Mandag 3 Oktober 2005 - Kairo
Reise: Dreamtrip
Lat N 29° 58,18', Long E 31° 10,48'
Idag: +33 °C (91.4 °F)
Idag var vi och kollade på pyramiderna, sfinxen och red kamel över sanddynerna i stekande sol. Catharina fick till och med styra kamelen själv. Det var bara att hålla i repstumpen och föra den till höger om man ville svänga till höger och till vänster när man ville svänga vänster och dra den åt sig när det var dags att stanna. Det krävdes ett visst mått av envishet som kamelförare eftersom kamelen ofta och gärna ville strunta i kommandona och gå sin egen väg. Att rida i skritt var inte heller någon superfantastisk upplevelse utan det var en betydligt behagligare resa i trav. Då gled man liksom fram.
Eftersom vi skulle hämta Anneli vid flygplatsen på eftermiddagen så hade vi tagit med oss bilen till pyramiderna. Det gick att köra bil ända fram. Men när vi skulle parkera så genomsöktes vår bil av en bombhund och de beslagtog vår kökskniv som vi dock fick tillbaka när vi lämnade området.
Klockan 14.30 var vi vid flygplatsen för att hämta Anneli. Det var verkligen jättekul att ses! Vi hade bestämt att vi skulle börja med att försöka att bo alla tre tillsammans i bilen eftersom det skulle både vara smidigt och trevligt Vi får väl se hur det går. Om det visar sig bli för trångt så får vi väl lösa det på något sätt. Men den dagen den sorgen.
Idag: +33 °C (91.4 °F)
Idag var vi och kollade på pyramiderna, sfinxen och red kamel över sanddynerna i stekande sol. Catharina fick till och med styra kamelen själv. Det var bara att hålla i repstumpen och föra den till höger om man ville svänga till höger och till vänster när man ville svänga vänster och dra den åt sig när det var dags att stanna. Det krävdes ett visst mått av envishet som kamelförare eftersom kamelen ofta och gärna ville strunta i kommandona och gå sin egen väg. Att rida i skritt var inte heller någon superfantastisk upplevelse utan det var en betydligt behagligare resa i trav. Då gled man liksom fram.
Eftersom vi skulle hämta Anneli vid flygplatsen på eftermiddagen så hade vi tagit med oss bilen till pyramiderna. Det gick att köra bil ända fram. Men när vi skulle parkera så genomsöktes vår bil av en bombhund och de beslagtog vår kökskniv som vi dock fick tillbaka när vi lämnade området.
Klockan 14.30 var vi vid flygplatsen för att hämta Anneli. Det var verkligen jättekul att ses! Vi hade bestämt att vi skulle börja med att försöka att bo alla tre tillsammans i bilen eftersom det skulle både vara smidigt och trevligt Vi får väl se hur det går. Om det visar sig bli för trångt så får vi väl lösa det på något sätt. Men den dagen den sorgen.
Fredag 30 September 2005 - Amman
Reise: Dreamtrip
Lat N 31° 41,97', Long E 35° 34,99'
Idag: +37 °C (98.6 °F)
Vaknade alldeles svettiga. Redan klockan 09.00 var det 30° grader varmt, vi tänkte det här blir en het dag. Vi badade ett par timmar i Döda Havet, det var kul. Havet var alldeles simmigt av salt och strandkanten full av stora saltkristaller och GPS:en visade att vi befann oss på -413 meter, det vill säga 413 meter under havsnivån.
Det gick inte att simma ordentligt i vattnet eftersom benen flöt upp ovanför vattenytan hela tiden. Det bästa var att halvsitta eller ligga och flyta raklång. Det kändes mysigt i de lite större vågorna när kroppen som låg så högt i vattnet blev en del av vågen den rullande vågen. När vi klivit upp ur vattnet kändes huden alldeles fet kladdig av saltet, ungefär som om man smörjt in kroppen med riktigt fet sololja blandad med finkornig, raspig sand.
Vi fortsatte längs Döda Havets strand med riktning mot Aqaba och färjan till Egypten. Stup i ett längs gränsen mot Israel och Palestina blev vi stoppade i militära check points , där de kollade i bilen, kollade passen och frågade vart vi skulle åka.
Nu börjar det bli ökenklimat och vägskyltarna varnar numer för kameler istället för kor.
Väl framme i Aqaba började vi att kolla upp biljetter och tider för färjan till Egypten. Det visade sig att bilfärjan skulle gå klockan 21.00 så vi hade precis tid för att åka och hämta pengar, proviantera och käka innan det var dags att vara tillbaka för att börja proceduren med att köpa biljetter, trixa med tull och utresa.
Vi fick strida som små illrar för att få igenom bilen som bil istället för husbil som kostade betydligt mer. Men till slut lyckades vi övertyga dem. Det var ett himla trasslande på varje instans innan vi fick alla handlingar klara. Det gränsprocedurerna är obegripliga redan som de är - och det blir inte ett dugg bättre av att allt står på maskspråk… Men det är tur att folk är både förstående och hjälpsamma. En enkel resa för två personer med bilen till Egypten kostade 1 500 Skr, sedan tillkom utreseskatt 50 Skr och självklart en massa försäkringar, avgifter och visum vid inresan till Egypten. Tusenlapparna bara rullar i olika avgifter varje gång man byter land nu.
Färjan som ska ta tre-fyra timmar och som skulle avgå klockan 21.00 hade inte ens lastat klart till midnatt… För att fördriva tiden passade vi på att ta ett par medhavda ”kolera snapsar” för att förstärka magskyddet lite. Inte för vi haft några problem ännu, trots att vi äter och dricker precis allt vi vill. Vår enda restriktion är att vi helt avhåller ifrån att dricka okokt kranvatten.
Idag: +37 °C (98.6 °F)
Vaknade alldeles svettiga. Redan klockan 09.00 var det 30° grader varmt, vi tänkte det här blir en het dag. Vi badade ett par timmar i Döda Havet, det var kul. Havet var alldeles simmigt av salt och strandkanten full av stora saltkristaller och GPS:en visade att vi befann oss på -413 meter, det vill säga 413 meter under havsnivån.
Det gick inte att simma ordentligt i vattnet eftersom benen flöt upp ovanför vattenytan hela tiden. Det bästa var att halvsitta eller ligga och flyta raklång. Det kändes mysigt i de lite större vågorna när kroppen som låg så högt i vattnet blev en del av vågen den rullande vågen. När vi klivit upp ur vattnet kändes huden alldeles fet kladdig av saltet, ungefär som om man smörjt in kroppen med riktigt fet sololja blandad med finkornig, raspig sand.
Vi fortsatte längs Döda Havets strand med riktning mot Aqaba och färjan till Egypten. Stup i ett längs gränsen mot Israel och Palestina blev vi stoppade i militära check points , där de kollade i bilen, kollade passen och frågade vart vi skulle åka.
Nu börjar det bli ökenklimat och vägskyltarna varnar numer för kameler istället för kor.
Väl framme i Aqaba började vi att kolla upp biljetter och tider för färjan till Egypten. Det visade sig att bilfärjan skulle gå klockan 21.00 så vi hade precis tid för att åka och hämta pengar, proviantera och käka innan det var dags att vara tillbaka för att börja proceduren med att köpa biljetter, trixa med tull och utresa.
Vi fick strida som små illrar för att få igenom bilen som bil istället för husbil som kostade betydligt mer. Men till slut lyckades vi övertyga dem. Det var ett himla trasslande på varje instans innan vi fick alla handlingar klara. Det gränsprocedurerna är obegripliga redan som de är - och det blir inte ett dugg bättre av att allt står på maskspråk… Men det är tur att folk är både förstående och hjälpsamma. En enkel resa för två personer med bilen till Egypten kostade 1 500 Skr, sedan tillkom utreseskatt 50 Skr och självklart en massa försäkringar, avgifter och visum vid inresan till Egypten. Tusenlapparna bara rullar i olika avgifter varje gång man byter land nu.
Färjan som ska ta tre-fyra timmar och som skulle avgå klockan 21.00 hade inte ens lastat klart till midnatt… För att fördriva tiden passade vi på att ta ett par medhavda ”kolera snapsar” för att förstärka magskyddet lite. Inte för vi haft några problem ännu, trots att vi äter och dricker precis allt vi vill. Vår enda restriktion är att vi helt avhåller ifrån att dricka okokt kranvatten.
Onsdag 28 September 2005 - Aleppo
Reise: Dreamtrip
Lat N 36° 14,27', Long E 36° 39,24'
Idag: +31 °C (87.8 °F)
Alla dagar händer det mycket, vissa dagar händer betydligt mycket mer. Det här är en sådan dag. Vi övernattade utanför bommen vid gränspassagen. Vi hade tänkt oss övernatta på en TIR-stop men hittade ingen, så då tänkte vi att vid gränsen är det tryggt och bra eftersom där finns vakter dygnet runt. På morgonen kom en brödförsäljare förbi, precis som på beställning - lagom till frukost.
Kaoset var totalt på den Turkiska sida av gränsen, bilar överallt och folk sprang omkring och skrek och viftade med papper. Mitt i yrseln råkade vi lämna iväg pass passerpapper till en man som tydligen inte var en officiell tjänsteman. Det är inte helt lätt att veta vem som är vem eftersom de inte alltid bär uniform. Men efter 10 minuter var han tillbaka med en bunt stämplar i passen och vinkade oss vidare genom kaoset till slutkontrollen. För det ville han ha 100 Skr, men han fick bara 25 Skr. Det här besparade oss garanterat många timmars trassel och köande.
Nu var det dags att ta sig in i Syrien. Vi hade stämt träff med en agent som skulle hjälpa oss genom och som skulle ha med visum till oss. Vi visste nämligen att Syrierna är hårda med att man ska söka sitt visum i sitt hemland, och om man försöker söka i något annat land nekas man ofta visum. Att söka visum i Sverige var inte ett alternativ för oss eftersom visumet skulle ha hunnit bli ogiltigt innan vi ens kommit fram till Syrien på vår resa.
Agenten Mahamoud kändes mycket officiell och professionell. Han hjälpte oss igenom de åtta instanserna snabbt och enkelt. När det var kö någonstans gick vi bara bakvägen och smet på så sätt före hela kön. Vid instansen för stämpling och kontroll av vår Carnet de Passage stötte vi på Muhammed som pratade svenska med klingade Örebro dialekt. Det här var första gången på resan som vi använde vår Carnet de Passage.
Vid Syriska gränsen fick vi betala 9 $US i vägskatt och 60 $US i bilförsäkring för tre månader. För vår hjälp med visum och assistans av agenten vid gränsen betalade vi 80 $US per person. Men då inkluderar detta ett mutiple entry visum samt assistans av en agent vid samtliga fyra gränspassager.
Syrien kändes verkligen totalt annorlunda jämfört med de lände vi rört oss i hitintills. Landskapet, bebyggelsen och kläderna ser helt annorlunda ut och det är nästan bara män som är ute or rör på sig. Samtliga av de få kvinnor vi såg bar slöja. Catharina skyndade sig att sätta en sjal över huvudet också. Men det räckte ju inte direkt för att smälta in i mängden, Catharina såg ju fortfarande ut som en 2 meter hög telefonstolpe i brokig klänning, men lite bättre blev det nog. Bert drog på sig ett par långbyxor eftersom barn i muslimska länder kastar ruttna tomater på män i kortbyxor. Kanske de inte gör så just i Syrien men definitivt i andra vissa länder, så det gäller ju att vara på den säkra sidan.
Vi förstod att bensinen säkerligen skulle vara betydligt billigare i Syrien så vi passerade gränsen med nästa tom tank. Det visade sig vara ett mindre smart drag. Visserligen kostade bensinen bara 3.50 Skr/liter – men vad spelar det för roll när det inte finns någon bensin att köpa! Vi åkte åtta mil och försökte få tag på bensin på sex mackar. Den var slut överallt.
Vi gav upp sökandet efter bensin och inriktade oss på att försöka hitta en bank i närmsta stad istället. Vi irrande runt i den fantastiska hastigheten av 10 kilometer per timme, kryssandes mellan folk, fä, traktorer och dragkärror etcetera. Just att det är så rörigt och stökigt, samt att hjärnan hela tiden bombarderas med så många nya och starka intryck gör att det känns som om att allt går i 180 knyck.
Som tur var fick vi hjälp av en kille på cykel med att hitta en bank. Nu är vi ju ”maskspråksland” så det går ju inte att tyda var det står på skyltarna vilket gör det ännu mer komplicerat att hitta det man ska. Men det fanns ingen bankomat vid banken, inte heller gick det att göra ett kontantuttag på VISA kort eller Mastercard eller att växla resecheckar, utan det cash som gällde. Så vi fick använda lite av våra nöd dollar så att vi åtminstone kunde klara oss till vi hittade en bankomat i Damaskus. Det gäller att vara garderad! Medan Catharina var på banken blev Bert erbjuden att komma hem på te eller mat till en kille som körde in huvudet genom rutan och ville snacka en stund.
Därefter återupptog vi jakten på bensin. Hittade ytterligare en mack som var tom på bensin. Men när vi stod där kom tankbilen som en skänk från ovan. Det skulle ta en timme att fylla mackens tankar, så det var bara att vänta. Vi träffade ” Diselmannen” vid macken, så nu vet ni hur han ser ut. Vi blev också bekant med major Samhar the son of Hassan Baghdadi och hembjudna till hans familj på en enkel frukost. Vi förklarade för honom att vi hade bråttom till Damaskus, men han gav sig inte så till slut tackade vi ja till inbjudan. Följde med honom hem och blev bjudna på kaffe, fick titta på hans rese koran och fick träffa hela familjen , vänner och grannar som en efter en ramlade in när ryktet om vårt besök spridit sig. Därefter blev vi bjudna på en ”enkel frukost”, det tycks som om vi har lite olika uppfattningar om vad som är enkelt här vi världen. Vi blev bjuda på Mezze och de hade mycket roligt åt att vi inte begrep hur vi skulle äta Syrisk mat.
När vi efter två timmar kände att det var hög tid för oss att åka vidare mot Damaskus för att ha en chans att hinna dit före mörkret - så ville de inte släppa iväg oss. De nästan krävde att vi skulle sova kvar, åka till familjens gård, titta på stan i närheten och så vidare. Först när vi dyrt och heligt lovade att besöka dem på tillbakavägen och stanna hos dem en dag då vi har lite bättre om tid – så släppte de lite motvilligt iväg oss.
Vi körde raka vägen mot Damaskus. Då menar vi verkligen raka vägen, tror inte vi svängde en enda gång på 30 mil och vi var där på rekordtiden 3,5 timme. När vi svängde in på campingen och parkerade kom mannen i receptionen fram och påstod att vi hade telefonsamtal som väntade inne på hans kontor. Va? Det kan inte vara möjligt? Ingen i hela världen visste att vi ens var i Damaskus. Catharina lommade i alla fall iväg för att svara. Det visade sig vara Mr Fajer, som ville bestämma tid för morgondagens möte. Mr Fajer är den person ordnat våra visum till Syrien och som vi haft kontakt med via mail. Planen var att vi skulle träffa honom på hans kontor i Damaskus för att betala honom för hans tjänster. Men hur i helsike visste han att vi var just här?
På campingen träffade vi ett par ifrån London som var på väg till Kapstaden i sin Land Rover och ett par ifrån Tyskland som rest runt i mellanöstern i sin Land Rover med en fyra månaders bebis, vars pappa var barnläkare.
Den här natten somnade vi garanterat ovaggade. Det har varit en mycket händelserik och intensiv dag. Det vi berättat om här är ju ändå bara en bråkdel av dagens äventyr. Efter en sådan här dag skulle det vara skönt att vara en liten valnöt i mörkret bakom ett element och bara få ta det lugnt en stund.
Idag: +31 °C (87.8 °F)
Alla dagar händer det mycket, vissa dagar händer betydligt mycket mer. Det här är en sådan dag. Vi övernattade utanför bommen vid gränspassagen. Vi hade tänkt oss övernatta på en TIR-stop men hittade ingen, så då tänkte vi att vid gränsen är det tryggt och bra eftersom där finns vakter dygnet runt. På morgonen kom en brödförsäljare förbi, precis som på beställning - lagom till frukost.
Kaoset var totalt på den Turkiska sida av gränsen, bilar överallt och folk sprang omkring och skrek och viftade med papper. Mitt i yrseln råkade vi lämna iväg pass passerpapper till en man som tydligen inte var en officiell tjänsteman. Det är inte helt lätt att veta vem som är vem eftersom de inte alltid bär uniform. Men efter 10 minuter var han tillbaka med en bunt stämplar i passen och vinkade oss vidare genom kaoset till slutkontrollen. För det ville han ha 100 Skr, men han fick bara 25 Skr. Det här besparade oss garanterat många timmars trassel och köande.
Nu var det dags att ta sig in i Syrien. Vi hade stämt träff med en agent som skulle hjälpa oss genom och som skulle ha med visum till oss. Vi visste nämligen att Syrierna är hårda med att man ska söka sitt visum i sitt hemland, och om man försöker söka i något annat land nekas man ofta visum. Att söka visum i Sverige var inte ett alternativ för oss eftersom visumet skulle ha hunnit bli ogiltigt innan vi ens kommit fram till Syrien på vår resa.
Agenten Mahamoud kändes mycket officiell och professionell. Han hjälpte oss igenom de åtta instanserna snabbt och enkelt. När det var kö någonstans gick vi bara bakvägen och smet på så sätt före hela kön. Vid instansen för stämpling och kontroll av vår Carnet de Passage stötte vi på Muhammed som pratade svenska med klingade Örebro dialekt. Det här var första gången på resan som vi använde vår Carnet de Passage.
Vid Syriska gränsen fick vi betala 9 $US i vägskatt och 60 $US i bilförsäkring för tre månader. För vår hjälp med visum och assistans av agenten vid gränsen betalade vi 80 $US per person. Men då inkluderar detta ett mutiple entry visum samt assistans av en agent vid samtliga fyra gränspassager.
Syrien kändes verkligen totalt annorlunda jämfört med de lände vi rört oss i hitintills. Landskapet, bebyggelsen och kläderna ser helt annorlunda ut och det är nästan bara män som är ute or rör på sig. Samtliga av de få kvinnor vi såg bar slöja. Catharina skyndade sig att sätta en sjal över huvudet också. Men det räckte ju inte direkt för att smälta in i mängden, Catharina såg ju fortfarande ut som en 2 meter hög telefonstolpe i brokig klänning, men lite bättre blev det nog. Bert drog på sig ett par långbyxor eftersom barn i muslimska länder kastar ruttna tomater på män i kortbyxor. Kanske de inte gör så just i Syrien men definitivt i andra vissa länder, så det gäller ju att vara på den säkra sidan.
Vi förstod att bensinen säkerligen skulle vara betydligt billigare i Syrien så vi passerade gränsen med nästa tom tank. Det visade sig vara ett mindre smart drag. Visserligen kostade bensinen bara 3.50 Skr/liter – men vad spelar det för roll när det inte finns någon bensin att köpa! Vi åkte åtta mil och försökte få tag på bensin på sex mackar. Den var slut överallt.
Vi gav upp sökandet efter bensin och inriktade oss på att försöka hitta en bank i närmsta stad istället. Vi irrande runt i den fantastiska hastigheten av 10 kilometer per timme, kryssandes mellan folk, fä, traktorer och dragkärror etcetera. Just att det är så rörigt och stökigt, samt att hjärnan hela tiden bombarderas med så många nya och starka intryck gör att det känns som om att allt går i 180 knyck.
Som tur var fick vi hjälp av en kille på cykel med att hitta en bank. Nu är vi ju ”maskspråksland” så det går ju inte att tyda var det står på skyltarna vilket gör det ännu mer komplicerat att hitta det man ska. Men det fanns ingen bankomat vid banken, inte heller gick det att göra ett kontantuttag på VISA kort eller Mastercard eller att växla resecheckar, utan det cash som gällde. Så vi fick använda lite av våra nöd dollar så att vi åtminstone kunde klara oss till vi hittade en bankomat i Damaskus. Det gäller att vara garderad! Medan Catharina var på banken blev Bert erbjuden att komma hem på te eller mat till en kille som körde in huvudet genom rutan och ville snacka en stund.
Därefter återupptog vi jakten på bensin. Hittade ytterligare en mack som var tom på bensin. Men när vi stod där kom tankbilen som en skänk från ovan. Det skulle ta en timme att fylla mackens tankar, så det var bara att vänta. Vi träffade ” Diselmannen” vid macken, så nu vet ni hur han ser ut. Vi blev också bekant med major Samhar the son of Hassan Baghdadi och hembjudna till hans familj på en enkel frukost. Vi förklarade för honom att vi hade bråttom till Damaskus, men han gav sig inte så till slut tackade vi ja till inbjudan. Följde med honom hem och blev bjudna på kaffe, fick titta på hans rese koran och fick träffa hela familjen , vänner och grannar som en efter en ramlade in när ryktet om vårt besök spridit sig. Därefter blev vi bjudna på en ”enkel frukost”, det tycks som om vi har lite olika uppfattningar om vad som är enkelt här vi världen. Vi blev bjuda på Mezze och de hade mycket roligt åt att vi inte begrep hur vi skulle äta Syrisk mat.
När vi efter två timmar kände att det var hög tid för oss att åka vidare mot Damaskus för att ha en chans att hinna dit före mörkret - så ville de inte släppa iväg oss. De nästan krävde att vi skulle sova kvar, åka till familjens gård, titta på stan i närheten och så vidare. Först när vi dyrt och heligt lovade att besöka dem på tillbakavägen och stanna hos dem en dag då vi har lite bättre om tid – så släppte de lite motvilligt iväg oss.
Vi körde raka vägen mot Damaskus. Då menar vi verkligen raka vägen, tror inte vi svängde en enda gång på 30 mil och vi var där på rekordtiden 3,5 timme. När vi svängde in på campingen och parkerade kom mannen i receptionen fram och påstod att vi hade telefonsamtal som väntade inne på hans kontor. Va? Det kan inte vara möjligt? Ingen i hela världen visste att vi ens var i Damaskus. Catharina lommade i alla fall iväg för att svara. Det visade sig vara Mr Fajer, som ville bestämma tid för morgondagens möte. Mr Fajer är den person ordnat våra visum till Syrien och som vi haft kontakt med via mail. Planen var att vi skulle träffa honom på hans kontor i Damaskus för att betala honom för hans tjänster. Men hur i helsike visste han att vi var just här?
På campingen träffade vi ett par ifrån London som var på väg till Kapstaden i sin Land Rover och ett par ifrån Tyskland som rest runt i mellanöstern i sin Land Rover med en fyra månaders bebis, vars pappa var barnläkare.
Den här natten somnade vi garanterat ovaggade. Det har varit en mycket händelserik och intensiv dag. Det vi berättat om här är ju ändå bara en bråkdel av dagens äventyr. Efter en sådan här dag skulle det vara skönt att vara en liten valnöt i mörkret bakom ett element och bara få ta det lugnt en stund.
Tirsdag 27 September 2005 - Göz
Reise: Dreamtrip
Lat N 36° 02,67', Long E 32° 41,06'
Idag: +29 °C (84.2 °F)
Förutom att transportera oss de resterande cirka 60 milen längs den Turkiska sydkusten fram till den Syriska gränsen, har vi pysslat om ”Ullas gamla pärla” idag. Vi fick ett mail från några som jobbar på Posten, Kolvägen i Sundsvall. De hade känt igen vår SAAB från ett reportage i lokaltidningen. Ulla som jobbar på Posten har varit ägare till SAAB:en under tolv år. Nu följer Ulla och hennes arbetskamrater med spänning den gamla SAAB:ens öden och äventyr ute i världen.
Trots att bilen nu gått sina modiga 22 000 mil så går den som en dröm. Igår insåg vi att vi just passerat 2 000 mil sedan lämnade Sundsvall, för något mer än fyra månader sedan. Vi är så nöjda med bilen, framförallt sedan vi höjde den i bakändan. Det är svårt att tro att tre centimeter ska göra någon skillnad – men det är verkligen skillnad.
På en mack träffade vi Mr Haluk Öztan som är sälj chef på Sandvik i Istanbul. Han varnade oss för att röra oss i de östra delarna av gränsen mellan Syrien och Turkiet där det är oroligheter. Vi siktar på gränspassagen Antakaya – Halab istället.
Idag: +29 °C (84.2 °F)
Förutom att transportera oss de resterande cirka 60 milen längs den Turkiska sydkusten fram till den Syriska gränsen, har vi pysslat om ”Ullas gamla pärla” idag. Vi fick ett mail från några som jobbar på Posten, Kolvägen i Sundsvall. De hade känt igen vår SAAB från ett reportage i lokaltidningen. Ulla som jobbar på Posten har varit ägare till SAAB:en under tolv år. Nu följer Ulla och hennes arbetskamrater med spänning den gamla SAAB:ens öden och äventyr ute i världen.
Trots att bilen nu gått sina modiga 22 000 mil så går den som en dröm. Igår insåg vi att vi just passerat 2 000 mil sedan lämnade Sundsvall, för något mer än fyra månader sedan. Vi är så nöjda med bilen, framförallt sedan vi höjde den i bakändan. Det är svårt att tro att tre centimeter ska göra någon skillnad – men det är verkligen skillnad.
På en mack träffade vi Mr Haluk Öztan som är sälj chef på Sandvik i Istanbul. Han varnade oss för att röra oss i de östra delarna av gränsen mellan Syrien och Turkiet där det är oroligheter. Vi siktar på gränspassagen Antakaya – Halab istället.
Fredag 23 September 2005 - İçmeler
Reise: Dreamtrip
Lat N 37° 48,12', Long E 29° 12,08'
Idag: +27 °C (80.6 °F)
Började dagen med ett besök i Bata Haydar Magarasi – en grotta som gröpts ur av svavelstinkande och mycket kalkrikt källvatten. Längst inne i grottan hände fladdermössen i klasar uppe under taket.
Därefter åkte vi till turistmeccat Pamukkale – det vita berget som man ser på alla reklambilder för Turkiet. När det kalkrika och varma källvattnet rinner längs bergssidan och svalnar av, bildas små pooler och bäckar av vita kalkavlagringar. Man får egentligen bara bada fötterna i vattnet, men några passade på att bada på riktigt när vakterna inte såg det. Tvärt emot vad man kan tro så går man faktiskt helt obehindrat uppför den branta sluttningen – kalken är sträv och ger bra fotfäste.
Fortsatte se sista 20 milen mot Icmeler och stannade på vägen för att käka på en Pideci, där de serverar Turkiets svar på pizza . Det är en långsmal historia med valfri fyllning och med små heta chilifrukter som tillbehör. Gott och billigt!
Klockan 19.00 var vi framme i Icmeler. Men Annika och hennes dotter Johanna var inte hemma. De hade redan givit sig iväg för att fira Annikas mamma som fyllde 60 år - som också var i Icmeler. Men reströtta och slitna som de var bestämde de sig för att göra en tidig kväll, redan 22.30. När de skulle hämta nyckeln så överraskade vi dem. Så istället för sängen blev det några timmar snackande på balkongen. Det fanns ju en del att prata om eftersom det var fyra månader sedan vi sågs senast.
Idag: +27 °C (80.6 °F)
Började dagen med ett besök i Bata Haydar Magarasi – en grotta som gröpts ur av svavelstinkande och mycket kalkrikt källvatten. Längst inne i grottan hände fladdermössen i klasar uppe under taket.
Därefter åkte vi till turistmeccat Pamukkale – det vita berget som man ser på alla reklambilder för Turkiet. När det kalkrika och varma källvattnet rinner längs bergssidan och svalnar av, bildas små pooler och bäckar av vita kalkavlagringar. Man får egentligen bara bada fötterna i vattnet, men några passade på att bada på riktigt när vakterna inte såg det. Tvärt emot vad man kan tro så går man faktiskt helt obehindrat uppför den branta sluttningen – kalken är sträv och ger bra fotfäste.
Fortsatte se sista 20 milen mot Icmeler och stannade på vägen för att käka på en Pideci, där de serverar Turkiets svar på pizza . Det är en långsmal historia med valfri fyllning och med små heta chilifrukter som tillbehör. Gott och billigt!
Klockan 19.00 var vi framme i Icmeler. Men Annika och hennes dotter Johanna var inte hemma. De hade redan givit sig iväg för att fira Annikas mamma som fyllde 60 år - som också var i Icmeler. Men reströtta och slitna som de var bestämde de sig för att göra en tidig kväll, redan 22.30. När de skulle hämta nyckeln så överraskade vi dem. Så istället för sängen blev det några timmar snackande på balkongen. Det fanns ju en del att prata om eftersom det var fyra månader sedan vi sågs senast.
Onsdag 21 September 2005 - Istanbul
Reise: Dreamtrip
Lat N 41° 23,35', Long E 27° 33,06'
Idag: +24 °C (75.2 °F)
Hela natten vräkte regnet ner. Sov på en truck-stop 15 mil från Istanbul. Käkade frukost på lastbilsfiket, bittert te och börek. Det var lite mat och stillade bara den värsta hungern, men kostade ändå 25 spänn. Är det en indikation på prisnivån i landet möjligen?
De fem första kilometrarna på motorvägen såg vi tre bilar som nyligen kört av vägen, förmodligen på grund av vattenplaning. Alla var av märket BMW.
Istanbul kryllar av stora moskéer med höga, spetsiga minareter. Det bidrar mycket till den lite dimmiga och mystiska aura som omger staden. Vi besökte Blue Mosque som är den mest kända moskén, och alldeles bredvid ligger Aya Sofya . Efteråt när vi satt och vilade på en bänk mellan dessa två moskéer och en tredje moské som låg i närheten, började bönestunden. Bönetutroparna i de tre moskéerna verkade synkroniserade med varandra. När den ena ropade verkade de andra svara – och de bytte av varandra genom hela bönestunden. Ljudet av böneutropen känns väldigt exotiska och gör att man känner sig som om man är långt hemifrån.
Därefter tog vi en tur till Grand Bazar . Det var mysigt att strosa omkring bland de 400 små butikerna och titta på vackra mosaiklampor, höftskynken med tingeltangel och allt annat färggrant, glittrigt och exotiskt som säljs där. Det är verkligen synd att vi inte kan köpa något. Vi har tyvärr bara plats för det absolut mest nödvändiga i bilen. Allt annat har vi redan tvingats välja bort för att bilen inte ska bli för tung.
Vi tog en kebab på stående fot innan vi ”rekade” för kvällens planerade båttur på Bosporen. Det är ju kul att se staden från vattnet. Vi valde att ta en tur & retur med pendelfärjan för 5 Skr/person, istället för att ta en turistbåt som var 20 gånger dyrare. Vi fick ju se precis samma saker i alla fall…
Efteråt flanerade vi runt i stan. Stora delar av staden är vackert belyst .
Idag: +24 °C (75.2 °F)
Hela natten vräkte regnet ner. Sov på en truck-stop 15 mil från Istanbul. Käkade frukost på lastbilsfiket, bittert te och börek. Det var lite mat och stillade bara den värsta hungern, men kostade ändå 25 spänn. Är det en indikation på prisnivån i landet möjligen?
De fem första kilometrarna på motorvägen såg vi tre bilar som nyligen kört av vägen, förmodligen på grund av vattenplaning. Alla var av märket BMW.
Istanbul kryllar av stora moskéer med höga, spetsiga minareter. Det bidrar mycket till den lite dimmiga och mystiska aura som omger staden. Vi besökte Blue Mosque som är den mest kända moskén, och alldeles bredvid ligger Aya Sofya . Efteråt när vi satt och vilade på en bänk mellan dessa två moskéer och en tredje moské som låg i närheten, började bönestunden. Bönetutroparna i de tre moskéerna verkade synkroniserade med varandra. När den ena ropade verkade de andra svara – och de bytte av varandra genom hela bönestunden. Ljudet av böneutropen känns väldigt exotiska och gör att man känner sig som om man är långt hemifrån.
Därefter tog vi en tur till Grand Bazar . Det var mysigt att strosa omkring bland de 400 små butikerna och titta på vackra mosaiklampor, höftskynken med tingeltangel och allt annat färggrant, glittrigt och exotiskt som säljs där. Det är verkligen synd att vi inte kan köpa något. Vi har tyvärr bara plats för det absolut mest nödvändiga i bilen. Allt annat har vi redan tvingats välja bort för att bilen inte ska bli för tung.
Vi tog en kebab på stående fot innan vi ”rekade” för kvällens planerade båttur på Bosporen. Det är ju kul att se staden från vattnet. Vi valde att ta en tur & retur med pendelfärjan för 5 Skr/person, istället för att ta en turistbåt som var 20 gånger dyrare. Vi fick ju se precis samma saker i alla fall…
Efteråt flanerade vi runt i stan. Stora delar av staden är vackert belyst .
Torsdag 15 September 2005 - Albena
Reise: Dreamtrip
Lat N 43° 21,84', Long E 28° 04,07'
Idag: +26 °C (78.8 °F)
Nu är vi tillbaka i Albena. Vi kom ihåg att campingplatsen i Albena hade så äckliga toaletter och duschar att vi inte tyckte det var någon idé att bo där. Istället lånade vi i smyg en plats på parkeringen till Kajsa & Martins hotell. Mitt i natten dök flera Securitas bilar upp och granskade vår bil, men de gjorde ingenting, utan tillät oss stå kvar och sova.
På morgonen kom en Bulgarisk man fram och pratade med oss. Det visade sig att han hade bra och billiga rum för uthyrning i sitt hus längs stranden. När han sedan nämnde det magiska ordet ”tvättmaskin” bestämde vi oss direkt. För 100 kr per natt fick vi ett rum med dusch, toalett, balkong och trädgård, TV, tillgång till kök och tvättmaskin och fantastisk utsikt över havet och Albenas långa strand.
Det kändes verkligen som rätt dag att hyra ett rum. Regnet fullkomligt öste ner från morgon till kväll. Det blir både väl vått och trångt i bilen när två personer ska spendera en hel dag i skydd från regnet på en kvadratmeter…
Imorgon kommer Kajsa & Martin. Hoppas verkligen att regnet ger sig till dess så de slipper anlända till Albena i regn och rusk - en mindre rolig start på en sol och bad resa.
Idag: +26 °C (78.8 °F)
Nu är vi tillbaka i Albena. Vi kom ihåg att campingplatsen i Albena hade så äckliga toaletter och duschar att vi inte tyckte det var någon idé att bo där. Istället lånade vi i smyg en plats på parkeringen till Kajsa & Martins hotell. Mitt i natten dök flera Securitas bilar upp och granskade vår bil, men de gjorde ingenting, utan tillät oss stå kvar och sova.
På morgonen kom en Bulgarisk man fram och pratade med oss. Det visade sig att han hade bra och billiga rum för uthyrning i sitt hus längs stranden. När han sedan nämnde det magiska ordet ”tvättmaskin” bestämde vi oss direkt. För 100 kr per natt fick vi ett rum med dusch, toalett, balkong och trädgård, TV, tillgång till kök och tvättmaskin och fantastisk utsikt över havet och Albenas långa strand.
Det kändes verkligen som rätt dag att hyra ett rum. Regnet fullkomligt öste ner från morgon till kväll. Det blir både väl vått och trångt i bilen när två personer ska spendera en hel dag i skydd från regnet på en kvadratmeter…
Imorgon kommer Kajsa & Martin. Hoppas verkligen att regnet ger sig till dess så de slipper anlända till Albena i regn och rusk - en mindre rolig start på en sol och bad resa.
Tirsdag 13 September 2005 - Niš
Reise: Dreamtrip
Lat N 43° 40,70', Long E 21° 32,88'
Idag: +25 °C (77 °F)
Stannade och sov vid ett ”Bates Motell”. De hade över 50 rum och vi var de enda gästerna. Det känns verkligen bra att vi har vår bil att sova i. Vi slipper bo på billiga loppiga hotellrum – som är de enda vår budget tillåter. Men rummen duger i alla fall för att ta en dusch och låna en toalett.
Stannade för att äta lunch i Nis och ta ett varv på stan. Två rejäla pitabröd med kyckling och diverse fyllning, en stor öl, en piratkopierad dvd-film samt två glassar är vad man får för 60 Skr när man ska göra slut på Dinarerna innan man lämnar landet.
I Serbien är det otroligt gott om poliser. De finns överallt – speciellt i städerna. Trots detta är parkeringskaoset totalt. Poliserna skriver ut böter på löpande band, men ingen verkar bry sig om detta.
Från Nis är det nära till Sofia, huvudstaden i Bulgarien. Gränspassagen gick snabbt och smidigt. Men när vi försökte betala vägskatten med den lokala valutan LEVA så var det tvärstopp. Som utlänningar var vi tvungna att betala vägskatten i Euro. Det känns knepigt att de inte godtar sin egen valuta i sitt eget land.
Ännu ett snabbstopp i en stor stad, denna gång i Sofia där vi käkade middag och strosade runt i stan några timmar. Även i Sofia finns en del kolosser som tar för sig exempelvis det gamla kommunistpartiets högkvarter från 1955.
Idag: +25 °C (77 °F)
Stannade och sov vid ett ”Bates Motell”. De hade över 50 rum och vi var de enda gästerna. Det känns verkligen bra att vi har vår bil att sova i. Vi slipper bo på billiga loppiga hotellrum – som är de enda vår budget tillåter. Men rummen duger i alla fall för att ta en dusch och låna en toalett.
Stannade för att äta lunch i Nis och ta ett varv på stan. Två rejäla pitabröd med kyckling och diverse fyllning, en stor öl, en piratkopierad dvd-film samt två glassar är vad man får för 60 Skr när man ska göra slut på Dinarerna innan man lämnar landet.
I Serbien är det otroligt gott om poliser. De finns överallt – speciellt i städerna. Trots detta är parkeringskaoset totalt. Poliserna skriver ut böter på löpande band, men ingen verkar bry sig om detta.
Från Nis är det nära till Sofia, huvudstaden i Bulgarien. Gränspassagen gick snabbt och smidigt. Men när vi försökte betala vägskatten med den lokala valutan LEVA så var det tvärstopp. Som utlänningar var vi tvungna att betala vägskatten i Euro. Det känns knepigt att de inte godtar sin egen valuta i sitt eget land.
Ännu ett snabbstopp i en stor stad, denna gång i Sofia där vi käkade middag och strosade runt i stan några timmar. Även i Sofia finns en del kolosser som tar för sig exempelvis det gamla kommunistpartiets högkvarter från 1955.
Lørdag 10 September 2005 - Budapest
Reise: Dreamtrip
Lat N 46° 42,86', Long E 17° 18,76'
Idag: +26 °C (78.8 °F)
När vi vaknade låg vi kvar i sängen och kikade ut genom fönstret för att bilda oss en uppfattning om hur saker och ting fungerade på en naturistcamping. Det som gällde var att hoppa ut ur bilen och knalla runt på campingen precis som gud skapat oss. De campinggäster som tyckte det var väl svalt ute på morgonkvisten hade tagit på sig en t-shirt. Men de flesta gick omkring helt nakna, lagade frukost, pratade med grannarna, diskade och slängde sopor. Från början kändes vi det som om vi glömt något. Men vi vande oss snabbt och det var riktigt härligt. Naturistcamping kan vi prova fler gånger.
Vi hade tänkt spendera dagen med sol och bad vid Balatonsjön, men vädret satte stopp för det. Istället fick vi två hela dagar i Budapest vilket kändes helt OK. Parkerade bilen på en bakgata och gick för att äta på en restaurang ett par kvarter bort. Servitrisen sade att vi absolut måste hämta bilen och parkera den utanför restaurangen så vi kunde se den. Några av hennes stamgäster försörjde sig genom stölder och bilinbrott, och dessa personer bodde dessutom tvärs över gatan.
Maten i Ungern var precis lika god som Catharina mindes den från sitt besök för 18 år sedan. Trodde att minnet hade förskönat bilden, men så var inte fallet. När vi efter lunchen promenerade iväg för att ta en titt i stan kändes det i alla fall skönt att veta att servitrisen skulle hålla ett öga på vår bil.
Idag: +26 °C (78.8 °F)
När vi vaknade låg vi kvar i sängen och kikade ut genom fönstret för att bilda oss en uppfattning om hur saker och ting fungerade på en naturistcamping. Det som gällde var att hoppa ut ur bilen och knalla runt på campingen precis som gud skapat oss. De campinggäster som tyckte det var väl svalt ute på morgonkvisten hade tagit på sig en t-shirt. Men de flesta gick omkring helt nakna, lagade frukost, pratade med grannarna, diskade och slängde sopor. Från början kändes vi det som om vi glömt något. Men vi vande oss snabbt och det var riktigt härligt. Naturistcamping kan vi prova fler gånger.
Vi hade tänkt spendera dagen med sol och bad vid Balatonsjön, men vädret satte stopp för det. Istället fick vi två hela dagar i Budapest vilket kändes helt OK. Parkerade bilen på en bakgata och gick för att äta på en restaurang ett par kvarter bort. Servitrisen sade att vi absolut måste hämta bilen och parkera den utanför restaurangen så vi kunde se den. Några av hennes stamgäster försörjde sig genom stölder och bilinbrott, och dessa personer bodde dessutom tvärs över gatan.
Maten i Ungern var precis lika god som Catharina mindes den från sitt besök för 18 år sedan. Trodde att minnet hade förskönat bilden, men så var inte fallet. När vi efter lunchen promenerade iväg för att ta en titt i stan kändes det i alla fall skönt att veta att servitrisen skulle hålla ett öga på vår bil.
Fredag 9 September 2005 - Ljubljana
Reise: Dreamtrip
Lat N 46° 05,91', Long E 14° 31,16'
Idag: +25 °C (77 °F)
Började dagen med att åka in till huvudstaden Ljubljana som är en förhållandevis liten och mysig stad för att vara huvudstad, med bara 200 000 invånare. Tempot i staden var lugnt och avslappnat och det var gott om folk på de många uteserveringarna. Mellan de gamla broarna över floden fanns stadens grönsaksmarknad några få stånd souvenirer.
Vårt intryck av Slovenien är att det känns som vilket västeuropeiskt land som helst. Allt verkar mycket välordnat. Priserna är höga, jämförbara med alla andra västeuropeiska länder. Vi ser inga spår alls av ett forna östeuropeiskt land.
Framemot kvällen passerade vi för tredje gången inom ett par veckor gränsen in till Kroatien. När vi närmade oss huvudstaden Zagreb hängde regnmolnen tunga över staden. Utan att ens kliva ur bilen bestämde vi oss för att fortsätta mot grannlandet Ungern istället. Vi hade ju ändå varit i både Dubrovnik, Plitvica Jezera National Park, Omis/Split och åkt hela vägen längs kusten så det kändes som vi gott kunde hoppa över Zagreb.
Vi hittade en camping vid Ungerska Balatonsjöns sydspets – en naturistcamping. Skitkul tyckte vi, så den tog vi. Ingen av oss hade varit på en naturistcamping tidigare, så nu blir vi en erfarenhet rikare.
Idag: +25 °C (77 °F)
Började dagen med att åka in till huvudstaden Ljubljana som är en förhållandevis liten och mysig stad för att vara huvudstad, med bara 200 000 invånare. Tempot i staden var lugnt och avslappnat och det var gott om folk på de många uteserveringarna. Mellan de gamla broarna över floden fanns stadens grönsaksmarknad några få stånd souvenirer.
Vårt intryck av Slovenien är att det känns som vilket västeuropeiskt land som helst. Allt verkar mycket välordnat. Priserna är höga, jämförbara med alla andra västeuropeiska länder. Vi ser inga spår alls av ett forna östeuropeiskt land.
Framemot kvällen passerade vi för tredje gången inom ett par veckor gränsen in till Kroatien. När vi närmade oss huvudstaden Zagreb hängde regnmolnen tunga över staden. Utan att ens kliva ur bilen bestämde vi oss för att fortsätta mot grannlandet Ungern istället. Vi hade ju ändå varit i både Dubrovnik, Plitvica Jezera National Park, Omis/Split och åkt hela vägen längs kusten så det kändes som vi gott kunde hoppa över Zagreb.
Vi hittade en camping vid Ungerska Balatonsjöns sydspets – en naturistcamping. Skitkul tyckte vi, så den tog vi. Ingen av oss hade varit på en naturistcamping tidigare, så nu blir vi en erfarenhet rikare.