Trebs blogg

Lat N 24° 34,75', Long E 73° 40,83'
Idag: +26 °C (78.8 °F)

Käkade frukost på hotellets veranda i solsken och med fantasisk utsikt. Kändes lyxigt, härligt, varmt och skönt. Till vår förvåning fick vi veta att vårt hotell i gammal kolonialstil var byggt 1984. Måste säga att då har de verkligen lyckats skapa rätt atmosfär. Vi trodde det var ”äkta” gammalt.

Vi besökte Central Palace på eftermiddagen, ytterligare ett stort maharadja palats. Det är helt otroligt vilket kulturarv och vilka rika skatter de har här i Indien. En del av palatset går att hyra för speciella arrangemang. Idag rustade de för ett mycket lyxigt och påkostat bröllop för 300 gäster. Det var stor orkester som repade och hela stället var fullkomligt dränkt i blomarrangemang, ljuslyktor, dekorationer och servitörer iklädda vita uniformer och röda turbaner. Skulle ha varit en upplevelse att se alla kvinnor anlända till festen iklädda sina vackra, färgglada och glittrande saris.

Tog en båttur på sjön Pichola för att få se staden från sjösidan. Maharadja Udai Singh dämde upp sjön och dränkte samtidigt en by vid namn Pichola, där av sjöns namn. I år är första året på tio år som det finns vatten i sjön. Fyra dagars monsunregn räckte gott för att fylla sjön. Så det regnar tydligen inte så himla ofta här.

Lat N 26° 55,00', Long E 75° 48,09'
Idag: +22 °C (71.6 °F) 13 Dec 2005

När vi för sju år sedan besökte Jaipur var det skottlossning och utegångsförbud. Då hann vi inte se något av staden eftersom vi var tvungna att stanna inne på hotellet. Men nu råder vi bot på detta.

Pink City är ett annat namn för Jaipur. Hela gamla stan är nämligen målad i en rödrosa färgton. Det hela började år 1876 när Maharadja Ram Singh lät måla hela staden i gästfrihetens färg – det vill säga rosa för att välkomna den dåvarande Prins of Wales. Sedan dess har staden förblivit rosa.

Idag besökte Jantar Mantar, ett observatorium som byggdes på 1700-talet. Det är ett jättecoolt ställe. Hela trädgården är full av mystiska skapelser som ser ut som groteska skulpturer som tills man får en förklaring. Vi hyrde en jättebra guide som var astrolog som berättade massor av intressanta saker. Helt fantastiskt vad de kunde på den tiden!

Det fanns flera enorma solur – det största var 27 meter högt som mäter tidsenheter om 20 sekunder. Varje timme flyttades mätskuggan hela fyra meter. Snacka om att vetenskapsmannen Jai Singh var tidsfanatiker. Det finns flera stora mätinstrument för att kolla vilket stjärntecken man fötts i. Catharina pekar här ut sitt stjärntecken stenbocken. Dessutom hade samtliga 12 stjärntecken hade sitt eget mätinstrument för att kolla vart accenten ligger för respektive tecken. Det talar om vilka egenskaper en person kan tillskrivas beroende på när inom stjärntecknet en person är född. Mycket intressant och väldigt imponerade!

Därefter besökte vi ett litet sagopalats som heter Hawa Mahal. En maharadja byggde det för hovets kvinnor. Genom gallerförsedda fönster med små fönsterluckor kunde de följa stadens folkliv utan att själva synas.

Catharina avslutade dagen i Jaipur med at gå på salong och vaxa benen . Det gäller ju att förbereda sig för badsäsongen i Goa.

Lat N 27° 10,05', Long E 78° 03,06'
Idag: +19 °C (66.2 °F)

Promenerade från hotellet till Taj Mahal. Skönt att kunna röra sig utomhus utan att bli avgasförgiftad på stubinen. Runt Taj Mahal är ett stort område avstängt för vanlig trafik. De är rädda att luftföroreningarna ska förstöra de fantastiska byggnadsverken. Förutom fordon som exempelvis häst och vagn samt cykelrickshaws tillåts endast eldrivna fordon köra inom området.

Taj Mahal anses vara det mest extravaganta kärleksmonument som någonsin byggts. Kejsaren Shah Jahan byggde detta marmormausoleum till sin andra fru. Kvinnan dog i barnsäng vid födseln av sitt fjortonde barn. Shah Jahan var förkrossad. Det tog honom 20 år och 20 000 arbetare att färdigställa Taj Mahal. Med dagens penningvärde räknas byggkostanden till 70 miljoner $US! Värt att nämna i sammanhanget är att även idag är Taj Mahal lika vackert, praktfullt och oförstört som när det stod färdigt år 1653.

På Taj Mahal har de olika entrépriser för indier respektive utlänningar, indier betalar tre svenska kronor och utlänningar betalar 133 svenska kronor. Viss skillnad! Men så är det på många turistställen här.

Vi kände oss själva som lite av en turistattraktion idag. Indierna inne på Taj Mahal var helt galna. Vissa försökte fotografera oss i smyg, medan andra klev fram och frågade rent ut om de fick ta ett kort på oss tillsammans med frun, barnen, hela familjen eller grabbgänget. När någon sett att andra Indier fått ta en bild, spred detta sig som en löpeld och fler kom rusande för att be om samma sak. Vi vill ju gärna fotografera indier i allmänhet och indiska kvinnor i vackra, färgsprakande och glittrande kläder i synnerhet, så självklart ställde vi upp. Det är ju vår skyldighet att bjuda igen om de nu tycker vi är så himla intressanta.

Eftermiddagen ägnades åt stadens andra turistattraktion – Agra Fort. Även i detta byggprojekt var Shah Jahan inblandad. Militärfortet byggdes av Shah Jahans farfar. När Shah Jahan tog över byggde han om det till ett palats, som senare kom att bli hans eget fängelse när sonen tog över makten. Högt däruppe satt stackars Shah Jahan fängslad med utsikt över sin älskades mausoleum - det vackra Taj Mahal.

Både vid Agra Fort och inne i stan finns gott om vilda apor som klänger på byggnaderna. När vi satt på en takterrass och käkade lunch vad det flera stycken i närheten. Lite nervöst höll vi koll på dem så de inte skulle komma för nära oss.

En liten egenhet som både cykelrickshaw- och autorickshawförarna har i Indien är att de erbjuder sina tjänster till ett bra pris och sedan tjatar de livet ur en för att vi ska svänga förbi en souveniraffär. De två vi åkte med idag fick kontanta pengar för varje turist de släpade dit, oavsett om turisterna handlade något eller inte. I detta fall kändes det som en enkel tjänst att göra för dessa två cykelrickshawförare. Dessutom fick Bert prova att cykla en bit av vägen. Det var tungtrampat trots att gubben var liten och skinntorr och inga sådana moderniteter som växlar fanns…

Lat N 28° 38,73', Long E 77° 12,74'
Idag: +19 °C (66.2 °F) 09
32145 km

Tung dag. Det är oerhört tålamodsprövande att ha att göra med ambassad folk. Om någon skulle känna sig manad så finns det ett enormt behov av charm och servicekurser för ambassadanställda. Det är helt jävla omöjligt att få ett enda tydligt och vettigt svar. Ingen vet något. Alla bara slår ifrån sig och vi hänvisas kors och tvärs utan resultat. Vi lämnas hängande i luften - totalt oförstående mitt i all den totalt obegripliga byråkratin. Oerhört frustrerande!

Idag kom vi glada i hågen till Burmas ambassad, utrustade till tänderna med ansökningshandlingar, passbilder, papperskopior på allt de möjligen skulle kunna tänkas fråga efter samt det långa handskrivna brevet adresserat till konsuln som de bett oss om där vi förklarar oss i minsta detalj. När vi lämnar in papperen genom luckan klämmer de ur sig att vi måste skaffa ett special permit för Indiens östra provinser innan de ens tar emot vår ansökan. Herregud, det hade de väl kunnat klämma ur sig tidigare, nu har vi redan förlorat flera dagar på detta!

Vi fick i alla fall adressen till rätt myndighet och tog genast en bajaj dit. Men de hade tydligen flyttat för bra tag sedan. Fick i alla fall tag på den nya adressen och tog en bajaj dit. Mannen i receptionen meddelade att de stängt klockan 12 och att vi fick lov att återkomma om tre dagar, det vill säga på måndag. Blev också informerade att behandlingstiden för en special permit ansökan är minst tio veckor. Det innebär att vi endera skulle hänga kvar i Delhi den tiden eller åka cirka 600-700 mil tur och retur tillbaka till Delhi för att hämta vårt special permit. Därefter åka tvärs över stan för att lämna in vår visumansökan till Burmas ambassad på nytt. Burmas ambassad behöver i sin tur cirka tre månader på sig för att fundera över om de ska bevilja oss ett inresevisum eller ej. Det sorgliga är att vare sig den indiska myndigheten eller Burmas ambassad kan ens ge oss rätt information eller en hint om det är troligt att vår ansökan beviljas eller ej.

När vi därefter tog oss an Kinas ambassad blev vi ännu mer irriterade. Där fick vi en lapp med ett telefonnummer i näven av ambassadkillen. Numret gick till en resebyrå i Kina. Dit skulle vi ringa. Killen på ambassaden visste ingenting om någonting överhuvudtaget – trots att han jobbade på visumavdelningen. Herregud, vad gör han då hela dagarna? Suck!

Dagens tredje ambassadbesök resulterade i alla fall i ett visum till Nepal. Tack gode gud, åtminstone någonting uträttat idag!

Lat N 32° 38,83', Long E 51° 40,39'
Idag: +17 °C (62.6 °F)

Esfahan är en trevlig stad som vi alla gillade med en gång. Folk är himla trevliga och vänliga här. Många är de som försöker ta kontakt med oss ute på gatorna. De säger ”Hej”, ”vart kommer ni ifrån” eller bara ”Välkommen”, bara för att ha något att säga. Ofta är dessa ord den enda engelska de kan, så fortsatt konversation är i regel utesluten. Folk i alla åldrar är verkligen nyfikna på oss västerlänningar. Så det här med att smälta in har vi gett upp för länge sedan.

Idag var vi och kollade in Emam Khomeini Square. Där finns en av världens vackraste moskéer ”Emam Mosque” samt den något mindre ” Sheikh Lotfollah Mosque ” som ligger alldeles bredvid. Båda moskéerna är utsmyckade i fantastiskt vackra persiska mosaik mönster.

Träffade en riktigt trevlig kille som heter Mohammed som hade en mattaffär. Han visade sig ha en släkting i Kårböle – en lite håla som Anneli brukar åka förbi ibland. Anneli lovade att stanna till för att hälsa från Mohammed nästa gång hon passerade. Mohammed bjöd på te och lärde oss massor av intressanta saker om mattor. Hädanefter kommer vi att se på persiska mattor med helt andra ögon. Mohammed var även fullt medveten om att vi turister springer för livet så snart vi ser en mattförsäljare . Men detta hade han full förståelse för. Vi stackars turister har ju förmodligen hade råkat ur för marockanska eller turkiska mattförsäljare tidigare....

På eftermiddagen tog vi en promenad längs Zayandeh river rinner genom staden för att titta på de fina broarna. Vi drack te på ett tehus mitt i strömmen . Det känds riktigt härligt att se vatten igen. Det har varit mycket berg och öken de senaste månaderna.

Lat N 35° 41,95', Long E 51° 25,30'
Idag: +15 °C (59 °F)

Ringde Indiska ambassaden för att kolla om vårt visum var klart idag. De kunde inte ge oss något besked över telefon så vi bestämde oss för att åka dit. Det är ju lättare att utöva lite påtryckningar när man är på plats tänkte vi. Men tyvärr det hjälpte inte ett dugg. De väntade på besked från Delhi och bad oss återkomma imorgon. Suck! Vi som hade hoppats på att komma iväg från Teheran idag.

Åkte för att äta lunch på ett mysigt ställe i norra delen av Teheran som vi fått tips om av Annelis kompis Mehrdad. Massor av små restauranger med uteserveringar som ligger längs en stig som klättrar upp för berget. Den porlande bäck som rinner längs stigen plussar på den mysiga och avkopplande stämningen. Det är hit Teheranarna åker för en romantisk middag på tu man hand.

På kvällen träffade vi Hamid och Nasser igen. Vi hälsade på hos Nasser som hade en liten affär en så kallad coffieshop. Vi fikade och passade på att fråga om alla möjliga saker som vi undrat om gällande Iran och hu det fungerar här.

Vi tog bussen tillbaka till hotellet och upptäckte då till vår förvåning att det var skilda avdelningar för män och kvinnor i bussen. Männer sitter i främre delen av bussen och kvinnor sitter i bakre delen. Hamid berättade att så här är det även i tunnelbanan. Det kändes lite konstigt, som apartheid tyckte vi.

Kvällen avslutades med filmtajm och glass i stora lass hemma på hotellet.

Lat N 35° 41,46', Long E 51° 25,14'
Idag: +18 °C (64.4 °F)

Teheran är en gräslig stad att köra bil i. Enkelriktade fyrfiliga genomfartsvägar som slingrar sig om varandra och gör det helt omöjligt att ta sig dit man vill. Vi har suttit i bilen åtta timmar idag och snurrat runt, runt, runt i stan på jakt efter ambassader, hotell, mat och parkeringsplatser. När vi kollade kilometerräknaren insåg vi att vi avverkat 5,8 mil i centrala Teheran idag.

Det är inte bara skicklighet utan även en rejäl portion tur som gjort att vi klarat oss från att krocka idag. Iranierna kör som vettvillingar. De kör alldeles för fort, alldeles för vårdslöst och helt utan kontroll. De svänger ut i vägen utan att ens se sig för, blinkers har de inte listat ut användningsområdet för ännu och de kör så fort att de kör in i arslet på varandra. Förutom att vi själva varit mycket nära att bli påkörda två gånger idag så har vi sett flera krockar. Bert kör som en gud och han är inte speciellt lättskrämd – men här blir till och med lite för mycket för honom. Imorgon blir det apostlahästarna eller taxi som gäller.

När vi väl hade letat oss fram till den Indiska ambassaden visade den sig vara stängd på grund av dödsfall, och vi blev hänvisade till att återkomma imorgon. Pakistanska ambassaden var vårt nästa mål. Där fick vi tag på en riktig liten viktigpetter till lakej som upplyste oss om att här skrev de inte ut några visum till andra än Iranier och att vi minsann skulle ha sett till att skaffa visum hemma i Sverige. Vi förklarade att eftersom vi varit på resande fot i sex månader hade det inte varit möjligt att skaffa visum på hemmaplan. Då upplyste han oss om att vår ansökan inte var korrekt ifylld och vi fick en uppläxning gällande vad som skulle specificeras. Dessutom, för att över huvud taget få lämna in en ansökan måste vi skaffa ett ”Letter of rekommendation” från Svenska ambassaden i Teheran samt skriva ett utförligt brev adresserat till konsuln där vi förklarar varför vi söker visum, vad vi ska göra i Pakistan, hur länge vi ska vara där, varför vi söker visum i Iran istället för hemma samt förklara att vi rådgjort med deras kollegor på Pakistanska ambassaden i Damaskus och de rekommenderat oss att söka visum i Iran. Utöver detta skulle vi lämna in kopior på de stämplar och visum som finns i våra pass. Det finns bara ett ord för sådana människor – skitnödig skitstövel!

Efter ambassadbesöken gick resten av dagen åt att leta efter ett hyfsat hotell som vi hade råd att bo på. Efter ambassadbesöken idag insåg vi att vi kommer att bli kvar här några dagar för att få till visumen. Åkte runt och frågade om rum på massor av hotell men det var fullbokat överallt. Till slut fick vi tag på ett rum för 250 Skr per natt med rena lakan, dusch och toalett på rummet och relativt fräscht. Taget!

Lat N 38° 04,51', Long E 46° 16,81'
Idag: +10 °C (50 °F)

Sov ut ordentligt idag. Det har varit lite sömn de senaste dagarna. Sedan gick vi ut på stan för att leta oss fram till bazaren. Catharina ville köpa en riktig ”pingvinhuva” istället för den sjal hon använder. Det är oerhört irriterande att sjalen hela tiden glider av huvudet för det är ju inte är att bara att riva av sig sjalen ute på gatan för att rätta till den som man skulle ha gjort hemma.

Hittade en liten butik i en galleria som sålde ”pingvinhuvor”. Catharina ville sätta på sig sin nya huva bums. Eftersom det inte fanns något provrum att gömma sig i för att byta från sjal till ”pingvinhuva” fick hon gömma sig bakom dörren. De tre manliga biträdena var finkänsliga nog att lämna affären så hon inte skulle stå där med naket huvud i mäns närvaro.

De flesta kvinnor vi ser på stan är klädda i ett stort svart tygstycke som de sveper omkring sig. Men vissa yngre kvinnor bär vanliga västerländska kläder. Dessa kvinnor bär sjal och långärmat samt lång kjol eller byxor och utanpå dessa någon form av plagg som döljer rumpan och går en bra bit ner på låret. De är klädda anligt lager på lager principen för att dölja formerna. Även för män finns det klädregler, de måste bära långärmat och långbyxor. Det känns bra att inte män kommer undan helt även om kvinnorna i det här fallet drar det definitivt kortaste strået gällande klädseln.

Det är gott om köttbutiker som säljer diverse delikatesser. Catharina hittade en som skyltade med både hjärna, fårskallar med tungorna hängande utanför, lungor, tarmludd och diverse annat oidentifierbart. Ofta vet vi inte vad vi får på tallriken när vi går in i köket och pekar på någon gryta som ser bra ut. Säkerligen får vi i oss av både det ena och det andra i den här stilen utan att veta om det…

Resten av dagen strosade vi runt i basaren. Det är hur enkelt som helst kan villa bort sig bland de 7 350 affärerna som säljer allt mellan himmel och jord sina minimala utrymmen. Bland annat finns en hel bazargata med bara guldaffärer . I bazaren hittade vi också ett par killar som sålde ett åsnehuvud och klövar upplagt i en skottkärra. Tog en taxi till hotellet på eftermiddagen eftersom regnet öste ner så pass att gator blev översvämmade .

Lat N 39° 54,53', Long E 41° 16,45'
Idag: +5 °C (41 °F)

Nu är det klart med våra visum till Iran så det var bara att gå till banken och betala visumavgiften på 500 Skr per person. På kvällen var vi ut på fin restaurang och firade tillsammans med ett Holländskt par som legat still här och väntat i tio dagar på att få sina visum. Med facit i hand känner vi att de 300 Skr per person som agenten tog för att skynda på processen var väl investerade pengar. Det hade verkligen inte varit speciellt kul att behöva hänga här i kylan i onödan.

I foajén på hotellet gick det att tjuvsurfa på en resebyrås trådlösa nätverk tvärs över gatan. Vi får sniffa efter okrypterade nätverk lite oftare för det är ju himla bekvämt att kunna sitta på hotellet och surfa istället för att springa till ett Internet café. Trådlös internetuppkoppling med bra fart är en av de saker vi saknar allra mest hemifrån.

Fick höra via SMS att bomber smällt på tre olika hotell i Amman. Vi var i Amman för två veckor sedan. Som tur är så har inte råd att bo på så flotta hotell. De ställen vi bor på är inte speciellt intressanta som attentat mål och det minskar ju risken för att råka illa ut. Men man är ju aldrig riktigt säker man kan ju råka vara på fel plats vid fel tillfälle.

Lat N 36° 12,31', Long E 37° 09,01'
Idag: +14 °C (57.2 °F)

Innan vi åkte till Idlib för att hälsa på familjen som vi träffade på vägen ner genom Syrien, så skulle vi få iväg ett paket med whiskey till Håkan. Det är ju inte som hemma direkt - att bara svänga förbi posten och slänga in det. Det är minst ett par timmars jobb för att få iväg ett paket.

Vi var väl förberedda och hade slagit in paketet mycket noggrant med gott om stoppning och många varv silvertejp för att kartongen skulle hålla för postens ovarsamma pakethantering. Det första som hände var att postkillen sprättar upp kartongen och river ut hela innehållet på disken, sedan säger han kort och gott ”NO” och går sin väg. Hmmm…vad menas med det? Så vi frågar en annan kille bakom disken som i sin tur hänvisar oss in till postmästaren som i sin tur kallar in killen som sade ”NO” och ger honom en avhyvling inför oss. Därefter engagerar sig postmästaren själv och halva personalstyrkan i att paketera våra flaskor. Det tog dem över en timme av omsorgsfullt paketerande och tejpande innan paketet äntligen var klart, så Håkan kanske lyckas öppna paketet lagom till jul…

Vi ringde på familjens dörr i Idlib och hörde ett illvrål inifrån lägenheten. Det var den yngsta dottern som blev jätteglad när vi hälsade på som utlovat. Hon bjöd in oss på te och kakor och ringde runt till släktingar och vänner som alla droppade in en efter en. Samhar, killen som bjöd hem oss till familjen från början, jobbade i Damaskus just nu och ringde flera gånger under kvällen för att prata med oss. Han var jätteledsen att han inte skulle hinna träffa oss innan vi lämnade landet.

Anneli och Catharina lärde sig mellanösterns glädjetjut. Det tjut som kvinnor använder när de är väldigt glada över något, till exempel på ett bröllop. Man böjer upp huvudet lite, sätter handen framför munnen och fladdrar med både handen och tungan medan man tjuter högt och tydligt – gärna i grupp. Det var jättekul att testa!

Det ingår i konceptet att vi gäster ska visas upp för allt och alla. Bland annat besökte vi Mohammeds engelska lärare. Till saken hör att sedan vårat besök för en månad sedan har Mohammed börjat ta privatlektioner i engelska tillsammans med en läkarkollega. Det är mycket troligt att vårt besök var starten till detta. Kul! Besöket hos engelska läraren var väldigt givande eftersom hade chansen att fråga och få veta mycket utan språkbarriär. Vi satt i hans mottagningsrum i vita stolar med guld, kristallkronor, marmor och tjocka lyxiga mattor. Engelskläraren hade bott på ett antal ställen runt om i Europa med sin familj när han växte upp. Normalt brukar det gå bra att presentera Anneli som Catharinas syster. Vi gör det på grund av att då har Anneli ett acceptabelt ”förkläde” med sig i länder som dessa. Alla brukar tycka att det syns så tydligt att vi är syskon. Förmodligen beror det på att i deras ögon ser alla Européer likadana ut. Men den här killen gick i alla fall inte på det…

Vi fick flera påpekanden om att faktiskt lovat förra gången att vi skulle hälsa på när vi hade bättre om tid - och nu hade vi bara en dag. Det var alldeles för kort! Minst tre, fyra dagar hade varit acceptabelt enligt familjen. Detta fick vi i huvudet gång på gång under kvällen när vi förklarade att vi verkligen absolut måste lämna Syrien dagen efter eftersom vårt visum gick ut. Med alla medel försökte de hålla oss kvar så länge möjligt. Till slut lyckades vi ändå övertyga dem om att vi måste åka imorgon och då hjälpte de oss att hitta en lämplig resväg till gränsen. Det var inte någon idé att ens försöka föreslå att vi skulle sova i bilen, det aldrig accepterats. Istället fick vi sova i barnens sovrum medan de bäddade åt barnen i finrummet.

Hela tiden förväntades vi stoppa i oss något och det är brukligt att äta både mycket och ofta i dessa trakter. När vi kom till familjen var det te och kakor, efter en stund var det kaffe och kakor, sedan var det ordentlig middag, efter det var det nötter och godis, sedan var det kaffe och kakor igen efterföljt av godis, sedan juice och glass på en bar, när vi kom hem igen var det frukt innan det var dags för sängen… Det äts hela tiden och vi orkade inte hänga med i allt ätande – vi var proppmätta.