tänker ni...:) I en stad som stänker av gamla jesuit-byar och fästningar och mycket att se tänkte jag att det var en bra ide´. Sagt och gjort. Ett rum med kabel-TV, dubbelsäng, badkar, frukostbuffe´ och vy över central-plazat senare så njöt jag till fullo i tre dagar. Det blev inte såycket gjort i sightseeing-termer, men ooooooo vad det var värt det!!

Efter jag hade flärdat klart i Cordoba tog jag en buss för att se ett av världens mäktigaste vattenfall, i plural. Ungefär 200 vattenfall är lokerade på gränsen mellan Argentina och Brasilien, Iguaçu Falls. Min vana trogen hade jag inte bokat in mig på något hostel när jag kom till byn på den Argentinska sidan. I två timmar gick jag runt och letade efter en säng att sova i, utan lycka. Det visade sig att större delen av Sydamerika hade semester och skol-lov och alla hotell, vandrarhem och andra kryp-in var upptagna. Till slut var det en vänlig själ på turistbyrån som hjälpte mig att ringa runt och jaga fast ett säng åt mig. I tre dagar gick jag runt och imponerades av dessa vattenfall, första dagens kort är räddade men minneskortet jag satte in efter den dagen verkar det som om alla korten har ätits upp. Jag ville skjuta mig när jag insåg det, de innehöll inte bara korten från Iguaçu, men också alla kort ner till Buenos Aires efter det... har sparat minneskortet, men med min tur när det gäller kameror och fotografier är det liten risk att fotografierna går att rädda.

Har, som nämnt ovan, hunnit med att göra Buenos Aires också. Hamnade bredvid en snubbe från Colombia på bussen ner till BA, Oscar. Vi strosade runt bland gatorna i BA i fyra dagar, kollade in gatuföreställningar med tango och annat, dansade lite tango med proffsen :), åt stekar och tittade ut över Rio de la Plata. Ni vet, nästan i kanten av den blåa Atlanten, och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil...osv... Buenos Aires är en helt fantastisk stad! Jag tycker oftast att en stor stad är en stor stad vart i världen man än är, men det här var ett undantag! En härlig rytm är det som ligger och bubblar där! Ett gäng finnar sm bodde på mitt hostel blev rånade med pistol vilket var mindre roligt. Men de hade gått till ett område som de hade blivit avrådda att gå till. Det är nästan så att de får skylla sig själva tycker jag.

När jag kände att jag fått så jag var nöjd i Argentina tog jag båten över till Colonia i Uruguay. En gammal hamnby/samhälle som var väldigt vacker. Tyvärr så var det snorkallt då jag kom dit. +2 grader och vindigt. Samt att det regnade dagen efter och stället jag bodde på lurade av mig mer pengar än jag skulle ha betalat, hade inte kollat upp växelkursen ordentligt... Stannade bara i en natt där för stället hade dåliga vibbar för mig. I stället åkte jag till Montevideo och mötte upp några som jag träffade i Chile min första vecka i Sydamerika. Det var jätteroligt att se dem igen och de visade mig runt i staden. Uruguay är häftigt och inte ett ställe man hör mycket om, men de har otroliga stränder och riktigt trevligt folk. Nu är det ju vinter, temeraturen var inte mycket högre än i Colonia men det gjorde mindre där av någon anledning. Ett av de fåällen jag har sett där de använder häst och vagn mitt i staden. Inte för att frakta människor allena, utan sophämtare och andra transporter sker med häst och vagn! Fler städer skulle anamma det tycker jag!

Nu drar jag upp till Brasilien och värmen i alla fall! Det torde skjuta hål i plånboken min, men det är det värt, vill ha lite värme nu på slutskedet av mitt underbara år!

Fler meningslösa inlägg tack! Du skötte dig snyggt Janne! :)

Ha ett gott sensommarryck och Hasta luego! (Perfekt nu när spanskan funkar ska det bli dags för portugesiska...:/)

P&K,
Cecilia

Jag glömde sist att nämna att jag var till Che Guevaras hem-by i Argentina, Rosario. Inte mycket till samhälle att skryta över men dock ändå... Fotona därifrån är som jag sagt tidigare, mycket osäkert om de kommer någonsin att bli skådade. Bara i mitt huvud som mentala bilder... inget att spotta åt i sig, men svårt att förklara. Det är något som bekymrar mig med att komma hem igen, trots att det ska bli sååååå fantastiskt att se alla igen, men att balansera svaren på frågan "-Så hur har du haft det?" med vad folk har tålamod/intresse av att höra & vad som kan anses vara lite överinformering och "skryt"... Kanske det låter som jag svamlar nu, men saker som har haft ett otroligt intryck på mig, kanske inte att tes väldigt extraordinärt när jag försöker reproducera det.... Nåväl...

Sedean sist har jag hunnit vara i Florianopolis, det är en stor ö, invid kusten mellan Uruguay & Rio de Janeiro. Tyckte att det var ett bra ställe att bryta av bussresan till Rio med. Det var det också, om man bortser från att det var riktigt mulet, tidvis regn och språket var vad jag skulle vilja kalla Obegripliska. De påstår att Portugesiska & Spanska är relativt likt varandra, i stort sett som Norska och Svenska. Men jag antar att i ett otränat öra kan det vara en helt annan historia. I mina öron lät det mest som en blandning av en mycket dålig version av Spanska och en hel del Ryska... Som tur var förstår de Spanska (även min) betydligt bättre än vad Spanska-talande kan förstå deras språk. Jag gjorde inte mycket där, bara spankulerade runt och njöt av värmen. En mycket behaglig omväxling till Buenos Aires vill jag lova! Sov där i fyra nätter innan jag drog vidare till Rio.

Väl i Rio hade jag blivit rekommenderad ett hostel som drevs av en från Danmark, Bo El. Läget var i Copacabana så det tyckte jag lät lovande med tanke på allt jag har hört genom tiderna om Rio. Checkade in där och den första jag träffade var en tjej från Irland som jag spenderade min första vecka i Rio med. Vi utforskade stränderna Copacabana & Ipanema, såklart. Åkte in till ett område som heter Lapa tillsammans, det är en stadsdel som de flesta av stadens konstnärer & artister bor i med tillhörande atmosfär. De har varje fredag Lapa Street Party som börjar klockan tolv på natten. Det innebär gatumusikanter, konst och det mesta som kan tänkas. Tyvärr så vet jag inte om det är åldern som börjar ta ut sin rätt eller vad det är, men jag pallar inte med så mycket nattsudd och fortfarande uppskatta det, så vi tog en taxi hem realtivt tidigt... Vi såg naturligtvis också det som Rio är mest berömd för, Jesus-statyn (som för övrigt är gjord av svensk cement) når nästan 40 meter över sin lägsta punkt. Höll på att skriva över havet...men det stämmer ju inte...:) Mäktigt bygge, men längt ifrån ett av världens "sju nya moderna underverk" som det blev vald till i början av Juli. De har fördelen med att vara många människor i Brasilien som kan rösta brara... Åkte upp till Sockertoppen, såg en fin solnedgång och hade en vacker bild över staden. Åt mat från de populära kilopris-restaurangerna som är typiskt Brasilien. En buffe' av all tänkbar mat, du tar för dig vad du är sugen på, allt från frukt till grillat kött och desserter, väger det du har tagit för dig och betalar en struntsumma för det!! Tjohoooo :)

När Sonya, Irländskan, åkte vidare tog jag siktet på Ilha Grande. En tropisk liten ö utanför Angra dos Reis, en hamnstad tvåtimmar söder om Rio. En liten ö som fortfarande är helt utan bilar, tåg och bussar. En och annan traktor kan man se om man jobbar på det, men som ni kan tänka er, en mycket behaglig och avkopplande ö. Tog en heldag ute på ett segefartyg med dykning, bad, öl, sol, sand, sjöstjärnor, färsk fisk...ja, ni förstår bilden... helt underbart!! Sov där i tre nätter innan det blev så dåligt väder att det var dags att åka tillbaka till fastlandet igen.

Väl tillbaka så var jag intresserad av att se en av dessa Favelor jag har hört så mycket om. En Favela är vad jag bäst kan översätta till en gammeldags Kåkstad. I Brasilien har det kommit till att bli det enda sättet att överleva för alltför många människor. Det började med att folk från norra och västra Brasilien flyttade in till de populära kuststäderna såsom Sao Paolo och Rio de Janiro för att skapa sig ett bättre liv. När de inte fick jobben de ville ha och situationerna inte blev till vad de hade väntat sig började de ockupera statligt ägd mark och bygga vindskydd som blev till papp, som blev till tegel och plåt. De var vanligtvis marken som var smått "otillgänglig" och avlägsen från centrumen. Dessa ställen blev mer och mer populära och tätbebyggda, utan avlopp, utan el, utan det mesta som förväntas av "normala" hem. Dessa ställen i sin tur blev attraktiva för alla sorts brottslingar och knarkhandlare som ansåg att det var ett bra ställe att gömma sig på om det skulle behövas. Nu förtiden är Favelor ett etablerat faktum i Brasilien. Över 600 Favelor finns det, BARA I RIO, med ungefär 2 miljoner innevånare i dem. (Rio har allt som allt 10 miljoner). De tror att sammanlagt i Brasilien finns det ungefär 40 miljoner peroner som bor i Favelor.

I alla fall följde jag med en Brasilienare, en Carioca som de kallar sig, Marceio till den största Favelan i Rio, Rocinha. Innevånare 200.000 människor. Marceio och hans polare har etablerat en ömsesidig respekt för varandra så det är en unik erfarenhet att besöka samhällena med honom. Jag hade för ambitione att delta i ett projekt att lära dem engelska, men jag har haft för lite tid till det den här gången, om det nu blir en nästa gång, ska jag göra det. Kan bara tala om att jag återigen uppskattar att jag blev född i relativt trygga Sverige och att jag har möjligheten att se denna värld man helst inte vill godkänna ens för sig själv att den existerar... Passerade ett par pistolbärande knarklangare som log och hejjade men jag hade blivit uppmanad att om jag skulle se karlar med pistol och kommunikationsradior, hålla ner kameran mot marken och hålla mig ur vägen (lite överflödig information tyckte jag nästan...), de skjuter först och frågar sedan om det vill sig illa... Knarkkungar som driver samhällena, enhälliga domare, ministrar och pöblar. 500.000 kg kokain per månad säljs innanför dörrarna. Polisen har ingen möjlighet att gå in och försöka "styra upp" situationen, de blir skjutna i dörren om de försöker. En mycket intressant dag.

Har i övrigt tagit det lugnt och läst en massa böcker, kollat upp om hemresan!! njutit av värmen, solen och rytmerna. Men jag är trots allt lite besviken på Rio, hade hoppats och förväntat mig mer puls, rytmer, Samba och liv...trodde inte att det var bara runt Karnevalen... Men jag har i alla fall lärt mig göra en ordentlig Capirinha!! Nationaldrycken här!! :)

Ha det gott så ses vi om inte en alltför avlägsen framtid!!

P&K
Cecilia

Ledsen att det blev en liten försenad avrundning på resan min, men här kommer två snabba avslutningsinlägg...

Med ena halvan av hjärtat tungt som en tegelsten och den andra halvan lätt som en fjäder, satte jag mig på planet som skulle ta mig från varma Rio till det norra halvklotet igen. Inte utan att jag tänkte tillbaka på mitt år med en blandning av förvirring över att det har gått så fort och febrila försök att komma ihåg allt som har hänt. För att inte tala om alla ställen som jag hittills inte har hunnit se. Jag gör mentala listor på var jag vill åka nästa gång. Vad jag vill sysselsätta mig med då och så vidare. Hamnade bredvid en kvinna från Barcelona på planet. Jag blir alldeles varm i magen när jag inser att jag verkligen kan sitta och småprata på spanska nuförtiden. Det är något konkret som jag kan ta med mig hem i alla fall. Märker att jag skriver som om livet är över för mig nu. Men jag har ju kommit mig halvvägs in på min sista destination. Jag är hos Dawn och Steve nu, tjejen jag träffade min första vecka i Bunbury. Jag passar på att hälsa på henne när jag ändå passerar England. I Newcastle upon Tyne är jag, en kuststad i norra England, riktigt vackert är det här. Höstblommor och hav. Rolig dialekt har dem också! Den är väldigt svårplacerad, en blandning av irländska, skotska och brittiska. Jag har varit på en indisk festival. England har ruskigt mycket människor från Indien och har därför massor med mat och häftig kultur inbakat i den engelska kulturen. Det har kommit så pass långt att de kallar indisk mat deras nationalrätter.

Dawns pappa är biodlare. Jag fick möjlighet att följa med honom runt för att titta till bina och ta reda på honungen. Lite läskigt är det allt att vara så nära dem. Jag har svårt att vara stilla, som man bör enligt konstens alla regler. Jag avskyr när det är ett bi eller en geting som cirkulerar runt mig. Det brukar gå bra de första sekunderna, i synnerhet om jag blundar. Men sedan springer jag som om det vore min sista stund i jordelivet. Jag fick en skyddsdräkt och gummihandskar av honom att ta på mig, sedan var det bara att sätta igång. Jag måste medge att jag var åskådare till större delen. Men till mitt försvar – jag kan ingenting om det så jag arbetade bara under befallning.

Vad som är lite mer intressant med Malcolm, Dawns pappa, är att han samarbetar med ett universitet som håller på med forskning, bland annat om bin. De håller nu på med att, med Malcolms hjälp, kolla upp om det är möjligt att lära bin att känna igen dofter. Vi var till universitetet för att se hur det gick för dem. Då frågar ni er säkert hur själva inlärningsprocessen såg ut. Ja. De hade spänt fast bina i ett sorts provrörsställ, sedan satt en student och pyste dofter ur ett rör mot biets ansikte (har bin ansikten?) och studerade dess reaktion. Om biet skickade ut tungan var det positivt men hade biet ingen reaktion var det ett negativt provsvar. Detta dokumenterades noggrant. Syftet, fick jag förklarat för mig, var att kanske, eventuellt kunna lära bina att till exempel hitta åt försvunna människor, bomber och dylikt i en avlägsen framtid. Personligen tycker jag att det verkar lite långsökt… som jag förstår det lever bin bara i ungefär en veckas tid. Följaktligen måste det vara ganska ineffektivt att träna upp nya bin varje vecka. Om de nu inte siktar på att förändra beteendet hos hela släktet förstås. Det lär väl dröja några år innan det kan bli tal om något Nobelpris i alla fall…

Veckan hos Dawn och Steve gick fort… och jag drabbades av någon shoppingdemon. Efter att ha vandrat omkring i samma kläder i ett år, verkade det som om min inre demon skulle åtgärda det problemet. Väskan var otroligt trång när jag lämnade Dawn. Dagen då det var dags att beträda svensk mark igen, för första gången på ett år, kom fortare än jag han blinka. En av mina äldsta vänner som har flyttat till Stockholm kom och hämtade mig på Arlanda tillsammans med hennes kille och hennes bebis. Bebisen hade jag bara hört talas om tidigare, hon hade mage att dyka upp, eller ut kanske är ett bättre ordval, bara några veckor efter min avfärd.

Det första jag tänkte på när jag kom ut i friska luften i Sverige var att det verkligen luktade Sverige. Det var rätt fräckt att höra svenska runt omkring sig igen också. Vi åkte hem till min kompis och satt och surrade en stund innan vi gick och lade oss. Dagen efter slappade vi rätt friskt och mot aftonsidan kom min storebror och min kusin och hämtade mig. Min bror gjorde två flugor på smällen, han hade nämligen lovat att hämta mig. Antingen på flyget i Skellefteå eller i Stockholm, så det blev det senare och han tog tillfället i akt att hälsa på våran kusin Kenneth och hans Lotta. Min ursprungsplan var att överraska allihop hemma och inte tala om när jag skulle återvända för någon. Men jag är inte sämre att jag kan ändra mig. Trots att det kändes lite surt att inte få göra min stora entré på hemmaplan fullt ut är det alltid bra med gratis skjuts. Det här är nog också ett bra tillfälle att nämna att min bror, möjligtvis som enda människa någonsin, har tagit sig in på märkvärdiga krogar på Stureplan med Foppa-tofflor och en svart t-shirt där det står ”Riktiga män luktar diesel”. Det ingick väl inte i någon obstinat plan från en bitter norrlänning, det bara slumpade sig på det viset när en enkel middag på en kvarterskrog ledde till ”- Ja, vi går på lokal!”

Jag hade inte förmånen att få se det med egna ögon, det var samma kväll som jag landade på Arlanda. Men dagen efter hade vi hade en trevlig kväll hos Kenneth och Lotta innan det var dags att bege sig norrut igen. Vi hade, i maskopi med en moster, planerat in ytterligare ett stopp hos tjocka släkten i Gästrikland. Våra kusiner Elin och Emma hade gemensam 18 och 20-årsfest så vi stövlade in där i samma veva som jag hör dem säga ”- Vet någon när Cecilia ska komma hem igen”? Vilka är oddsen att det kunde bli så perfekt? Jag stegar in och säger så nonchalant jag kan: ”- Jag tror hon har kommit hem nu.” Min andra moster trodde på fullaste allvar att hon hade blivit galen på riktigt. Det var roligt! Glädjen blev tyvärr rätt kortvarig. Vi fick vi veta att pappa åkt in på lasarettet igen. Han hade fått en till hjärtinfarkt och istället för att köra direkt hem blev det raka vägen till lasarettet i Skellefteå. Inte riktigt den perfekta platsen för att överraska familjen om att jag kommit tillbaka precis. Det visade sig att vid hans kärlsprängning en vecka innan, hade läkaren stuckit hål på en kärlvägg. Där hade det läkt in blod och orsakat infarkten.

Jag tror att mina föräldrar blev nog mer chockade än jag hade trott de skulle bli vid åsynen av mig. Reaktionen på lasarettet blev nästan ett ”jasså, du är hemma”. Men morsan sa senare att hon knappt kom ihåg något av samtalet på lasarettet, så förvånad blev hon. Mina brorsdöttrar hade också fått veta att jag var hemma innan jag träffat dem. Jag hade verkligen sett fram emot att få överraska dem själv, men den gubben gick inte.

Jaja, bara att inse att det är över för den här gången.

Så då var jag hemlös då. Jag hade skrivit hyreskontraktet på min lägenhet i ett år och det var bara till att vackert fortsätta leva ur ryggsäcken i tre veckor till. Men det var ett klokt drag av mig att komma hem något tidigare än planerat. Med facit i hand skulle det ha slutat i ett brinnande inferno om jag kommit hem fredagen och börjat om att jobba på måndagen. Det har varit nog besvärligt ändå att komma hem. Jag förstår att det kan låta konstigt, men känslan av utanförskap har varit enorm. Det har varit fantastiskt roligt att träffa alla igen, där råder det inga oklarheter. Men den första tiden av hemkomstens rosa små moln förvandlades till blytunga kättingar runt mina anklar. Det kändes som om jag stod utanför och tittade på livet här hemma. Likadant med året som just passerat och människorna här hemma. Som om jag befann mig i en soffa och tittade på filmen om mitt liv. Kanske var det jag som undermedvetet inte ville kliva på tåget tillbaka till verkligheten igen. Vad det än var så är jag glad att det gick över. Det mesta av det i alla fall.

Nog har jag förändrats under det här året, men jag kan ännu inte säga hur. Jag har inte haft tid att smälta allt ännu. Det lär nog ta ett tag innan jag hinner ikapp mig själv så pass mycket att jag kan sortera allt i huvudet. Men jag ser på världen med lite andra ögon. På gott och ont. Jag inser hur otroligt, oförskämt bra vi har det här i Sverige. Jag blir förbannad när folk har råd att köpa en ny, fin bil för flera hundra tusen kronor men gnäller om hur eländigt det är med all skatt som vi måste betala. Utan en tanke på vad det är vi egentligen slipper handskas med, tack vare de skatterna. Jag inser ju att det här kommer att vara ett problem för mig om inte jag återanpassar mig lite till det svenska tankesättet. Hoppas bara att det blir så där lagom mycket.


Nu har det ju ändå gått några månader sedan jag kom hem igen och jag tror att jag har varit mer deprimerad än jag har fattat själv. Eller deprimerad kanske är fel ord, men jag hittar inget bättre uttryck för det.. Jag har hållit mig inlåst i lägenheten utan något större socialt liv. Jag har inte haft vare sig lust eller energi till att ta mig för att göra något, vare sig för mig själv eller tillsammans med andra. Jag har gått till jobbet och när jag kommit hem har jag i stort sett bara legat i soffan eller suttit framför datorn. Det är verkligen inte likt mig att vara på det viset. Nu efteråt, när jag känner livsandarna återvända, börjar jag förstå att jag inte hunnit smälta något alls under resans gång, det har helt enkelt inte funnits tid till det. Hela tiden har det ju blivit nya upplevelser att ta till sig. Jag har bara styrt det som nyss varit åt sidan i huvudet och det har inte gett sig tillkänna förrän jag kom hem igen.

Jag har, till min egen förvåning, känt mig egennyttig om mina minnen. Som om det är tillhörigheter som jag inte vill ska skändas eller att folk förstår fast de inte kan göra det. Men återigen, jag har inte ens kunnat sortera minnena inför mig själv ännu, då blir det svårt att dela med sig av dem så att det blir rätt. Sedan har jag visst förbrukat min svenska allemansrätt att klaga. ”-Var glad för att du har skaffat dig minnen för livet!” Visst är/har jag det, fler än vad jag någonsin kommer att kunna förmedla. Men är det de minnena jag ska vara belåten med nu för resten av mitt liv eller?

Nej… jag tänker Cuba innan det blir utsatt för ”civilisationen” under en ny regim. Jag tänker Mayaindianerna i Mexico. Madagaskar. Safarin i Kenya och Tanzania. Listan är ohälsosamt lång och drömmarna är obegränsade. Är det ingen av er som har mer pengar än vad som känns bekvämt? Jag söker nämligen en ny sponsor, min gamla har just sagt upp sig…