Aleppo
Lat N 36° 12,31', Long E 37° 09,01'
Idag: +14 °C (57.2 °F)
Innan vi åkte till Idlib för att hälsa på familjen som vi träffade på vägen ner genom Syrien, så skulle vi få iväg ett paket med whiskey till Håkan. Det är ju inte som hemma direkt - att bara svänga förbi posten och slänga in det. Det är minst ett par timmars jobb för att få iväg ett paket.
Vi var väl förberedda och hade slagit in paketet mycket noggrant med gott om stoppning och många varv silvertejp för att kartongen skulle hålla för postens ovarsamma pakethantering. Det första som hände var att postkillen sprättar upp kartongen och river ut hela innehållet på disken, sedan säger han kort och gott ”NO” och går sin väg. Hmmm…vad menas med det? Så vi frågar en annan kille bakom disken som i sin tur hänvisar oss in till postmästaren som i sin tur kallar in killen som sade ”NO” och ger honom en avhyvling inför oss. Därefter engagerar sig postmästaren själv och halva personalstyrkan i att paketera våra flaskor. Det tog dem över en timme av omsorgsfullt paketerande och tejpande innan paketet äntligen var klart, så Håkan kanske lyckas öppna paketet lagom till jul…
Vi ringde på familjens dörr i Idlib och hörde ett illvrål inifrån lägenheten. Det var den yngsta dottern som blev jätteglad när vi hälsade på som utlovat. Hon bjöd in oss på te och kakor och ringde runt till släktingar och vänner som alla droppade in en efter en. Samhar, killen som bjöd hem oss till familjen från början, jobbade i Damaskus just nu och ringde flera gånger under kvällen för att prata med oss. Han var jätteledsen att han inte skulle hinna träffa oss innan vi lämnade landet.
Anneli och Catharina lärde sig mellanösterns glädjetjut. Det tjut som kvinnor använder när de är väldigt glada över något, till exempel på ett bröllop. Man böjer upp huvudet lite, sätter handen framför munnen och fladdrar med både handen och tungan medan man tjuter högt och tydligt – gärna i grupp. Det var jättekul att testa!
Det ingår i konceptet att vi gäster ska visas upp för allt och alla. Bland annat besökte vi Mohammeds engelska lärare. Till saken hör att sedan vårat besök för en månad sedan har Mohammed börjat ta privatlektioner i engelska tillsammans med en läkarkollega. Det är mycket troligt att vårt besök var starten till detta. Kul! Besöket hos engelska läraren var väldigt givande eftersom hade chansen att fråga och få veta mycket utan språkbarriär. Vi satt i hans mottagningsrum i vita stolar med guld, kristallkronor, marmor och tjocka lyxiga mattor. Engelskläraren hade bott på ett antal ställen runt om i Europa med sin familj när han växte upp. Normalt brukar det gå bra att presentera Anneli som Catharinas syster. Vi gör det på grund av att då har Anneli ett acceptabelt ”förkläde” med sig i länder som dessa. Alla brukar tycka att det syns så tydligt att vi är syskon. Förmodligen beror det på att i deras ögon ser alla Européer likadana ut. Men den här killen gick i alla fall inte på det…
Vi fick flera påpekanden om att faktiskt lovat förra gången att vi skulle hälsa på när vi hade bättre om tid - och nu hade vi bara en dag. Det var alldeles för kort! Minst tre, fyra dagar hade varit acceptabelt enligt familjen. Detta fick vi i huvudet gång på gång under kvällen när vi förklarade att vi verkligen absolut måste lämna Syrien dagen efter eftersom vårt visum gick ut. Med alla medel försökte de hålla oss kvar så länge möjligt. Till slut lyckades vi ändå övertyga dem om att vi måste åka imorgon och då hjälpte de oss att hitta en lämplig resväg till gränsen. Det var inte någon idé att ens försöka föreslå att vi skulle sova i bilen, det aldrig accepterats. Istället fick vi sova i barnens sovrum medan de bäddade åt barnen i finrummet.
Hela tiden förväntades vi stoppa i oss något och det är brukligt att äta både mycket och ofta i dessa trakter. När vi kom till familjen var det te och kakor, efter en stund var det kaffe och kakor, sedan var det ordentlig middag, efter det var det nötter och godis, sedan var det kaffe och kakor igen efterföljt av godis, sedan juice och glass på en bar, när vi kom hem igen var det frukt innan det var dags för sängen… Det äts hela tiden och vi orkade inte hänga med i allt ätande – vi var proppmätta.
Idag: +14 °C (57.2 °F)
Innan vi åkte till Idlib för att hälsa på familjen som vi träffade på vägen ner genom Syrien, så skulle vi få iväg ett paket med whiskey till Håkan. Det är ju inte som hemma direkt - att bara svänga förbi posten och slänga in det. Det är minst ett par timmars jobb för att få iväg ett paket.
Vi var väl förberedda och hade slagit in paketet mycket noggrant med gott om stoppning och många varv silvertejp för att kartongen skulle hålla för postens ovarsamma pakethantering. Det första som hände var att postkillen sprättar upp kartongen och river ut hela innehållet på disken, sedan säger han kort och gott ”NO” och går sin väg. Hmmm…vad menas med det? Så vi frågar en annan kille bakom disken som i sin tur hänvisar oss in till postmästaren som i sin tur kallar in killen som sade ”NO” och ger honom en avhyvling inför oss. Därefter engagerar sig postmästaren själv och halva personalstyrkan i att paketera våra flaskor. Det tog dem över en timme av omsorgsfullt paketerande och tejpande innan paketet äntligen var klart, så Håkan kanske lyckas öppna paketet lagom till jul…
Vi ringde på familjens dörr i Idlib och hörde ett illvrål inifrån lägenheten. Det var den yngsta dottern som blev jätteglad när vi hälsade på som utlovat. Hon bjöd in oss på te och kakor och ringde runt till släktingar och vänner som alla droppade in en efter en. Samhar, killen som bjöd hem oss till familjen från början, jobbade i Damaskus just nu och ringde flera gånger under kvällen för att prata med oss. Han var jätteledsen att han inte skulle hinna träffa oss innan vi lämnade landet.
Anneli och Catharina lärde sig mellanösterns glädjetjut. Det tjut som kvinnor använder när de är väldigt glada över något, till exempel på ett bröllop. Man böjer upp huvudet lite, sätter handen framför munnen och fladdrar med både handen och tungan medan man tjuter högt och tydligt – gärna i grupp. Det var jättekul att testa!
Det ingår i konceptet att vi gäster ska visas upp för allt och alla. Bland annat besökte vi Mohammeds engelska lärare. Till saken hör att sedan vårat besök för en månad sedan har Mohammed börjat ta privatlektioner i engelska tillsammans med en läkarkollega. Det är mycket troligt att vårt besök var starten till detta. Kul! Besöket hos engelska läraren var väldigt givande eftersom hade chansen att fråga och få veta mycket utan språkbarriär. Vi satt i hans mottagningsrum i vita stolar med guld, kristallkronor, marmor och tjocka lyxiga mattor. Engelskläraren hade bott på ett antal ställen runt om i Europa med sin familj när han växte upp. Normalt brukar det gå bra att presentera Anneli som Catharinas syster. Vi gör det på grund av att då har Anneli ett acceptabelt ”förkläde” med sig i länder som dessa. Alla brukar tycka att det syns så tydligt att vi är syskon. Förmodligen beror det på att i deras ögon ser alla Européer likadana ut. Men den här killen gick i alla fall inte på det…
Vi fick flera påpekanden om att faktiskt lovat förra gången att vi skulle hälsa på när vi hade bättre om tid - och nu hade vi bara en dag. Det var alldeles för kort! Minst tre, fyra dagar hade varit acceptabelt enligt familjen. Detta fick vi i huvudet gång på gång under kvällen när vi förklarade att vi verkligen absolut måste lämna Syrien dagen efter eftersom vårt visum gick ut. Med alla medel försökte de hålla oss kvar så länge möjligt. Till slut lyckades vi ändå övertyga dem om att vi måste åka imorgon och då hjälpte de oss att hitta en lämplig resväg till gränsen. Det var inte någon idé att ens försöka föreslå att vi skulle sova i bilen, det aldrig accepterats. Istället fick vi sova i barnens sovrum medan de bäddade åt barnen i finrummet.
Hela tiden förväntades vi stoppa i oss något och det är brukligt att äta både mycket och ofta i dessa trakter. När vi kom till familjen var det te och kakor, efter en stund var det kaffe och kakor, sedan var det ordentlig middag, efter det var det nötter och godis, sedan var det kaffe och kakor igen efterföljt av godis, sedan juice och glass på en bar, när vi kom hem igen var det frukt innan det var dags för sängen… Det äts hela tiden och vi orkade inte hänga med i allt ätande – vi var proppmätta.
Del med andre: 
Skriv kommentar