Dag for dag: Reisealbumet "Dreamtrip" av Treb

Lat N 36° 02,67', Long E 32° 41,06'
Idag: +29 °C (84.2 °F)

Förutom att transportera oss de resterande cirka 60 milen längs den Turkiska sydkusten fram till den Syriska gränsen, har vi pysslat om ”Ullas gamla pärla” idag. Vi fick ett mail från några som jobbar på Posten, Kolvägen i Sundsvall. De hade känt igen vår SAAB från ett reportage i lokaltidningen. Ulla som jobbar på Posten har varit ägare till SAAB:en under tolv år. Nu följer Ulla och hennes arbetskamrater med spänning den gamla SAAB:ens öden och äventyr ute i världen.

Trots att bilen nu gått sina modiga 22 000 mil så går den som en dröm. Igår insåg vi att vi just passerat 2 000 mil sedan lämnade Sundsvall, för något mer än fyra månader sedan. Vi är så nöjda med bilen, framförallt sedan vi höjde den i bakändan. Det är svårt att tro att tre centimeter ska göra någon skillnad – men det är verkligen skillnad.

På en mack träffade vi Mr Haluk Öztan som är sälj chef på Sandvik i Istanbul. Han varnade oss för att röra oss i de östra delarna av gränsen mellan Syrien och Turkiet där det är oroligheter. Vi siktar på gränspassagen Antakaya – Halab istället.

Lat N 36° 14,27', Long E 36° 39,24'
Idag: +31 °C (87.8 °F)

Alla dagar händer det mycket, vissa dagar händer betydligt mycket mer. Det här är en sådan dag. Vi övernattade utanför bommen vid gränspassagen. Vi hade tänkt oss övernatta på en TIR-stop men hittade ingen, så då tänkte vi att vid gränsen är det tryggt och bra eftersom där finns vakter dygnet runt. På morgonen kom en brödförsäljare förbi, precis som på beställning - lagom till frukost.

Kaoset var totalt på den Turkiska sida av gränsen, bilar överallt och folk sprang omkring och skrek och viftade med papper. Mitt i yrseln råkade vi lämna iväg pass passerpapper till en man som tydligen inte var en officiell tjänsteman. Det är inte helt lätt att veta vem som är vem eftersom de inte alltid bär uniform. Men efter 10 minuter var han tillbaka med en bunt stämplar i passen och vinkade oss vidare genom kaoset till slutkontrollen. För det ville han ha 100 Skr, men han fick bara 25 Skr. Det här besparade oss garanterat många timmars trassel och köande.

Nu var det dags att ta sig in i Syrien. Vi hade stämt träff med en agent som skulle hjälpa oss genom och som skulle ha med visum till oss. Vi visste nämligen att Syrierna är hårda med att man ska söka sitt visum i sitt hemland, och om man försöker söka i något annat land nekas man ofta visum. Att söka visum i Sverige var inte ett alternativ för oss eftersom visumet skulle ha hunnit bli ogiltigt innan vi ens kommit fram till Syrien på vår resa.

Agenten Mahamoud kändes mycket officiell och professionell. Han hjälpte oss igenom de åtta instanserna snabbt och enkelt. När det var kö någonstans gick vi bara bakvägen och smet på så sätt före hela kön. Vid instansen för stämpling och kontroll av vår Carnet de Passage stötte vi på Muhammed som pratade svenska med klingade Örebro dialekt. Det här var första gången på resan som vi använde vår Carnet de Passage.

Vid Syriska gränsen fick vi betala 9 $US i vägskatt och 60 $US i bilförsäkring för tre månader. För vår hjälp med visum och assistans av agenten vid gränsen betalade vi 80 $US per person. Men då inkluderar detta ett mutiple entry visum samt assistans av en agent vid samtliga fyra gränspassager.

Syrien kändes verkligen totalt annorlunda jämfört med de lände vi rört oss i hitintills. Landskapet, bebyggelsen och kläderna ser helt annorlunda ut och det är nästan bara män som är ute or rör på sig. Samtliga av de få kvinnor vi såg bar slöja. Catharina skyndade sig att sätta en sjal över huvudet också. Men det räckte ju inte direkt för att smälta in i mängden, Catharina såg ju fortfarande ut som en 2 meter hög telefonstolpe i brokig klänning, men lite bättre blev det nog. Bert drog på sig ett par långbyxor eftersom barn i muslimska länder kastar ruttna tomater på män i kortbyxor. Kanske de inte gör så just i Syrien men definitivt i andra vissa länder, så det gäller ju att vara på den säkra sidan.

Vi förstod att bensinen säkerligen skulle vara betydligt billigare i Syrien så vi passerade gränsen med nästa tom tank. Det visade sig vara ett mindre smart drag. Visserligen kostade bensinen bara 3.50 Skr/liter – men vad spelar det för roll när det inte finns någon bensin att köpa! Vi åkte åtta mil och försökte få tag på bensin på sex mackar. Den var slut överallt.

Vi gav upp sökandet efter bensin och inriktade oss på att försöka hitta en bank i närmsta stad istället. Vi irrande runt i den fantastiska hastigheten av 10 kilometer per timme, kryssandes mellan folk, fä, traktorer och dragkärror etcetera. Just att det är så rörigt och stökigt, samt att hjärnan hela tiden bombarderas med så många nya och starka intryck gör att det känns som om att allt går i 180 knyck.

Som tur var fick vi hjälp av en kille på cykel med att hitta en bank. Nu är vi ju ”maskspråksland” så det går ju inte att tyda var det står på skyltarna vilket gör det ännu mer komplicerat att hitta det man ska. Men det fanns ingen bankomat vid banken, inte heller gick det att göra ett kontantuttag på VISA kort eller Mastercard eller att växla resecheckar, utan det cash som gällde. Så vi fick använda lite av våra nöd dollar så att vi åtminstone kunde klara oss till vi hittade en bankomat i Damaskus. Det gäller att vara garderad! Medan Catharina var på banken blev Bert erbjuden att komma hem på te eller mat till en kille som körde in huvudet genom rutan och ville snacka en stund.

Därefter återupptog vi jakten på bensin. Hittade ytterligare en mack som var tom på bensin. Men när vi stod där kom tankbilen som en skänk från ovan. Det skulle ta en timme att fylla mackens tankar, så det var bara att vänta. Vi träffade ” Diselmannen” vid macken, så nu vet ni hur han ser ut. Vi blev också bekant med major Samhar the son of Hassan Baghdadi och hembjudna till hans familj på en enkel frukost. Vi förklarade för honom att vi hade bråttom till Damaskus, men han gav sig inte så till slut tackade vi ja till inbjudan. Följde med honom hem och blev bjudna på kaffe, fick titta på hans rese koran och fick träffa hela familjen , vänner och grannar som en efter en ramlade in när ryktet om vårt besök spridit sig. Därefter blev vi bjudna på en ”enkel frukost”, det tycks som om vi har lite olika uppfattningar om vad som är enkelt här vi världen. Vi blev bjuda på Mezze och de hade mycket roligt åt att vi inte begrep hur vi skulle äta Syrisk mat.

När vi efter två timmar kände att det var hög tid för oss att åka vidare mot Damaskus för att ha en chans att hinna dit före mörkret - så ville de inte släppa iväg oss. De nästan krävde att vi skulle sova kvar, åka till familjens gård, titta på stan i närheten och så vidare. Först när vi dyrt och heligt lovade att besöka dem på tillbakavägen och stanna hos dem en dag då vi har lite bättre om tid – så släppte de lite motvilligt iväg oss.

Vi körde raka vägen mot Damaskus. Då menar vi verkligen raka vägen, tror inte vi svängde en enda gång på 30 mil och vi var där på rekordtiden 3,5 timme. När vi svängde in på campingen och parkerade kom mannen i receptionen fram och påstod att vi hade telefonsamtal som väntade inne på hans kontor. Va? Det kan inte vara möjligt? Ingen i hela världen visste att vi ens var i Damaskus. Catharina lommade i alla fall iväg för att svara. Det visade sig vara Mr Fajer, som ville bestämma tid för morgondagens möte. Mr Fajer är den person ordnat våra visum till Syrien och som vi haft kontakt med via mail. Planen var att vi skulle träffa honom på hans kontor i Damaskus för att betala honom för hans tjänster. Men hur i helsike visste han att vi var just här?

På campingen träffade vi ett par ifrån London som var på väg till Kapstaden i sin Land Rover och ett par ifrån Tyskland som rest runt i mellanöstern i sin Land Rover med en fyra månaders bebis, vars pappa var barnläkare.

Den här natten somnade vi garanterat ovaggade. Det har varit en mycket händelserik och intensiv dag. Det vi berättat om här är ju ändå bara en bråkdel av dagens äventyr. Efter en sådan här dag skulle det vara skönt att vara en liten valnöt i mörkret bakom ett element och bara få ta det lugnt en stund.

Lat N 31° 41,97', Long E 35° 34,99'
Idag: +37 °C (98.6 °F)

Vaknade alldeles svettiga. Redan klockan 09.00 var det 30° grader varmt, vi tänkte det här blir en het dag. Vi badade ett par timmar i Döda Havet, det var kul. Havet var alldeles simmigt av salt och strandkanten full av stora saltkristaller och GPS:en visade att vi befann oss på -413 meter, det vill säga 413 meter under havsnivån.

Det gick inte att simma ordentligt i vattnet eftersom benen flöt upp ovanför vattenytan hela tiden. Det bästa var att halvsitta eller ligga och flyta raklång. Det kändes mysigt i de lite större vågorna när kroppen som låg så högt i vattnet blev en del av vågen den rullande vågen. När vi klivit upp ur vattnet kändes huden alldeles fet kladdig av saltet, ungefär som om man smörjt in kroppen med riktigt fet sololja blandad med finkornig, raspig sand.

Vi fortsatte längs Döda Havets strand med riktning mot Aqaba och färjan till Egypten. Stup i ett längs gränsen mot Israel och Palestina blev vi stoppade i militära check points , där de kollade i bilen, kollade passen och frågade vart vi skulle åka.

Nu börjar det bli ökenklimat och vägskyltarna varnar numer för kameler istället för kor.

Väl framme i Aqaba började vi att kolla upp biljetter och tider för färjan till Egypten. Det visade sig att bilfärjan skulle gå klockan 21.00 så vi hade precis tid för att åka och hämta pengar, proviantera och käka innan det var dags att vara tillbaka för att börja proceduren med att köpa biljetter, trixa med tull och utresa.
Vi fick strida som små illrar för att få igenom bilen som bil istället för husbil som kostade betydligt mer. Men till slut lyckades vi övertyga dem. Det var ett himla trasslande på varje instans innan vi fick alla handlingar klara. Det gränsprocedurerna är obegripliga redan som de är - och det blir inte ett dugg bättre av att allt står på maskspråk… Men det är tur att folk är både förstående och hjälpsamma. En enkel resa för två personer med bilen till Egypten kostade 1 500 Skr, sedan tillkom utreseskatt 50 Skr och självklart en massa försäkringar, avgifter och visum vid inresan till Egypten. Tusenlapparna bara rullar i olika avgifter varje gång man byter land nu.

Färjan som ska ta tre-fyra timmar och som skulle avgå klockan 21.00 hade inte ens lastat klart till midnatt… För att fördriva tiden passade vi på att ta ett par medhavda ”kolera snapsar” för att förstärka magskyddet lite. Inte för vi haft några problem ännu, trots att vi äter och dricker precis allt vi vill. Vår enda restriktion är att vi helt avhåller ifrån att dricka okokt kranvatten.

Lat N 29° 58,18', Long E 31° 10,48'
Idag: +33 °C (91.4 °F)

Idag var vi och kollade på pyramiderna, sfinxen och red kamel över sanddynerna i stekande sol. Catharina fick till och med styra kamelen själv. Det var bara att hålla i repstumpen och föra den till höger om man ville svänga till höger och till vänster när man ville svänga vänster och dra den åt sig när det var dags att stanna. Det krävdes ett visst mått av envishet som kamelförare eftersom kamelen ofta och gärna ville strunta i kommandona och gå sin egen väg. Att rida i skritt var inte heller någon superfantastisk upplevelse utan det var en betydligt behagligare resa i trav. Då gled man liksom fram.

Eftersom vi skulle hämta Anneli vid flygplatsen på eftermiddagen så hade vi tagit med oss bilen till pyramiderna. Det gick att köra bil ända fram. Men när vi skulle parkera så genomsöktes vår bil av en bombhund och de beslagtog vår kökskniv som vi dock fick tillbaka när vi lämnade området.

Klockan 14.30 var vi vid flygplatsen för att hämta Anneli. Det var verkligen jättekul att ses! Vi hade bestämt att vi skulle börja med att försöka att bo alla tre tillsammans i bilen eftersom det skulle både vara smidigt och trevligt Vi får väl se hur det går. Om det visar sig bli för trångt så får vi väl lösa det på något sätt. Men den dagen den sorgen.

Lat N 29° 58,18', Long E 31° 10,48'
Idag: +33 °C (91.4 °F)

Anneli har varit pryo hos oss idag. Att bo tre personer på en kvadratmeter och sova tre personer i en säng på 1.40 meter kräver ett visst mått av planering, organisation och vissa förhållningsregler annars blir man garanterat galen.

Idag åkte vi en riktig vansinnesfärd med taxi också. Stackars Anneli som är trafikskollärare till vardags och som ännu inte hunnit acklimatisera sig var fullkomligt vettskrämd. Men även vi som acklimatiserat oss håller med Anneli om att de kör verkligen som galningar här, tufft, hårt, knyckigt, slarvigt och totalt okontrollerat. Körsättet sätter självklart även sina spår på bilparkens utseende. Det finns en fantastisk marknad för bilplåtslagare här…

Vi brukar normalt vara väldigt restriktiva gällande att besöka museum, eftersom vi tycker att det är slöseri med tid att titta på gamla dammiga och oftast rätt ointressanta prylar. Men ett besök på Egyptiska Museet för att ta en titt på Tuttankamons gravskatt och mumifierade katter kändes befogat.

Ramadan började idag. Det förklarade varför vi hade så svårt att hitta något ställe att käka lunch på. Muslimerna varken äter eller dricker något förrän solen gått ner under ramadan.

Lat N 29° 58,18', Long E 31° 10,48'
Idag: +33 °C (91.4 °F)


I morse var vi på Saruk el Camel – Kamelmarknaden som ligger cirka en timmes taxiresa nordväst om Kairo. Måndagar och fredagar är de mest aktiva dagarna, så idag när det var onsdag var det bara cirka 500 kameler på plats. En kamel kostar 3 000 – 5 000 Skr och djuren säljs både till slakt och som arbetsdjur.

Att lasta kameler är som att lasta hästar, de är motsträviga och envisa som sjutton och kamelhandlarna är inte speciellt snälla mot kamelerna. En kamel som var lite galen slet sig från kamelföraren och gjorde utfall mot Catharina och Anneli som flydde i panik och gömde sig bakom en pick-up.

Sedan åkte vi tillbaka till campingen duschade, plockade ihop våra grejor och lagade lunch. Eftersom kranvattnet bara går att duscha och diska i så får vi lov att köpa vatten för att kunna laga mat och ha med oss i bilen. Men det är billigt, bara en och femtio för 20 liter. Vattennasare åker runt och säljer färskvatten till hushållen. Men självklart vågar vi inte dricka detta vatten utan köper vi buteljerat mineralvatten för detta ändamål.

Offensiv, orädd och cool – precis som ett lejon – rattade Bert oss igenom den totalt kaotiska Kairo trafiken. Det är mycket bättre för nerverna att åka med Bert än en galen taxichaufför.

Lat N 28° 29,47', Long E 34° 30,89'
Idag: +36 °C (96.8 °F)

Dahab som vi blev tipsade om ligger i Aqaba viken i Röda havet. Det är ett mindre, mysigare och billigare och bättre anpassat för sådana här ”vild onorganized tourists” som vi ställe än vad Sharm-El-Sheik är. Det är väldigt avslappnad stämning här och många kommer hit för att stanna några dagar, men blir kvar några månader eftersom det går bra att både bo och leva billigt här. Vi har hyrt en helt OK bungalow för tre personer med dusch, toalett och air condition för 75 Skr/natt!

Dykning och vindsurfing som är de stora dragplåstren här. Men Anneli och Catharina kan garantera att strandlivet i lagunen utanför de lyxiga hotellen inte heller gå av för hackor. Vi lyckades vi smälta in bland klientelet på Hotel Hilton stranden och ha en riktigt lyxig dag utan att bli upptäckta.

Bert å andra sidan hade en riktigt dålig dag. Drabbad av Faraos hämnd med feber spenderade han större delen av dagen i den bungalow vi hade hyrt. Som tur var hade Bert tillgång till både dator och Internetuppkoppling, på så sätt det gick inte någon större nöd på honom även om det är trist att ligga hemma. Det här är faktiskt det första tillfället under hela resan någon av oss har varit i så pass dåligt skick att det var läge att stanna hemma. Så hitintills har vi klarat oss bra med tanke på att vi äter allt vi känner för.

Lat N 28° 29,47', Long E 34° 30,89'
Idag: +30 °C (86 °F)

Idag har vi legat på stranden mest hela dagen. Bert var också med - han kom sent och ville åka hem tidigt som brukligt. Idag rekade vi även för dykning, kollade priser, dykkurser och dykplatser. Det finns hur många dykararrangörer som helst här och det gäller att välja en som verkar seriös och som ha bra ordning på sina grejor. Vi bestämde oss för Deep Blue Divers, ett femtjärnigt PADI divecenter. Catharina och Bert valde att ta en Open Water Advanced kurs för att utöka sina dykkunskaper och för att få kompetens nog för att dyka på lite djupare och mer spännande platser. Anneli har redan tagit den kursen så hon kunde ändå få hänga med på dessa dyk lite på sidan om.

Eftersom det var över fem är sedan som någon av oss dök senast tyckte vi att det var bäst att börja med ett uppfrächningsdyk imorgon innan vi börjar dykkursen. Det innefattade även en djupdykning i våra gamla kursböcker för Open Water kursen som vi gick 1994.

Dykkursens fem dyk inklusive det refreshment dive som vi bokade gick totalt på 180 € per person. Det kändes som ett bra pris - det var i princip var vad sex dyk skulle ha kostat oss - och nu får vi instruktör och nya kunskaper på köpet. Toppen!

Lat N 28° 29,47', Long E 34° 30,89'
Idag: +30 °C (86 °F)

Det var en hel del teori att som behövde gås igenom efter ett så pass långt dykuppehåll. Så förmiddagen gick också åt att läsa teori. När man sitter på restaurang här blir man flitigt och oavbrutet uppvaktad av barn som säljer hemgjorda armband. I längden blir det väldigt tjatigt även om vi inser att dessa familjer förmodligen är väldigt fattiga.

På eftermiddagen blev det ett pass i lektionssalen med vår dykinstruktör Laura från Kanada. Därefter det var dags för att hoppa i vattnet vid Dahab Light house för att göra dyksäkerhetsövningar som att tömma masken under vattnet, hitta regulatorn om man tappar den under vattnet, växelandning om man får slut på luft, avvägningsövningar och repetition av handsignaler. När detta väl var avklarat gjorde vi ett dyk.