Sierras blogg

Nu är det dags att lämna och bege sig till varmare breddgrader. I morgon, måndag 2 februari, drar vi med Finnair från Landvetter mot Bangkok för vidare äventyr i Thailand & Malaysia..

Tanken är att vi, efter att hälsat på goda vänner på Phuket, flyger till Malaysia och Langkawi. Vi tar oss sedan båtledes norrut i Andaman Sea in i Thailand igen via Koh Tarutao National Park, där vi lägger några dagar på Koh Lipe. Från Lipe skall några av Tarutaos övriga 60 öar besökas. Vidare norrut mot Koh Lanta för någon dags stopp.

Så småningom hamnar vi på Phuket igen och hämtar bagaget – enkel ryggsäck räcker för öluffningen – innan vi flyger till Bangkok för att hälsa på släkten någon dag.

Följ gärna med på resan genom att kolla blogg och bilder!
Vi återkommer om 1 månad!

Ett nytt år med allt vad det innebär står för dörren. Förhoppningsvis kommer någon eller några av våra resdrömmar att uppfyllas med nya upplevelser och nya intryck.
Men först skall vi tillsammans med familj och goda vänner njuta av julmat och god dryck ...:-)
Jag önskar Dig en riktigt GOD JUL & ETT GOTT NYTT ÅR!

Torsdagen den 19 augusti 2004 fick vi en förfrågan från Svenska Polarforskningssekretariatet om vi kunde genomföra en flygning till Nordpolen. Anledningen var att det svenska borrningsfartyget Vidar Viking behövde reservdelar och det krävdes ett flygplan som har lång räckvidd och möjlighet att genomföra fällning av materiel med fallskärm.
Valet var enkelt – C-130 Hercules.
Vad gjorde då Vidar Viking i detta område?
Jo, anledningen var att borra ca 450 m ner i Lomonosovryggen i Norra Ishavet, ca 25 mil från Nordpolen, för att ta upp sediment från ryggens brant. Detta för att visa hur klimatet i Arktis förändrats de senaste 45-55 miljoner åren och ge svar på varför jorden gått från varmt till kallt klimat. På den tiden fanns det ingen is i Arktis. Den svenska expeditionen – ACEX, Arctic Coring Expedition – var den första inom ramen för det internationella oceanborrningsprogrammet IODP (Integrated Ocean Drilling Program). Vattendjupet på platsen är ca 1000 m och positionen för arbetet var ca 88˚N 137˚E. Närmaste land är den ryska ögruppen Severnaja Zemlja.

Expeditionen bestod, förutom av Vidar Viking, även av den svenske isbrytaren Oden samt den ryska atomisbrytaren Sovietsky Soyuz. Isbrytarnas uppgift under Vidar Vikings borrning var att se till att arbetet inte stördes av drivande isflak.

Vår planering för uppdraget inleddes och det största problemet var bränsle till flygplanet. Även om vi startade ut från Kiruna måste vi tanka någonstans. Varför inte kolla med Station Nord på norra Grönland? Där finns flygbränsle, frågan är bara om vi kan få ta del av detta? Vi ringde via satellit till stationen för att kontrollera hur det såg ut i deras cisterner samt för att få en kontakt i Danmark som kan lämna tillstånd till detta. Som vanligt är de väldigt tillmötesgående och svaret blev att det skulle gå att genomföra. Vi har hjälpt dem många gånger tidigare, bland annat med bränsletransporter till stationen från Thule Air Base på nordvästra Grönland. Efter kontakt med Danmark var det grönt ljus.

Efter någon dag kom reservdelen till vår division på Såtenäs och planeringsarbetet fortskred enligt rutin. Det visade sig att när vi ändå skulle genomföra detta ville de att vi också skulle ta med mer materiel, tidningar, frukt, grönsaker, kakor, post mm mm. Det blev totalt 3 kollin á drygt 200 kg som skulle fällas på ett större drivande isflak……Vilken utmaning!
22 augusti var all planering klar och vi startade mot Kiruna för övernattning. Med ombord fanns förutom vi i besättningen på 6 man, 2 hoppmästare från FJS (Fallskärmsjägarskolan), 2 fotografer samt en representant från Polarforskningssekreteriatet. FJS-grabbarna är experter på detta med hur kollin skall se ut och fallskärmarna sitta mm.

Innan start från Kiruna nästa dag kollade vi naturligtvis via satellittelefon upp vädret på Station Nord och i området där fartygen fanns. Det var inget önskeväder - låga moln och på Station Nord lätt nederbörd.

Nåväl, vi lämnade Kiruna och satte kurs mot Station Nord på FL210, fart 290 knop och efter 3,5 timme satte vi hjulen i snöslasket på grusbanan. Vädret bjöd på halvdålig sikt i lätt snöblandat regn och ca +0˚.
Tyvärr hade vi inte tid att tacka ja till erbjudan om den formidabla lunch som serveras på detta avlägsna ställe, så de skickade med en bricka med ”danske dejlige smørrebrød” i stället. Under tiden som flygplanet tankades tog vi kontakt med Oden via satellittelefon för att få deras position.
Start mot fartygen som låg ytterligare knappt 2 timmar bort. Positionen 88N 137E ligger liksom en bit på ”baksidan” av Nordpolen så då kanske du förstår ungefär vart vi var på väg.

När vi närmade oss fartygens position anropade vi Oden och påbörjade plané till låg höjd. Oden rapporterade bra sikt under moln och då vi hade gluggar i de lägre molnen och kunde se istäcket beslöt vi att sjunka under moln och flyga mot fartygen på 50-100 m. Molnbasen låg på ca 150 m. Farten på låg höjd var ca 220 knop. Lastmästarna och FJS-grabbarna hade under tiden gjort lasten klar för fällning. På varje kolli fästes 3 fallskärmar.

Efter ca 10 minuter på låg höjd får vi syn på fartygen rakt fram.

Jag meddelar Oden att vi flyger in över dem för att kolla deras position mot våra värden, och får samtidigt positionen på det större isflak där vi skall fälla lasten - det låg ca 2 km från fartygen. De säger också att deras helikopter har lagt ut ett stort rött kors vid fällpunkten.
”Helikoptern?” säger jag, ”Är helikoptern i luften? Om den är i luften kan den vara i vägen när vi kommer.”
”Nej, den står på Odens helikopterplatta.”
”Ok, då åker vi till fällplatsen när vi har passerat er och kollar hur det ser ut”. Framme vid fällplatsen kollar vi runt men inget kors…
”Oden, det finns inget kors på positionen vi fick!”
”Jag hann inte starta och lägga ut något kors…” säger helikopterpiloten.
Eftersom platsen och isflaket såg ok ut beslöt vi att fälla där utan detta kors.
”Oden, vi skippar korset och åker dit och fäller!”

Efter en sväng runt fartygen lägger vi oss på 120 m höjd, fart 120 knop och öppnar rampen, lägger oss på kurs mot ”målområdet”, och fäller lasten genom att ge ”Grönt ljus” vid passage. När gröntljus-lampan tänds i lastutrymmet kapar grabbarna i cargot säkringslinan och lasten åker ut. De säger att fallskärmarna vecklas ut normalt och att alla 3 kollin landar säkert på isen.
Puh, skönt att ha dem på isen. Det skull ha varit minst sagt pinsamt om de hamnat i vattnet.

Vi passerar åter fartygen med rampen öppen, och efter passage stänger vi den, drar på till 220 knop och sätter kurs mot Nordpolen som ligger 25 minuter bort - det är ju ändå på hemvägen - innan vi styr mot Kiruna.
Passage av Sovietsky Soyuz
Sovietsky Soyuz längst bort, Oden till vänster och Vidar Viking till höger.

När vi nu är så nära Nordpolen måste vi ju passera på 50 m höjd och se hur det ser ut. Vi minskar farten, öppnar rampen och…tro det eller ej…det är faktiskt isfritt precis där….
Hittills har allt fungerat enligt plan. Rampen stängs och vi stiger till marschhöjd, FL230, ökar farten till 290 knop och nu har vi ytterligare drygt 5 timmars flygning framför oss innan vi skall sätta hjulen i banan på Kirunas flygplats. Det finns några smørrebrød kvar och nu sitter det fint med en fika i lugn och ro till motorernas jämna muller. Jag kanske måste tala om att vi inte har levt på fika hela dagen utan vi har naturligtvis mat med som värms i en ugn i flygplanet.

Klockan 22, efter många timmar i luften - totalt 11 timmar och 47 minuter - denna speciella dag som bjöd på ett spännande och annorlunda uppdrag landade vi i Kiruna. Efter ”nattning” av flygplanet och transport av ett nöjt gäng till Hotel Ferrum, var det skönt att krypa ner i sängen och låta ögonlocken falla igen innan nästa dag väntade med nya uppdrag,..

På hotellet fanns ett meddelande från vår division som hade fått ett mail från Oden;
”Oden tackar för hjälpen. Lasten har bärgats och var oskadd, till och med kakorna var hela”.

Kunde dagen ha slutat bättre?

P.S. Klicka på denna länk så ser du på film när vi kommer fram till fartygen.
http://www.reseguiden.se/forum/filmer/1495

Bilderna på flygplanet i luften är tagna från isbrytaren Oden.
De övriga är tagna av Peter Liander.

På fredag äntrar vi åter Sterling Airways aerodyn på Landvetter med Nice som destination. Efter att ha hämtat ut den väntande hyrbilen efter landning är målet Antibes och ”Villa Asmodeé”. Vi bodde där även förra året och läget är perfekt med gångavstånd till centrum både i Antibes och Juan les Pins. En vecka med mysiga stenbelagda gränder i gamla stadsdelar och härliga lantliga miljöer väntar, där det kommer att njutas av lokala delikatesser och viner. När vi var där 2007 höll vi oss mestadels längs kuststräckan Côte d´Azur och skall därför söka upp nya marker denna gång.

I maj 1995 rapporterades en Ebola-epidemi från Kikwit i Zaire. Ett WHO-team bestående av experter från olika områden skickades snabbt till landet. En begäran om hjälp sändes till många länder, däribland Sverige som snabbt beslutade att skicka en liten grupp av experter med uppgift att hjälpa den internationella kommittén i Kikwit och att snabbt bedöma situationen beträffande behov av utrustning och personal. Denna rekognoscering innebar att Flygvapnet fick i uppdrag att snarast transportera materiel till området.

Den 25 maj 1995 startade vi därför ut med två C-130 Hercules för att flyga till Kikwit i dåvarande Zaire, numera Kongo-Kinshasa. Vårt första stopp var Landvetter för att lasta materielen samt två fyrhjulsdrivna fordon. Lasten bestod, förutom av fordonen, av mediciner, skyddskläder för sjukvårdspersonalen, madrasser, filtar, sängar, diverse sjukmateriel, mm mm. Ebola är en sjukdom med ett våldsamt förlopp. Den är extremt smittsam och leder oftast till döden. Den smittar inte genom luften utan vid direkt kontakt med en drabbad. Kikwit är en förhållandevis stor stad med 600.000 invånare och varför just denna stad drabbades av denna epidemi är fortfarande inte klarlagt.

Efter lastning startade vi ut mot Heraklion på Kreta, flygtid knappt 5 timmar, för overnightstop.

Nästa dag flög vi vidare till Khartoum, huvudstad i Sudan. Staden har utan förorter omkring en miljon invånare, med förorter troligen omkring fyra miljoner invånare. Den ligger där Vita och Blå Nilen flyter samman och grundades 1821 som en utpost för den egyptiska armén.

Flygtiden till Khartoum var återigen 5 timmar, där vi också hade overnightstop. Dryga +40° mötte oss när vi lämnade flygplanet. Efter passage av passkontrollen på flygplatsen möttes vi av en lång mörk sudanes vilken presenterade sig som den svenske konsuln i Sudan. Han fixade fram taxi-bilar åt oss, totalt 12 man (6 crew i varje flygplan), vilka tog oss till vårt hotell. När jag checkade in oss på hotellet blev jag förvånad då jag fick 12 drinkkuponger för inlösen i hotellbaren. Förvånad? Ja, jag visste att alkohol inte serverades i Sudan men ok då, en öl skulle sitta fint, svettiga som vi var, så det var bara att tacka och ta emot. Grabbarna fick sina kuponger och drog mot baren för en läskande kall öl! I stället för öl serverades vi var sitt glas kall juice med ett paraply hängande på kanten…
Det var naturligtvis gott och läskande men det kändes lite snopet...:-(
Utsikt från Hotel Hilton i Khartoum
Området du ser här nere vid Nilen vaknade till mot kvällningen. Olika stånd sattes upp och uppklädda familjer strosade omkring och hade trevligt. Vi gick också dit, tog en kopp te vid en enkel servering och pratade med lokalbefolkningen. De undrade nog vad vi var för några - särskilt barnen kollade med stora ögon...

Tidig frukost nästa dag, och efter transport till flygplatsen startade vi efter någon timme mot Kinshasa i Zaire. Halvvägs såg vi på vår radar ett stort utbrett område med dåligt väder vilket innehöll många stora Cb (Cumulunimbus). Cb är enkelt uttryckt åskmoln med mycket kraftiga vindar och nederbörd som kan sträcka sig från låg höjd till över 10000 m. Då vi med våra flygplan inte kunde flyga över vädret måste vi flyga långt söderut för att kunna runda detta. Vi tappade ca 30 minuter på grund av omvägen för vädret. Vår normala flyghöjd med last i detta område är ca 6000 m.

Nåväl, så småningom, efter 6 timmar i luften, kom vi i alla fall fram till Kinshasas flygplats, N´Djili International. Staden är huvudstad i Kongo-Kinshasa, har idag ca 7,4 milj invånare och ligger på södra sidan av Kongofloden, ca 500 km nordöst om flodens mynning i Atlanten. Mittemot, synligt på andra sidan floden, ligger Brazzaville, huvudstad i Kongo.
Brazzaville på andra sidan floden

På flygplatsen möttes vi av Sveriges representant på platsen, konsuln Ove Svensson. Det är ovärderligt med hjälp av diplomatiska representanter för Sverige i länder som Zaire. Som exempel i detta fall kom det fram en man och sade att vi måste betala en massa knepiga avgifter mm kontant i USD. De är fransktalande i landet och han ville inte förstå engelska, han kunde säkert, och eftersom vi inte är några mästare på franska så bad vi Ove Svensson lösa problemet. Han kontaktade då en myndighetsperson och förklarade för honom att vi hade en hjälpsändning till det av Ebola smittade Kikwit. Detta visste de naturligtvis om innan vi landade, men killen som ville ha betalt i USD tänkte tydligen stoppa dessa i egen ficka. Efter detta räckte det med att vi betalade flygbränsle. Övriga normala avgifter, såsom landningsavgifter och handlingkostnader blev det inte tal om.

Vi behövde inte passera passkontrollen utan fixade direkt fyra taxi för transport till Hotel Intercontinental. Taxibilarna var ett kapitel för sig. Riktiga skrothögar där en stannade mitt på vägen på grund av soppatorsk. Föraren hoppade ur och viftade för att stoppa någon bil i trafiken. Efter en kort stund stannade en kille och sålde några flaskor med bensin till honom så att färden kunde fortsätta.
Väl framme vid hotellet gjorde vi upp med chaufförerna att de skulle vara på plats kl 08.00 nästa dag då vi skulle tillbaka till flygplatsen för flighten till Kikwit.

Nästa morgon fanns det 10 taxi som väntade på oss. Det blev lite surrigt där ett tag, men vi kände igen ”våra” chaffisar och deras bilar och skickade i väg de som chansat. De hade hört att det fanns en möjlighet att få en körning. Efter normala förberedelser för flygning startade vi sedan mot Kikwit som ligger ca 460 km öster om Kinshasa vid Kwilu River. Flygplatsen i Kikwit bestod av en enkel grusbana och hade inga landningshjälpmedel så att göra en molngenomgång utan landningshjälpmedel var inte att tänka på. Vädret var helmulet men en bra molnbas och fin sikt under moln gjorde att vi kunde flyga under moln med marksikt. Det var lite speciellt att flyga över "broccolin" på låg höjd i dessa trakter.
Inflygning mot Kikwit flygplats

Radioförbindelsen med flygplatsen bestod av en bärbar radio som någon på platsen hade hängande runt halsen. Vi fick kontakt med honom först när vi flög in över fältet för att kolla hur det såg ut innan landning. Flygtiden till Kikwit var ca 1 timme.
Terminalbyggnaden

Vi var väntade - djungeltrummorna hade gjort sitt - för efter landning och intaxning på den lilla plattan möttes vi av massor av människor, många glada barn, samt personal som väntade på lasten. Ett stort jubel hördes från åskådarna när de två fordonen backade ur flygplanen.
Även CNN var på plats och vi hörde senare att inslaget sänts samma dag.
CNN in action

Lasten levererad

Hjälpen från svenska Räddningsverket gjorde som vanligt stor nytta i detta ebolasmittade område.
Massor av människor, mest barn kollade skådespelet

När vi startade motorerna igen och taxade ut till startbanan jublade barnen, slog kullerbyttor i grässlänten och deras ansikten sken av lycka. Jag tror inte att det var för att vi lämnade dem utan för att de inte sett ett sådant skådespel tidigare.

Flygningen tillbaka till Kinshasa gick helt planenligt, och det känns alltid lika tillfredsställande när lasten är levererad, och man vet att den direkt tas om hand av mottagaren på plats. Denna gång var det medicinsk materiel men det kan lika gärna vara tält eller vattenreningsverk till områden någon annanstans i världen som drabbats av naturkatastrofer.

Åter i Kinshasa för nya uppfriskande taxiresor och nästa dag direkt till Luxor i Egypten utan mellanlandning för en day off. Luxor är som ni vet en mindre stad vid Nilen med ca 200.000 invånare.

Flygtiden till Luxor var 8 tim 20 minuter och vi landade när mörkret föll över Nilen-området. Vi taxade in till vår uppställningsplats och skulle kliva ur flygplanet när vi blev hindrade av beväpnade vakter. Varför visste vi inte. Efter kontakt med flygledartornet via radio fick vi reda på att vi var förbjudna att kliva ner på egyptisk mark eftersom vi kom från det ebolasmittade Zaire och kunde vara tänkbara bärare av smittan. De sade att vi skulle flyga vidare mot något annat land vilket var omöjligt, då vi förutom lång arbetsdag inte hade diplomatiska tillstånd att landa någon annanstans. Vi måste alltid ha dessa tillstånd för att flyga i främmande luftrum och landa i andra länder då vi är ett svenskt statsluftfartyg. Civila flygplan har inte samma krav. Naturligtvis gäller inte dessa restriktioner om vi hamnar i en nödsituation.
Vi hade kontakt med vår bas i Sverige via flygplanets kortvågsradio, mobiltelefon hade vi inte på den tiden, och meddelade dem vår situation. De tog kontakt med UD som kontaktade ambassaden i Kairo. Efter ca 3 timmar i värmen, klockan hade hunnit bli 23.00, var problemet löst, vakterna drog sig tillbaka och vi fick lämna och åka till vårt hotell för vila. Jag kan meddela att den lokala ölen, ”Nile”, smakade gott .…:-)
Bungalows på Crocodile Island

Vi brukar bo på ”Jolie Ville Mövenpick Hotel” på Crocodile Island strax söder om Luxor vid våra stopp där och så även denna gång. Det är ett skönt ställe, det ligger på en liten ö i Nilen, med små bungalows och en day off vid poolen där gör gott för själen.
Båtliv vid Nilens östra strand
Lugn och ro vid den stilla Nilen...

Efter denna day off landade vi hemma på Såtenäs igen efter 7 timmar 30 minuter i luften. Som du märker händer det alltid något icke planerat vid uppdrag som detta, men det är en del av tjusningen med det hela och det blir alltid historier att berätta.

Dessutom blir historierna bättre med tiden…..:-)

I morgon bär det iväg till Jylland och området kring Lökken. Jag har fixat ett stort poolhus för oss och våra 3 söner med familjer där vi skall förlusta oss i en vecka. Totalt 15 pers så man får verkligen hoppas att det blir skapligt väder annars kan det bli lite segt för alla småbarn. Det finns ju pool i kåken men i alla fall...
Återkommer efter hemkomst med förhoppningsvis soliga bilder från det dejlige Danmark!

Morsning
Sierra

Yanui Beach - Phukets sydligaste beach - består av en liten remsa av sand och klippor på södra delen av Phuket, mellan Nai Harn Beach och Promthep Cape. Sandstranden som inte sträcker sig långt ut gör att det märks väl när det är lågvatten då sanden relativt snabbt övergår i sten.

Då den ligger väl skyddad för vädrets makter, är Yanui platsen att vara på när vågorna är höga och vinden snurrar runt. Sådana dagar känns det gott att vara här.
Under högsäsongen, när solen skiner klart, är Yanui så fridsam en beach kan vara. Allt fler har upptäckt denna pärla men det är fortfarande lugnt och behagligt att njuta av dagen här, då försäljare och uthyrare av motordrivna vattenfarkoster lyser med sin frånvaro

Före tsunamin

Där finns en liten enkel restaurang som drivs av en dam som heter Somsung Chue-Poo men kallas för Aunt Mae. Restaurangen, gjord av trä och med halmtak, är mycket enkel, ligger nära stranden, och har öppet under högsäsong. Den förstördes totalt av tsunamin men byggdes snabbt upp igen. På andra sidan vägen finns ett större matställe, där köket utnyttjas även av Aunt Mae då hon inte har alla fasciliteter på sitt enkla ställe så det blir en del spring för att stilla gästernas hunger. Där finns även några bungalows.

Före tsunamin

Aunt Mae är nu 55 år och är uppvuxen i området runt Laem Promthep, ett stenkast från Yanui. Hon är en kraftig kvinna numera som i sin sarong ser ut som en söderhavskvinna.

Aunt Mae i dag

Ingredienserna i hennes kök är mest färska av lokala råvaror och Aunt Mae´s maträtter är uppskattade vida omkring.

Hon gifte in sig i familjen som äger marken bakom stranden och det har inte förändrats mycket på 30 år. Om hon får bestämma så kommer det att så förbli även om erbjudanden inte saknats då läget är lockande för investerare. Hon och hennes man har inte blivit frestade av att sälja till någon som avser att bygga något modernt på platsen.

Under lågsäsong, maj till oktober, är det lugnt och stilla, bortsett från vädret, vid Yanui.

Tsunamin i december 2004 drabbade även Yanui. Ett stenhus, precis vid stranden, blev krossat och två kvinnor omkom.

Yanui Beach i dag, drygt 3 år efter tsunamin. Växtligheten är sakta på väg tillbaka...
Det klara vattnet runt den lilla klippan som sticker ut från stranden är ett eldorado för den som vill snorkla. Där kan fiskar i alla möjliga färger och storlekar studeras.
I Bakgrunden, uppe på kullen, är Promthep Cape. Phukets sydligaste udde och ett vanligt utflyktsmål för att njuta av den härliga solnedgången.

Prompthep Cape

Similan Islands består av 9 öar och de är belägna i Andaman Sea, ca 25 nautical miles (ca 50 km) utanför Khao Lak och det är planerat att vi under vår dagstur skall besöka 4 av dem.

Torsdag morgon, tidigt som bara den, kl 06.10 hämtades vi vid vårt boende på södra Phuket för dagstrippen till Similan Island. Vi var de första som plockades upp i denna Toyota-van. Nästa upphämtning skulle ske i Patong där vi var efter ca 25 min. Föraren lyckades samla ihop ytterligare 6 personer efter en stunds snurrande bland Patongs gator. Vidare mot sista upphämtningsstället för två passagerare till. Det skall kanske nämnas att körschemat är ganska ”tight” för att hinna till piren där speedbåtarna avgår.
Nåväl, på väg för denna den sista upphämtningen, ”kastar bilen in handduken”. Gôrstôpp som man säger på Sveriges framsida.
Vår chaffis börjar ringa….och vi väntar…15 min….30 min…
Efter 1 tim säger vi åt honom att lägga av. Vi kommer inte att hinna till Thamplau Pier där båtarna skall dra kl 08.30. Kl är nu 07.45 och det tar ca 1 tim 30 min dit, alltså är, vi om ersättningsbilen kommer nu, där kl 09.15.
Då kommer bilen! Den nya chaffisen får alla ingångsvärden och skakar på huvudet. Mer telefonerande… Vi hoppar i alla fall in och han drar i väg för att först hämta upp de två som väntat vid sitt hotell, förbannade naturligtvis.

Mot piren!

Det finns trafikregler även i Thailand, men inte denna morgon. Trots att det går fort som bara den och med Guds (kanske Big Buddhas) försyn kör han ändå med koll på läget, tror vi…
Hur som helst, vi kommer fram 1 tim sent men de två stora speedbåtarna (de kör samtidigt) väntar på oss. Så måste också de andra passagerarna som varit på plats i tid göra. Även de förbannade eller åtminstone irriterade.

Snabbt över till båtarna där vi åker med en större speedbåt med 4 motorer på vardera 200 hp, alltså mot Similan med 800 kusar i baken. Vilken jäktresa…..

Efter 1 tim 30 min är vi framme vid den nordligaste, Koh Ba-ngu. Vilket fantastiskt vatten. Sikt hur långt som helst känns det som och dessa vatten bjuder på en sagolik variation av olika färggranna fiskarter. Efter en tids snorkling där fortsätter vi några minuter till ön som gett namnet till ö-gruppen, Koh Similan. Där käkar vi lunch, slappar på den kritvita beachen och de som vill sprattlar vidare i det sköna vattnet.

Koh Similan.

Efter lunch är det meningen att vi skall vidare till Koh Payu för snorkling men då sjön är ganska hög passar det inte bra för snorkling. Vi hoppar över Payu och åker vidare till nästa ö, Koh Miang. Koh Miang är ö-gruppens nationalpark där de som beställt övernattning får göra detta i tält.

Utanför Koh Miang väntar de bästa vattnen vad gäller förekomst av olika fiskar. Storlek och färg är obeskrivbart. Helt fantastiskt! Efter 30 min går båten in mot stranden. Det är barn av olika storlekar med ombord och det finns naturligtvis intresse av vanligt strandliv också. De flesta fortsätter dock med snorkling i detta paradis.

Kl 15.20 drar båten tillbaka till Thaplamu Pier. Ytterligare 1 tim 30 min i hög fart. Sjön är dock lugn och de flesta blundar och småsover efter en underbar dag i vattnen runt Similan Islands.

Återresan till Phuket går i vanligt trafiktempo och även nu ramlar ögonlocken igen några stunder. Trots strulet på morgonen har dagen varit mycket trevlig och givande och jag förstår att dessa vatten runt Similan Islands tillhör världens absolut bästa dykområden. Även om öarna i dag besöks av många turister och det inte är öde på stränderna räcker vattnen mycket väl till för oss alla att få ta del av detta skådespel.
Ni kommer inte att ångra er om ni tar tillvara möjligheten för ett besök om ni är i faggorna!

Vi är hemma igen 19.00 och i dag, fredag gäller: MOT BANGKOK!

Idag: sol och +34........

Morsning
Sierra

Hur har vi det?

Jo, i går hängde vi på Lomprayah:s High Speed Catamaran från Samui till Koh Nang Yuan och Koh Tao.

Tidigt i ottan, kl 0700, en annan är ju van att vakna utan klocka numera, hämtades vi av en av Lomprayah:s bussar vid hotellet. Tomt i magen, ingen frukost på vårt hotell, mötte vi morgonens växlande molnighet och +28˚. Det är härligt med dessa ”svala” morgnar och lugn innan alla har startat sina dagliga göromål.
”Frukost”, kaffe och croissant med sylt, ingår i dagens båtresa och denna trycker vi i oss innan avfärd från Lomprayah Pier.

Catamaranen går först till Koh Phangan och tar ca 20 min. Där hoppar det av och på människor av alla nationaliteter och vi fortsätter i en dryg timme till Koh Nang Yuan. Vi anländer ca kl 1000. Detta är en verklig pärla och ett dykcenter av första klass.
Där finns en ”bungalowägare” och en restaurang. För att bo på Nang Yuang som är en nationalpark måste man deltaga i någon av de dykkurser eller dyk som ägaren erbjuder. Trycket, (alltså inte trycket på olika vattendjup,) är nämligen så stort på dessa på grund av de härliga dykvattnen att det är fullbokat större delen av säsongen av dykfantaster. Inga båtar har tillstånd att ankra eller anlända till ön före kl 1000 eller efter kl 1700. Det kostar 100 THB (20 SEK) att besöka ön. Det ingår förresten i priset om man kommer med en arrangerad trip.

Jag har tyvärr ingen dykutbildning så man får nöja sig med snorkling. Det duger mycket bra då det vimlar av olika sorters fiskar i det klara vattnet.

Vädret är tyvärr inte lika bra som på Samui. Det är i princip helmulet och regnet hänger i luften men det gör egentligen inte så mycket då lufttemp och vatten är precis som det skall vara, dvs varmt och gôtt….

Efter lunch drar vi vidare kl 1430 med färjan som återkommer. Nästa anhalt Koh Tao.
Det är bara en kort resa på kanske 10 min men nu kommer regnet på riktigt. Det blir inte riktigt vad man har väntat sig, en dag med halv-/helmulet och regn. När vi kollar med våra vänner på Phuket som vi lämnade i måndags meddelar de att där är det som vanligt, dvs mest sol och de hade haft en skur i går kväll. Problemet med vädret är också att man inte kan ta de bilder man räknat med då det inte är de bilder man ser i kameran som man hoppats på. Några bilder från Nang Yuan har det som tur är blivit.

Koh Nang Yuan

Vi får se vart vi tar vägen närmast. Vädret är faktiskt mycket styrande när man är borta bara drygt 3 veckor och det är lite tidigt att dra till Bangkok redan. Men det är som jag skrev i Marlene´s diskussion på Forumet att det är enklast att ta dagen som den kommer och vara inställd på förändringar. Det låter kanske som om jag är missnöjd men inte alls, nya insatser = nya vinster, och dessutom trivs jag gôtt i värmen och den är ju densamma oavsett vad det är för väder….

Efter en ”snabb” övernattning på Tao hänger vi på en transport tillbaka till Samui. Efter landstigning och en koll på Samui´s karta styr vi taxin mot öns norra område. Vi var inte speciellt imponerade av Chaweng och dess stränder med vrålande vågor. Nu skall vi slappa på någon mysig ”lugn beach” har vi tänkt oss. Vi skymtade beachen vid Big Buddha Pier. ”Stop, wait here!” Vi gick ner till piren och kollade vänster, inte en solstol eller människa i sikte på en ca 2 km lång beach. Vad är detta? Var är turisterna? Vattnet var kav lugnt, knappt något ljud från de 3 cm ”höga” vattenrörelserna. Beslutet var enkelt, betala taxin och här stannar vi. Längs denna beach fanns en del boendemöjligheter i bungalows ca 15 m från vattnet……

Det kan inte vara sant, så nära allt stim och glam i Chaweng och nu detta lugn. Vi knallade in på ett ställe på denna beach som heter ”Bangrug Beach”, och visst en bungalow var ledig. Vi bokar in hos på ”Bangrak Samui Beach Resort” och får en jättefint boende för 950 THB/natt inkl a/c och frukost. Ner på beachen efter incheckning och vi slappar och läser våra böcker under palmerna. Lunchen intar vi på beachrestaurangen som tillhör vårt boende 10 m från vattnet . Mycket billigare och trevligare än i Chaweng. Under hela dagen ser vi inte fler än ca 20 personer längs hela denna beach.

Vad händer nu? Jo, i morgon flyttar vi oss inte från denna pärla utan fortsätter slappa och jag har fixat flygbiljetter tillbaka till Phuket och våra vänner med Bangkok Airways på lördag. Tanken är att vi skall ta en tur till Similan Island nästa vecka innan vi drabbar Bangkok.

”Man skall inte vara främmande för förändringar som leder till det bättre”. Citat Sierra

Kolla nerladdade bilder!

Morsning
Sierra

Idag har vi förflyttat oss från Phuket med sin Big Buddha till Koh Samui med hjälp av Bangkok Airways. Det är ett mycket serviceminded flygbolag på de platser de opererar ifrån. Vad jag tänker på är att de har en lounge för alla sina passagerare på respektive plats. Glöm inte att besöka den om ni flyger med dem. Där kan du sitta i lugn och ro med en fika och dessutom hålla kontakt med yttervärlden (typ reseguiden) via fri internet medan du väntar på att din flight skall ta dig ut mot nya spännande mål.

Jag vet att det går att ta sig landvägen och med färja samma sträcka, men då går hela dagen på resande fot och så roligt är det inte.

Vi bor just nu på ett litet hotell i Chaweng som heter ”Green Hotel”. Det är helt ok, rent och snyggt med a/c och alla bekvämligheter för 1200 THB/natt. Man har blivit så erfaren (gammal) nu så man har lite krav, toa, dusch och a/c är minimum. Dessutom går det att här koppla upp sig på trådlös fri internet från något närliggande ställe. Det gör det att man tog med ”laptoppen” känns väldigt bra. Jag har annars upplevt att uppkopplingshastigheten på internet cafés överhuvudtaget är väldigt långsam.

Det är första gången på Samui och det är precis som på andra turistställen. Mycket av allt. Det är bara för mycket av samma sak överallt, alltså SAME SAME (but not different). Nu är det inte bara här i Thailand det är så utan överallt där vi lägger våra semesterresor, som Grekland och Spanien med Kanarieöarna. Det är helt ok för min del. Jag behöver inte vara här om jag inte vill men det finns smultronställen överallt. De väntar bara på att du skall se dig om över axeln och inte bara följa strömmen. Att bara möta andra människor och kulturer bakom allfarvägarna är värt väldigt mycket och gör att dagen känns lite mer än bara ytterligare en gången semesterdag.

I morgon hyr vi motorbike och drar iväg åt något håll. Det blir spännande att se vart…..
På onsdag, alltså i övermorgon hänger vi på färjan till Koh Tao som det ser ut just nu. Det är också ett nytt ställe vi inte besökt tidigare. Koh Phanghan var tänkt som ett mål på vår resa men vi lägger ner det och lägger mer tid på Tao i stället.

Vädret? Växlande, +33 och svag vind. Bara så att ni vet………..

Morsning
Sierra