Onsdag 6 Februar 2008 - Höganäs
I dag har vi varit på årets första konstutställning. Vi körde alltså till Höganäs och gick på deras fina museum. Där visas för tillfället verk av konstnären Lennart Aschenbrenner. Han gör konstverk i keramik och målar även i olja. Den här utställningen visade flera tavlor och skulpturer med hattar och skor. Han säger att eftersom han alltid använder hatt, vill han återge sådana i konsten också. Dessutom har han gjort tavlor med både fotografier och målning.
Det behövdes absolut ingen övertalning, att få med min man dit. Han är själv mycket hattintresserad, så det var faktiskt han som sa; ”Nu åker vi till Höganäs”.
Utställningar under februari och mars 2008-02-06 på:
HÖGANÄS MUSEUM
Polhemsgatan 1, Höganäs tel. 042-34 13 35
Konsthallen på museet
2/2 - 30/3 Lennart Aschenbrenner, måleri
Galleriet på museet
9/2-24/3 Ivan Weiss, keramik
Lennart Aschenbrenner, som föddes 1943 i Perstorp i Skåne, bor numera i Nice sedan 1992. Han har ställt ut sina verk på åtskilliga ställen under årens lopp. Han har fått sina utbildningar på bland annat Skånska Målarskolan Malmö 1960-61, hos R. Askou-Jensen, Köpenhamn 1962 och Konsthögskolan, Stockholm 1962-68.
Vi blev mycket positivt inställda till hans tavlor. Här följer ett par exempel.
Bert och hattavla
Bert och keramikhattar
I källaren till museet finns det en alltid pågående utställning av keramikverk. Höganäs är ju känt för sina keramikkonstnärer.
Lurblåsarna vid Jericos murar från 1960-talet. Av Åke Holm som föddes den 11 september 1900 och dog den 13 juni 1980. Han använde sig också av grafik i sin konst.
Tupp, tidigt 50-tal. Åke Holm.
Keramikträd. Lillemor Petersson
Fåglar och fiskar. Gunnar Hansson
Indian Glömde fråga om konstnären. Alla andra stod det namnlappar för.
Keramikurna. Birgitta & Hans Börjesson
Djurpyramid. Astrid Anderberg
Den 9/2 öppnar alltså även den danske konstnären Ivan Weiss sin utställning av stengods och porslin. Han var tillstädes och ordnade upp sin utställning. Jag fick lov att fotografera hans skapelser.
Koboltblått porslin. Ivan Weiss
Vägg- eller fasadutsmyckning Ivan Weiss(Jag fick bilden lite sned tyvärr)
Sen tog vi oss till Höganäs Outlet. Där finns det fabriksförsäljning av bland annat Höganäs Keramik, Iittala, Boda Nova, Hackman och Rörstrand. Vi begav oss dit också, för att man just gått ut med nyheten att Höganäs Keramik ska lägga ner sin tillverkning i Höganäs och tillverka keramiken i Thailand. Det kommer att bli åtskilliga, som blir utan arbete i Höganäs på det viset. Man skulle nog passa på att köpa Höganäskeramiken så fort som möjligt. Sen är det ju inte Höganäs Keramik längre. Iittala Group har alltså köpt Höganäs Keramik för att komma åt varumärkesnamnet.
Kommunalrådet Péter Kovács i Höganäs säger enligt Helsingborgs Dagblad: ”Det känns konstigt att Höganäs inte ska finnas i Höganäs!”
Höganäs Saltglaserat ett annat välkänt företag kommer däremot att vara kvar.
Detta var vad vi haft för oss i dag. Solen sken, men vi var faktiskt inte ute och gick, som vi egentligen behövde. Men förhoppningsvis blir det flera soliga dagar.
Det behövdes absolut ingen övertalning, att få med min man dit. Han är själv mycket hattintresserad, så det var faktiskt han som sa; ”Nu åker vi till Höganäs”.
Utställningar under februari och mars 2008-02-06 på:
HÖGANÄS MUSEUM
Polhemsgatan 1, Höganäs tel. 042-34 13 35
Konsthallen på museet
2/2 - 30/3 Lennart Aschenbrenner, måleri
Galleriet på museet
9/2-24/3 Ivan Weiss, keramik
Lennart Aschenbrenner, som föddes 1943 i Perstorp i Skåne, bor numera i Nice sedan 1992. Han har ställt ut sina verk på åtskilliga ställen under årens lopp. Han har fått sina utbildningar på bland annat Skånska Målarskolan Malmö 1960-61, hos R. Askou-Jensen, Köpenhamn 1962 och Konsthögskolan, Stockholm 1962-68.
Vi blev mycket positivt inställda till hans tavlor. Här följer ett par exempel.
I källaren till museet finns det en alltid pågående utställning av keramikverk. Höganäs är ju känt för sina keramikkonstnärer.
Den 9/2 öppnar alltså även den danske konstnären Ivan Weiss sin utställning av stengods och porslin. Han var tillstädes och ordnade upp sin utställning. Jag fick lov att fotografera hans skapelser.
Sen tog vi oss till Höganäs Outlet. Där finns det fabriksförsäljning av bland annat Höganäs Keramik, Iittala, Boda Nova, Hackman och Rörstrand. Vi begav oss dit också, för att man just gått ut med nyheten att Höganäs Keramik ska lägga ner sin tillverkning i Höganäs och tillverka keramiken i Thailand. Det kommer att bli åtskilliga, som blir utan arbete i Höganäs på det viset. Man skulle nog passa på att köpa Höganäskeramiken så fort som möjligt. Sen är det ju inte Höganäs Keramik längre. Iittala Group har alltså köpt Höganäs Keramik för att komma åt varumärkesnamnet.
Kommunalrådet Péter Kovács i Höganäs säger enligt Helsingborgs Dagblad: ”Det känns konstigt att Höganäs inte ska finnas i Höganäs!”
Höganäs Saltglaserat ett annat välkänt företag kommer däremot att vara kvar.
Detta var vad vi haft för oss i dag. Solen sken, men vi var faktiskt inte ute och gick, som vi egentligen behövde. Men förhoppningsvis blir det flera soliga dagar.
Mandag 21 Januar 2008 - Helsingborg
(Melodi: SpelOlles gånglåt.)
Sol, sol, sol, i de glimmande snår,
Sol, sol, sol, är det vart jag går.
En resenär, snart jag ju är,
För solen är inte här.
Så snart vi reser dit, där solen är.
Det haltar visst både i början och mot slutet. Men vi ska resa till Kreta och Kalamaki i maj månad. Här kan man snart inte vara. Sommaren som gick, var ju inte bra vad vädret anbelangar.
Sen hade jag ju oturen att bryta fotleden veckan innan vi skulle resa till Kos i tre veckor. Så blev det sex veckor med gipsad fot och då blev det inte mycket utevistande, för det var så dåligt väder, att det inte ens var lönt att ta sig ut med rullstol. Jag fick inte stödja på foten under hela den tiden. Med kryckorna gick det visserligen bättre sen, men vädret satte mycket stopp för det ändå.
Nu går jag utan att ha ont ens en gång, så nu vågade vi beställa en resa igen. Det ska verkligen bli skönt att få förlänga den här sommaren i alla fall. Vi ska faktiskt resa till Rhodos i september i hela tre veckor då, som ersättning för vår inhiberade Kos-resa i höstas.
Det är detta jag längtar till här hemma.
Nu börja vi bli verkligt glada igen, eftersom vi gillar att resa, även om vi håller oss i Europa. Men jag gillar att läsa om andras resor över hela världen. Det blir som extra resor för oss också.
Sol, sol, sol, i de glimmande snår,
Sol, sol, sol, är det vart jag går.
En resenär, snart jag ju är,
För solen är inte här.
Så snart vi reser dit, där solen är.
Det haltar visst både i början och mot slutet. Men vi ska resa till Kreta och Kalamaki i maj månad. Här kan man snart inte vara. Sommaren som gick, var ju inte bra vad vädret anbelangar.
Sen hade jag ju oturen att bryta fotleden veckan innan vi skulle resa till Kos i tre veckor. Så blev det sex veckor med gipsad fot och då blev det inte mycket utevistande, för det var så dåligt väder, att det inte ens var lönt att ta sig ut med rullstol. Jag fick inte stödja på foten under hela den tiden. Med kryckorna gick det visserligen bättre sen, men vädret satte mycket stopp för det ändå.
Nu går jag utan att ha ont ens en gång, så nu vågade vi beställa en resa igen. Det ska verkligen bli skönt att få förlänga den här sommaren i alla fall. Vi ska faktiskt resa till Rhodos i september i hela tre veckor då, som ersättning för vår inhiberade Kos-resa i höstas.
Nu börja vi bli verkligt glada igen, eftersom vi gillar att resa, även om vi håller oss i Europa. Men jag gillar att läsa om andras resor över hela världen. Det blir som extra resor för oss också.
Tirsdag 20 November 2007
Nu kommer jag med en ändring. Vi har nämligen bytt resedatum för vår resa till Rhodos. Ovanstående talesätt är faktiskt lite fel. Vi kommer att resa till Rhodos i höst i stället. Avresedatum blir samma som vår resa till Kos, som inte blev av, men ett år senare.
Kanske vi tar något annat tidigare. Vi får väl se. Rapporter kommer när det blir dags.
Kanske vi tar något annat tidigare. Vi får väl se. Rapporter kommer när det blir dags.
Torsdag 8 November 2007
Vårt bodde i Argasi på hotel Palmyra och där hade vi en fantastiskt fin frukostbuffé. Vi hade ju frukostbuffé inlagt i priset. Buffén var jättefin och man kunde sitta ute i trädgården och äta sin frukost. Det var jättemysigt. Apollos lokalkontor låg i byggnaden också. I trädgården fanns det en fin swimmingpool och en barservering, som även hade smårätter.
Själva byn Argassi, där vi bodde, bestod mest av en genomfartsväg, där bilarna for som tättingar fram och tillbaka. Där låg det restauranger och turistbutiker i rad efter varandra på båda sidor av gatan. I korsningen vid vårt hotell låg det två restauranger i två våningar. På den lilla vägen upp till hotellet låg det även två restauranger, den ena var kinarestaurang och den andra var mera typ engelsk pub, där de hade karaoke ibland.
Tvärs över gatan vid vårt hotell låg det en taverna, som serverade bland annat vår favoritmat; nylagad moussaka. Det var en trevlig familjär krog och där trivdes vi. Vi frågade i receptionen på hotellet vart tjejen där själv gick, när hon skulle ut och äta. Hon rekommenderade en taverna, som låg ute på ”vischan”. Tavernan hette Edem och vi var faktiskt där tre gånger och åt, för den var trevlig och deras mat var jättegod. Man fick gå en grusväg ett tag ute på rena landet och till slut låg tavernan.
Det fanns bland annat en pytteliten thailändsk krog. Det var en rätt kraftig engelsman, som hade den, tydligen tillsammans med sin thailändska hustru. Han tog emot beställningarna och hon lagade maten. Hon stod och svängde med de jättestora wok-pannorna, så det stod det härliga till. De var nog mycket tunga i längden, för hon hade handlovskydd på sig. Ibland hade de så många gäster att folk fick en nummerlapp och fick gå över gatan till en engelsk pub och vänta på sin tur. Då blåste ägaren i en visselpipa, så man fick höra upp.
Utanför en annan krog stod det en svensk flicka och skickade upp oss på den restaurangen. Den låg nämligen på andra våningen. Där såg det inte så smakligt ut med bland annat en smutsig heltäckningsmatta på golvet. Det är ju givet, att eftersom det låg under bar himmel så hade mattan blivit förstörd, men vi beställde och åt där i alla fall. Det var faktiskt inte så trivsamt. Tvärsöver gatan fanns det en annan restaurang även den i två våningar. Där var vi en kväll och åt god mat.
Det låg en ju kinakrog precis vid sidan om vårt hotell. Där åt vi middag en av de första kvällarna. Maten som serverades hade inte mycket likhet med den kinamat som serveras i Sverige. Den var mycket starkare, men det smakade jättegott. En kväll tog vi flamberad banan där också, sen vi hade varit någon annanstans och ätit.
Vid sidan om kinakrogen fanns det en stor pub, som hade karaokeföreställningar på kvällarna. Första gången vi var där var det några engelsmän, som uppträdde. Vi trodde nästan att de var proffs som sjöng, så bra var dom.
Närmaste badstrand låg i nederkanten av tvärgatan, där vårt hotell låg. Den stranden var inte så fin precis, så vi badade mest i den fina poolen, som hörde till hotellet. En dag fick vi för oss att vi skulle åka iväg till en strand, som man rekommenderade oss. Det gick gratisbussar dit, men B tyckte att vi skulle ta en taxi i stället, när han såg de långa köerna till bussarna. Det stod en massa föräldrar med barn, som skulle med och det var inte nog med att de hade ett eller flera barn utan man kom med uppblåsta badmadrasser, som även skulle få plats. Eftersom B är mer eller mindre allergisk mot köer fick det alltså bli taxi.
Resan gick genom ett omväxlande och vackert landskap ut till ett ställe, som hette Agia Nicolaos eller Sankt Nicolas Beach på engelska. Det var en bred strand med ren fin sand och med solstolar och parasoller. Innanför stranden fanns det en stor servering under trätak och träpelare runt om. De flesta turisterna i Argasi var faktiskt engelsmän. Det märktes för genomfartsgatan var späckad med pubar, där man satt dagarna i ända och drack öl och såg på engelsk fotboll på TV. Den här resan företog vi den sista veckan och hade vi förstått att det var så fint i Agias Nicolaos tidigare, så hade vi åkt dit flera gånger.
Det var en bra bit att gå in till huvudstaden Zakyntos, så vi tog taxi in dit några gånger. Man kom in till en stor promenad utefter hamnen. Den ledde bort till ett stort torg, där det fanns en jättestor restaurang. Det fanns också ett konstmuseum vid torget. Man visade gamla målningar från 15- 16- och 1700-talen. Det vill säga efter den Bysantinska tiden. Det fanns mycket vackert att se där.
Annars var det inte mycket att se i staden. Den bestod mer eller mindre av tre större parallellgator och däremellan små tvärgator. Ön Zakyntos hade också blivit förstört vid den stora jordbävningen 1953 liksom Kefalonia och andra öar i det området. Man hade byggt upp stan igen, men det var inte så mysigt gjort. Staden såg faktiskt bara grå och tråkig ut. Vi var inne på en mycket trevlig krog en dag och åt mycket god mat där, men vad krogen hette och vad det var för mat, kommer vi inte ihåg längre.
Zakyntos är ju känt för sina jättesköldpaddor Carreta Carreta, så vi hade bestämt oss för att ta en båttur runt ön. Man skulle gå in och se de blå grottorna, som ligger nästan längst norrut i Skinari samt att båten skulle gå till det kända skeppsvraket, som ligger halvt nerbäddat i sanden vid en oåtkomlig strand. Så hade man kanske chansen att få se Carreta Carreta på hemvägen i Laganas-bukten, som ligger längst söderöver. Vi brukar ju inte åka med utflykter som resebyrån anordnar, utan hade bestämt med en resesäljare tvärs över gatan till vårt hotell. Det brukar alltid bli billigare så.
Vi hade bestämt en dag och gick upp tidigt för att åka med. Båten gick och vi fick fina platser i solen ombord. Men när vi kom in till Zakyntos stad, vände båten, för kaptenen hade fått besked om att det blåste för mycket efter udden där. Då blev vi förstås besvikna, men vi blev lovade att få åka med en annan dag. De hade kryssningar dagligen runt ön, men när vi kom nästa gång var det fortfarande inställt och eftersom det var i slutet på vår semester, så ville vi inte vänta. Vi fick alla våra pengar tillbaka. Men det var ledsamt att inte komma med på en sådan båttur och se de större sevärdheterna runt ön. Vi skulle ju fått se det strandsatta skeppet också. Det är väl det mesta som vi saknar på den ön.
Själva byn Argassi, där vi bodde, bestod mest av en genomfartsväg, där bilarna for som tättingar fram och tillbaka. Där låg det restauranger och turistbutiker i rad efter varandra på båda sidor av gatan. I korsningen vid vårt hotell låg det två restauranger i två våningar. På den lilla vägen upp till hotellet låg det även två restauranger, den ena var kinarestaurang och den andra var mera typ engelsk pub, där de hade karaoke ibland.
Tvärs över gatan vid vårt hotell låg det en taverna, som serverade bland annat vår favoritmat; nylagad moussaka. Det var en trevlig familjär krog och där trivdes vi. Vi frågade i receptionen på hotellet vart tjejen där själv gick, när hon skulle ut och äta. Hon rekommenderade en taverna, som låg ute på ”vischan”. Tavernan hette Edem och vi var faktiskt där tre gånger och åt, för den var trevlig och deras mat var jättegod. Man fick gå en grusväg ett tag ute på rena landet och till slut låg tavernan.
Det fanns bland annat en pytteliten thailändsk krog. Det var en rätt kraftig engelsman, som hade den, tydligen tillsammans med sin thailändska hustru. Han tog emot beställningarna och hon lagade maten. Hon stod och svängde med de jättestora wok-pannorna, så det stod det härliga till. De var nog mycket tunga i längden, för hon hade handlovskydd på sig. Ibland hade de så många gäster att folk fick en nummerlapp och fick gå över gatan till en engelsk pub och vänta på sin tur. Då blåste ägaren i en visselpipa, så man fick höra upp.
Utanför en annan krog stod det en svensk flicka och skickade upp oss på den restaurangen. Den låg nämligen på andra våningen. Där såg det inte så smakligt ut med bland annat en smutsig heltäckningsmatta på golvet. Det är ju givet, att eftersom det låg under bar himmel så hade mattan blivit förstörd, men vi beställde och åt där i alla fall. Det var faktiskt inte så trivsamt. Tvärsöver gatan fanns det en annan restaurang även den i två våningar. Där var vi en kväll och åt god mat.
Det låg en ju kinakrog precis vid sidan om vårt hotell. Där åt vi middag en av de första kvällarna. Maten som serverades hade inte mycket likhet med den kinamat som serveras i Sverige. Den var mycket starkare, men det smakade jättegott. En kväll tog vi flamberad banan där också, sen vi hade varit någon annanstans och ätit.
Vid sidan om kinakrogen fanns det en stor pub, som hade karaokeföreställningar på kvällarna. Första gången vi var där var det några engelsmän, som uppträdde. Vi trodde nästan att de var proffs som sjöng, så bra var dom.
Närmaste badstrand låg i nederkanten av tvärgatan, där vårt hotell låg. Den stranden var inte så fin precis, så vi badade mest i den fina poolen, som hörde till hotellet. En dag fick vi för oss att vi skulle åka iväg till en strand, som man rekommenderade oss. Det gick gratisbussar dit, men B tyckte att vi skulle ta en taxi i stället, när han såg de långa köerna till bussarna. Det stod en massa föräldrar med barn, som skulle med och det var inte nog med att de hade ett eller flera barn utan man kom med uppblåsta badmadrasser, som även skulle få plats. Eftersom B är mer eller mindre allergisk mot köer fick det alltså bli taxi.
Resan gick genom ett omväxlande och vackert landskap ut till ett ställe, som hette Agia Nicolaos eller Sankt Nicolas Beach på engelska. Det var en bred strand med ren fin sand och med solstolar och parasoller. Innanför stranden fanns det en stor servering under trätak och träpelare runt om. De flesta turisterna i Argasi var faktiskt engelsmän. Det märktes för genomfartsgatan var späckad med pubar, där man satt dagarna i ända och drack öl och såg på engelsk fotboll på TV. Den här resan företog vi den sista veckan och hade vi förstått att det var så fint i Agias Nicolaos tidigare, så hade vi åkt dit flera gånger.
Det var en bra bit att gå in till huvudstaden Zakyntos, så vi tog taxi in dit några gånger. Man kom in till en stor promenad utefter hamnen. Den ledde bort till ett stort torg, där det fanns en jättestor restaurang. Det fanns också ett konstmuseum vid torget. Man visade gamla målningar från 15- 16- och 1700-talen. Det vill säga efter den Bysantinska tiden. Det fanns mycket vackert att se där.
Annars var det inte mycket att se i staden. Den bestod mer eller mindre av tre större parallellgator och däremellan små tvärgator. Ön Zakyntos hade också blivit förstört vid den stora jordbävningen 1953 liksom Kefalonia och andra öar i det området. Man hade byggt upp stan igen, men det var inte så mysigt gjort. Staden såg faktiskt bara grå och tråkig ut. Vi var inne på en mycket trevlig krog en dag och åt mycket god mat där, men vad krogen hette och vad det var för mat, kommer vi inte ihåg längre.
Zakyntos är ju känt för sina jättesköldpaddor Carreta Carreta, så vi hade bestämt oss för att ta en båttur runt ön. Man skulle gå in och se de blå grottorna, som ligger nästan längst norrut i Skinari samt att båten skulle gå till det kända skeppsvraket, som ligger halvt nerbäddat i sanden vid en oåtkomlig strand. Så hade man kanske chansen att få se Carreta Carreta på hemvägen i Laganas-bukten, som ligger längst söderöver. Vi brukar ju inte åka med utflykter som resebyrån anordnar, utan hade bestämt med en resesäljare tvärs över gatan till vårt hotell. Det brukar alltid bli billigare så.
Vi hade bestämt en dag och gick upp tidigt för att åka med. Båten gick och vi fick fina platser i solen ombord. Men när vi kom in till Zakyntos stad, vände båten, för kaptenen hade fått besked om att det blåste för mycket efter udden där. Då blev vi förstås besvikna, men vi blev lovade att få åka med en annan dag. De hade kryssningar dagligen runt ön, men när vi kom nästa gång var det fortfarande inställt och eftersom det var i slutet på vår semester, så ville vi inte vänta. Vi fick alla våra pengar tillbaka. Men det var ledsamt att inte komma med på en sådan båttur och se de större sevärdheterna runt ön. Vi skulle ju fått se det strandsatta skeppet också. Det är väl det mesta som vi saknar på den ön.
Lørdag 1 September 2007
Vi var ju väldigt glada och uppsluppna, för att vi skulle komma tillbaka till Kos den 7 september. Vi har träffat många trevliga människor där och skulle få en vecka tillsammans med ett par av våra bästa vänner. Nu blir det inte så.
Vi var ute med vovven Noack och promenerade i tisdags eftermiddags. ( Se min blogg: Hej, jag heter Noack) Han har vuxit mycket och är mycket stark. 7 månader gammal, tror jag, han är nu och han väger väl åtminstone 40 kilo, mot slutvikten på 60. Det är ju normalt för en Berner Sennenhund. En Berner Sennen är vakt- drag- och vallhund.
"Vår" kära gulliga kompis Noack. Den bästa vovven i världen tycker vi. Han blir så glad, när han träffar oss och hoppar och har sig.
Han såg nåt intressant i en buske vid sidan om stigen vi gick genom en mindre skogsdunge, så han ryckte till och sprang in i buskarna. Eftersom han är så stark var det bara för mig att släppa kopplet och be B, att ta honom. B gick före mig med ryggen mot, så han varken såg eller hörde. Då skulle jag springa in i snåret och ta Noack. Jag kom inte långt, för jag snubblade på en liten stubbe cirka 5 cm hög och med ung. 2½ cm i diameter. Eftersom jag har en dålig högerfot, som jag har stukat många gånger, trodde jag att nu var det dags igen. Icke sa Nicke. Min vänstra ankel bröts helt och hållet. Där låg jag i skogen och kunde inte resa mig.
B fick rusa till en närbelägen bensinmack, där vi just hade varit och be dem ringa 112. Sen kom han tillbaka för att hålla mig sällskap. Han hade naturligtvis redan tagit hand om Noack. Vi fick vänta ordentligt, för det hade inte gått fram ett larm om brådska. Under tiden kom frun på bensinmacken bort till oss och tog hand om Noack och pratade lugnande med mig, medan B gick ut mot vägen för att visa ambulansen var jag låg nånstans.
Det tog en ordenlig tid, men så småningom kom det två ambulanskötare, en manlig och en kvinnlig och satte upp mig på en bår och bar mig till ambulansen. Just när de skulle sätt upp mig var de nästan på väg att välta båren. Usch, så rädd både jag och dom blev. Det gick bra i alla fall. Så blev det transport direkt till lasarettets akutmottagning, där jag blev omhändertagen. Redan i ambulansen fick jag morfin, så man kunde dra foten rätt, men så småningom efter röntgen blev jag opererad och inlagd med ett provisoriskt gips på foten.
Morgonen därpå fick jag nytt gipsförband. Eftersom B var där, när de frågade vilken färg jag ville ha på gipset, sa han att det skulle vara lila. Det blev så. Det ska sitta kvar först i 3 veckor, då man tar bort det och tar stygnen och röntgar och så får jag nytt gips och det ska vara kvar i ytterligare 3 veckor. Nu har jag kommit hem med en gångstol med fyra ben utan hjul, som jag får hoppa kring på mitt högra friska ben. Jag får inte stödja på det andra alls innan man tar av gipset sista gången.
Men jag mår bra efter omständigheterna och har inte ont. Det är det viktigaste.
I dag fredag den 1 september, fick vi besök av två av B.s barnbarnsbarn och deras mamma. Det var första gången jag fällde några tårar. Inte för att jag var ledsen, men jag blev så rörd att de brydde sig. Den yngsta, 6 år gammal, tittade så konstigt på mig, att jag blev tvungen att tala om att jag inte var ledsen, men glad att de var där. Jag vet att det här är väldigt, väldigt personligt, men jag har flera vänner även utanför reseguiden, som läser det här och vill veta hur det står till.
PS. Vi fick även vara utan en visning av kryssningsfartyget Constellaition, som anlöpte HBGs hamn i torsdags. Vi var inbjudna av vår resesäljare på Resia som VIP-gäster eftersom vi köper alla våra resor genom dem. Det bjöds även på lunch ombord. DS.
Vi var ute med vovven Noack och promenerade i tisdags eftermiddags. ( Se min blogg: Hej, jag heter Noack) Han har vuxit mycket och är mycket stark. 7 månader gammal, tror jag, han är nu och han väger väl åtminstone 40 kilo, mot slutvikten på 60. Det är ju normalt för en Berner Sennenhund. En Berner Sennen är vakt- drag- och vallhund.
Han såg nåt intressant i en buske vid sidan om stigen vi gick genom en mindre skogsdunge, så han ryckte till och sprang in i buskarna. Eftersom han är så stark var det bara för mig att släppa kopplet och be B, att ta honom. B gick före mig med ryggen mot, så han varken såg eller hörde. Då skulle jag springa in i snåret och ta Noack. Jag kom inte långt, för jag snubblade på en liten stubbe cirka 5 cm hög och med ung. 2½ cm i diameter. Eftersom jag har en dålig högerfot, som jag har stukat många gånger, trodde jag att nu var det dags igen. Icke sa Nicke. Min vänstra ankel bröts helt och hållet. Där låg jag i skogen och kunde inte resa mig.
B fick rusa till en närbelägen bensinmack, där vi just hade varit och be dem ringa 112. Sen kom han tillbaka för att hålla mig sällskap. Han hade naturligtvis redan tagit hand om Noack. Vi fick vänta ordentligt, för det hade inte gått fram ett larm om brådska. Under tiden kom frun på bensinmacken bort till oss och tog hand om Noack och pratade lugnande med mig, medan B gick ut mot vägen för att visa ambulansen var jag låg nånstans.
Det tog en ordenlig tid, men så småningom kom det två ambulanskötare, en manlig och en kvinnlig och satte upp mig på en bår och bar mig till ambulansen. Just när de skulle sätt upp mig var de nästan på väg att välta båren. Usch, så rädd både jag och dom blev. Det gick bra i alla fall. Så blev det transport direkt till lasarettets akutmottagning, där jag blev omhändertagen. Redan i ambulansen fick jag morfin, så man kunde dra foten rätt, men så småningom efter röntgen blev jag opererad och inlagd med ett provisoriskt gips på foten.
Morgonen därpå fick jag nytt gipsförband. Eftersom B var där, när de frågade vilken färg jag ville ha på gipset, sa han att det skulle vara lila. Det blev så. Det ska sitta kvar först i 3 veckor, då man tar bort det och tar stygnen och röntgar och så får jag nytt gips och det ska vara kvar i ytterligare 3 veckor. Nu har jag kommit hem med en gångstol med fyra ben utan hjul, som jag får hoppa kring på mitt högra friska ben. Jag får inte stödja på det andra alls innan man tar av gipset sista gången.
Men jag mår bra efter omständigheterna och har inte ont. Det är det viktigaste.
I dag fredag den 1 september, fick vi besök av två av B.s barnbarnsbarn och deras mamma. Det var första gången jag fällde några tårar. Inte för att jag var ledsen, men jag blev så rörd att de brydde sig. Den yngsta, 6 år gammal, tittade så konstigt på mig, att jag blev tvungen att tala om att jag inte var ledsen, men glad att de var där. Jag vet att det här är väldigt, väldigt personligt, men jag har flera vänner även utanför reseguiden, som läser det här och vill veta hur det står till.
PS. Vi fick även vara utan en visning av kryssningsfartyget Constellaition, som anlöpte HBGs hamn i torsdags. Vi var inbjudna av vår resesäljare på Resia som VIP-gäster eftersom vi köper alla våra resor genom dem. Det bjöds även på lunch ombord. DS.
Søndag 29 Juli 2007
Min Matte heter J. Hon är mycket snäll och söt mot mig. Men hon jobbar ibland på kvällarna, så då har jag en extra matte och en extra husse.
Matte och Jag
Extramatte heter G och extrahusse heter Morfar. Det är vad G säger i alla fall, när vi är ute och går. Var är Morfar nånstans? säger hon. Jag blir så glad, när de kommer och hämtar mig och då svansar jag och skrattar, ser det ut som. Vi brukar gå ut på gatan och då kissar jag säkert en liter. Hur jag vet det? Jo det säger dom båda två. När vi har gått ett tag bajsar jag också. Det är G som plockar upp efter mig och kastar. Jag tycker det är så roligt att nosa i alla buskarna. De säger att jag läser tidningen. Så sant, så sant.
Vi går olika rundor, men den som är vanligast är den som går runt kvarteret, där medicinfabriken ligger. Det blir en bra promenad för oss alla tre. Där finns det mycket gott att lukta på. Morfar luktar speciellt. Han har alltid nåt gott i sin ena ficka. Jag brukar gå och nosa på honom där. Om han stoppar handen i fickan, vet jag att det är nåt på gång. Då svansar jag mycket omkring honom. Ibland går jag ett helt varv runtomkring honom, så mitt koppel fastnar och G får jobb att lösgöra mig.
När Morfar säger ”Sitt”, brukar jag sätta mig ner och då får jag en halv köttbulle av honom. Så säger han tack och tar min ena tass. Snart ska jag komma ihåg att jag ska räcka upp tassen till honom. Jag är bara sex månader gammal, men rätt stor. Jag väger nog 30 kilo, vet inte riktigt vad det är, men dom säger att jag ska bli ungefär 60 kilo tung. Hur vet jag det? Jo dom säger att jag är en Berner Sennen hund och de kommer att väga så mycket.
Ibland ger Morfar lite köttbulle till G också, så hon kan ge den till mig, så jag ska tycka om dom lika mycket. Hon säger också ”Sitt”, och så gör jag det. Jag är visst rätt stark, för när jag får fnatt och börjar springa efter Morfar, kan G nästan inte hålla mig, hon får springa fort, men orkar inte så mycket. Jag tycker att det är roligt att busa lite.
Morfar och G brukar busa med mig, när vi går hem. Vid medicinfabriken finns det en häck. G går på ena sidan om häcken och Morfar på den andra. Men jag har allt kommit underfund med att dom skojar med mig, för jag ser Morfars ben genom häcken. Så när G och jag är nästan framme till slutet, rusar jag fort som bara den runt slutet på häcken och drar iväg med G tills jag kommer fram till Morfar. Han går inte lika fort som vi, för han har ont i ett knä. Som tur är har inte G det, så jag får ha lite extra roligt. När vi är nästan hemma kissar jag för säkerhets skull en gång till. Jag är en pojke, men har inte lärt mig ännu att lyfta på benet. Det tänker jag lära mig så småningom.
Ibland träffar vi andra vovvar också. Då luktar vi på varandra och viftar med svansen. Det är så roligt att träffa kompisar. Morfar har två döttrar och den ena bor i Stockholm. Hon är här i Helsingborg och hälsar på med sin man och en son. De har en liten vovve, som jag har blivit kompis med. Vi har varit ute och badat tillsammans med hela familjen nästan. Båda tycker vi att det är skönt att doppa oss i havet. De ska visst åka hem till sig i morgon. Då får vi inte ses på ett tag, Fanny och jag. Det blir inte så skoj.
Fanny och Jag.
Lilla Fanny
När vi har varit ute och gått och kommer hem tycker jag om att åka hissen en trappa upp. Det har Matte J. lärt mig. Så jag får åka hiss med Morfar och G också. När vi kommer in i lägenheten får jag mat i en skål av G. Det har Matte lagt dit innan hon har gått till jobbet och så häller G vatten i skålen. Jag äter jättefort, för jag är jättehungrig. Så får jag mera friskt vatten, tills de kommer en gång till och hämtar mig för en ny promenad. Den brukar inte bli lika lång. Jag får ju motion av Matte också.
Både Morfar och G kelar jättemycket med mig, för dom tycker att jag är så go. När dom går ifrån mig, stannar jag kvar i hallen och tittar så långt på dom, men jag vet ju att dom kommer igen. G brukar pussa i luften till mig, så jag blir inte så ledsen alls.
PS. Första gången Morfar och G såg mig, var jag mycket mindre. De sa att jag liknade en liten söt björnunge. En dag hade Morfar köpt torkade grisöron till mig. Jag luktade på påsen han hade och visste med en gång, att jag skulle tycka om vad som var i den. Jag fick ett grisöra och jag gick med örat i munnen och såg jättemallig ut. D:S:
Det är G, som har hjälpt mig att skriva detta.
Lille Noack.
(Ingen reseberättelse precis, men jag kunde inte motstå frestelsen att lägga in den här)
Extramatte heter G och extrahusse heter Morfar. Det är vad G säger i alla fall, när vi är ute och går. Var är Morfar nånstans? säger hon. Jag blir så glad, när de kommer och hämtar mig och då svansar jag och skrattar, ser det ut som. Vi brukar gå ut på gatan och då kissar jag säkert en liter. Hur jag vet det? Jo det säger dom båda två. När vi har gått ett tag bajsar jag också. Det är G som plockar upp efter mig och kastar. Jag tycker det är så roligt att nosa i alla buskarna. De säger att jag läser tidningen. Så sant, så sant.
Vi går olika rundor, men den som är vanligast är den som går runt kvarteret, där medicinfabriken ligger. Det blir en bra promenad för oss alla tre. Där finns det mycket gott att lukta på. Morfar luktar speciellt. Han har alltid nåt gott i sin ena ficka. Jag brukar gå och nosa på honom där. Om han stoppar handen i fickan, vet jag att det är nåt på gång. Då svansar jag mycket omkring honom. Ibland går jag ett helt varv runtomkring honom, så mitt koppel fastnar och G får jobb att lösgöra mig.
När Morfar säger ”Sitt”, brukar jag sätta mig ner och då får jag en halv köttbulle av honom. Så säger han tack och tar min ena tass. Snart ska jag komma ihåg att jag ska räcka upp tassen till honom. Jag är bara sex månader gammal, men rätt stor. Jag väger nog 30 kilo, vet inte riktigt vad det är, men dom säger att jag ska bli ungefär 60 kilo tung. Hur vet jag det? Jo dom säger att jag är en Berner Sennen hund och de kommer att väga så mycket.
Ibland ger Morfar lite köttbulle till G också, så hon kan ge den till mig, så jag ska tycka om dom lika mycket. Hon säger också ”Sitt”, och så gör jag det. Jag är visst rätt stark, för när jag får fnatt och börjar springa efter Morfar, kan G nästan inte hålla mig, hon får springa fort, men orkar inte så mycket. Jag tycker att det är roligt att busa lite.
Morfar och G brukar busa med mig, när vi går hem. Vid medicinfabriken finns det en häck. G går på ena sidan om häcken och Morfar på den andra. Men jag har allt kommit underfund med att dom skojar med mig, för jag ser Morfars ben genom häcken. Så när G och jag är nästan framme till slutet, rusar jag fort som bara den runt slutet på häcken och drar iväg med G tills jag kommer fram till Morfar. Han går inte lika fort som vi, för han har ont i ett knä. Som tur är har inte G det, så jag får ha lite extra roligt. När vi är nästan hemma kissar jag för säkerhets skull en gång till. Jag är en pojke, men har inte lärt mig ännu att lyfta på benet. Det tänker jag lära mig så småningom.
Ibland träffar vi andra vovvar också. Då luktar vi på varandra och viftar med svansen. Det är så roligt att träffa kompisar. Morfar har två döttrar och den ena bor i Stockholm. Hon är här i Helsingborg och hälsar på med sin man och en son. De har en liten vovve, som jag har blivit kompis med. Vi har varit ute och badat tillsammans med hela familjen nästan. Båda tycker vi att det är skönt att doppa oss i havet. De ska visst åka hem till sig i morgon. Då får vi inte ses på ett tag, Fanny och jag. Det blir inte så skoj.
När vi har varit ute och gått och kommer hem tycker jag om att åka hissen en trappa upp. Det har Matte J. lärt mig. Så jag får åka hiss med Morfar och G också. När vi kommer in i lägenheten får jag mat i en skål av G. Det har Matte lagt dit innan hon har gått till jobbet och så häller G vatten i skålen. Jag äter jättefort, för jag är jättehungrig. Så får jag mera friskt vatten, tills de kommer en gång till och hämtar mig för en ny promenad. Den brukar inte bli lika lång. Jag får ju motion av Matte också.
Både Morfar och G kelar jättemycket med mig, för dom tycker att jag är så go. När dom går ifrån mig, stannar jag kvar i hallen och tittar så långt på dom, men jag vet ju att dom kommer igen. G brukar pussa i luften till mig, så jag blir inte så ledsen alls.
PS. Första gången Morfar och G såg mig, var jag mycket mindre. De sa att jag liknade en liten söt björnunge. En dag hade Morfar köpt torkade grisöron till mig. Jag luktade på påsen han hade och visste med en gång, att jag skulle tycka om vad som var i den. Jag fick ett grisöra och jag gick med örat i munnen och såg jättemallig ut. D:S:
Det är G, som har hjälpt mig att skriva detta.
(Ingen reseberättelse precis, men jag kunde inte motstå frestelsen att lägga in den här)
Fredag 27 Juli 2007
I min förra blogg borde jag ju naturligtvis ha skrivit Bjärehalvön och Hallandsåsen som överskrift.
Nordvästskåne brukar ju bestå av HBG-Kullahalvön osv i första hand.
Förlåt alla, som har blivit vilseledda av mig.
Gullsing
Nordvästskåne brukar ju bestå av HBG-Kullahalvön osv i första hand.
Förlåt alla, som har blivit vilseledda av mig.
Gullsing
Torsdag 26 Juli 2007
Gå in på http://www.cafe-killerod.se och läs om cafeet. Vi var där senast i veckan, när B hade sin dotter med man och barn från Stockholm här. Det är det, som jag har skrivit om tidigare i Kaffepaus. OBS Deras äppelkaka med vaniljsås är bara helt makalöst god.
Naturligtvis måste du se själva Båstad också. Lite utanför Båstad finns också en butik med kläder, Johannesens klädbutik. Dom har en hel del fina grejor.
Om du är intresserad av vävprodukter finns i Boarp, ovanför Båstad förutom ett köpcentrum en butik med linnevävar, som de tillverkar själva. Jag kommer inte ihåg just nu vad butiken heter, men den är ordentligt skyltad.
Naturligtvis måste man besöka Norrvikens trädgårdar, som vann pris, som vackraste trädgård, förra året i konkurrens med Sofiero här i Helsingborg.
Om du är intresserad av fina köttprodukter, måste du åka till Förslöv och gå in till Heberleins. De har kunder från nästan hela landet, främst till sommargäster i Båstad och Torekov. De brukar, sägs det, beställa mat därifrån, och den skickas med flyg till Stockholm.
I trakten finns också Margretetorps Gästgivargård, som är vida känt för sin goda mat och fina inhysningsmöjligheter.
Jag har skrivit detta för att jag har fått förfrågningar från två håll och det är väl intressant för fler besökare.
Ha det bra alla på Reseguiden i regnet och även om det till äventyrs blir vackert väder igen.
Naturligtvis måste du se själva Båstad också. Lite utanför Båstad finns också en butik med kläder, Johannesens klädbutik. Dom har en hel del fina grejor.
Om du är intresserad av vävprodukter finns i Boarp, ovanför Båstad förutom ett köpcentrum en butik med linnevävar, som de tillverkar själva. Jag kommer inte ihåg just nu vad butiken heter, men den är ordentligt skyltad.
Naturligtvis måste man besöka Norrvikens trädgårdar, som vann pris, som vackraste trädgård, förra året i konkurrens med Sofiero här i Helsingborg.
Om du är intresserad av fina köttprodukter, måste du åka till Förslöv och gå in till Heberleins. De har kunder från nästan hela landet, främst till sommargäster i Båstad och Torekov. De brukar, sägs det, beställa mat därifrån, och den skickas med flyg till Stockholm.
I trakten finns också Margretetorps Gästgivargård, som är vida känt för sin goda mat och fina inhysningsmöjligheter.
Jag har skrivit detta för att jag har fått förfrågningar från två håll och det är väl intressant för fler besökare.
Ha det bra alla på Reseguiden i regnet och även om det till äventyrs blir vackert väder igen.
Mandag 16 Juli 2007 - Torrlösa
Reise: Hanksville
Jag tänkte berätta om en utflykt nere i Skåne.
Det ligger så till att min dotter Lena och hennes man Arne bor lite utanför Stockholm. Därför träffas vi inte alltför ofta. Alltså tyckte vi att vi skulle passa på och träffa dom, när de var nere i Skåne på varsin motorcykel. De var då i Hanksville Farm, som ligger strax utanför Svalöv, strax innan Torrlösa. Man ser en skylt, som visar in mot Hanksville Farm, när man kommer på vägen.
Det här är den fina porten till Hanksville Farm.
Orsaken till att de var just där, var att hjälpa till vid renoveringen av stället, som tidigare varit en träffpunkt för motorcyklister med ett speciellt märke. Jag kommer inte ihåg vilket. Numera är alla välkomna dit, vare sig man är motorcyklist eller bilist. Till och med fotgängare är välkomna.
Den gamla ladugården har man byggt om till samlingsställe med servering. Det ser mycket trevligt ut, nästan som om en massa cowboys skulle uppenbara sig närsomhelst. Vi blev bjudna på varsin stor macka och kaffe. Mackan var mycket god. Serveringen är öppen varje söndag och onsdag under sommaren. Man kan läsa mer om Hanksville Farm på deras hemsida http://www.hanksville.se Det finns en massa bilder från olika motorträffar och en beskrivning vad man har gjort med stället.
Den fina restaurangen i den gamla ladugården.
Man kan beställa att få ha privata fester där och det finns övernattningsmöjligheter, även om det inte finns för många platser.
Det här är baren, som man kan beställa sin mat och dricka i.
Den här bilden visar just hur platt Skåne kan vara. Min äkta hälft brukar förneka att Skåne är platt. Vi bor ju i Nordvästra Skåne och det är absolut inte ett platt landskap.
Vi umgicks med Lena och Arne nästan hela eftermiddagen. De avstod från att jobba för vår skull, medan kamraterna klippte gräs, lukade ogräs och målade fasaden på huvudbyggnaden. Lena hade hand om utspisningen till de arbetande vännerna och Arne var egentligen med vid fasadmålningen.
När vi skulle åka tog vi en sväng om Bialitt innan vi åkte hem. Nån dag senare fick vi besök av Lena och Arne och då det var vår tur att bjuda på en bit mat.
Det ligger så till att min dotter Lena och hennes man Arne bor lite utanför Stockholm. Därför träffas vi inte alltför ofta. Alltså tyckte vi att vi skulle passa på och träffa dom, när de var nere i Skåne på varsin motorcykel. De var då i Hanksville Farm, som ligger strax utanför Svalöv, strax innan Torrlösa. Man ser en skylt, som visar in mot Hanksville Farm, när man kommer på vägen.
Det här är den fina porten till Hanksville Farm.
Orsaken till att de var just där, var att hjälpa till vid renoveringen av stället, som tidigare varit en träffpunkt för motorcyklister med ett speciellt märke. Jag kommer inte ihåg vilket. Numera är alla välkomna dit, vare sig man är motorcyklist eller bilist. Till och med fotgängare är välkomna.
Den gamla ladugården har man byggt om till samlingsställe med servering. Det ser mycket trevligt ut, nästan som om en massa cowboys skulle uppenbara sig närsomhelst. Vi blev bjudna på varsin stor macka och kaffe. Mackan var mycket god. Serveringen är öppen varje söndag och onsdag under sommaren. Man kan läsa mer om Hanksville Farm på deras hemsida http://www.hanksville.se Det finns en massa bilder från olika motorträffar och en beskrivning vad man har gjort med stället.
Man kan beställa att få ha privata fester där och det finns övernattningsmöjligheter, även om det inte finns för många platser.
Vi umgicks med Lena och Arne nästan hela eftermiddagen. De avstod från att jobba för vår skull, medan kamraterna klippte gräs, lukade ogräs och målade fasaden på huvudbyggnaden. Lena hade hand om utspisningen till de arbetande vännerna och Arne var egentligen med vid fasadmålningen.
När vi skulle åka tog vi en sväng om Bialitt innan vi åkte hem. Nån dag senare fick vi besök av Lena och Arne och då det var vår tur att bjuda på en bit mat.
Onsdag 11 Juli 2007 - Palma de Mallorca
Måndag 28/5.
Jag vaknade vid klockan 6 och kunde inte sova igen. ½8 tände jag lampan och läste, men B sov fram till 8. Frukost och sen lite vila.
I dag var det dags att åka in till Palma. Vid ca. ½11 var vi framme vid katedralen, La Seu, och klev ur bussen. Jag fick fina bilder på katedralen från sidan. Vi fick gå en bra bit innan vi kom till ingången. Där var det en jättelång kö, men den gick faktiskt rätt snabbt framåt. Jag har redan skrivit om vår upplevelse med katedralen, så det kan du läsa om där.
När vi hade sett katedralen färdigt gick vi gick genom trånga gränder och hamnade vid ett torg, där det låg en kyrka, Sankta Eulalia. Vi satte oss vid serveringen med samma namn och drack öl och åt tapas, omelett, panerade tunna kotletter och kycklingvingar. Vi satt på samma ställe för några år sen och såg då skådespelaren Kent Andersson snedda över torget med några väl fyllda matkassar. Han är ju tyvärr död nu.
Bar Santa Eulalia.
Sen gick vi förbi kyrkan Santa Eulalia genom ytterligare några gränder och kom så småningom till det stora torget, Plaza Mayor. Där fanns bland annat en clown, som gjorde ballongfigurer till barnen och en ”stenhuggarflicka”, som stod staty bland alla serveringar som fanns på torget. Vi fortsatte rakt genom torget och gick in på den rätt smala affärsgatan. Där gick vi in och ut i skoaffärer mest. Vi var på väg till saluhallen och visste ju att fiskavdelningen höll stängt på måndagar, men kom dit när alla höll på att packa ihop för att stänga för dagen.
Vi hade provat 2 olika serveringar, för att få kaffe. Vid den första kändes det för kallt, för det blåste ordentligt och det fanns bara bord i skuggan. Vid nästa servering kom det ingen och serverade, så det var då, vi gick in i saluhallen i stället. Hela tiden blev vi ”förföljda” av tre gatumusikanter, bestående av en dragspelare och två som klirrade i tamburiner och försökte få folk att lägga pengar i en hatt. Det gick runt och spelade på olika torg och vid olika serveringar.
Sen gick vi samma gata tillbaka och strax utanför Plazan satte vi oss och drack varsin café con leche och varsin Grand Marnier. Där satt vi rätt länge och vilade fötterna. Så gick vi nerför trapporna till gatan, som går till Plaza Weyler, där Gaudis lärjungar hade gjort arkitekturen till ett par byggnader i modernistastil. I den ena fanns det en jättetjusig klädbutik i olika plan för både damer och herrar. Mycket vackra kläder. B hittade en jeanskavaj, som han provade. Den var för liten. Han hade köpt den om den varit lagom stor.
Vackra modernistafasader.
I närheten hittade vi en butik med fräcka väskor och bijouterier. Sen hamnade vi på C y A, där vi hade handlat ett tidigare år. Sen gick vi Calle Fernando III och tittade in och ut i kläd- och skoaffärer. Gick upp till varuhuset El Corte Ingles och tittade. Högst upp på deras servering, satte vi oss ner och beställde varsin gin-tonic och fick på köpet en fantastisk utsikt över Palma mot havet. Vi njöt för fulla muggar.
Utsikt från El Corte Ingles.
Så gick vi ner mot stan igen, där vi brukade ta bussen till Palma Nova (för några år sen). Ingen av de bussar, som gick dit, gick därifrån, så vi drog oss ner till Strandpromenaden ungefär, där vi blev avsläppta av bussen på förmiddagen. Ingen busshållplats i sikte, så vi gick en bra bit på promenaden. Hittade ingen hållplats och gick tillbaka.
Så frågade vi en tjej och hon visade tillbaka, där vi just hade varit. Men vi förstod henne inte och gick tillbaka, där busshållplatsen hade varit tidigare. Där frågade vi en annan tjej i en kosmetikaffär och hon visade oss tillbaka igen. Det verkade som om det var tillbaka till la Seu, men vi gick ut från stan på promenaden, frågade ett par flickor. Jo, vi var på rätt väg. Det var bara 10 minuters väg till en stor restaurang, som hette Cappuccino. Där skulle det ligga en hållplats, där bussarna mot Palma Nova skulle stanna.
Vi travade på och frågade för säkerhets skull en kille också. Jo, det var bara 5 minuter dit. Ja, så småningom var vi där, ordentligt kissnödiga, så vi stack in på restaurangen och utnyttjade deras faciliteter och gick sen och ställde oss vid hållplatsen. Fick bekräftat. Rätt ställe. Väntade och väntade. Till slut kom en buss, som det visst stod Binisalem på. Jag frågade chauffören om han körde till Palma Nova. Jo. Bussen var nästan full, så vi fick sitta med ryggen mot körriktningen. Väl framme i Palma Nova tryckte B på klockan alldeles för tidigt och vi klev av, men innan bussen gick kom B på att vi skulle få gå alldeles för lång väg hem. Vi fick gå ombord igen på de gamla biljetterna och hamnade så småningom på rätt ställe, där det inte var för långt till den affären, där vi hittade Aftonbladet tidigare. Det fanns kvar.
Så gick vi sista biten hemåt och köpte fyra pizzaslices och tog med upp på rummet och åt dem på balkongen. Då var det rätt kyligt, för vinden hade inte lagt sig och temperaturen hade sjunkit en hel del. Det blåste av bara katten hela dan, så vi blev absolut inte för varma under dan. Våra fötter kändes som stora klumpar. Det kändes som om vi hade slitit dem ända upp till knäna. Vi hade varit hemifrån i ungefär 8 timmar då.
Efter pizzan var det dags för sängen. Då var nog klockan vid ½11-tiden. Jag somnade bums. B hörde bingoutropen från baren, innan han också slocknade.
Fredag 1/6.
Den här dagen skulle vi in till Palma igen hade vi bestämt.
Vi tog bussen 5 i ½12 och åkte med bussen ända till ändhållplatsen den här gången, för att se vilka hållplatser det fanns. Vi kom på att man hade byggt tunnelbana, sen vi sist var där, för där fanns först en stor lekplats och sen en stor park. Jamen, sa jag till B, här gick väl tåget förut? När vi närmade oss övergången till Plaza Espanya, såg vi nergången till tunnelbanan.
Vi gick över till Plazan och sen efter kyrkan gick vi till vänster ned till den vanliga affärsgatan för oss, San Miguel. När vi kom fram till torget, där Saluhallen finns, slog vi oss ner i skuggan vid en mindre servering och beställde tapas och öl. Tapasen bestod av köttbullar i god sås, champinjoner med vitlök och en slags köttgryta. Till det hörde det knaprigt och gott vitt bröd, som vi kunde använda att ta upp såserna med. Sen gick vi in i Saluhallen, där jag fotograferade en hel del.
Fruktdisk i saluhallen.
Fina fisken i saluhallen.
Köttdisk
Många fiskar.
På vägen ner mot Plaza Mayor gick vi in och ut i olika affärer. Där fanns en klädbutik med kläder i underbara färger. Namnet påminde om Zaras. Det var rätt billigt där. Sen gällde det för hela dagen, att gå in och ut i massa skoaffärer, för B hade sagt att han ville ge mig ett par skor som Mors Dags present. (Vi har inga gemensamma barn).
Tangodans på gatan
Jag längtade efter ett par nätta röda skor, som skulle passa till mina nya klänningar, den ena i olika röda nyanser och den andra i lila. Det blev ett hårt jobb. Efter saluhallen fortsatte vi ner mot Plaza Grande och genom den och till en gata, som nästan var en fortsättning på den vi hade gått förut. Den hette Jaume II. Skoaffärer både hitan och ditan. Det är tur att B gillar att gå i affärer. I en hittade vi ett par röda sandaler, som faktiskt passade rätt bra till mina fötter också, men vi fortsatte vidare och kom så småningom ut till Passeig des Born mittemot den stora Massimo Duttibutiken. Den var vi inte inne i häromdagen. Så det blev ett besök nu.
Sen gick vi upp till H & M, som hade öppnat i Palma sen sist. De hade en otroligt stor lokal. Den såg riktigt glamorös ut. Där var det en sån bra ordning och mycket större sortiment, än vad man har i Helsingborg. Jämför man, så ser det hopplockat och slarvigt ut hemma och inte ett dugg glamoröst.
Så gick vi upp för Jaime III till El Corte Ingles, där vi åkte högst upp igen och drack varsin gin-tonic utan is. Det betyder nog, att när det ligger is i glasen, har servitrisen ett ögonmått, när man häller i spriten. Man använder samma ögonmått utan isen, så det blir rejäla groggar. Först och främst ville vi njuta av den fantastiska utsikten därifrån över Palmas tak.
Efter det att vi skummat av herr- och damavdelningarna i huset, gick vi Jaime III tillbaka på andra sidan gatan. Överallt skoaffärer på skoaffärer. In och ut överallt! Inga skor till mig! Affärerna var svindyra nästan överallt. Efter Jaime III gick vi över Plaza Rei Juan Carlos och vidare Unio och till vänster och där hittade vi äntligen en butik, på Riera, som vi hade varit inne i på måndagen. Vi hade sett ett par killar där, som provade linneskjortor och B blev sugen på en. Han provade flera stycken, men bestämde sig för en kortärmad till slut. Han tittade på byxor också och det manliga biträdet hämtade en massa olika modeller, enbart i B:s storlek. Men det blev inget köp av byxor.
Så fortsatte vi gatan upp och köpte varsin Grande Perrito Caliente och en öl, som vi delade. Det var skönt att vila fötterna igen. Sen klev vi upp för trapporna mot Plaza Grande och gick in på ett köpcenter, som ligger till vänster i trapporna.
Forn des Teatre ligger precis nedanför trapporna till Plazan.
B letade efter toa och jag tog upp kameran och tänkte fotografera en butik, som hade en massa olika t-shirts i massa färger upphängda i fonden. Det såg ut som rena lapptäcket. Men se det gillade inte ägaren. Jag fick inte fotografera hans affär, för konkurrensens skull. Jag bad om ursäkt och sa, att jag tyckte det såg så trevligt ut. Så frågade han om jag hade tagit nåt foto. Nej. Jag visade honom sista bilden jag hade i kameran. Då blev han nöjd.
Efter det tog vi oss upp till Plazan och gick samma gata ner, där jag hade provat skorna förut. Den här gången blev det köp av. Jag provade skorna igen och dom gick fortfarande på trots hela dagens promenerande. (Jag har väldigt tråkiga fötter efter 25 år i min butik, där jag sålde damkläder. Då gällde det ju att matcha kläderna med högklackat. På den tiden använde man inte bekväma gympaskor eller sånt i butik.)
Sen vände vi och gick hela vägen över Plaza Espanya upp till busshållplatsen. Vi fick vänta ett bra tag, innan vår buss av dragspelsmodell gick. Chauffören hade paus. När vi kom hem till vår affär BIP, var den stängd, så vi gick till en butik en bit upp i gatan och köpte en flaska rött vin. Sen på vägen till hotellet köpte vi tre pizzaslices och satt på balkongen i lugn och ro och åt och drack vårt vin.
Jag var jättetrött, så jag gick in och tvättade av mig och la mig i sängen. Då hade jag hade redan skurat av mina kolsvarta fötter, så jag kunde prova mina nya skor till klänningarna. Vi hade varit borta i 8 timmar den här gången också. B kom strax efter och la sig han med.
Jag vaknade vid klockan 6 och kunde inte sova igen. ½8 tände jag lampan och läste, men B sov fram till 8. Frukost och sen lite vila.
I dag var det dags att åka in till Palma. Vid ca. ½11 var vi framme vid katedralen, La Seu, och klev ur bussen. Jag fick fina bilder på katedralen från sidan. Vi fick gå en bra bit innan vi kom till ingången. Där var det en jättelång kö, men den gick faktiskt rätt snabbt framåt. Jag har redan skrivit om vår upplevelse med katedralen, så det kan du läsa om där.
När vi hade sett katedralen färdigt gick vi gick genom trånga gränder och hamnade vid ett torg, där det låg en kyrka, Sankta Eulalia. Vi satte oss vid serveringen med samma namn och drack öl och åt tapas, omelett, panerade tunna kotletter och kycklingvingar. Vi satt på samma ställe för några år sen och såg då skådespelaren Kent Andersson snedda över torget med några väl fyllda matkassar. Han är ju tyvärr död nu.
Sen gick vi förbi kyrkan Santa Eulalia genom ytterligare några gränder och kom så småningom till det stora torget, Plaza Mayor. Där fanns bland annat en clown, som gjorde ballongfigurer till barnen och en ”stenhuggarflicka”, som stod staty bland alla serveringar som fanns på torget. Vi fortsatte rakt genom torget och gick in på den rätt smala affärsgatan. Där gick vi in och ut i skoaffärer mest. Vi var på väg till saluhallen och visste ju att fiskavdelningen höll stängt på måndagar, men kom dit när alla höll på att packa ihop för att stänga för dagen.
Vi hade provat 2 olika serveringar, för att få kaffe. Vid den första kändes det för kallt, för det blåste ordentligt och det fanns bara bord i skuggan. Vid nästa servering kom det ingen och serverade, så det var då, vi gick in i saluhallen i stället. Hela tiden blev vi ”förföljda” av tre gatumusikanter, bestående av en dragspelare och två som klirrade i tamburiner och försökte få folk att lägga pengar i en hatt. Det gick runt och spelade på olika torg och vid olika serveringar.
Sen gick vi samma gata tillbaka och strax utanför Plazan satte vi oss och drack varsin café con leche och varsin Grand Marnier. Där satt vi rätt länge och vilade fötterna. Så gick vi nerför trapporna till gatan, som går till Plaza Weyler, där Gaudis lärjungar hade gjort arkitekturen till ett par byggnader i modernistastil. I den ena fanns det en jättetjusig klädbutik i olika plan för både damer och herrar. Mycket vackra kläder. B hittade en jeanskavaj, som han provade. Den var för liten. Han hade köpt den om den varit lagom stor.
I närheten hittade vi en butik med fräcka väskor och bijouterier. Sen hamnade vi på C y A, där vi hade handlat ett tidigare år. Sen gick vi Calle Fernando III och tittade in och ut i kläd- och skoaffärer. Gick upp till varuhuset El Corte Ingles och tittade. Högst upp på deras servering, satte vi oss ner och beställde varsin gin-tonic och fick på köpet en fantastisk utsikt över Palma mot havet. Vi njöt för fulla muggar.
Så gick vi ner mot stan igen, där vi brukade ta bussen till Palma Nova (för några år sen). Ingen av de bussar, som gick dit, gick därifrån, så vi drog oss ner till Strandpromenaden ungefär, där vi blev avsläppta av bussen på förmiddagen. Ingen busshållplats i sikte, så vi gick en bra bit på promenaden. Hittade ingen hållplats och gick tillbaka.
Så frågade vi en tjej och hon visade tillbaka, där vi just hade varit. Men vi förstod henne inte och gick tillbaka, där busshållplatsen hade varit tidigare. Där frågade vi en annan tjej i en kosmetikaffär och hon visade oss tillbaka igen. Det verkade som om det var tillbaka till la Seu, men vi gick ut från stan på promenaden, frågade ett par flickor. Jo, vi var på rätt väg. Det var bara 10 minuters väg till en stor restaurang, som hette Cappuccino. Där skulle det ligga en hållplats, där bussarna mot Palma Nova skulle stanna.
Vi travade på och frågade för säkerhets skull en kille också. Jo, det var bara 5 minuter dit. Ja, så småningom var vi där, ordentligt kissnödiga, så vi stack in på restaurangen och utnyttjade deras faciliteter och gick sen och ställde oss vid hållplatsen. Fick bekräftat. Rätt ställe. Väntade och väntade. Till slut kom en buss, som det visst stod Binisalem på. Jag frågade chauffören om han körde till Palma Nova. Jo. Bussen var nästan full, så vi fick sitta med ryggen mot körriktningen. Väl framme i Palma Nova tryckte B på klockan alldeles för tidigt och vi klev av, men innan bussen gick kom B på att vi skulle få gå alldeles för lång väg hem. Vi fick gå ombord igen på de gamla biljetterna och hamnade så småningom på rätt ställe, där det inte var för långt till den affären, där vi hittade Aftonbladet tidigare. Det fanns kvar.
Så gick vi sista biten hemåt och köpte fyra pizzaslices och tog med upp på rummet och åt dem på balkongen. Då var det rätt kyligt, för vinden hade inte lagt sig och temperaturen hade sjunkit en hel del. Det blåste av bara katten hela dan, så vi blev absolut inte för varma under dan. Våra fötter kändes som stora klumpar. Det kändes som om vi hade slitit dem ända upp till knäna. Vi hade varit hemifrån i ungefär 8 timmar då.
Efter pizzan var det dags för sängen. Då var nog klockan vid ½11-tiden. Jag somnade bums. B hörde bingoutropen från baren, innan han också slocknade.
Fredag 1/6.
Den här dagen skulle vi in till Palma igen hade vi bestämt.
Vi tog bussen 5 i ½12 och åkte med bussen ända till ändhållplatsen den här gången, för att se vilka hållplatser det fanns. Vi kom på att man hade byggt tunnelbana, sen vi sist var där, för där fanns först en stor lekplats och sen en stor park. Jamen, sa jag till B, här gick väl tåget förut? När vi närmade oss övergången till Plaza Espanya, såg vi nergången till tunnelbanan.
Vi gick över till Plazan och sen efter kyrkan gick vi till vänster ned till den vanliga affärsgatan för oss, San Miguel. När vi kom fram till torget, där Saluhallen finns, slog vi oss ner i skuggan vid en mindre servering och beställde tapas och öl. Tapasen bestod av köttbullar i god sås, champinjoner med vitlök och en slags köttgryta. Till det hörde det knaprigt och gott vitt bröd, som vi kunde använda att ta upp såserna med. Sen gick vi in i Saluhallen, där jag fotograferade en hel del.
På vägen ner mot Plaza Mayor gick vi in och ut i olika affärer. Där fanns en klädbutik med kläder i underbara färger. Namnet påminde om Zaras. Det var rätt billigt där. Sen gällde det för hela dagen, att gå in och ut i massa skoaffärer, för B hade sagt att han ville ge mig ett par skor som Mors Dags present. (Vi har inga gemensamma barn).
Jag längtade efter ett par nätta röda skor, som skulle passa till mina nya klänningar, den ena i olika röda nyanser och den andra i lila. Det blev ett hårt jobb. Efter saluhallen fortsatte vi ner mot Plaza Grande och genom den och till en gata, som nästan var en fortsättning på den vi hade gått förut. Den hette Jaume II. Skoaffärer både hitan och ditan. Det är tur att B gillar att gå i affärer. I en hittade vi ett par röda sandaler, som faktiskt passade rätt bra till mina fötter också, men vi fortsatte vidare och kom så småningom ut till Passeig des Born mittemot den stora Massimo Duttibutiken. Den var vi inte inne i häromdagen. Så det blev ett besök nu.
Sen gick vi upp till H & M, som hade öppnat i Palma sen sist. De hade en otroligt stor lokal. Den såg riktigt glamorös ut. Där var det en sån bra ordning och mycket större sortiment, än vad man har i Helsingborg. Jämför man, så ser det hopplockat och slarvigt ut hemma och inte ett dugg glamoröst.
Så gick vi upp för Jaime III till El Corte Ingles, där vi åkte högst upp igen och drack varsin gin-tonic utan is. Det betyder nog, att när det ligger is i glasen, har servitrisen ett ögonmått, när man häller i spriten. Man använder samma ögonmått utan isen, så det blir rejäla groggar. Först och främst ville vi njuta av den fantastiska utsikten därifrån över Palmas tak.
Efter det att vi skummat av herr- och damavdelningarna i huset, gick vi Jaime III tillbaka på andra sidan gatan. Överallt skoaffärer på skoaffärer. In och ut överallt! Inga skor till mig! Affärerna var svindyra nästan överallt. Efter Jaime III gick vi över Plaza Rei Juan Carlos och vidare Unio och till vänster och där hittade vi äntligen en butik, på Riera, som vi hade varit inne i på måndagen. Vi hade sett ett par killar där, som provade linneskjortor och B blev sugen på en. Han provade flera stycken, men bestämde sig för en kortärmad till slut. Han tittade på byxor också och det manliga biträdet hämtade en massa olika modeller, enbart i B:s storlek. Men det blev inget köp av byxor.
Så fortsatte vi gatan upp och köpte varsin Grande Perrito Caliente och en öl, som vi delade. Det var skönt att vila fötterna igen. Sen klev vi upp för trapporna mot Plaza Grande och gick in på ett köpcenter, som ligger till vänster i trapporna.
B letade efter toa och jag tog upp kameran och tänkte fotografera en butik, som hade en massa olika t-shirts i massa färger upphängda i fonden. Det såg ut som rena lapptäcket. Men se det gillade inte ägaren. Jag fick inte fotografera hans affär, för konkurrensens skull. Jag bad om ursäkt och sa, att jag tyckte det såg så trevligt ut. Så frågade han om jag hade tagit nåt foto. Nej. Jag visade honom sista bilden jag hade i kameran. Då blev han nöjd.
Efter det tog vi oss upp till Plazan och gick samma gata ner, där jag hade provat skorna förut. Den här gången blev det köp av. Jag provade skorna igen och dom gick fortfarande på trots hela dagens promenerande. (Jag har väldigt tråkiga fötter efter 25 år i min butik, där jag sålde damkläder. Då gällde det ju att matcha kläderna med högklackat. På den tiden använde man inte bekväma gympaskor eller sånt i butik.)
Sen vände vi och gick hela vägen över Plaza Espanya upp till busshållplatsen. Vi fick vänta ett bra tag, innan vår buss av dragspelsmodell gick. Chauffören hade paus. När vi kom hem till vår affär BIP, var den stängd, så vi gick till en butik en bit upp i gatan och köpte en flaska rött vin. Sen på vägen till hotellet köpte vi tre pizzaslices och satt på balkongen i lugn och ro och åt och drack vårt vin.
Jag var jättetrött, så jag gick in och tvättade av mig och la mig i sängen. Då hade jag hade redan skurat av mina kolsvarta fötter, så jag kunde prova mina nya skor till klänningarna. Vi hade varit borta i 8 timmar den här gången också. B kom strax efter och la sig han med.