Lørdag 8 Mars 2008 - Västerbotten
Reise: Friårets fröjder
Så då var jag hemlös då. Jag hade skrivit hyreskontraktet på min lägenhet i ett år och det var bara till att vackert fortsätta leva ur ryggsäcken i tre veckor till. Men det var ett klokt drag av mig att komma hem något tidigare än planerat. Med facit i hand skulle det ha slutat i ett brinnande inferno om jag kommit hem fredagen och börjat om att jobba på måndagen. Det har varit nog besvärligt ändå att komma hem. Jag förstår att det kan låta konstigt, men känslan av utanförskap har varit enorm. Det har varit fantastiskt roligt att träffa alla igen, där råder det inga oklarheter. Men den första tiden av hemkomstens rosa små moln förvandlades till blytunga kättingar runt mina anklar. Det kändes som om jag stod utanför och tittade på livet här hemma. Likadant med året som just passerat och människorna här hemma. Som om jag befann mig i en soffa och tittade på filmen om mitt liv. Kanske var det jag som undermedvetet inte ville kliva på tåget tillbaka till verkligheten igen. Vad det än var så är jag glad att det gick över. Det mesta av det i alla fall.
Nog har jag förändrats under det här året, men jag kan ännu inte säga hur. Jag har inte haft tid att smälta allt ännu. Det lär nog ta ett tag innan jag hinner ikapp mig själv så pass mycket att jag kan sortera allt i huvudet. Men jag ser på världen med lite andra ögon. På gott och ont. Jag inser hur otroligt, oförskämt bra vi har det här i Sverige. Jag blir förbannad när folk har råd att köpa en ny, fin bil för flera hundra tusen kronor men gnäller om hur eländigt det är med all skatt som vi måste betala. Utan en tanke på vad det är vi egentligen slipper handskas med, tack vare de skatterna. Jag inser ju att det här kommer att vara ett problem för mig om inte jag återanpassar mig lite till det svenska tankesättet. Hoppas bara att det blir så där lagom mycket.
Nu har det ju ändå gått några månader sedan jag kom hem igen och jag tror att jag har varit mer deprimerad än jag har fattat själv. Eller deprimerad kanske är fel ord, men jag hittar inget bättre uttryck för det.. Jag har hållit mig inlåst i lägenheten utan något större socialt liv. Jag har inte haft vare sig lust eller energi till att ta mig för att göra något, vare sig för mig själv eller tillsammans med andra. Jag har gått till jobbet och när jag kommit hem har jag i stort sett bara legat i soffan eller suttit framför datorn. Det är verkligen inte likt mig att vara på det viset. Nu efteråt, när jag känner livsandarna återvända, börjar jag förstå att jag inte hunnit smälta något alls under resans gång, det har helt enkelt inte funnits tid till det. Hela tiden har det ju blivit nya upplevelser att ta till sig. Jag har bara styrt det som nyss varit åt sidan i huvudet och det har inte gett sig tillkänna förrän jag kom hem igen.
Jag har, till min egen förvåning, känt mig egennyttig om mina minnen. Som om det är tillhörigheter som jag inte vill ska skändas eller att folk förstår fast de inte kan göra det. Men återigen, jag har inte ens kunnat sortera minnena inför mig själv ännu, då blir det svårt att dela med sig av dem så att det blir rätt. Sedan har jag visst förbrukat min svenska allemansrätt att klaga. ”-Var glad för att du har skaffat dig minnen för livet!” Visst är/har jag det, fler än vad jag någonsin kommer att kunna förmedla. Men är det de minnena jag ska vara belåten med nu för resten av mitt liv eller?
Nej… jag tänker Cuba innan det blir utsatt för ”civilisationen” under en ny regim. Jag tänker Mayaindianerna i Mexico. Madagaskar. Safarin i Kenya och Tanzania. Listan är ohälsosamt lång och drömmarna är obegränsade. Är det ingen av er som har mer pengar än vad som känns bekvämt? Jag söker nämligen en ny sponsor, min gamla har just sagt upp sig…
Nog har jag förändrats under det här året, men jag kan ännu inte säga hur. Jag har inte haft tid att smälta allt ännu. Det lär nog ta ett tag innan jag hinner ikapp mig själv så pass mycket att jag kan sortera allt i huvudet. Men jag ser på världen med lite andra ögon. På gott och ont. Jag inser hur otroligt, oförskämt bra vi har det här i Sverige. Jag blir förbannad när folk har råd att köpa en ny, fin bil för flera hundra tusen kronor men gnäller om hur eländigt det är med all skatt som vi måste betala. Utan en tanke på vad det är vi egentligen slipper handskas med, tack vare de skatterna. Jag inser ju att det här kommer att vara ett problem för mig om inte jag återanpassar mig lite till det svenska tankesättet. Hoppas bara att det blir så där lagom mycket.
Nu har det ju ändå gått några månader sedan jag kom hem igen och jag tror att jag har varit mer deprimerad än jag har fattat själv. Eller deprimerad kanske är fel ord, men jag hittar inget bättre uttryck för det.. Jag har hållit mig inlåst i lägenheten utan något större socialt liv. Jag har inte haft vare sig lust eller energi till att ta mig för att göra något, vare sig för mig själv eller tillsammans med andra. Jag har gått till jobbet och när jag kommit hem har jag i stort sett bara legat i soffan eller suttit framför datorn. Det är verkligen inte likt mig att vara på det viset. Nu efteråt, när jag känner livsandarna återvända, börjar jag förstå att jag inte hunnit smälta något alls under resans gång, det har helt enkelt inte funnits tid till det. Hela tiden har det ju blivit nya upplevelser att ta till sig. Jag har bara styrt det som nyss varit åt sidan i huvudet och det har inte gett sig tillkänna förrän jag kom hem igen.
Jag har, till min egen förvåning, känt mig egennyttig om mina minnen. Som om det är tillhörigheter som jag inte vill ska skändas eller att folk förstår fast de inte kan göra det. Men återigen, jag har inte ens kunnat sortera minnena inför mig själv ännu, då blir det svårt att dela med sig av dem så att det blir rätt. Sedan har jag visst förbrukat min svenska allemansrätt att klaga. ”-Var glad för att du har skaffat dig minnen för livet!” Visst är/har jag det, fler än vad jag någonsin kommer att kunna förmedla. Men är det de minnena jag ska vara belåten med nu för resten av mitt liv eller?
Nej… jag tänker Cuba innan det blir utsatt för ”civilisationen” under en ny regim. Jag tänker Mayaindianerna i Mexico. Madagaskar. Safarin i Kenya och Tanzania. Listan är ohälsosamt lång och drömmarna är obegränsade. Är det ingen av er som har mer pengar än vad som känns bekvämt? Jag söker nämligen en ny sponsor, min gamla har just sagt upp sig…
Mandag 25 Februar 2008 - Newcastle
Reise: Friårets fröjder
Ledsen att det blev en liten försenad avrundning på resan min, men här kommer två snabba avslutningsinlägg...
Med ena halvan av hjärtat tungt som en tegelsten och den andra halvan lätt som en fjäder, satte jag mig på planet som skulle ta mig från varma Rio till det norra halvklotet igen. Inte utan att jag tänkte tillbaka på mitt år med en blandning av förvirring över att det har gått så fort och febrila försök att komma ihåg allt som har hänt. För att inte tala om alla ställen som jag hittills inte har hunnit se. Jag gör mentala listor på var jag vill åka nästa gång. Vad jag vill sysselsätta mig med då och så vidare. Hamnade bredvid en kvinna från Barcelona på planet. Jag blir alldeles varm i magen när jag inser att jag verkligen kan sitta och småprata på spanska nuförtiden. Det är något konkret som jag kan ta med mig hem i alla fall. Märker att jag skriver som om livet är över för mig nu. Men jag har ju kommit mig halvvägs in på min sista destination. Jag är hos Dawn och Steve nu, tjejen jag träffade min första vecka i Bunbury. Jag passar på att hälsa på henne när jag ändå passerar England. I Newcastle upon Tyne är jag, en kuststad i norra England, riktigt vackert är det här. Höstblommor och hav. Rolig dialekt har dem också! Den är väldigt svårplacerad, en blandning av irländska, skotska och brittiska. Jag har varit på en indisk festival. England har ruskigt mycket människor från Indien och har därför massor med mat och häftig kultur inbakat i den engelska kulturen. Det har kommit så pass långt att de kallar indisk mat deras nationalrätter.
Dawns pappa är biodlare. Jag fick möjlighet att följa med honom runt för att titta till bina och ta reda på honungen. Lite läskigt är det allt att vara så nära dem. Jag har svårt att vara stilla, som man bör enligt konstens alla regler. Jag avskyr när det är ett bi eller en geting som cirkulerar runt mig. Det brukar gå bra de första sekunderna, i synnerhet om jag blundar. Men sedan springer jag som om det vore min sista stund i jordelivet. Jag fick en skyddsdräkt och gummihandskar av honom att ta på mig, sedan var det bara att sätta igång. Jag måste medge att jag var åskådare till större delen. Men till mitt försvar – jag kan ingenting om det så jag arbetade bara under befallning.
Vad som är lite mer intressant med Malcolm, Dawns pappa, är att han samarbetar med ett universitet som håller på med forskning, bland annat om bin. De håller nu på med att, med Malcolms hjälp, kolla upp om det är möjligt att lära bin att känna igen dofter. Vi var till universitetet för att se hur det gick för dem. Då frågar ni er säkert hur själva inlärningsprocessen såg ut. Ja. De hade spänt fast bina i ett sorts provrörsställ, sedan satt en student och pyste dofter ur ett rör mot biets ansikte (har bin ansikten?) och studerade dess reaktion. Om biet skickade ut tungan var det positivt men hade biet ingen reaktion var det ett negativt provsvar. Detta dokumenterades noggrant. Syftet, fick jag förklarat för mig, var att kanske, eventuellt kunna lära bina att till exempel hitta åt försvunna människor, bomber och dylikt i en avlägsen framtid. Personligen tycker jag att det verkar lite långsökt… som jag förstår det lever bin bara i ungefär en veckas tid. Följaktligen måste det vara ganska ineffektivt att träna upp nya bin varje vecka. Om de nu inte siktar på att förändra beteendet hos hela släktet förstås. Det lär väl dröja några år innan det kan bli tal om något Nobelpris i alla fall…
Veckan hos Dawn och Steve gick fort… och jag drabbades av någon shoppingdemon. Efter att ha vandrat omkring i samma kläder i ett år, verkade det som om min inre demon skulle åtgärda det problemet. Väskan var otroligt trång när jag lämnade Dawn. Dagen då det var dags att beträda svensk mark igen, för första gången på ett år, kom fortare än jag han blinka. En av mina äldsta vänner som har flyttat till Stockholm kom och hämtade mig på Arlanda tillsammans med hennes kille och hennes bebis. Bebisen hade jag bara hört talas om tidigare, hon hade mage att dyka upp, eller ut kanske är ett bättre ordval, bara några veckor efter min avfärd.
Det första jag tänkte på när jag kom ut i friska luften i Sverige var att det verkligen luktade Sverige. Det var rätt fräckt att höra svenska runt omkring sig igen också. Vi åkte hem till min kompis och satt och surrade en stund innan vi gick och lade oss. Dagen efter slappade vi rätt friskt och mot aftonsidan kom min storebror och min kusin och hämtade mig. Min bror gjorde två flugor på smällen, han hade nämligen lovat att hämta mig. Antingen på flyget i Skellefteå eller i Stockholm, så det blev det senare och han tog tillfället i akt att hälsa på våran kusin Kenneth och hans Lotta. Min ursprungsplan var att överraska allihop hemma och inte tala om när jag skulle återvända för någon. Men jag är inte sämre att jag kan ändra mig. Trots att det kändes lite surt att inte få göra min stora entré på hemmaplan fullt ut är det alltid bra med gratis skjuts. Det här är nog också ett bra tillfälle att nämna att min bror, möjligtvis som enda människa någonsin, har tagit sig in på märkvärdiga krogar på Stureplan med Foppa-tofflor och en svart t-shirt där det står ”Riktiga män luktar diesel”. Det ingick väl inte i någon obstinat plan från en bitter norrlänning, det bara slumpade sig på det viset när en enkel middag på en kvarterskrog ledde till ”- Ja, vi går på lokal!”
Jag hade inte förmånen att få se det med egna ögon, det var samma kväll som jag landade på Arlanda. Men dagen efter hade vi hade en trevlig kväll hos Kenneth och Lotta innan det var dags att bege sig norrut igen. Vi hade, i maskopi med en moster, planerat in ytterligare ett stopp hos tjocka släkten i Gästrikland. Våra kusiner Elin och Emma hade gemensam 18 och 20-årsfest så vi stövlade in där i samma veva som jag hör dem säga ”- Vet någon när Cecilia ska komma hem igen”? Vilka är oddsen att det kunde bli så perfekt? Jag stegar in och säger så nonchalant jag kan: ”- Jag tror hon har kommit hem nu.” Min andra moster trodde på fullaste allvar att hon hade blivit galen på riktigt. Det var roligt! Glädjen blev tyvärr rätt kortvarig. Vi fick vi veta att pappa åkt in på lasarettet igen. Han hade fått en till hjärtinfarkt och istället för att köra direkt hem blev det raka vägen till lasarettet i Skellefteå. Inte riktigt den perfekta platsen för att överraska familjen om att jag kommit tillbaka precis. Det visade sig att vid hans kärlsprängning en vecka innan, hade läkaren stuckit hål på en kärlvägg. Där hade det läkt in blod och orsakat infarkten.
Jag tror att mina föräldrar blev nog mer chockade än jag hade trott de skulle bli vid åsynen av mig. Reaktionen på lasarettet blev nästan ett ”jasså, du är hemma”. Men morsan sa senare att hon knappt kom ihåg något av samtalet på lasarettet, så förvånad blev hon. Mina brorsdöttrar hade också fått veta att jag var hemma innan jag träffat dem. Jag hade verkligen sett fram emot att få överraska dem själv, men den gubben gick inte.
Jaja, bara att inse att det är över för den här gången.
Med ena halvan av hjärtat tungt som en tegelsten och den andra halvan lätt som en fjäder, satte jag mig på planet som skulle ta mig från varma Rio till det norra halvklotet igen. Inte utan att jag tänkte tillbaka på mitt år med en blandning av förvirring över att det har gått så fort och febrila försök att komma ihåg allt som har hänt. För att inte tala om alla ställen som jag hittills inte har hunnit se. Jag gör mentala listor på var jag vill åka nästa gång. Vad jag vill sysselsätta mig med då och så vidare. Hamnade bredvid en kvinna från Barcelona på planet. Jag blir alldeles varm i magen när jag inser att jag verkligen kan sitta och småprata på spanska nuförtiden. Det är något konkret som jag kan ta med mig hem i alla fall. Märker att jag skriver som om livet är över för mig nu. Men jag har ju kommit mig halvvägs in på min sista destination. Jag är hos Dawn och Steve nu, tjejen jag träffade min första vecka i Bunbury. Jag passar på att hälsa på henne när jag ändå passerar England. I Newcastle upon Tyne är jag, en kuststad i norra England, riktigt vackert är det här. Höstblommor och hav. Rolig dialekt har dem också! Den är väldigt svårplacerad, en blandning av irländska, skotska och brittiska. Jag har varit på en indisk festival. England har ruskigt mycket människor från Indien och har därför massor med mat och häftig kultur inbakat i den engelska kulturen. Det har kommit så pass långt att de kallar indisk mat deras nationalrätter.
Dawns pappa är biodlare. Jag fick möjlighet att följa med honom runt för att titta till bina och ta reda på honungen. Lite läskigt är det allt att vara så nära dem. Jag har svårt att vara stilla, som man bör enligt konstens alla regler. Jag avskyr när det är ett bi eller en geting som cirkulerar runt mig. Det brukar gå bra de första sekunderna, i synnerhet om jag blundar. Men sedan springer jag som om det vore min sista stund i jordelivet. Jag fick en skyddsdräkt och gummihandskar av honom att ta på mig, sedan var det bara att sätta igång. Jag måste medge att jag var åskådare till större delen. Men till mitt försvar – jag kan ingenting om det så jag arbetade bara under befallning.
Vad som är lite mer intressant med Malcolm, Dawns pappa, är att han samarbetar med ett universitet som håller på med forskning, bland annat om bin. De håller nu på med att, med Malcolms hjälp, kolla upp om det är möjligt att lära bin att känna igen dofter. Vi var till universitetet för att se hur det gick för dem. Då frågar ni er säkert hur själva inlärningsprocessen såg ut. Ja. De hade spänt fast bina i ett sorts provrörsställ, sedan satt en student och pyste dofter ur ett rör mot biets ansikte (har bin ansikten?) och studerade dess reaktion. Om biet skickade ut tungan var det positivt men hade biet ingen reaktion var det ett negativt provsvar. Detta dokumenterades noggrant. Syftet, fick jag förklarat för mig, var att kanske, eventuellt kunna lära bina att till exempel hitta åt försvunna människor, bomber och dylikt i en avlägsen framtid. Personligen tycker jag att det verkar lite långsökt… som jag förstår det lever bin bara i ungefär en veckas tid. Följaktligen måste det vara ganska ineffektivt att träna upp nya bin varje vecka. Om de nu inte siktar på att förändra beteendet hos hela släktet förstås. Det lär väl dröja några år innan det kan bli tal om något Nobelpris i alla fall…
Veckan hos Dawn och Steve gick fort… och jag drabbades av någon shoppingdemon. Efter att ha vandrat omkring i samma kläder i ett år, verkade det som om min inre demon skulle åtgärda det problemet. Väskan var otroligt trång när jag lämnade Dawn. Dagen då det var dags att beträda svensk mark igen, för första gången på ett år, kom fortare än jag han blinka. En av mina äldsta vänner som har flyttat till Stockholm kom och hämtade mig på Arlanda tillsammans med hennes kille och hennes bebis. Bebisen hade jag bara hört talas om tidigare, hon hade mage att dyka upp, eller ut kanske är ett bättre ordval, bara några veckor efter min avfärd.
Det första jag tänkte på när jag kom ut i friska luften i Sverige var att det verkligen luktade Sverige. Det var rätt fräckt att höra svenska runt omkring sig igen också. Vi åkte hem till min kompis och satt och surrade en stund innan vi gick och lade oss. Dagen efter slappade vi rätt friskt och mot aftonsidan kom min storebror och min kusin och hämtade mig. Min bror gjorde två flugor på smällen, han hade nämligen lovat att hämta mig. Antingen på flyget i Skellefteå eller i Stockholm, så det blev det senare och han tog tillfället i akt att hälsa på våran kusin Kenneth och hans Lotta. Min ursprungsplan var att överraska allihop hemma och inte tala om när jag skulle återvända för någon. Men jag är inte sämre att jag kan ändra mig. Trots att det kändes lite surt att inte få göra min stora entré på hemmaplan fullt ut är det alltid bra med gratis skjuts. Det här är nog också ett bra tillfälle att nämna att min bror, möjligtvis som enda människa någonsin, har tagit sig in på märkvärdiga krogar på Stureplan med Foppa-tofflor och en svart t-shirt där det står ”Riktiga män luktar diesel”. Det ingick väl inte i någon obstinat plan från en bitter norrlänning, det bara slumpade sig på det viset när en enkel middag på en kvarterskrog ledde till ”- Ja, vi går på lokal!”
Jag hade inte förmånen att få se det med egna ögon, det var samma kväll som jag landade på Arlanda. Men dagen efter hade vi hade en trevlig kväll hos Kenneth och Lotta innan det var dags att bege sig norrut igen. Vi hade, i maskopi med en moster, planerat in ytterligare ett stopp hos tjocka släkten i Gästrikland. Våra kusiner Elin och Emma hade gemensam 18 och 20-årsfest så vi stövlade in där i samma veva som jag hör dem säga ”- Vet någon när Cecilia ska komma hem igen”? Vilka är oddsen att det kunde bli så perfekt? Jag stegar in och säger så nonchalant jag kan: ”- Jag tror hon har kommit hem nu.” Min andra moster trodde på fullaste allvar att hon hade blivit galen på riktigt. Det var roligt! Glädjen blev tyvärr rätt kortvarig. Vi fick vi veta att pappa åkt in på lasarettet igen. Han hade fått en till hjärtinfarkt och istället för att köra direkt hem blev det raka vägen till lasarettet i Skellefteå. Inte riktigt den perfekta platsen för att överraska familjen om att jag kommit tillbaka precis. Det visade sig att vid hans kärlsprängning en vecka innan, hade läkaren stuckit hål på en kärlvägg. Där hade det läkt in blod och orsakat infarkten.
Jag tror att mina föräldrar blev nog mer chockade än jag hade trott de skulle bli vid åsynen av mig. Reaktionen på lasarettet blev nästan ett ”jasså, du är hemma”. Men morsan sa senare att hon knappt kom ihåg något av samtalet på lasarettet, så förvånad blev hon. Mina brorsdöttrar hade också fått veta att jag var hemma innan jag träffat dem. Jag hade verkligen sett fram emot att få överraska dem själv, men den gubben gick inte.
Jaja, bara att inse att det är över för den här gången.
Tirsdag 28 August 2007 - Rio de Janeiro
Reise: Friårets fröjder
Jag glömde sist att nämna att jag var till Che Guevaras hem-by i Argentina, Rosario. Inte mycket till samhälle att skryta över men dock ändå... Fotona därifrån är som jag sagt tidigare, mycket osäkert om de kommer någonsin att bli skådade. Bara i mitt huvud som mentala bilder... inget att spotta åt i sig, men svårt att förklara. Det är något som bekymrar mig med att komma hem igen, trots att det ska bli sååååå fantastiskt att se alla igen, men att balansera svaren på frågan "-Så hur har du haft det?" med vad folk har tålamod/intresse av att höra & vad som kan anses vara lite överinformering och "skryt"... Kanske det låter som jag svamlar nu, men saker som har haft ett otroligt intryck på mig, kanske inte att tes väldigt extraordinärt när jag försöker reproducera det.... Nåväl...
Sedean sist har jag hunnit vara i Florianopolis, det är en stor ö, invid kusten mellan Uruguay & Rio de Janeiro. Tyckte att det var ett bra ställe att bryta av bussresan till Rio med. Det var det också, om man bortser från att det var riktigt mulet, tidvis regn och språket var vad jag skulle vilja kalla Obegripliska. De påstår att Portugesiska & Spanska är relativt likt varandra, i stort sett som Norska och Svenska. Men jag antar att i ett otränat öra kan det vara en helt annan historia. I mina öron lät det mest som en blandning av en mycket dålig version av Spanska och en hel del Ryska... Som tur var förstår de Spanska (även min) betydligt bättre än vad Spanska-talande kan förstå deras språk. Jag gjorde inte mycket där, bara spankulerade runt och njöt av värmen. En mycket behaglig omväxling till Buenos Aires vill jag lova! Sov där i fyra nätter innan jag drog vidare till Rio.
Väl i Rio hade jag blivit rekommenderad ett hostel som drevs av en från Danmark, Bo El. Läget var i Copacabana så det tyckte jag lät lovande med tanke på allt jag har hört genom tiderna om Rio. Checkade in där och den första jag träffade var en tjej från Irland som jag spenderade min första vecka i Rio med. Vi utforskade stränderna Copacabana & Ipanema, såklart. Åkte in till ett område som heter Lapa tillsammans, det är en stadsdel som de flesta av stadens konstnärer & artister bor i med tillhörande atmosfär. De har varje fredag Lapa Street Party som börjar klockan tolv på natten. Det innebär gatumusikanter, konst och det mesta som kan tänkas. Tyvärr så vet jag inte om det är åldern som börjar ta ut sin rätt eller vad det är, men jag pallar inte med så mycket nattsudd och fortfarande uppskatta det, så vi tog en taxi hem realtivt tidigt... Vi såg naturligtvis också det som Rio är mest berömd för, Jesus-statyn (som för övrigt är gjord av svensk cement) når nästan 40 meter över sin lägsta punkt. Höll på att skriva över havet...men det stämmer ju inte...:) Mäktigt bygge, men längt ifrån ett av världens "sju nya moderna underverk" som det blev vald till i början av Juli. De har fördelen med att vara många människor i Brasilien som kan rösta brara... Åkte upp till Sockertoppen, såg en fin solnedgång och hade en vacker bild över staden. Åt mat från de populära kilopris-restaurangerna som är typiskt Brasilien. En buffe' av all tänkbar mat, du tar för dig vad du är sugen på, allt från frukt till grillat kött och desserter, väger det du har tagit för dig och betalar en struntsumma för det!! Tjohoooo :)
När Sonya, Irländskan, åkte vidare tog jag siktet på Ilha Grande. En tropisk liten ö utanför Angra dos Reis, en hamnstad tvåtimmar söder om Rio. En liten ö som fortfarande är helt utan bilar, tåg och bussar. En och annan traktor kan man se om man jobbar på det, men som ni kan tänka er, en mycket behaglig och avkopplande ö. Tog en heldag ute på ett segefartyg med dykning, bad, öl, sol, sand, sjöstjärnor, färsk fisk...ja, ni förstår bilden... helt underbart!! Sov där i tre nätter innan det blev så dåligt väder att det var dags att åka tillbaka till fastlandet igen.
Väl tillbaka så var jag intresserad av att se en av dessa Favelor jag har hört så mycket om. En Favela är vad jag bäst kan översätta till en gammeldags Kåkstad. I Brasilien har det kommit till att bli det enda sättet att överleva för alltför många människor. Det började med att folk från norra och västra Brasilien flyttade in till de populära kuststäderna såsom Sao Paolo och Rio de Janiro för att skapa sig ett bättre liv. När de inte fick jobben de ville ha och situationerna inte blev till vad de hade väntat sig började de ockupera statligt ägd mark och bygga vindskydd som blev till papp, som blev till tegel och plåt. De var vanligtvis marken som var smått "otillgänglig" och avlägsen från centrumen. Dessa ställen blev mer och mer populära och tätbebyggda, utan avlopp, utan el, utan det mesta som förväntas av "normala" hem. Dessa ställen i sin tur blev attraktiva för alla sorts brottslingar och knarkhandlare som ansåg att det var ett bra ställe att gömma sig på om det skulle behövas. Nu förtiden är Favelor ett etablerat faktum i Brasilien. Över 600 Favelor finns det, BARA I RIO, med ungefär 2 miljoner innevånare i dem. (Rio har allt som allt 10 miljoner). De tror att sammanlagt i Brasilien finns det ungefär 40 miljoner peroner som bor i Favelor.
I alla fall följde jag med en Brasilienare, en Carioca som de kallar sig, Marceio till den största Favelan i Rio, Rocinha. Innevånare 200.000 människor. Marceio och hans polare har etablerat en ömsesidig respekt för varandra så det är en unik erfarenhet att besöka samhällena med honom. Jag hade för ambitione att delta i ett projekt att lära dem engelska, men jag har haft för lite tid till det den här gången, om det nu blir en nästa gång, ska jag göra det. Kan bara tala om att jag återigen uppskattar att jag blev född i relativt trygga Sverige och att jag har möjligheten att se denna värld man helst inte vill godkänna ens för sig själv att den existerar... Passerade ett par pistolbärande knarklangare som log och hejjade men jag hade blivit uppmanad att om jag skulle se karlar med pistol och kommunikationsradior, hålla ner kameran mot marken och hålla mig ur vägen (lite överflödig information tyckte jag nästan...), de skjuter först och frågar sedan om det vill sig illa... Knarkkungar som driver samhällena, enhälliga domare, ministrar och pöblar. 500.000 kg kokain per månad säljs innanför dörrarna. Polisen har ingen möjlighet att gå in och försöka "styra upp" situationen, de blir skjutna i dörren om de försöker. En mycket intressant dag.
Har i övrigt tagit det lugnt och läst en massa böcker, kollat upp om hemresan!! njutit av värmen, solen och rytmerna. Men jag är trots allt lite besviken på Rio, hade hoppats och förväntat mig mer puls, rytmer, Samba och liv...trodde inte att det var bara runt Karnevalen... Men jag har i alla fall lärt mig göra en ordentlig Capirinha!! Nationaldrycken här!! :)
Ha det gott så ses vi om inte en alltför avlägsen framtid!!
P&K
Cecilia
Sedean sist har jag hunnit vara i Florianopolis, det är en stor ö, invid kusten mellan Uruguay & Rio de Janeiro. Tyckte att det var ett bra ställe att bryta av bussresan till Rio med. Det var det också, om man bortser från att det var riktigt mulet, tidvis regn och språket var vad jag skulle vilja kalla Obegripliska. De påstår att Portugesiska & Spanska är relativt likt varandra, i stort sett som Norska och Svenska. Men jag antar att i ett otränat öra kan det vara en helt annan historia. I mina öron lät det mest som en blandning av en mycket dålig version av Spanska och en hel del Ryska... Som tur var förstår de Spanska (även min) betydligt bättre än vad Spanska-talande kan förstå deras språk. Jag gjorde inte mycket där, bara spankulerade runt och njöt av värmen. En mycket behaglig omväxling till Buenos Aires vill jag lova! Sov där i fyra nätter innan jag drog vidare till Rio.
Väl i Rio hade jag blivit rekommenderad ett hostel som drevs av en från Danmark, Bo El. Läget var i Copacabana så det tyckte jag lät lovande med tanke på allt jag har hört genom tiderna om Rio. Checkade in där och den första jag träffade var en tjej från Irland som jag spenderade min första vecka i Rio med. Vi utforskade stränderna Copacabana & Ipanema, såklart. Åkte in till ett område som heter Lapa tillsammans, det är en stadsdel som de flesta av stadens konstnärer & artister bor i med tillhörande atmosfär. De har varje fredag Lapa Street Party som börjar klockan tolv på natten. Det innebär gatumusikanter, konst och det mesta som kan tänkas. Tyvärr så vet jag inte om det är åldern som börjar ta ut sin rätt eller vad det är, men jag pallar inte med så mycket nattsudd och fortfarande uppskatta det, så vi tog en taxi hem realtivt tidigt... Vi såg naturligtvis också det som Rio är mest berömd för, Jesus-statyn (som för övrigt är gjord av svensk cement) når nästan 40 meter över sin lägsta punkt. Höll på att skriva över havet...men det stämmer ju inte...:) Mäktigt bygge, men längt ifrån ett av världens "sju nya moderna underverk" som det blev vald till i början av Juli. De har fördelen med att vara många människor i Brasilien som kan rösta brara... Åkte upp till Sockertoppen, såg en fin solnedgång och hade en vacker bild över staden. Åt mat från de populära kilopris-restaurangerna som är typiskt Brasilien. En buffe' av all tänkbar mat, du tar för dig vad du är sugen på, allt från frukt till grillat kött och desserter, väger det du har tagit för dig och betalar en struntsumma för det!! Tjohoooo :)
När Sonya, Irländskan, åkte vidare tog jag siktet på Ilha Grande. En tropisk liten ö utanför Angra dos Reis, en hamnstad tvåtimmar söder om Rio. En liten ö som fortfarande är helt utan bilar, tåg och bussar. En och annan traktor kan man se om man jobbar på det, men som ni kan tänka er, en mycket behaglig och avkopplande ö. Tog en heldag ute på ett segefartyg med dykning, bad, öl, sol, sand, sjöstjärnor, färsk fisk...ja, ni förstår bilden... helt underbart!! Sov där i tre nätter innan det blev så dåligt väder att det var dags att åka tillbaka till fastlandet igen.
Väl tillbaka så var jag intresserad av att se en av dessa Favelor jag har hört så mycket om. En Favela är vad jag bäst kan översätta till en gammeldags Kåkstad. I Brasilien har det kommit till att bli det enda sättet att överleva för alltför många människor. Det började med att folk från norra och västra Brasilien flyttade in till de populära kuststäderna såsom Sao Paolo och Rio de Janiro för att skapa sig ett bättre liv. När de inte fick jobben de ville ha och situationerna inte blev till vad de hade väntat sig började de ockupera statligt ägd mark och bygga vindskydd som blev till papp, som blev till tegel och plåt. De var vanligtvis marken som var smått "otillgänglig" och avlägsen från centrumen. Dessa ställen blev mer och mer populära och tätbebyggda, utan avlopp, utan el, utan det mesta som förväntas av "normala" hem. Dessa ställen i sin tur blev attraktiva för alla sorts brottslingar och knarkhandlare som ansåg att det var ett bra ställe att gömma sig på om det skulle behövas. Nu förtiden är Favelor ett etablerat faktum i Brasilien. Över 600 Favelor finns det, BARA I RIO, med ungefär 2 miljoner innevånare i dem. (Rio har allt som allt 10 miljoner). De tror att sammanlagt i Brasilien finns det ungefär 40 miljoner peroner som bor i Favelor.
I alla fall följde jag med en Brasilienare, en Carioca som de kallar sig, Marceio till den största Favelan i Rio, Rocinha. Innevånare 200.000 människor. Marceio och hans polare har etablerat en ömsesidig respekt för varandra så det är en unik erfarenhet att besöka samhällena med honom. Jag hade för ambitione att delta i ett projekt att lära dem engelska, men jag har haft för lite tid till det den här gången, om det nu blir en nästa gång, ska jag göra det. Kan bara tala om att jag återigen uppskattar att jag blev född i relativt trygga Sverige och att jag har möjligheten att se denna värld man helst inte vill godkänna ens för sig själv att den existerar... Passerade ett par pistolbärande knarklangare som log och hejjade men jag hade blivit uppmanad att om jag skulle se karlar med pistol och kommunikationsradior, hålla ner kameran mot marken och hålla mig ur vägen (lite överflödig information tyckte jag nästan...), de skjuter först och frågar sedan om det vill sig illa... Knarkkungar som driver samhällena, enhälliga domare, ministrar och pöblar. 500.000 kg kokain per månad säljs innanför dörrarna. Polisen har ingen möjlighet att gå in och försöka "styra upp" situationen, de blir skjutna i dörren om de försöker. En mycket intressant dag.
Har i övrigt tagit det lugnt och läst en massa böcker, kollat upp om hemresan!! njutit av värmen, solen och rytmerna. Men jag är trots allt lite besviken på Rio, hade hoppats och förväntat mig mer puls, rytmer, Samba och liv...trodde inte att det var bara runt Karnevalen... Men jag har i alla fall lärt mig göra en ordentlig Capirinha!! Nationaldrycken här!! :)
Ha det gott så ses vi om inte en alltför avlägsen framtid!!
P&K
Cecilia
Mandag 6 August 2007 - Montevideo
Reise: Friårets fröjder
Ja nu var det länge sedan sist igen...måste försöka komma ihåg alltmest vad jag har gjort sedan jag skrev sist...
Jo, jag blev helt sjuk efter lite lyx, flärd och ensamhet. Jag beslutade mig därför att ta in påt riktigt hotell i Cordoba, Argentina och vila upp mig lite. (Som om jag inte gör annat under det här friåret tänker ni...:) I en stad som stänker av gamla jesuit-byar och fästningar och mycket att se tänkte jag att det var en bra ide´. Sagt och gjort. Ett rum med kabel-TV, dubbelsäng, badkar, frukostbuffe´ och vy över central-plazat senare så njöt jag till fullo i tre dagar. Det blev inte såycket gjort i sightseeing-termer, men ooooooo vad det var värt det!!
Efter jag hade flärdat klart i Cordoba tog jag en buss för att se ett av världens mäktigaste vattenfall, i plural. Ungefär 200 vattenfall är lokerade på gränsen mellan Argentina och Brasilien, Iguaçu Falls. Min vana trogen hade jag inte bokat in mig på något hostel när jag kom till byn på den Argentinska sidan. I två timmar gick jag runt och letade efter en säng att sova i, utan lycka. Det visade sig att större delen av Sydamerika hade semester och skol-lov och alla hotell, vandrarhem och andra kryp-in var upptagna. Till slut var det en vänlig själ på turistbyrån som hjälpte mig att ringa runt och jaga fast ett säng åt mig. I tre dagar gick jag runt och imponerades av dessa vattenfall, första dagens kort är räddade men minneskortet jag satte in efter den dagen verkar det som om alla korten har ätits upp. Jag ville skjuta mig när jag insåg det, de innehöll inte bara korten från Iguaçu, men också alla kort ner till Buenos Aires efter det... har sparat minneskortet, men med min tur när det gäller kameror och fotografier är det liten risk att fotografierna går att rädda.
Har, som nämnt ovan, hunnit med att göra Buenos Aires också. Hamnade bredvid en snubbe från Colombia på bussen ner till BA, Oscar. Vi strosade runt bland gatorna i BA i fyra dagar, kollade in gatuföreställningar med tango och annat, dansade lite tango med proffsen :), åt stekar och tittade ut över Rio de la Plata. Ni vet, nästan i kanten av den blåa Atlanten, och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil...osv... Buenos Aires är en helt fantastisk stad! Jag tycker oftast att en stor stad är en stor stad vart i världen man än är, men det här var ett undantag! En härlig rytm är det som ligger och bubblar där! Ett gäng finnar sm bodde på mitt hostel blev rånade med pistol vilket var mindre roligt. Men de hade gått till ett område som de hade blivit avrådda att gå till. Det är nästan så att de får skylla sig själva tycker jag.
När jag kände att jag fått så jag var nöjd i Argentina tog jag båten över till Colonia i Uruguay. En gammal hamnby/samhälle som var väldigt vacker. Tyvärr så var det snorkallt då jag kom dit. +2 grader och vindigt. Samt att det regnade dagen efter och stället jag bodde på lurade av mig mer pengar än jag skulle ha betalat, hade inte kollat upp växelkursen ordentligt... Stannade bara i en natt där för stället hade dåliga vibbar för mig. I stället åkte jag till Montevideo och mötte upp några som jag träffade i Chile min första vecka i Sydamerika. Det var jätteroligt att se dem igen och de visade mig runt i staden. Uruguay är häftigt och inte ett ställe man hör mycket om, men de har otroliga stränder och riktigt trevligt folk. Nu är det ju vinter, temeraturen var inte mycket högre än i Colonia men det gjorde mindre där av någon anledning. Ett av de fåällen jag har sett där de använder häst och vagn mitt i staden. Inte för att frakta människor allena, utan sophämtare och andra transporter sker med häst och vagn! Fler städer skulle anamma det tycker jag!
Nu drar jag upp till Brasilien och värmen i alla fall! Det torde skjuta hål i plånboken min, men det är det värt, vill ha lite värme nu på slutskedet av mitt underbara år!
Fler meningslösa inlägg tack! Du skötte dig snyggt Janne! :)
Ha ett gott sensommarryck och Hasta luego! (Perfekt nu när spanskan funkar ska det bli dags för portugesiska...:/)
P&K,
Cecilia
Jo, jag blev helt sjuk efter lite lyx, flärd och ensamhet. Jag beslutade mig därför att ta in påt riktigt hotell i Cordoba, Argentina och vila upp mig lite. (Som om jag inte gör annat under det här friåret tänker ni...:) I en stad som stänker av gamla jesuit-byar och fästningar och mycket att se tänkte jag att det var en bra ide´. Sagt och gjort. Ett rum med kabel-TV, dubbelsäng, badkar, frukostbuffe´ och vy över central-plazat senare så njöt jag till fullo i tre dagar. Det blev inte såycket gjort i sightseeing-termer, men ooooooo vad det var värt det!!
Efter jag hade flärdat klart i Cordoba tog jag en buss för att se ett av världens mäktigaste vattenfall, i plural. Ungefär 200 vattenfall är lokerade på gränsen mellan Argentina och Brasilien, Iguaçu Falls. Min vana trogen hade jag inte bokat in mig på något hostel när jag kom till byn på den Argentinska sidan. I två timmar gick jag runt och letade efter en säng att sova i, utan lycka. Det visade sig att större delen av Sydamerika hade semester och skol-lov och alla hotell, vandrarhem och andra kryp-in var upptagna. Till slut var det en vänlig själ på turistbyrån som hjälpte mig att ringa runt och jaga fast ett säng åt mig. I tre dagar gick jag runt och imponerades av dessa vattenfall, första dagens kort är räddade men minneskortet jag satte in efter den dagen verkar det som om alla korten har ätits upp. Jag ville skjuta mig när jag insåg det, de innehöll inte bara korten från Iguaçu, men också alla kort ner till Buenos Aires efter det... har sparat minneskortet, men med min tur när det gäller kameror och fotografier är det liten risk att fotografierna går att rädda.
Har, som nämnt ovan, hunnit med att göra Buenos Aires också. Hamnade bredvid en snubbe från Colombia på bussen ner till BA, Oscar. Vi strosade runt bland gatorna i BA i fyra dagar, kollade in gatuföreställningar med tango och annat, dansade lite tango med proffsen :), åt stekar och tittade ut över Rio de la Plata. Ni vet, nästan i kanten av den blåa Atlanten, och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil...osv... Buenos Aires är en helt fantastisk stad! Jag tycker oftast att en stor stad är en stor stad vart i världen man än är, men det här var ett undantag! En härlig rytm är det som ligger och bubblar där! Ett gäng finnar sm bodde på mitt hostel blev rånade med pistol vilket var mindre roligt. Men de hade gått till ett område som de hade blivit avrådda att gå till. Det är nästan så att de får skylla sig själva tycker jag.
När jag kände att jag fått så jag var nöjd i Argentina tog jag båten över till Colonia i Uruguay. En gammal hamnby/samhälle som var väldigt vacker. Tyvärr så var det snorkallt då jag kom dit. +2 grader och vindigt. Samt att det regnade dagen efter och stället jag bodde på lurade av mig mer pengar än jag skulle ha betalat, hade inte kollat upp växelkursen ordentligt... Stannade bara i en natt där för stället hade dåliga vibbar för mig. I stället åkte jag till Montevideo och mötte upp några som jag träffade i Chile min första vecka i Sydamerika. Det var jätteroligt att se dem igen och de visade mig runt i staden. Uruguay är häftigt och inte ett ställe man hör mycket om, men de har otroliga stränder och riktigt trevligt folk. Nu är det ju vinter, temeraturen var inte mycket högre än i Colonia men det gjorde mindre där av någon anledning. Ett av de fåällen jag har sett där de använder häst och vagn mitt i staden. Inte för att frakta människor allena, utan sophämtare och andra transporter sker med häst och vagn! Fler städer skulle anamma det tycker jag!
Nu drar jag upp till Brasilien och värmen i alla fall! Det torde skjuta hål i plånboken min, men det är det värt, vill ha lite värme nu på slutskedet av mitt underbara år!
Fler meningslösa inlägg tack! Du skötte dig snyggt Janne! :)
Ha ett gott sensommarryck och Hasta luego! (Perfekt nu när spanskan funkar ska det bli dags för portugesiska...:/)
P&K,
Cecilia
Torsdag 19 Juli 2007 - Arequipa
Reise: Friårets fröjder
Efter vi lämnade Cuzco började det hetta till ordentligt bland Peruanerna...jag trodde att det skulle vara över med strejker, våld och protester när vi kom in i det turist-späckade Peru, men ack vad jag bedrog mig! Bolivia var lugnt jämförelsevis!
Åkte till Perus näst största stad, Arequipa för att göra världens djupaste Canyon, Colca Canyon. Vi siktade in oss på en tre-dagars-trekking som verkade vettig. Det visade sig att en engelskman som Rodney hade rest med tidigare var med på samma trekk, samt 4 personer från Frankrike. Trekken var mycket imponerande måste jag säga, vackert så det förslår, med en liten tropisk oas i botten av Canyonen där vi badade i naturliga källor och drack ett par öl eller blev det fyra...? Goda var de i alla fall efter en fem timmars vandrande. Andra natten blev jag, Keith (engelskmannen) och Rodney visade in i ett ¨rum¨som vi var tilldelade för natten. Jag skulle vilja beskriva det mer som ett trädgårdsstängsel, väggarna var gjorda av bambu-rör, vilket i sig inte är något fel i, men jag skulle ha fördedragit om de hade knutit ihop dem lite tätare... Ungefär en halv decimeter ifrån varandra var dem och vinden ven genom öronen. Vi skulle däremot inte spendera speciellt mycket tid i rummet, för klockan två på natten var det dags att stiga upp och börja klättra uppåt igen. Frukosten väntade oss uppe på toppen, det enda vi fick i magen att klättra på var en liten brödbit...:) Enda fördelen med att klättra vid den tiden på dygnet är att det är relativt svalt ute och alldeles becksvart så man inte ser att berget aldrig tar slut... En av fransmännen gav upp efter halva berget och blev tvungen att fraktas upp på en mula. Det tyckte jag var verkligen underhållande för han var den kaxiga myran dagen innan och skrävlade vitt och brett om hur vältränad han minsann var! Turen slutade med att vi besökte Cruz of Condor, ett ställe där de dyrkade Kondorerna flyger runt och är stora. Närmare 15 kondorer fick vi se, maffiga skapelser!
När vi kom tillbaka till Arequipa hoppade Rodney på ett plan och drog norrut och jag och Keith ville se oss om i stan ett par dagar. Det var nog det dummaste beslut vi tog hittills...alla gator och torg var fulla av protestanter och sex poliser blev kidnappade. Otroligt nog så var det lärarna som var värst. Regeringen hade bett om någon form av regelbunden kompetens-test av lärarna och det föll inte i god jord. Sen var resten av medborgarna upprörda över höjda priser på matvaror så de hjälpte glatt till med att stänga av all trafik, elda på tågrälsar och flygplatser och ställa till med ett jävla liv helt enkelt. 2000 personer blev till exempel inlåsta på Machu Picchu, de som hade gjort Colca Canyon efter oss var tvingade att kräla längst efter en räls i två timmar för att ta sig tillbaka till sina hotell osv. Jag väntade på att Celia från Sucre skulle komma med buss för att träffa mig, men det gick inte alls. Vi passade påt se den nya Harry Potter för att slå ihjäl lite tid. Som tur var hade protestanterna den goda smaken att ta en paus i protestandet under lördagen och söndagen så då passade jag på att fly landet och Keith drog norrut för att åka rutsch på lite sanddyner. Lite oroväckande var det allt när jag skulle kliva på bussen och de tog mitt fingeravtryck och videofilmade min nuna, mest troligt var det för att om vi bombades upp skulle de kunna bevisa vilka som var döda :)
Kom till Chile och möttes av ytterligare en helgdag pga. ett helgon. Börjar vara måttligt road av alla dessa olika helgdagar...i alla fall, Santa Carmen visade sig vara en anledning så god som någon att stänga av alla fortskaffningsmedel i Chile. Jag hade ynnesten att bli inbjuden av en Chilensk familj att spendera denna dagen med. De satte kött och vin framför näsan på mig och det verkade vara en aldrig sinande källa! :) Jag missförstod till en början vad denna dag handlade om och hörde ¨Santa Carne¨ (Carne=kött) istället för Santa Carmen....det tyckte dem var jättekul! Dagen efter tog jag, bakfull och dan, bussen till Salta i Argentina. Träffade en kvinna från Schweitz som jag surrade med på bussen. Det visade sig att hon var en resande Healer och insisterade på att få lägga sina...krafter?!...på mig. Jag föreslog att vi istället skulle ta och leta reda på en ordentlig restaurang och ta del av dessa berömda stekar de ska ha i Argentina. De gjorde vi när vi kom fram och dra ända in i fispipan så fantastisk den var!! Aldrig förut har jag varit med om att en servitör skär upp en biffstek med en SKED förut, så mör var den! Inte ens ett skoj, han skar upp den med en sked! Dessutom, helt utan ansträngning! Kan tillägga att det var precis så gott som ryktet har antytt! Det bästa kött jag någonsin satt tänderna i!
Ett tämligen fattigt inlägg sett till aktiviteter, men håll till godo! :)
Puss & Kram,
Cecilia
Åkte till Perus näst största stad, Arequipa för att göra världens djupaste Canyon, Colca Canyon. Vi siktade in oss på en tre-dagars-trekking som verkade vettig. Det visade sig att en engelskman som Rodney hade rest med tidigare var med på samma trekk, samt 4 personer från Frankrike. Trekken var mycket imponerande måste jag säga, vackert så det förslår, med en liten tropisk oas i botten av Canyonen där vi badade i naturliga källor och drack ett par öl eller blev det fyra...? Goda var de i alla fall efter en fem timmars vandrande. Andra natten blev jag, Keith (engelskmannen) och Rodney visade in i ett ¨rum¨som vi var tilldelade för natten. Jag skulle vilja beskriva det mer som ett trädgårdsstängsel, väggarna var gjorda av bambu-rör, vilket i sig inte är något fel i, men jag skulle ha fördedragit om de hade knutit ihop dem lite tätare... Ungefär en halv decimeter ifrån varandra var dem och vinden ven genom öronen. Vi skulle däremot inte spendera speciellt mycket tid i rummet, för klockan två på natten var det dags att stiga upp och börja klättra uppåt igen. Frukosten väntade oss uppe på toppen, det enda vi fick i magen att klättra på var en liten brödbit...:) Enda fördelen med att klättra vid den tiden på dygnet är att det är relativt svalt ute och alldeles becksvart så man inte ser att berget aldrig tar slut... En av fransmännen gav upp efter halva berget och blev tvungen att fraktas upp på en mula. Det tyckte jag var verkligen underhållande för han var den kaxiga myran dagen innan och skrävlade vitt och brett om hur vältränad han minsann var! Turen slutade med att vi besökte Cruz of Condor, ett ställe där de dyrkade Kondorerna flyger runt och är stora. Närmare 15 kondorer fick vi se, maffiga skapelser!
När vi kom tillbaka till Arequipa hoppade Rodney på ett plan och drog norrut och jag och Keith ville se oss om i stan ett par dagar. Det var nog det dummaste beslut vi tog hittills...alla gator och torg var fulla av protestanter och sex poliser blev kidnappade. Otroligt nog så var det lärarna som var värst. Regeringen hade bett om någon form av regelbunden kompetens-test av lärarna och det föll inte i god jord. Sen var resten av medborgarna upprörda över höjda priser på matvaror så de hjälpte glatt till med att stänga av all trafik, elda på tågrälsar och flygplatser och ställa till med ett jävla liv helt enkelt. 2000 personer blev till exempel inlåsta på Machu Picchu, de som hade gjort Colca Canyon efter oss var tvingade att kräla längst efter en räls i två timmar för att ta sig tillbaka till sina hotell osv. Jag väntade på att Celia från Sucre skulle komma med buss för att träffa mig, men det gick inte alls. Vi passade påt se den nya Harry Potter för att slå ihjäl lite tid. Som tur var hade protestanterna den goda smaken att ta en paus i protestandet under lördagen och söndagen så då passade jag på att fly landet och Keith drog norrut för att åka rutsch på lite sanddyner. Lite oroväckande var det allt när jag skulle kliva på bussen och de tog mitt fingeravtryck och videofilmade min nuna, mest troligt var det för att om vi bombades upp skulle de kunna bevisa vilka som var döda :)
Kom till Chile och möttes av ytterligare en helgdag pga. ett helgon. Börjar vara måttligt road av alla dessa olika helgdagar...i alla fall, Santa Carmen visade sig vara en anledning så god som någon att stänga av alla fortskaffningsmedel i Chile. Jag hade ynnesten att bli inbjuden av en Chilensk familj att spendera denna dagen med. De satte kött och vin framför näsan på mig och det verkade vara en aldrig sinande källa! :) Jag missförstod till en början vad denna dag handlade om och hörde ¨Santa Carne¨ (Carne=kött) istället för Santa Carmen....det tyckte dem var jättekul! Dagen efter tog jag, bakfull och dan, bussen till Salta i Argentina. Träffade en kvinna från Schweitz som jag surrade med på bussen. Det visade sig att hon var en resande Healer och insisterade på att få lägga sina...krafter?!...på mig. Jag föreslog att vi istället skulle ta och leta reda på en ordentlig restaurang och ta del av dessa berömda stekar de ska ha i Argentina. De gjorde vi när vi kom fram och dra ända in i fispipan så fantastisk den var!! Aldrig förut har jag varit med om att en servitör skär upp en biffstek med en SKED förut, så mör var den! Inte ens ett skoj, han skar upp den med en sked! Dessutom, helt utan ansträngning! Kan tillägga att det var precis så gott som ryktet har antytt! Det bästa kött jag någonsin satt tänderna i!
Ett tämligen fattigt inlägg sett till aktiviteter, men håll till godo! :)
Puss & Kram,
Cecilia
Lørdag 7 Juli 2007 - Cuzco
Reise: Friårets fröjder
Ja, vart ska jag börja nu då...har lämnat Sucre nu, vilket var svårare än jag hade räknat med faktiskt. Ett helt överväldigande avsked fick jag av en hel arme´Bolivianer...till att börja med hade Fox arrangerat en helkväll på en riktigt bra restaurang i min ära, skolan betalade maten för alla som ville komma vilket är ovanligt här. På restaurangen gav dem mig ett paket och ett kort där alla hade skrivit på med söta små hälsningar. Mina engelskaklasser hade salat ihop till en present till mig också med tillhörande kort, Grover hade ritat en teckning och ramat in till mig och Patty gav mig en cd'skiva med dansvänlig spansk musik på så att jag inte skulle glömma det jag lärt mig till nästa gång... Familjen Hernaiz som jag har bott hos hade köpt mig en t shirt och ett kort och fy tusan vad jag ville stanna, men det finns ju så mycket mer jag vill hinna göra innan det är dags att återvända till gamla Svedala...
Avfärden blev trots allt senarelagd några dagar, min kamera pajade och jag blev tvungen att vänta till en affär hade öppnat, tyckte det var en bra ide´att ta med mig mina översättare när det gäller att köpa lite dyrare gejjer, lyckades hitta en kamera med dubbla egenskaper än min gamla kamera för mindre än 1500 kronor, vilket jag tycker är helt ok, två års Internationell garanti dessutom, vilket jag inte hade väntat mig. Men tack vare att Setra var så snäll att betala ut lite semesterersättning till mig som också var bortglömt av mig så blir det fler foton att vänta från mig. Men det får bli när jag hittar en effektivare uppkoppling!! Mama Vicky hann med att ta mig till en tandläkare också, inte för att jag trodde att det skulle vara några större problem i gapet på mig, men en ordentlig rengöring sitter aldrig fel tänkte jag. Ett karies som var tvunget att lagas och en helrensning i munnen, 100 kronor senare vandrade jag ut från kliniken!!
Åkte till La Paz och sov där en natt innan jag begav mig till Copacabana, utgångspunkten till Isla del Sol och Lake Titicaca. Isla del Sol är stället där solen föddes och jag tog en heldagstur till ön. På båten mötte jag en pajsare från Canada, Rodney, som jag vandrade runt med under dagen. Det visade sig att vi hade liknande planer för de närmaste dagarna och bestämde oss för att istället för att sova över i Copacabana, bege oss över gränsen till Peru på kvällen och utforska flytöarna från Puno tillsammans dagen efter. Hela Titicacaupplevelsen var helt otroligt vackert. Kan ni föreställa er en befolkning på flera hundra som använder vass för att bygga upp öar ute på världens högst navigerbara sjö? De bygger i stort sett allt av vass, inklusive de båtar som de använder. Tog en liten tur i de båtarne och ö'hoppade lite, träffade en Peruiansk karl som började prata svenska med mig, det visade sig att han åker regelbundet till Sverige och köper upp Volvo´lastbilar och kunde en hel del om vårt avlånga land! Jag har bjudit hem honom nästa gång han kommer, tillsammans med hans fästmö och hennes dotter. När båtfärden var över hyrde vi en trampbåt som såg ut som en svan och tramade runt sjön med dem en stund.
Dags att lämna Puno och åka till Cuzco, utgågspunkten för den väldsberömda Inka' ruinen Machu Picchu. Vi bestämde oss för att ta en turbuss som stannar vid andra Inka´ruiner för att dela upp bussresan med. Otroligt hur de har konstruerat sina samhällen dessa Inka´människor. Sammanlagt i dessa områden har vi nog sett närmare tio olika Inka´ruiner, byggt upp förväntningarna innan vi gjorde M.P och lite heta källor igår. Helt och fullständigt osannolikt imponerande detta ställe ändå var...det är bortom förklaring och endast de som varit där kan till fullo förstå vad det handlar om tyvärr.. Mitt uppe i Anderna, bland dalar och berg och lite fler berg och magnifika bergstoppar, ligger denna ruin som förblev oupptäckt av Spanjorerna när de invaderade det här landet. Ett fullt fungerande samhälle med skolor, bostäder, tempel, vakttorn och ett vattensystem som skulle göra dagens ingenjörer gröna av avund, perfekt format för att tillvarata vattnet på bästa sätt, distribuera det till olika ställen. Allt format i sten! Terasser av sten för att odla i och på många ställen har de inte ens använt lera för att montera ihop stenarna utan format stenarna till ett pussel för att de ska hålla ihop även då marken/berget rör på sig....det skulle kunna skrivas mycket mer om den upplevelsen, men ni skulle nog tröttna... Det jag tycker är synd är att de vet mycket lite om historian om varför, vilka och hur folket som bodde där levde. Men tids nog så kommer det kanske fram! Men nu ä jag leds på vad som heter ruiner och trappsteg vill jag lova...vi vandrade i ungefär åtta timmar, UPPFÖR och lite nerför...vi gick nämligen och hälsade på berget bredvid där Måntemplet ligger, väl värt mödan men mina ben är rätt möra idag... Ska försöka få upp lite bilder på det tids nog!
I kväll åker vi till ett ställevid kusten som heter Arequipa, där finns det ett ställe som heter Colca Canyon, en av de djupaste i världen sägs det. i Arequipa kommer jag nog att möta upp med en tjej från Sucre, det ska bli kul och Rodney ska sen bege sig norrut och jag reser söderut. Passar bra det! Den här tjejen jobbade också på bernhem i Sucre och hon är väl värd att nämnas. Hon började köpa smycken i Bolivia och skicka hem till hennes mor som sålde dem dyrare i England, pengarna hon sedan fick köpte hon sedan kläder och prylar åt olika barnhem. Flera gånger gjorde hon detta och var mycket lönsamt! Folk i England, inklusive ett universitet fick sedan reda på vad hon håller på med och har ordnat med en insamlingsdag i Bolivias och Celias ära, hon ska skicka dit en hel uppsjö med olika inhemska saker från Bolivia och de ska sälja det åt henne, sedan ska kommunen tredubbla alla intäkter och Celia ska spendera dessa pengar på bland annat lite maskiner till barnsjukhuset där! Fantastiskt eller hur!?
Ursäkta att detta blev lite långt, men har ni tagit er ända hit har ni gjort det bra!!
Nyp i gäddhänget och ta det lugnt med grillen!!
Cecilia
Avfärden blev trots allt senarelagd några dagar, min kamera pajade och jag blev tvungen att vänta till en affär hade öppnat, tyckte det var en bra ide´att ta med mig mina översättare när det gäller att köpa lite dyrare gejjer, lyckades hitta en kamera med dubbla egenskaper än min gamla kamera för mindre än 1500 kronor, vilket jag tycker är helt ok, två års Internationell garanti dessutom, vilket jag inte hade väntat mig. Men tack vare att Setra var så snäll att betala ut lite semesterersättning till mig som också var bortglömt av mig så blir det fler foton att vänta från mig. Men det får bli när jag hittar en effektivare uppkoppling!! Mama Vicky hann med att ta mig till en tandläkare också, inte för att jag trodde att det skulle vara några större problem i gapet på mig, men en ordentlig rengöring sitter aldrig fel tänkte jag. Ett karies som var tvunget att lagas och en helrensning i munnen, 100 kronor senare vandrade jag ut från kliniken!!
Åkte till La Paz och sov där en natt innan jag begav mig till Copacabana, utgångspunkten till Isla del Sol och Lake Titicaca. Isla del Sol är stället där solen föddes och jag tog en heldagstur till ön. På båten mötte jag en pajsare från Canada, Rodney, som jag vandrade runt med under dagen. Det visade sig att vi hade liknande planer för de närmaste dagarna och bestämde oss för att istället för att sova över i Copacabana, bege oss över gränsen till Peru på kvällen och utforska flytöarna från Puno tillsammans dagen efter. Hela Titicacaupplevelsen var helt otroligt vackert. Kan ni föreställa er en befolkning på flera hundra som använder vass för att bygga upp öar ute på världens högst navigerbara sjö? De bygger i stort sett allt av vass, inklusive de båtar som de använder. Tog en liten tur i de båtarne och ö'hoppade lite, träffade en Peruiansk karl som började prata svenska med mig, det visade sig att han åker regelbundet till Sverige och köper upp Volvo´lastbilar och kunde en hel del om vårt avlånga land! Jag har bjudit hem honom nästa gång han kommer, tillsammans med hans fästmö och hennes dotter. När båtfärden var över hyrde vi en trampbåt som såg ut som en svan och tramade runt sjön med dem en stund.
Dags att lämna Puno och åka till Cuzco, utgågspunkten för den väldsberömda Inka' ruinen Machu Picchu. Vi bestämde oss för att ta en turbuss som stannar vid andra Inka´ruiner för att dela upp bussresan med. Otroligt hur de har konstruerat sina samhällen dessa Inka´människor. Sammanlagt i dessa områden har vi nog sett närmare tio olika Inka´ruiner, byggt upp förväntningarna innan vi gjorde M.P och lite heta källor igår. Helt och fullständigt osannolikt imponerande detta ställe ändå var...det är bortom förklaring och endast de som varit där kan till fullo förstå vad det handlar om tyvärr.. Mitt uppe i Anderna, bland dalar och berg och lite fler berg och magnifika bergstoppar, ligger denna ruin som förblev oupptäckt av Spanjorerna när de invaderade det här landet. Ett fullt fungerande samhälle med skolor, bostäder, tempel, vakttorn och ett vattensystem som skulle göra dagens ingenjörer gröna av avund, perfekt format för att tillvarata vattnet på bästa sätt, distribuera det till olika ställen. Allt format i sten! Terasser av sten för att odla i och på många ställen har de inte ens använt lera för att montera ihop stenarna utan format stenarna till ett pussel för att de ska hålla ihop även då marken/berget rör på sig....det skulle kunna skrivas mycket mer om den upplevelsen, men ni skulle nog tröttna... Det jag tycker är synd är att de vet mycket lite om historian om varför, vilka och hur folket som bodde där levde. Men tids nog så kommer det kanske fram! Men nu ä jag leds på vad som heter ruiner och trappsteg vill jag lova...vi vandrade i ungefär åtta timmar, UPPFÖR och lite nerför...vi gick nämligen och hälsade på berget bredvid där Måntemplet ligger, väl värt mödan men mina ben är rätt möra idag... Ska försöka få upp lite bilder på det tids nog!
I kväll åker vi till ett ställevid kusten som heter Arequipa, där finns det ett ställe som heter Colca Canyon, en av de djupaste i världen sägs det. i Arequipa kommer jag nog att möta upp med en tjej från Sucre, det ska bli kul och Rodney ska sen bege sig norrut och jag reser söderut. Passar bra det! Den här tjejen jobbade också på bernhem i Sucre och hon är väl värd att nämnas. Hon började köpa smycken i Bolivia och skicka hem till hennes mor som sålde dem dyrare i England, pengarna hon sedan fick köpte hon sedan kläder och prylar åt olika barnhem. Flera gånger gjorde hon detta och var mycket lönsamt! Folk i England, inklusive ett universitet fick sedan reda på vad hon håller på med och har ordnat med en insamlingsdag i Bolivias och Celias ära, hon ska skicka dit en hel uppsjö med olika inhemska saker från Bolivia och de ska sälja det åt henne, sedan ska kommunen tredubbla alla intäkter och Celia ska spendera dessa pengar på bland annat lite maskiner till barnsjukhuset där! Fantastiskt eller hur!?
Ursäkta att detta blev lite långt, men har ni tagit er ända hit har ni gjort det bra!!
Nyp i gäddhänget och ta det lugnt med grillen!!
Cecilia
Fredag 22 Juni 2007 - Sucre
Reise: Friårets fröjder
GLAD MIDSOMMAR på er!!
Jag har varit på en fotbollsmatch här i Sucre. Det kanske låter otroligt för er som känner mig lite bättre, jag är av den bestämda åsikten att sport är till för att utövas och inte tittas på... MEN, när i Sydamerika, är det nog en av de saker man bör göra för att slippa skämmas gissar jag... :) En seriefinal-match. Det var rätt fräsigt faktiskt, åtminstone till de började sparka bollen fram och tillbaka, då tystnade publiken (25.000 stycken) helt och hållet. Inga mål blidde det heller, laget Potosi vann helt enkelt på Walk-over eller vad det heter. Fyrverkerier och annat kollijox skickades upp i luften och jag fick två nedfallande pappkartongshylsor i skallen. Det var mindre kul.
Demonstrationerna och tårgas och skarp ammunition eskalerade i styrka i en vecka ungefär. Studenter från universitet i närliggande städer kom och hjälpte till med protesterna. Potosi och Ururo är två städer som anslöt sig, tyvärr så är det de två städer som har obegränsad tillgång till dynamit iom att det är de största gruvplatserna här. Det gick riktigt hett till vill jag lova. Nu till den ljusa sidan: de fick som de ville! Regeringen gick med på att till att börja ha ett resonemang med dem och det slutade med att de får behålla Autonomin inom universiteten. Vilken i sin tur innebär att de får välja vad de vill studera och inte bli tilldelad ett program av regeringen, så allvarligt kunde det ha slutat. Många jämför dagens regering och Evo Morales med situationen i Venezuela, Cuba osv... en riktig kommuniststat om de inte står på sig...
Jag är nuförtiden en TV-stjärna i Bolivia by the way!! :) var med i en live-show igår. Sug på den ni :) Det var en av kanalerna som hade kontaktat FOX och undrat om de inte ville komma och presentera vad de håller på med på Fox. Så i egenskap av volontär ville de att jag skulle bli med. Jag satt och pratade med en nio-årig tjej, Viviana som studerar engelska, på engelska till att börja med, sedan började programledaren att intervjua mig på spanska...:/ Han pratade riktigt snabbt, men jag trodde mig förstå bitar av vad han försökte säga i alla fall, så jag svarade i samma tema jag trodde var anledningen att vi var där och det funkade fint. I alla fall sa de andra lärarna som var med att de var mycket imponerade av mitt "framträdande" :) Jag ska försöka forska i om det går att se det på internet, jag vill om inte annat se det själv...:)
Ikväll, fredag, är det en avskedsfest för mig. Påsöndag beger jag mig till La Paz och Lake Titicaca, Maccu Picchu osv...det kommer att kännas konstigt att vara resenär "på riktigt" igen, och jag kommer att sakna mina nya polare här. Men det kan inte hjälpas. På lördag är det en festival som firar den kallaste dagen på året, San Juan. Då blir det en avskedsfest med familjen i huset. Kommer nog att vara en bakfull Cecilia som sätter sig på bussen till La Paz...
Hoppas sillen smakade bra...och nubben likaså :) Jag ska minsann förlusta mig i allsköns gourmet-saker när jag kommer hem. T.ex. Herrgårdsost, kaviar, sill, mjölk, leverpastej, surströmming...ni vet...det som man inte förstår att man saknar förrän det är borta ur ens liv...
Varför sjunger man Räven raskar över isen på Midsommar?!
Puss & Kram,
Cecilia
Jag har varit på en fotbollsmatch här i Sucre. Det kanske låter otroligt för er som känner mig lite bättre, jag är av den bestämda åsikten att sport är till för att utövas och inte tittas på... MEN, när i Sydamerika, är det nog en av de saker man bör göra för att slippa skämmas gissar jag... :) En seriefinal-match. Det var rätt fräsigt faktiskt, åtminstone till de började sparka bollen fram och tillbaka, då tystnade publiken (25.000 stycken) helt och hållet. Inga mål blidde det heller, laget Potosi vann helt enkelt på Walk-over eller vad det heter. Fyrverkerier och annat kollijox skickades upp i luften och jag fick två nedfallande pappkartongshylsor i skallen. Det var mindre kul.
Demonstrationerna och tårgas och skarp ammunition eskalerade i styrka i en vecka ungefär. Studenter från universitet i närliggande städer kom och hjälpte till med protesterna. Potosi och Ururo är två städer som anslöt sig, tyvärr så är det de två städer som har obegränsad tillgång till dynamit iom att det är de största gruvplatserna här. Det gick riktigt hett till vill jag lova. Nu till den ljusa sidan: de fick som de ville! Regeringen gick med på att till att börja ha ett resonemang med dem och det slutade med att de får behålla Autonomin inom universiteten. Vilken i sin tur innebär att de får välja vad de vill studera och inte bli tilldelad ett program av regeringen, så allvarligt kunde det ha slutat. Många jämför dagens regering och Evo Morales med situationen i Venezuela, Cuba osv... en riktig kommuniststat om de inte står på sig...
Jag är nuförtiden en TV-stjärna i Bolivia by the way!! :) var med i en live-show igår. Sug på den ni :) Det var en av kanalerna som hade kontaktat FOX och undrat om de inte ville komma och presentera vad de håller på med på Fox. Så i egenskap av volontär ville de att jag skulle bli med. Jag satt och pratade med en nio-årig tjej, Viviana som studerar engelska, på engelska till att börja med, sedan började programledaren att intervjua mig på spanska...:/ Han pratade riktigt snabbt, men jag trodde mig förstå bitar av vad han försökte säga i alla fall, så jag svarade i samma tema jag trodde var anledningen att vi var där och det funkade fint. I alla fall sa de andra lärarna som var med att de var mycket imponerade av mitt "framträdande" :) Jag ska försöka forska i om det går att se det på internet, jag vill om inte annat se det själv...:)
Ikväll, fredag, är det en avskedsfest för mig. Påsöndag beger jag mig till La Paz och Lake Titicaca, Maccu Picchu osv...det kommer att kännas konstigt att vara resenär "på riktigt" igen, och jag kommer att sakna mina nya polare här. Men det kan inte hjälpas. På lördag är det en festival som firar den kallaste dagen på året, San Juan. Då blir det en avskedsfest med familjen i huset. Kommer nog att vara en bakfull Cecilia som sätter sig på bussen till La Paz...
Hoppas sillen smakade bra...och nubben likaså :) Jag ska minsann förlusta mig i allsköns gourmet-saker när jag kommer hem. T.ex. Herrgårdsost, kaviar, sill, mjölk, leverpastej, surströmming...ni vet...det som man inte förstår att man saknar förrän det är borta ur ens liv...
Varför sjunger man Räven raskar över isen på Midsommar?!
Puss & Kram,
Cecilia
Lørdag 16 Juni 2007 - Sucre
Reise: Friårets fröjder
Kämpar fortfarande med att jaga ut det som inte är bra i kistan, vet inte riktigt vad det är, läkaren vill inte riktigt att jag ska bry mitt söta lilla huvud med vad som är fel, utan bara äta all medicin han gett mig som en duktig kicka. Efter det att jag frågat honom upprepade gånger vad det riktigt är jag har i magen så sa han att det heter Entritis. Vad det riktigt innebär vettefan, jag har försökt hitta det på Internet, men hittar inga träffar, likaså med medicinen jag har fått, hittar inte förklaring till dem heller. Slutsatsen är förmodligen att han inte riktigt vet vad det är och hittade på ett namn som lät trovärdigt. :) Förhoppningsvis så är jag på bättringsvägen i alla fall, det känns i alla fall som så.
Dagarna passerar i en hiskelig fart, hjälper till på ett barnhem, spelar wally, socialiserar, dansar, läser, studerar, engelskaklasser osv. Jag trivs alldeles utomordentligt bra i Bolivia. Konstigt är det att det inte är fler turister som upptäckt landet, vackert, trevligt folk och snorbilligt! En resenärs våta dröm... Men en sak det här folket vet hur man gör, det är att protestera och marschera och vara motvalls. Men det är förståeligt, de har mycket att oppenera sig emot. Är det inte gruvarbetarna som spränger dynamitgubbar på torget i protest mot arbetsförhållandena i gruvorna (inte ens i er vildaste fantasi kan ni föreställa er de här gruvorna, det är tunnlar man kryper fram genom....och dammigt, farligt, högt upp ö.h. och de tjänar ungefär 800:-/månad, och dödssiffrorna är enorma) så är det nu universitetstudenterna som är riktigt arga.
Regeringen här har stiftat tre nya lagar som innebär att varje universitets autonomi kommer att försvinna. Det finns en hel flock universitet i Sucre, skulle tro att det finns MINST 30 här om inte fler. Jag och en lokal kompis hade oturen att sitta på en restaurang utanför deras version av riksdagshuset en afton med ett glas vin i fokus. Vi hörde på avstånd en av alla dessa otaliga protestmarscher närma sig men tänkte inte vidare på det. När de kom lite närmare sa Bertha att det var alla (flera, flera hundra) studenter från universiteten som samlat ihop sig med facklor och smällare plus en och annan dynamitgubbe. Vi gick ut på vägen för att se lite bättre, efter ett tag så började studenterna och annat löst folk på vägen rusa runt som vildingar, polisen hade då kommit för att visa vem som bistämmer, tårgasbomber föll som regn och vi rusade in i restaurangen igen, men det var lite för sent, restaurangen hade fyllts upp av tårgasen och ägaren till restaurangen stängt dörrarna lite för sent. Kan informera om att jag vet in i detalj varför det heter som det heter, har aldrig varit med om en sådan svidande känsla i ögonen och luftvägarna. Bertha hade varit med om liknande förut så hon började elda papper på restauranggolvet och röka cigaretter, tydligen så är det det bästa sättet att tvinga undan gasen. Poliserna hade gnuggat in bikarbonat i sina ansikten för att rädda sina ögon. Nu efteråt så måste jag säga att det var en ganska häftig upplevelse, inget jag skulle rekommendera till vardags, men ändå...:) Men jag tror det finns fler poliser här i Sucre än det finns fiskar i havet...
I övrigt är det inte mycket annan att förtälja än så länge, jag återkommer senare!
Simma lugnt & sköt om er!
Kram,
Cecilia
Dagarna passerar i en hiskelig fart, hjälper till på ett barnhem, spelar wally, socialiserar, dansar, läser, studerar, engelskaklasser osv. Jag trivs alldeles utomordentligt bra i Bolivia. Konstigt är det att det inte är fler turister som upptäckt landet, vackert, trevligt folk och snorbilligt! En resenärs våta dröm... Men en sak det här folket vet hur man gör, det är att protestera och marschera och vara motvalls. Men det är förståeligt, de har mycket att oppenera sig emot. Är det inte gruvarbetarna som spränger dynamitgubbar på torget i protest mot arbetsförhållandena i gruvorna (inte ens i er vildaste fantasi kan ni föreställa er de här gruvorna, det är tunnlar man kryper fram genom....och dammigt, farligt, högt upp ö.h. och de tjänar ungefär 800:-/månad, och dödssiffrorna är enorma) så är det nu universitetstudenterna som är riktigt arga.
Regeringen här har stiftat tre nya lagar som innebär att varje universitets autonomi kommer att försvinna. Det finns en hel flock universitet i Sucre, skulle tro att det finns MINST 30 här om inte fler. Jag och en lokal kompis hade oturen att sitta på en restaurang utanför deras version av riksdagshuset en afton med ett glas vin i fokus. Vi hörde på avstånd en av alla dessa otaliga protestmarscher närma sig men tänkte inte vidare på det. När de kom lite närmare sa Bertha att det var alla (flera, flera hundra) studenter från universiteten som samlat ihop sig med facklor och smällare plus en och annan dynamitgubbe. Vi gick ut på vägen för att se lite bättre, efter ett tag så började studenterna och annat löst folk på vägen rusa runt som vildingar, polisen hade då kommit för att visa vem som bistämmer, tårgasbomber föll som regn och vi rusade in i restaurangen igen, men det var lite för sent, restaurangen hade fyllts upp av tårgasen och ägaren till restaurangen stängt dörrarna lite för sent. Kan informera om att jag vet in i detalj varför det heter som det heter, har aldrig varit med om en sådan svidande känsla i ögonen och luftvägarna. Bertha hade varit med om liknande förut så hon började elda papper på restauranggolvet och röka cigaretter, tydligen så är det det bästa sättet att tvinga undan gasen. Poliserna hade gnuggat in bikarbonat i sina ansikten för att rädda sina ögon. Nu efteråt så måste jag säga att det var en ganska häftig upplevelse, inget jag skulle rekommendera till vardags, men ändå...:) Men jag tror det finns fler poliser här i Sucre än det finns fiskar i havet...
I övrigt är det inte mycket annan att förtälja än så länge, jag återkommer senare!
Simma lugnt & sköt om er!
Kram,
Cecilia
Søndag 3 Juni 2007 - Sucre
Reise: Friårets fröjder
Inte alltför mycket att rapportera på Bolivia-fronten, men jag tänkte åtminstone berätta att jag är vid liv fortfarande! Jag har slutat ta spanska-lektioner nu. Jag tycker det är effektivare att snacka hejvilt med folket och jobba med att bläddra i ordboken nu och praktisera mera. Vilket redan har visat sig kunna bli rätt komiskt, Mama, t.ex. betyder bröstvårta och Mama´(med accent), betyder Mamma. Orsakade en hel del flin kan jag säga. Jag kläckte också ur mig att jag skulle vilja åka till Cuba, men tydligen sa jag att jag ville ha en gammal man från Cuba....:) Viejo/Viajo.... Samt att min lärare tyckte det var i sin ordning att prata mer än mig på lektionerna. Men det blir nock bra med det. Jag har istället börjat hjälpa Mama´Viky på hennes skola, hon är ensam lärare i en klass på 35 5-åringar, så hon behöver all hjälp hon kan få, samt att jag hjälper till lite på ett barnhem. De varierar i åldrar från 6 månader till 20 år och är i ett riktigt dåligt skick, men ack vad glada de är ändå ungarna...tragiskt men glädjande, om det låter logiskt...
Fox-institutet, med mig inkluderad då, har deltagit i en ordentlig "happening" här. 25 Maj-paraden, eller självständighetsparaden som är en årlig tillställning här. Det visade sig att Herr Evo Morales skulle komma och se paraden och det var första året som Fox deltog, de firade 25-årsjubileum och jag gjorde en svensk flagga som jag bar omkring på. Institutet hade ett otal flaggor, men inte någon svensk så långt ögat kunde nå. När vi paradade förbi President Morales, som för övrigt stod som en vanlig Svensson i en sticke-tröja på gatan, ropade han högt och tydligt till våran grupp (smäckfull med gringos från alla världens hörn) "-Hola Guapas!!" Vilket i stort sett betyder "-Tjenare era läckerbitar" och applåderade vilt. Jag trodde inte mina öron...skulle vilja se GP eller Fredrik Reinfeldt i liknande situation...:) Tyvärr kunde jag inte ta några foton på nämnde herre, flaggan var lite för ostadig för att släppa taget om, jag får nöja mig med mentala bilder.
Jag har åkt på någon slags mag-elände, Gastritis tros det, ilket tydligen är väldigt vanligt här. Jag tuggar på finfina piller nu så jag hoppas det kommer att bli bättre. Många hejdå-partyn har det också blivit i huset, systrarna från Nya Zeeland har gett sig av och Alex, en amerikanska åkte i går. Tre till reser nästa vecka och det lämnar mig i stort sett ensam med den stora familjen, jag har inte riktigt lyckats luska fram varför familjedynamiken här ser ut som den gör. Huvudingridienserna i familjen är Mama´Viky, Viky, Fabiola och Daniella, alla vuxna kvinnor. Alla gifta, men ingen av männen bor i huset, de tittar bara in då och då. Ungefär 12 stycken av familjen bor i huset. Så inte blir jag ensam, men det är ändå hög tid för mig att börja avveckla mitt liv i Sucre och ta mig vidare till Peru om ett par veckor. Tiden rinner iväg och jag har inte så många månader på mig nu...
Tusen Tack Åsa för paketet!! Mums vad jag har längtat efter Kaviar...mer än jag trodde...:) Och Mmmmmmmarabou gick inte av för hackor heller!!!
Puss & Kram och ta hand om er!!
Cecilia
Fox-institutet, med mig inkluderad då, har deltagit i en ordentlig "happening" här. 25 Maj-paraden, eller självständighetsparaden som är en årlig tillställning här. Det visade sig att Herr Evo Morales skulle komma och se paraden och det var första året som Fox deltog, de firade 25-årsjubileum och jag gjorde en svensk flagga som jag bar omkring på. Institutet hade ett otal flaggor, men inte någon svensk så långt ögat kunde nå. När vi paradade förbi President Morales, som för övrigt stod som en vanlig Svensson i en sticke-tröja på gatan, ropade han högt och tydligt till våran grupp (smäckfull med gringos från alla världens hörn) "-Hola Guapas!!" Vilket i stort sett betyder "-Tjenare era läckerbitar" och applåderade vilt. Jag trodde inte mina öron...skulle vilja se GP eller Fredrik Reinfeldt i liknande situation...:) Tyvärr kunde jag inte ta några foton på nämnde herre, flaggan var lite för ostadig för att släppa taget om, jag får nöja mig med mentala bilder.
Jag har åkt på någon slags mag-elände, Gastritis tros det, ilket tydligen är väldigt vanligt här. Jag tuggar på finfina piller nu så jag hoppas det kommer att bli bättre. Många hejdå-partyn har det också blivit i huset, systrarna från Nya Zeeland har gett sig av och Alex, en amerikanska åkte i går. Tre till reser nästa vecka och det lämnar mig i stort sett ensam med den stora familjen, jag har inte riktigt lyckats luska fram varför familjedynamiken här ser ut som den gör. Huvudingridienserna i familjen är Mama´Viky, Viky, Fabiola och Daniella, alla vuxna kvinnor. Alla gifta, men ingen av männen bor i huset, de tittar bara in då och då. Ungefär 12 stycken av familjen bor i huset. Så inte blir jag ensam, men det är ändå hög tid för mig att börja avveckla mitt liv i Sucre och ta mig vidare till Peru om ett par veckor. Tiden rinner iväg och jag har inte så många månader på mig nu...
Tusen Tack Åsa för paketet!! Mums vad jag har längtat efter Kaviar...mer än jag trodde...:) Och Mmmmmmmarabou gick inte av för hackor heller!!!
Puss & Kram och ta hand om er!!
Cecilia
Torsdag 17 Mai 2007 - Uyuni
Reise: Friårets fröjder
Har hunnit med en rutten hamburgare som hade väldigt bråttom ut igen, men med tanke på att det är det enda jag har drabbats av hittills förutom en kraftig förkylning ska jag nog skatta mig lycklig! Pepper peppar, ta i trä...spott över axeln och annat skrock... Har kommit i fas med kindpussandet nu också, vilket kändes riktigt fånigt t ill en början. Men man tar seden dit man kommer och jag ber om ursäkt om det sitter i när jag kommer hem igen...detsamma gäller skithuspapperet i sophinken bredvid...
Rapport från saltöknen. Överlevde en helt fantastisk 3-dagarstur i jeep över Anderna. Jag följde med två systrar från Nya Zeeland dit. Vi hamnade i en ganska skön grupp med oss, en fransman som insisterade på att vi skulle kalla honom "Coco", ett par från Israel och en kocka + chauffören. Det började med "Salar de Uyuni", vilket är en gammal uttorkad saltsjö som täcker stora delar av Bolivia. 12.000 kvadratkilometer täcker den, vilket är en hel del...hur stort är Sverige?? har någon någon aning?? För ögat var det väl kanske ingen större skillnad mot Norsjön i vinterskrud, men det var ändå märkligt med allt detta vita och helt plötsligt, mitt i alltihop finns det en ö, helt täckt med kaktusar....stora sådana dessutom!! Sjöar med olika färger, Geysrar, vulkaner & maffigt landskap har det varit, men träsmak i arschhålet är en grav underdrift...det har betats av några mil per dag i mycket varierande terräng!! Enda baksidan var att det blev -15 grader andra morgonen och det till och med snöade...trodde att jag rest ifrån det...
Orkar inte skriva mer nu, kommer mer sen...
Salta pussar från America del Sur!! :)
Cecilia
Rapport från saltöknen. Överlevde en helt fantastisk 3-dagarstur i jeep över Anderna. Jag följde med två systrar från Nya Zeeland dit. Vi hamnade i en ganska skön grupp med oss, en fransman som insisterade på att vi skulle kalla honom "Coco", ett par från Israel och en kocka + chauffören. Det började med "Salar de Uyuni", vilket är en gammal uttorkad saltsjö som täcker stora delar av Bolivia. 12.000 kvadratkilometer täcker den, vilket är en hel del...hur stort är Sverige?? har någon någon aning?? För ögat var det väl kanske ingen större skillnad mot Norsjön i vinterskrud, men det var ändå märkligt med allt detta vita och helt plötsligt, mitt i alltihop finns det en ö, helt täckt med kaktusar....stora sådana dessutom!! Sjöar med olika färger, Geysrar, vulkaner & maffigt landskap har det varit, men träsmak i arschhålet är en grav underdrift...det har betats av några mil per dag i mycket varierande terräng!! Enda baksidan var att det blev -15 grader andra morgonen och det till och med snöade...trodde att jag rest ifrån det...
Orkar inte skriva mer nu, kommer mer sen...
Salta pussar från America del Sur!! :)
Cecilia