Dalbandin, Pakistan
Vi fick lov att väcka personalen på hotellet idag igen, förutom portieren dessutom de två som sov praktiskt taget under våra motorcyklar. Snacka om bra bevakning.
Det är kyligt på morgonen, det blir fullt MC-ställ idag med, dessutom med extra dammfilter.
Vägen kunde inte ha varit av bättre kvalitet, bred nylagd asfalt och nästan ingen trafik. Den är nästan för bra. Det är visserligen roligt att köra motorcykel, men det är roligare om det händer lite, kanske en uppförsbacke då och då, en omkörning, ett möte i alla fall, åtminstone en kurva så att man får styra lite. Om ändå landskapet förändrades så att man såg att vi kommer någonstans. Ingenting. Vi kan åtminstone försöka gissa på indikeringen av hur långt det är kvar till nästa etappmål. Det är inte så spännande det heller, det är vägmarkeringar med avstånd vid varje kilometer.
Vägen är så rak att varje kurva som är på mer än 30 grader föregås av en varningsskylt för kurvan, en reducering av hastigheten till 60 km/h samt omkörningsförbud. Det är visserligen tre mil mellan kurvorna, men detta är en väg som är bred som E4:an.
En sak till som våra skolböcker sade om öknar, dom är stora. Detta är väl visserligen inte Sahara, men hade vi inte haft vägen att följa hade allt varit ganska skrämmande. Vi ser en del stackars djur efter vägen som inte lyckades nå sitt etappmål, utan blivit kvar i öknen.
Bertil ligger före och försöker att hålla vår cruisingspeed till under 80. Efter ca tio mil är det dags för vår första fruktstund, Bert har kollat klockan och berättar att vår medelhastighet den första timmen var exakt 80. Cyklarna går nog att köra i 100 men Lalli har varnat oss lite för att göra det, oljedistributionen till ventillyftare och vipparmar är inte riktigt tillräcklig för att ligga nära maxvarv mer än några tiotal minuter åt gången. Vi vill inte riskera några problem utan tar det lilla lugna.
Några vanliga stopp av militärpoliser som vill kolla våra pass, men annars är det inga störningar. Undra hur dom beter sig med alla bilar som åker med dunkvis med smuggelsoppa.
Milen rullar förbi fort idag, det skulle vara 29 mil till Iranska gränsen. Redan kl 12 är vi framme i Taftan som gränsbyn heter. Ett riktigt sandigt, dammigt, rörigt och skräpigt ställe. Vi åker direkt till Immigration på den Pakistanska sidan, det var fel, vi skulle ha åkt till tullen först. Var ligger tullen? Vi frågar oss fram och får åka tillbaka fem kilometer till ett hus med en minimal skylt som säger att detta är tullens kontor. Väl inne blir det desto trevligare, de tre personerna som jobbar här kan bra engelska och frågar oss en hel del om resan och om Sverige. Man har stora travar med carnei-papper, det är massor med lastbilar som passerar här. Vi blir bjudna på te medan man fixar våra stämplar, vi hinner knappt dricka ur förrän det är klart.
Dags att åka tillbaka till immigration, lika smidigt där, nu har vi checkat ut ur Pakistan. Den Iranska sidan går också lika smidigt, tre olika kontroller på den här sidan. Allt som allt fixar vi båda ländernas gränshantering på en timme, väldigt enkelt. Vi vann dessutom en halvtimme till på tidsskillnaden.
Ut från tullstationen, det är mycket ovant med högertrafik igen, vi har ju faktiskt kört vänstertrafik i 300 mil, tur att vägen fortfarande är rak. Undrar hur motorcyklarna fixar det här, dom är ju konstruerade för vänstertrafik.
Vägen är minst lika bra på den Iranska sidan, de 9 milen till Zahedan går lika fort som tidigare. Vi får svänga av stora vägen för att komma in i stan. Iranska städer verkar vara helt olika Pakistanska eller Indiska, gatorna är stora och breda, rena, och med ganska lite trafik. Till och med husen ser ut att höra hemma i sydeuropa. Vi har inte växlat ännu utan en bank har högsta prioritet. Det visar sig svårt, det är söndag och det mesta är stängt. Vi hittar ett hotell som Lonely Planet rekommenderar, dom har dessutom ett nytt kassaskåp att parkera cyklarna i. Receptionen går med på att få betalt i dollar och dessutom sätta upp vårt mat på rummet. Vi kastar i oss ris med kyckling som om vi inte sett mat på hela dan, det stämmer väl kanske ganska bra. Nytt rekord tror vi, nästan 40 mil och incheckad på hotellet med mat i magen och klockan är bara 4.
Vi promenerar ut på stan för att försöka växla lite pengar, Bert frågar några skolbarn om det finns något Internetcafé, dom visar oss vägen till stans lyxhotell. Där visar det sig att vi kan få växla 100 dollar i receptionen. Nu är vi täta, 750 000 rial på fickan. Dessutom finns det möjlighet att koppla upp vår bärbara dator till deras internetkoppling, så nu kommer de senaste dagarnas text och bilder. Vi beklagar att vi inte har kunnat skicka upp något från Pakistan, vi har skrivit varje dag, men telefontekniken har inte varit med oss. Som lite plåster på såren har Bert ritat en ny karta som visar hur långt vi kommit.
Det är kyligt på morgonen, det blir fullt MC-ställ idag med, dessutom med extra dammfilter.
Vägen kunde inte ha varit av bättre kvalitet, bred nylagd asfalt och nästan ingen trafik. Den är nästan för bra. Det är visserligen roligt att köra motorcykel, men det är roligare om det händer lite, kanske en uppförsbacke då och då, en omkörning, ett möte i alla fall, åtminstone en kurva så att man får styra lite. Om ändå landskapet förändrades så att man såg att vi kommer någonstans. Ingenting. Vi kan åtminstone försöka gissa på indikeringen av hur långt det är kvar till nästa etappmål. Det är inte så spännande det heller, det är vägmarkeringar med avstånd vid varje kilometer.
Vägen är så rak att varje kurva som är på mer än 30 grader föregås av en varningsskylt för kurvan, en reducering av hastigheten till 60 km/h samt omkörningsförbud. Det är visserligen tre mil mellan kurvorna, men detta är en väg som är bred som E4:an.
En sak till som våra skolböcker sade om öknar, dom är stora. Detta är väl visserligen inte Sahara, men hade vi inte haft vägen att följa hade allt varit ganska skrämmande. Vi ser en del stackars djur efter vägen som inte lyckades nå sitt etappmål, utan blivit kvar i öknen.
Bertil ligger före och försöker att hålla vår cruisingspeed till under 80. Efter ca tio mil är det dags för vår första fruktstund, Bert har kollat klockan och berättar att vår medelhastighet den första timmen var exakt 80. Cyklarna går nog att köra i 100 men Lalli har varnat oss lite för att göra det, oljedistributionen till ventillyftare och vipparmar är inte riktigt tillräcklig för att ligga nära maxvarv mer än några tiotal minuter åt gången. Vi vill inte riskera några problem utan tar det lilla lugna.
Några vanliga stopp av militärpoliser som vill kolla våra pass, men annars är det inga störningar. Undra hur dom beter sig med alla bilar som åker med dunkvis med smuggelsoppa.
Milen rullar förbi fort idag, det skulle vara 29 mil till Iranska gränsen. Redan kl 12 är vi framme i Taftan som gränsbyn heter. Ett riktigt sandigt, dammigt, rörigt och skräpigt ställe. Vi åker direkt till Immigration på den Pakistanska sidan, det var fel, vi skulle ha åkt till tullen först. Var ligger tullen? Vi frågar oss fram och får åka tillbaka fem kilometer till ett hus med en minimal skylt som säger att detta är tullens kontor. Väl inne blir det desto trevligare, de tre personerna som jobbar här kan bra engelska och frågar oss en hel del om resan och om Sverige. Man har stora travar med carnei-papper, det är massor med lastbilar som passerar här. Vi blir bjudna på te medan man fixar våra stämplar, vi hinner knappt dricka ur förrän det är klart.
Dags att åka tillbaka till immigration, lika smidigt där, nu har vi checkat ut ur Pakistan. Den Iranska sidan går också lika smidigt, tre olika kontroller på den här sidan. Allt som allt fixar vi båda ländernas gränshantering på en timme, väldigt enkelt. Vi vann dessutom en halvtimme till på tidsskillnaden.
Ut från tullstationen, det är mycket ovant med högertrafik igen, vi har ju faktiskt kört vänstertrafik i 300 mil, tur att vägen fortfarande är rak. Undrar hur motorcyklarna fixar det här, dom är ju konstruerade för vänstertrafik.
Vägen är minst lika bra på den Iranska sidan, de 9 milen till Zahedan går lika fort som tidigare. Vi får svänga av stora vägen för att komma in i stan. Iranska städer verkar vara helt olika Pakistanska eller Indiska, gatorna är stora och breda, rena, och med ganska lite trafik. Till och med husen ser ut att höra hemma i sydeuropa. Vi har inte växlat ännu utan en bank har högsta prioritet. Det visar sig svårt, det är söndag och det mesta är stängt. Vi hittar ett hotell som Lonely Planet rekommenderar, dom har dessutom ett nytt kassaskåp att parkera cyklarna i. Receptionen går med på att få betalt i dollar och dessutom sätta upp vårt mat på rummet. Vi kastar i oss ris med kyckling som om vi inte sett mat på hela dan, det stämmer väl kanske ganska bra. Nytt rekord tror vi, nästan 40 mil och incheckad på hotellet med mat i magen och klockan är bara 4.
Vi promenerar ut på stan för att försöka växla lite pengar, Bert frågar några skolbarn om det finns något Internetcafé, dom visar oss vägen till stans lyxhotell. Där visar det sig att vi kan få växla 100 dollar i receptionen. Nu är vi täta, 750 000 rial på fickan. Dessutom finns det möjlighet att koppla upp vår bärbara dator till deras internetkoppling, så nu kommer de senaste dagarnas text och bilder. Vi beklagar att vi inte har kunnat skicka upp något från Pakistan, vi har skrivit varje dag, men telefontekniken har inte varit med oss. Som lite plåster på såren har Bert ritat en ny karta som visar hur långt vi kommit.
Del med andre: 
Skriv kommentar